Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Ett otrevligt men givande möte med samhällets baksida

Kring lunch for jag in till stan för att handla lite verktyg så att jag kan justera min M6:a, vilket jag sagt en drös gånger att jag ska göra. Men det har inte blivit av, dels beroende på lathet, men dels också för att jag inte riktigt har det jag behöver. Jag kikade hos Clas Ohlson efter dubbelsidiga skruvmejslar med böjda ändar, men det hade de inte. Inte heller Wentzels hobby hade det, men där fick jag tips om en yrkesbutik som borde ha. Den skulle dock inte ha öppet på helgen, så jag lade åter planen på hyllan och strövade planlöst runt i jakt på något att fotografera istället.

Nästa anhalt var JAM på Roslagsgatan där jag tänkte köpa strängar till min elgitarr. På vägen dit passerade jag Norra real, där jag tog några bilder.


Jag har förresten börjat publicera bilderna lite större; 1024 pixlar vid liggande format och 900 pixlar vid stående format. Så nu lönar det sig ännu mer att förstora bilderna:-) Den ovanstående har tyvärr förlorat lite krispighet på att perspektivkorrigeras och att distorsionen har rätats ut. ZF 35/2 har i alla fall den trevliga egenskapen att distorsionen är mycket lättkorrigerad, så att man kan få nästan 100% räta linjer över hela bildytan.

Rast, vila!


Visst finns det något vackert i arbetsredskap som bär på patina av flitigt användande? Må det vara en skottkärra eller en kamera.

På JAM provade jag några basar och hamnade i konversation med en yngre herre som skulle köpa bas. Eftersom jag är mycket insatt i ämnet så blev det en trevlig pratstund och jag tror han uppskattade mina tips, som skiljer sig totalt från det expediten hade sagt om denne istället tillfrågats. Min mening är att man bör välja det instrument som låter bäst akustiskt, och sedan anpassa mekanik och elektronik efter det. Alltså strunta helt i vilket märke det är och låta örat bestämma.

Jag fortsatte mot Norrtull och hittade ett motiv på ett av mina favoritteman; läsförståelseproblem!


Hur man ska tolka handikappskylten är svårt att begripa. Hålet är en aning trångt för att få ner en rullstol genom, och detsamma gäller nog den rullstolsbundne.

Till min fasa såg jag att man nu har börjat riva tegellängorna vid Norra station. Jag trodde de skulle få stå kvar i egenskap av kulturminne, men nu ska det tydligen bli nya bostäder. Ett kliv in bakom det yttre staketet bara...


Jag ville ta mig en titt även från andra sidan. Detta visade sig vara ett misstag, trots att det gick bra.
Vid den trängsta passagen mellan järnvägen och husen satt nämligen tre figurer, ganska väl avskilt från parkeringsplatsen och folk. Jag tänkte bara knalla förbi dem och låtsas som ingenting, men se den gubben gick inte. När jag var jämsides med dem hörde jag en missbrukarskrovlig röst som var allt annat än vänlig.

"-Vafaan, ha'ru kamera me're å går förbi oss?! Utan att ta en bild!!"
"-Ja, jag brukar inte fotografera människor. Tänkte plåta rivningen bara."
"-Nä nu jävlar... Kom hit! De e de här som e Stockholm, va? (slår ut med öppna armar) Nu tar du nåra bilder på oss, fattaru??"

Det var inte läge att säga emot eftersom herrn ifråga såg skvatt galen ut och hade ett kroppsspråk som antydde att det kunde gå illa annars, och jag kunde inte fly nånstans. Han var nykter dessutom, till skillnad från de två kumpanerna. Så jag höll god min och sade att det kan jag gärna göra.


"-Ta fler bilder för helvete! De här e ingen lek..."

Det framgår verkligen inte på bilden hur han framträdde, men jag väntade mig att han skulle dra kniv om jag inte lydde, så jag brände av några fler och sa att det blir ett fint reportage. Han lugnade sig något och poserade.


Sen tackade jag så hjärtlig och sa att jag måste vidare. När jag vände mig om och började gå så hörde jag:

"-Jag borde nacka den jäveln... Ska jag det; ska jag??"

Uh-oh... Jag låtsades inte höra utan gick vidare. Mot en återvändsgränd, visade det sig! Jag tänkte INTE gå tillbaka samma väg förbi galningen, så sista utvägen var att ta sig över staketet. Men lyckligtvis fanns det en glipa där jag kunde smita igenom. In på rivningsområdet.


När jag tagit bilden hörde jag att "någon" kom hastigt gående i min riktning, och då var det dags att lägga benen på ryggen. Ut genom samma öppning i stängslet som hjälpt mig in från andra sidan.

-----------------------------------

Det är tragiskt att folk har det såhär. Han ville ha uppmärksamhet, kanske upprättelse. Att jag först ignorerade honom gjorde honom förbannad.

Av detta har jag lärt mig att jag ska vara mer på min vakt. Men samtidigt är vänlighet och förståelse nog det enda som funkar mot dem som hamnat utanför. Jag har då och då träffat klottrare i usla miljöer, och de bryr sig sällan om fotografer. Inte heller bryr sig "kabeltattare" om man inte riktar sin uppmärksamhet mot dem. Men så finns det tydligen människor som är mycket svåravlästa och kanske inte helt psykiskt stabila. Hade jag inte gjort denne man till viljes så hade jag nog råkat illa ut, tror jag.

Såhär i efterhand var det ett givande möte, konstigt nog.

Postat 2010-09-25 19:55 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Vem fan läser bloggar en löningsfredag?

Ibland kan det kännas bortkastat att blogga när man vet att det inte är så många som kommer att läsa. Men jag är funtad så, att jag måste spotta ur mig dagens arbete. Annars blir det aldrig gjort. Och då är det ju bättre att göra det för sig själv än att strunta i det. Sen får det bli läst eller inte.

Nu har jag grottat med film ett tag, så jag kände att det var dags att gå tillbaka till det digitala. En liten tur på stan med Distagon 35/2 monterat på Nikon D700 lättar alltid upp! Nacken håller förstås inte med, men den får lov att finna sig.

Jag tog ytterst få bilder, vilket jag nog får tacka filmerfarenheten för. Endast två blev kvar efter sållande av kanske 6-7 stycken. Då det här handlar mycket om bildkvalitet, bör du förstora bilden för att fatta vad jag snackar om;-)


Var kan detta vara? ;-) En ganska ovanlig vy för de flesta Stockholmare; dock mycket centralt. Om man har bra inbyggd de-pixling i synen så framgår det av skylten där nere till höger.

Trots att bilden är en skvätt perspektivkorrigerad och upprätad tycker jag att det finns en stor tredimensionalitet i den. Än bättre hade det varit med en bild som inte behövt interpoleras om annat än storleksmässigt. Det är just det här som gör att jag älskar Zeiss. Varenda liten krumelur i fasaden finns med, och varje liten färgskiftning.

Vidare!


Den här var otroligt svår att få något vettigt resultat ur. Den ljusa väggen är som en spik i histogrammet, så jag har fått trycka upp exponeringen i råkonverteraren och sen använda "shadows/hilights" i Photoshop för att trolla tillbaka högdagrarna. Det som händer är att den lokala kontrasten höjs med en viss radie, genom att sänka bara vissa delar av de ljusa områdena. Resultatet är något man kan "ta på" i större mån än vad skärmen normalt kan visa. Man anpassar alltså bilden till visningsmediet, som ju alltid är begränsat i sitt omfång.

Precis som i förra bilden så gör objektivet större delen av arbetet. Men i ärlighetens namn fick jag ta 3 eller 4 exponeringar innan jag fick skärpan rätt; här vid f/5,6. AF-hjälpen är inte att lita på alls i lågkontrastmotiv, och mattskivan är inte bättre.

-------------------------------------

Hur mycket jag än hatar vikten och storleken av den här kamera/objektiv-kombinationen, så är det sällan jag kommer hem utan att vara mycket nöjd med resultaten. Även rätt mediokra bilder som de jag visar idag, lyfter mycket bara genom deras tekniska kvalitet. Å andra sidan hade jag kanske orkat ta bättre bilder rent estetiskt om jag haft en tympligare kamera. I det fallet får jag ta till film.

Så, vi kan väl avsluta med en bild tagen med samma objektiv, fast med FM2 och Kodak Tri-X!


Är den bättre? Njä. Men det var roligare och trevligare att ta bilden! Ändå tycker jag, som jag förklarat förut, att Zeissobjektiven kommer bäst till sin rätt på en digitalkamera. Det blir liksom "för bra" på film, för att det ska se ut som film.
Jag har inte hittat något lagom dåligt objektiv till FM2:an än. Är fortfarande på jakt efter ett Nikkor 45/2,8 GN.

Trevlig helg! Se till att fota mycket! :-)

Postat 2010-09-24 21:41 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Med ögat som ljusmätare

Fotograferingens historia sträcker sig ungefär 1000 år bakåt i tiden. Det var då "camera obscura" uppfanns och utnyttjades för första gången. Då handlade det om att projicera en bild av verkligheten på en vägg i ett rum, där "objektivet" bara var ett litet hål i motstående vägg. En gigantisk hålkamera, utan film.

Sedemera utvecklades tekniken och kunde användas för att måla av motiv som projicerats på en duk. En slags kalkering, fast förlagan aldrig fanns på papper.

I början av 1800-talet utvecklades det vi idag kallar fotografi. Redan på 1700-talets slut hade man lyckats fånga bestående bilder på ett medium, men dessa bilder var inte långvariga eller hållbara. De tidigaste fotografier som fortfarande finns bevarade, är tagna av Joseph Nicéphore Niépce.



Fotot är erhållet med vad som kallas en heliografisk process, och tagen av Niépce år 1825. Bilden är säkerligen "manipulerad" något enormt med dagens mått mätt. Men ändå är grunden ett fotografi.


----------------------

Varför svamlar jag nu om detta? Jo, för att jag är på en resa tillbaka till fotografins rötter. Jag är enormt fascinerad av vad fotografi varit, är och kommer att vara. Det är bland annat därför jag har börjat fota med film.

Nu spolar vi framåt ett par hundra år. Till nutid. Tror ni att Niépce hade en ljusmätare? Knappast. Gick det att ta en bild ändå? Ja! Därmed är utmaningen antagen.

Idag har vi alla hjälpmedel vi kan tänka oss. Autofokus, zoom, massor av bilder per sekund, intelligent ljusmätning, ansiktsigenkänning, och så vidare. Blir bilderna bättre av det? Ibland kanske. Men har vi inte missat lite av glädjen i att ta en bild, när kameran gör allt åt oss?

-----------------

Som protest försöker jag mäta ljuset själv. Med ögat. Det går inte alltid bra, men förvånansvärt ofta gissar jag rätt inom plusminus 1-2 steg om jag är utomhus, vilket räcker fint för att få en duglig bild med svartvit film. Ju mer jag övar på det här, desto mer rätt hamnar jag, och desto roligare är det att känna att jag vet vad jag håller på med.


Det gäller att lära sig filmen. Hur högt kan man exponera utan att "knäet" i responsen för högdagrarna förstörs?


Vilka ytor av bilden påverkar mest? När och hur ska jag kompensera för motivets olika element?


När vågar jag exponera tokhögt i vetskap om att filmen klarar det?


När kan jag lita på att en medveten underexonering fortfarande kan ge en vettig bild, då filmens känslighet och objektivets ljusstyrka inte räcker till för en optimal exponering?


-----------------------------

Jag har naturligtvis tagit kamerans ljusmätare till hjälp i samtliga fall här. Men jag har också ofta struntat i det den sagt, eftersom min erfarenhet säger att det inte stämmer. Och jag har i samtliga fall försökt lista ut vad som är rätt långt innan jag tog bilden. Bara för att det är kul och trevligt att försöka vara lika bra som en ljusmätare.

Prova gärna själv! Försök mäta med ögat och klura ut vilken slutartid, bländare och ISO-tal som skulle ge en välexponerad bild. Innan du ens sätter kameran mot ögat.

Postat 2010-09-23 22:31 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Svartvit film är ett främmande språk

Även i natt sov jag nästan 12 timmar. Dagen har jag ägnat åt att sitta framför datorn, vilket kanske inte är bästa tillfriskningsmedicin. Men jag har hållit på med bilder, och det är kurerande. Nu känner jag mig nästan frisk, så det blir till att masa sig till jobbet imorgon. Det ser jag fram emot.

--------------------------------

Det finns många språk inom fotografi. Många bildspråk. Men också andra språk, som handlar om mediets karaktär, begränsningar och möjligheter. Sådant som gärna glöms bort när vi drömmer om fler pixlar, högre ISO-tal och mer zoom.
Jag har ingenting emot teknisk utveckling; tvärtom. Men alla borde unna sig befrielsen av att ibland ladda en gammal kamera med en rulle svartvitt.

Med svartvitt behöver du inte bry dig om färgerna. Du behöver inte tänka särskilt noga på exponeringen heller. Och så har den ålderstigna kameran kanske till och med en mycket bättre sökare än din moderna, så att du verkligen ser vad det är du fotograferar. Så att du kan njuta av bildkompositionen istället för att famla i mörkret. Kanske är kameran dessutom lättare, mindre och därtill trevligare att hantera. Så att du kan koncentrera dig på att hitta dina motiv utan att få ont i nacken. För att ha kameran framme, är guld värt.

 


Du kan ta fram stämningar som inte gör sig i färg, när färgen ändå inte tillfört något. Du kan istället ägna ögat åt linjespel, mönster och kontraster.


Detta är långt ifrån uppenbart. Det tar ett tag innan man vågar släppa taget om alla möjligheter som större flexibilitet hade kunnat ge. Men flexibilitet är ofta en belastning. Ett hinder. Ett hjälpmedel bort från begränsningens kreativitet, mot den tekniska perfektionen.


Du har nu antagligen ingen aning om vad du valde för bländarvärde, slutartid, eller kanske ens objektiv, när du framkallat filmen (eller lämnat den till framkallning). Så du slipper fundera över vad du gjorde egentligen. Det blev ju en bild i alla fall, och du funderade nog desto intensivare när du fotograferade. Du var mer kreativ; mer medveten.


Kanske söker du dig till platser där det skulle känts olustigt att bära på en modern, stöldbegärlig utrustning.


Och kanske vågar du ta bilder som känts olustiga att ta om du pekat ditt stora zoomobjektiv mot folk.

--------------------------------

Du kanske inte tror att skillnaden är så stor. Men det är den. Inte för den slutgiltiga bilden som sådan, utan för hur du tänker och handlar i samband med fotograferingen. Det är ungefär som aha-upplevelsen när man inser att man kan tänka på engelska, eller något annat språk. Man har fotograferat på ett annat språk. Till början främmande, lite läskigt och osäkert. Men ju mer man gör det, desto mer berikar det ens tillvaro.

Alla bilder är tagna med Nikon FM2 och Tri-X, framkallat i D-76 1+1 och skannat med Epson V700.

Postat 2010-09-22 19:14 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Rapport från sjuksängen – Valet i bilder

Jag har varit hemma från jobbet idag, krasslig och dan. Te har kokats, böcker lästs och så har det sovits. Krassligheten beror säkert till viss del på mina sömnproblem, men nu har jag sovit i nästan 12 timmar i sträck. Det behövdes!

Hemmasittande och fotografering går förstås inte ihop, men jag har pillat lite med den senast skannade filmen. Den rymmer ganska många olika berättelser, men vi börjar nog bakifrån. Det här handlar om dagen innan valet, då jag tog med kameran och normalobjektivet på stan. Jag gick in för att ta betydligt mer och slarvigare bilder än vanligt, eftersom film i kameran annars gör att jag tvekar lite för ofta inför motiven.

 

–Vad i helvete ska jag rösta på? Alla säger helt olika saker men verkar mena ungefär samma. Bäst att fundera igenom detta noggrant.


–Hallå! Taxi! Här borta! Nu åker vi hem istället. Det är för mycket stoj för att kunna tänka klart.




–Det talas så mycket om arbete. Men vi som inte kan arbeta då? Får inte vi vara med?


–Släpp fram mig! Jag vill också höra vad de säger där inne!


–Ett parti schack på det här, så är saken biff. Avkoppling och koncentration i ett; vad kan vara bättre inför ett viktigt beslut?


–Nu gäller det att se lagom stöddig ut så att de skumma typerna håller sig i skinnet när Alliansen ska tala. Det kanske är tur att det regnar, så att det blir lite mindre folk ändå.


–Faaaan! Mitt fina paraply...


–Nåja, jag kan väl impregnera skorna i alla fall. Torra fötter är bättre än ingenting alls, antar jag...


–Vad har jag gjort?!?!? Jag kräver en förklaring! Hallå, lyssnar du ens??


–Det kanske inte är jordens roligaste jobb, men man får frisk luft i alla fall. Och ett jobb är ett jobb är ett jobb.


–Är du med? Nu släpper jag... Dags att packa ihop; det är en stor dag imorgon.


–Gösta, vinkla paraflaxet mot den där skumma typen med kamera. Jag gillar inte hans uppsyn. Det skulle inte förvåna mig om han tänker lägga ut skiten på nätet!

---------------------------------------

Valet är över, minerna förvånade, humören blandade, och förmodlingen ganska snart övergående till det normala. Det kommer att demonstreras en smula, skrivas lite analyser blandat med lögner, och så vidare. Till slut kommer resultatet att sjunka in och förhandlingarna börja. Det är då vi vet vad som kommer hända. Ingenting drastiskt, tror jag. En procent skatt hit eller dit. Ett jobb mer eller mindre. Det löser sig nog.

Alla bilder är tagna med Nikon FM2, ZF 50/1,4 och Tri-X.

Postat 2010-09-21 19:09 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa