Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Kan man verkligen sälja det vackraste som finns?

Ja, alltså... Man kan ju inte sälja sin fru. Men om man inte har någon fru (eller man, för den delen). Utan tycker att en konstig mekanisk manick är det vackraste som finns, av det man har i ens hem. Som en kamera, till exempel.

I veckan nappade jag på en köpesannons, där en herre sökte en svart Leica M6. En sån har ju jag! Så jag svarade, eftersom den legat på hyllan sedan jag snorbilligt köpte en Nikon FM2. Jag hade i stort sett bestämt mig och tog med den till jobbet i fredags för att möta upp köparen. Men han meddelade vid lunchtid att det sket sig med köpet just den dagen. Sånt händer ju. Men i det här fallet kanske det var ödesdigert, för honom. Och för mig.

När jag började plocka med kameran för att packa ner den inför försäljningen, insåg jag igen vilket mästerverk det är. Leica M6 alltså. Och Zeiss C-Biogon 35/2,8 som jag tänkt göra mig av med också. Det skar i själen en aning.
När så affären inte blev av, fick jag fnatt. Åtminstone måste jag ju plåta en avskedsrulle! Och så blev det.

Idag laddade jag därför kameran med Tmax 100 och gick ut. Mätsökaren var nyjusterad, då jag äntligen fått ändan ur vagnen på den fronten. Målet var att bränna hela rullen på 24 bilder, och det lyckades. Och jag tror faktiskt inte det blev en enda skitbild heller. Inspirationen och ögonmåttet var på topp.

--------------------------------

Jag har just framkallat filmen, men skanna går inte riktigt ännu. Den måste torka och "ligga till sig" ett slag.  Emellertid gjorde jag för min egen skull en liten storleksjämförelse mellan M6 och FM2. Som ni nu ska få ta del av:-)

 


Kamerahusen är nästan identiska i storlek, om vi bortser från FM2:ans framskjutande bajonett och prismahus. De väger nästan på grammet lika mycket dessutom.


Höjden är också ungefär densamma. Det står tydligt att kamerautvecklarna visste vad de gjorde på den tiden. Vad är "den tiden" förresten? Båda kameror är tillverkade på 90-talet!!! Som nån slags kvarlevor och monument över svunna tiders ingenjörskonst. Innan idioterna och plasten tog över.

Det är lite svårt att se hur stora kamerorna är utan referens.


Både M6 och FM2 ligger bra i handen. De kan tyckas oergonomiska, men du ändrar dig så snart du provat själv. Litenheten väger upp alla konstiga grepp som tycks behövas på moderna kameror.
Den vita fläcken i mitten av bajonetten är förresten målad på tygridåslutaren. Den används för ljusmätningen, som består av en enkel ljuskänslig diod som med en liten lins "tittar" på slutarridån. Funkar hur bra som helst.

Jag tror fan inte att jag säljer den. Det är mycket pengar, men vad ska jag använda dem till som är roligare?

--------------------------------------------------

Förresten hade jag inte bara M6:an i väskan idag, utan även den digitala besten. Med den tog jag en endaste bild.


Zeiss Distagon 35/2 är också värd varenda krona. Bilden är helt obeskuren på fullformat.


Va, tog han inte bara en bild? Jo. Det här är ett utsnitt av föregående bild, i 100%. Alltså, en pixel på din skärm motsvarar en pixel från kamerans sensor (om du klickar på bilden). Det är nästan skrattretande hur fint det blir. Prova ett Zeissobjektiv och du kommer att förtunna din plånbok väsentligt;-)

Det var nog allt för idag! Jag tror nästa äventyr blir att pressa en Tri-X-film till ISO 1600.

Postat 2010-10-16 21:11 | Läst 2643 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

E're lugnt om jag bloggar medan ni super?

Så var det fredag igen. Samma visa som vanligt. Veckan är slut och alla ränner runt och är uppspelta. Säkert mycket med kvällens aktiviteter i åtanke. Själv tar jag det lugnt. Been there, done that, liksom.

Mitt förra blogginlägg dröp av jämmer och elände. För bara två dagar sedan mådde jag sämre än jag gjort på mycket länge. Men lyckligtvis har jag någorlunda god självkännedom, och idag har jag varit glad. Det firade jag med att gå en liten sväng med kameran efter jobbet. Och säkert var det en promenad som bara jag och möjligen nån till dårskalle kunnat fundera ut en dag som denna.

---------------------------------

Jag älskar Stockholms baksidor. Jag vet inte riktigt varför, men jag dras till dem. Det finns märkliga platser att upptäcka överallt, där knappt någon annan satt sin fot förut. Ofta bara några hundra meter från trygga gångbanor, vägar och stigar. Idag hittade jag en sådan baksida.

Just när jag var på väg att stoppa ner kameran och åka hem såg jag en hemlig trappa. Och hemliga trappor kan vi (jag resonerar som Gollum) ju inte stå emot!


Ah, bon! Hur kan man motstå detta? Trappan följdes nedåt, med saknade steg och hade en bökig slänt på slutet. Så stod jag i ett litet eget ingenmansland som inte kan ses utifrån från någon vinkel, med marken vackert täckt av gula lönnlöv.
Bara några steg bort uppenbarade sig en sån där trevlig vy som bara en UE*-intresserad kan bli glad av.


*UE betyder urban exploration och är något mycket barnsligt. Men roligt! Det handlar just om att upptäcka och utforska urbana miljöer som sällan eller aldrig ses av gemene man. Bortglömda byggnader, gamla bergrum och sånt.
Du får gärna tycka att det är otroligt fånigt, men i mig vaknade förstås nu den lilla nyfikna pojken. Så jag gick in. Men i brist på lampa (och sällskap) lät jag det bli vid att insupa atmosfären strax innanför dörren. Ett återbesök lär det bli ganska snart. Är du sugen på att hänga med? ;-)

Nå, den lilla ingenmanslandsplätten hade andra saker att visa. Till exempel ett par bärbara latriner. Hur de hamnat där vete fasen.


Det började skymma, så jag gick vidare genom en snårskog av rang. Överallt syntes spår av stackars människor som faktisk bor här. Kabeltattare, eller vad vi må kalla dem. Och på vissa ställen har de en riktigt fin utsikt.


Som sagt; jag trivs här. Min överbelastade hjärna får ro i misären. Och jag förstår så väl varför andra dras hit. Klottrare, till exempel. De söker väl också något.


Jag har ett hatkärleksförhållande till klotter. Det enkla och fula klottret, "tags", visar mest frustration och bekräftelsebehov. Men så finns det graffiti och avancerad gatukonst. Som de två personerna på dörren till höger där ovan. Någon har velat säga något och lyckats.

Du kanske har lagt märke till att jag inte talat om var jag varit. Det är genomtänkt. Jag vill ha det här för mig själv. Säkert är ni ett flertal som vet precis var bilderna är tagna. Men jag tycker att vi kan hålla våra hemligheter. De är ändå inget värda för "normala" människor. Bara för knäppskallar som jag, som älskar samhällets baksidor.


Gå ut runt knuten och upptäck! Är du makrointresserad så är säkert grannens äpplen vackrare än dina. Är du social av dig så är kanske grannen själv intressantare än din... eh, vi kanske inte ska gå så långt;-) Men du förstår nog vad jag menar.

Upptäck! På din nivå och utifrån dina intressen.

Postat 2010-10-15 21:48 | Läst 3415 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Hösten är som jag

Solen skiner, och värmer kanske till och med en smula. Träden sprakar av färg. Men innan du vet ordet av rullar tunga moln in och dämpar stämningen. Ljuset tryter och en viss butterhet infinner sig. Men så vips kommer en fin dag igen. Det är bara hösten, som är precis som mitt humör. Ombytligt och oberäkneligt.

Idag har jag en mycket dålig dag. Jag vet att det inte går att göra ett skvatt åt, utom att vänta. Men det är plågsamt. Allt känns så fullständigt meningslöst. Mörkt. För att inte säga svart. Livet ter sig bara som en rakt utstakad väg mot helvetet som jag inte rår på att ändra. Jag har inte ork till det. Var ska jag få den ifrån?


Jag grejade lite med senaste mellanformatrullen för att åtminstone göra något vettigt.  Jag kan väl konstatera att jag inte är helt värdelös på att fotografera i alla fall. Men foto är ju inte meningen med livet.


Jag kommer nog aldrig att uppnå meningen med livet. Jag har försökt, men jag kan inte. Och det finns ingen kurs man kan gå. Ingen manual att läsa. Trots att jag vet precis vad meningen är.


Så jag får återgå till att försöka finna mening i det meningslösa. Glömma det jag vill. Begrava det och aldrig ens tänka på det. Vänta på en solig dag då jag kan få humöret åter och vara glad åt det lilla. Försöka se det som andra inte ser eftersom de inte behöver det, då de flesta har det jag saknar mest av allt.

Imorgon kan mycket väl vara en bra dag. Det vet jag inte förrän då. Men jag vet att bra dagar kommer. Men också dåliga igen. Jag är beredd på det, alltid.

Ta hand om er!

Postat 2010-10-13 21:30 | Läst 3123 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Ju större desto bättre – Det magiska mellanformatet, del 2

För ett par månader sedan köpte jag mig en mellanformatkamera. Eller jag köpte faktiskt två! Båda var fynd på ett ekonomiskt plan, men den ena hade större filmformat och var därtill en mycket märklig pjäs i form av en mätsökarkamera som utvecklats för japanska turistgruppbilder. Vi talar nu om Fujica GM670, eller "Texas Leica" som en del amerikaner kallar den. Med all rätt.

Kameran har legat i träda sedan jag i somras plåtade en rulle uppe i Bollnässkogarna, men i helgen använde jag den igen. Igår framkallade jag en rulle Ilford HP5+  som exponerats för ISO 400, och nu tänkte jag vi skulle kika lite på resultaten!


Ilfordfilmen är vid framkallningen mycket trevlig att hantera. Den har en rejält tjock filmbas och är faktiskt betydligt lättare att ladda i filmdosan än de småbildsfilmer jag hittills provat, nämligen Kodat Tmax 100 och Tri-X.

Jag har framkallat i D-76 1+1 eftersom det är vad jag har och ämnar göra slut på. Dess lite uppmjukande effekt gör inte alls något när filmformatet är så stort. Kanske att jag skulle vilja ha lite mer tydligt korn, men jag tycker ändå att det verkar bli grövre än med Tri-X. En del säger att HP5+ är ungefär som den gamla Tri-X-filmen var, och det kan säkert stämma. Dock verkar den nya Tri-X mer lättskannad eftersom den håller lägre kontrast och mer "definition" i mellantonerna.

 Bilden ovan är tagen vid full bländaröppning förresten, alltså Fujinon-S 100/3,5 vid f/3,5. Det motsvarar ungefär 50/1,8 på småbildsformatet, men helt väck är den dimmighet man skulle se vid f/1,8 på ett sådant objektiv.


Jag gillar verkligen sidförhållandet! 6x7 är egentligen 56x69 mm, vilket alltså är ungefär 4:5. Man behöver inte vända kameran på högkant i onödan, och jag finner det betydligt lättare att komponera än med 3:2 som är det vanliga förhållande vi är vana vid med småbildsformat och APS-C.

I bilden ovan ser vi en väldigt tjusig definition av strukturen i tegelväggen. Något som jag uppskattar med Zeissobjektiv på småbild, men som här kommer "gratis" på grund av stort negativformat.


Anders visar var skåpet ska stå, och jag tycker att den här bilden är ett bra exempel på formatets alla fördelar. Särskilt sidförhållandet, som gav möjlighet till en balanserad komposition utan beskärning(tillägg: hrrrm, jag har beskurit liiiite i underkant), men också för att varje liten detalj i motivet syns finfint.

Det blev 9 bilder på filmen, eftersom jag nog lyckats ta en med objektivlocket på. Kameran har ju ingen ljusmätare och dessutom tittar man vid komponering inte genom objektivet, så det finns inget som talar om ifall locket är på eller inte. Det är väl mest förvånande att jag inte lyckats med det tidigare:-)

-----------------------

Du kanske tycker att bilderna är tristare än vad jag brukar prestera. Men för mig är det tvärtom. De har kommit till genom en jävligt intressant process, allt från ljusmätning till framkallning och skanning. Och så missar du som betraktare känslan av att hantera de stora negativen. Med lite sträv yta på emulsionssidan och det man ser när man kikar på dem mot ljuset.

Nu återgår jag till resten av rullen. Varje bildfil håller ungefär 370 megabyte innan jag konverterat till svartvitt, så det är tungt för datorn. Vi ses snart!

Postat 2010-10-12 21:23 | Läst 3055 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Att köra vilse är inte så dumt

Höstfärger i kombination med strandlinjer och hav är trevligt, och därför begav sig idag tre fotografiskt intresserade filurer - varav en jag - utåt Nackahållet med bil och diverse utrustning. Nån slags luddig plan om att fara till Velamsunds naturreservat fanns, men eftersom jag i egenskap av kartläsare beordrade helt fel rutt så hamnade vi istället vid Tjustviksviken. Märkligt namn, ja.

På vägen intog två av oss varsin väldigt medioker pizza i Orminge centrum. Pizzerior med uskänkningstillstånd bör till varje pris undvikas, vilket är en regel som även idag visade sig vara sann. Inte för att det hände något eller så, men klientelet var det väntade. Halvalkoholiserade tomtar som sitter och super mitt på ljusa dagen är kanske inte vad man vill ha som sällskap till lunchen.

I alla fall kraschade vi sen på en lämplig parkeringsplats nånstans i ingenstans och knatade ned mot vattnet. Ljuset var idealiskt.

 


På digitalkameran hade jag 35:an, men i väskan fanns också en annan kamera.


Nämligen min trevliga mellanformatare. Jag plåtade upp den svartvita rulle som satt i och laddade sen med diafilm. Det ska bli rysligt intressant att se vad det kan ge!

Kameran saknar ljusmätare, så jag satte digitalkamerans bildstil till "vivid" och använde den som utgångspunkt för exponeringarna. Det fick mig dessutom att ta lite digitala bilder där jag brassat på mer vid efterbehandlingen än vanligt.


Det ser kanske inte så påbrassat ut, men jämfört med hur jag brukar behandla mina filer nu för tiden, är det så.

Jag tror jag valde helt rätt objektiv för dagen. ZF 35/2 gör alltid vad det ska.


Ute på udden låg en liten sommarstuga med tillhörande förfallna bodar. Eller egentligen var det nog bodarna som låg där först.


Som du kanske ser beskär jag nästan alltid bilderna till ett mindre utdraget format. Jag avskyr 3:2 som sidförhållande. Trist nog finns det inga digitalkameror med stor sensor som inte har detta. Så man måste slänga bort en hel del av objektivets projicerade bildcirkel helt i onödan.

Ljuset dämpades en aning strax innan vi vände åter mot bilen, och färgerna var helt fantastiska.


Medan jag skriver detta inser jag att mitt skärpnings- och förminskningsskript inte konverterar färgprofilen till sRGB, trots att det uttryckligen ingår i skriptet. Det betyder att jag tidigare postat en mängd bilder med AdobeRGB som färgprofil, vilket ser ut som skit i nästan alla webläsare. Så jag var tvungen att göra om precis alltihop. Jag förstår verkligen inte varför, men nu måste jag tydligen göra om skripten. Och så har jag alltså ruinerat färgerna för läsarna i flertalet blogginlägg bakåt i tiden.

Jaja, datorer är som de är. Gör lite som de vill utan att man bett om det:-/ Nu har jag skaffat en Mac, så får vi ser hur det går. Dock sitter jag vid PC:n nu eftersom Macen har alldeles för liten och dålig skärm. Tanken är att skaffa en extern, så snart som möjligt.

Postat 2010-10-10 21:51 | Läst 3143 ggr. | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera
Föregående 1 2 3 ... 5 Nästa