Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Idag har jag ingenting att berätta

Men jag börjar ändå, så får vi se vad det blir till slut. Jag skriver alltid blogginläggen utan någon som helst planering. Det blir vad det blir, och tydligen går det att trolla fram en del oväsentligheter som andra ändå, av någon outgrundlig anledning, finner värt att läsa. Nu är jag uppenbarligen igång redan.  Fingarna lever sitt eget liv på tangentbordet och jag förstår egentligen inte hur det lyckas komma ut en läsbar text.

Jag hör en del gnäll om att det är höst. Snart vinter. Hemska tider! Ja, verkligen fruktansvärt hemskt, med oerhörda 10 plusgrader och strålande sol.


Uppmaningar om att inte gnälla kanske inte borde komma från mig. Jag gnäller en del själv. Men sällan över vädret, årstiderna och annat som vi små varelser här nere inte kan påverka. Om vi bortser från mänsklig klimatpåverkan förstås, och där har jag ett och annat att säga. Men det ska vi inte ta här och nu. Nu avhandlar vi istället hösten som sådan.


Känner du doften? Höstlöven ger ifrån sig massa saker. Jag vet inte vad, men det känns tydligt. Det bidrar till helhetsintrycket. Av höst alltså. Klar och kall luft gör sitt till.

Inte för att hösten brukar ses som kärlekens årstid, men den ska inte glömmas bort eller negligeras ur en kärlekssynvinkel, förutbestämt dold bakom det mörker som stundar.


Jag tycker nog faktiskt att hösten är mer romantisk än våren. Våren är mer uppspelt, ogenomtänkt och på något vis misstagsbetingad. Fast misstagen gör inte så ont när sommaren stundar. 

-----------------------------------

Jag gillar att gå. Jag har inte tänkt på det förut, men jag gillar nog extra mycket att gå på hösten. Låta fötterna jobba under mig, som om de vore en maskin. Ett fordon. De tar mig runt i lagom takt och låter mig dessutom tänka klart under tiden.


Imorrn ska det bli fint, har jag hört. Som om det inte vore fint jämt! Det är alltid fint. Överallt, hela tiden. Men vi är för jävla bortskämda för att uppskatta det. Eller för blinda för att ens se det.


Det där bildvalet förstod du kanske inte. Men låt mig förklara. En genomful, avsprängd klippvägg kan vara vacker. Precis som allt annat runtom oss. Vare det under höst, sommar eller annan årstid.

Det finns något vackert i allt omkring dig. Försök fånga det! Och framför allt; gnäll inte över saker som inte kan förändras.

--------------------------

Alla bilder är tagna med ZF 50/1,4 och texten är skriven under viss inverkan av alkohol.

Postat 2010-10-09 21:03 | Läst 2794 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Snabba fötter är ibland mer värt än en snabb kamera

Apropå en diskussion i Nikonforumet om uppföljaren till D700 och dess prestanda, så erfor jag idag att allt det jag brukar säga fortfarande stämmer. Nämligen att för oss som inte fotograferar sport, och andra snabba motiv som dagens professionella kameror är inriktade på, är det fortfarande fotografen som måste stå för prestandan.

Jag gick från Liljeholmen mot Vinterviken utan särskilt mål. Vädret var lite märkligt, och medan jag rundade sjön Trekanten skingrades de tunga skyarna och en bjärt solskiva plirade genom molnslöjorna då och då. 

Efter en lite frustrerande promenad med snårskog och fredagsglada alkisar som enda omgivning nådde jag till sist Mörtviken och Ekensberg. Här öppnade sig himlen för det skådespel jag hade hoppats på. Men jag stod längst inne i viken och hade en sketen vy. Så jag satte av i full kareta mot udden och Gröndalsvägens ände för att inte missa något. Det lönade sig.

 


Solen försvann snabbt ned bakom molnbarriären i väster, och hade jag inte sprungit så hade det inte blivit mycket alls att hänga i granen.

Upp, runt där Aromatic ligger, och över Gröndalsbron och Essingeleden. Lönnarna på Stora Essingen med den disiga bakgrunden fick duga för nästa bild.


Sådär, dagsverket avklarat! Men just när jag tänkte stoppa ner kameran såg jag något som kom att nypa lite i hjärtat.


Det trasiga barnet. Jag stod en bra stund och funderade över detta. Så bekant. En bildmetafor över barns bräcklighet.
Barn går lätt sönder. Lämnar ibland ifrån sig det de har inombords för att ingen förstår eller vill lyssna.

---------------------------------

Trevlig helg! Ser du en solnegång i fjärran, så spring! ;-)

Postat 2010-10-08 22:02 | Läst 2676 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Låt passion vara din drivkraft

Måndag eftermiddag. En helt vanlig, lite kall och blåsig eftermiddag i början av oktober i landet lagom. Folk är på väg hem från jobbet, till familj, middag, tevetittande och samkväm. Men inte jag.
Istället stiger jag av spårvagnen i det tilltagande mörkret vid Valla torg och plockar fram kameran. Jag är trött och lite hungrig eftersom jag som vanligt tajmat eftermiddagsmackan illa med den beräknade hemkomsten. Men det gör inte så mycket.

Motiven finns ju där och kräver mig. Beordrar mig, eller i alla fall lockar mig. Att magen knorrar lite är oviktigt när man sysslar med något så magiskt som att fotografera. För det är magiskt.


Genom ett tryck på en oansenlig knapp har man fångat en liten, liten bit av tiden. Ett ögonblick som aldrig mer kommer att återkomma. Vad kan vara mer magiskt än så?
Låt vara att det är en tvådimensionell bild av något som har minst fyra dimensioner. Och säkert många fler som mina sinnen inte förnimmer. Men två räcker ganska bra.

Men vad är drivkraften? Vi upplever alla då och då något nytt i våra liv som fångar hela vårt intresse. Vi dras med i entusiasm och upptäckarglädje. Vi fröjdas, lär oss, och blir till slut erfarna.
Men med erfarenheten brukar också entusiasmen så sakteliga mattas en smula. Fördunklas; återgå till det vanliga. Eftersom det vi gör inte längre är nytt och spännande. Gnistan slocknar.


Men det gäller bara om vi inte är passionerade. För passion är det som driver oss, och vi måste behålla den om vi ska nå dit vi vill. Dit vi ville när vi började.
Med passion kan vi betvinga motgångar, ta smällar, svackor och tider av tillfällig förnekelse. Det gäller allt från sociala förhållanden till något så materiellt som fotografi.

Det är tiden och erfarenheterna som visar om vi är passionerade. Om vi tröttnar och söker vidare kanske vi är passionerade sökare förstås. Men det är inte sådant jag syftar på nu.

Jag syftar på ting som kan få en människa att aldrig ge upp det den bestämt sig för att älska och hänge sig åt.


Nu kanske jag verkar narcissistisk, men så är det inte. Jag vill bara att du ska förstå att du också har en passion. För något. Det kanske inte är foto, men det spelar inte så stor roll.

Det viktiga är att du gör det du vill. Det du brinner för. Inget annat.

Postat 2010-10-04 21:05 | Läst 2622 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Söndag, stillhet, eftertanke

Efter gårdagens totala fotomisslyckande (inga bilder tagna) begav jag mig ut strax efter lunch, fast besluten om att ändra en möjligen negativ trend. Jag tänkte ta pendeln ut åt helvete nånstans, från Karlberg. Men jag ångrade mig på vägen och fortsatte istället Rörstandsgatan bortåt.


Klockan var inte så mycket. Gott om tid gillar jag.


En hemlig trappa leder ner till någonting, vad det nu kan vara. Även om jag gillar hemliga trappor så gick jag vidare genom Karolinska Institutets område istället.


Den här bilden säger egentligen ingenting, utan får vara lite utfyllnad. För sen var jag plötsligt vid Solna kyrka och Norra begravningsplatsen.


Döden är alltid närvarande. På hösten känns den lite mer påtaglig. Närmare. Men i det varma ljuset kände jag mest lugn och ro här bland dem som lagt sig att vila för evigt.


De som håller efter kyrkogården, och kyrkogårdar i allmänhet, visar gärna med sitt flitiga arbete att det finns liv också. Och hopp.


Man kan ju försöka se ljuset istället. Även om det stundom är svårt.

Nu var jag trött i fötterna och gick tillbaka inåt stan. Jag hade tänkt färdigt. Fotograferandet kändes sekundärt, men gav i alla fall något. Det fina är att när man fotograferar så har man en bra ursäkt inför sig själv att bara stanna upp och fundera. Ta det lugnt. Det ingår, och jag hade inte gjort det idag om jag inte begivit mig ut för att just fotografera.


Avslutningsvis en bild som visar hur man inte ska låsa sin cykel. Om man vill att den ska ha alla beståndsdelar kvar alltså.

Postat 2010-10-03 21:27 | Läst 2564 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Kufiska planer och en frustrerande dag

Idag är det lördag, eller lögardagen som det hette en gång i tiden. Sprunget ur det fornsvenska ordet "laugr" (uttalas antagligen "löjgR", där R är ett väsande ljud mellan R och S), vilket betyder vattenfall, och åsyftar i veckonamnet att det var dagen då man tvättade sig. Antagligen för att man inte hade tid med det annars.
Numera är lördagen fortfarande föremål för särskilt tvättande av sig eftersom den är veckans stora helgdag, då man gärna vill vara lite extra fin. Mellan fredagens efter-jobbet-uppsluppenhet och söndagens innan-jobbet-vånda. En dag att utnyttja till det man gillar bäst!

Själv ägnade jag några timmar åt att storstäda min onödigt stora lägenhet (en tvåa). Men sen ville jag förstås göra det jag gillar bäst, vilket är att fotografera. Det gick inget bra.

Jag gick en lång promenad på Djurgården, som inleddes med en färd med den nya spårvägen från Hamngatan. Betydligt trevligare än buss 47 som alltid är fullsmockad.
Under promenaden bar jag min kamera om halsen, som vanligt. Men jag tog inte en endaste bild på de fyra timmar jag spatserade runt. Därför fick jag alltså ont i nacken helt i onödan. För kamerajäveln är sjukt överdimensionerad.  Så nu har jag inga bilder att visa.

--------------------------------------------------

"-Varför tog han inga bilder?" undrar kanske någon. Bland annat för att vädret var strålande. Strålande väder gör sig inte på bild. Men bland annat också för att jag - när motiven väl dök upp - var utled på att bära kameran. Kameran i sig sänkte alltså min lust att fotografera.

Så, jag får gräva lite i arkivet istället. Efter bilder tagna med en kamera som gjordes med fotografen i åtanke.


En kamera som inte har som främsta syfte att imponera. En kamera som gjordes så liten det bara gick, men som har allt det som krävs för att ta bra bilder med bra bildkvalitet, samtidigt som den ger fotografen allt den behöver för fotoglädje. En kamera som har allt det som de japanska ingenjörerna och marknadsförarna har lyckats glömma bort på bara några årtionden.


Vi talar om Nikon FM2. Här tillsammans med det mycket kompakta objektivet 24/2,8 AI-S.

Nu kanske någon vill opponera sig och tala om att man kan få tillräckligt bra bildkvalitet med en kompaktkamera. Jo, visst. Men kompaktkameror saknar ju fotografens absolut viktigaste verktyg. Sökaren. En bra sökare är mer värt än allt annat på en kamera, tycker jag.

-------------------------------------------------

Så, nu har jag gnällt färdigt! D700:an är trots allt en fantastisk kamera som jag nog kommer att plåta sönder. Det har lett mig till en lite lustig plan. Jag har ju ingen bra vidvinkel till den. 24:an är "okej" men inte mer än så. Perfekt på FM2:an men saknar det lilla extra på digitalt.

Planen är att köpa ett Olympus OM 21/3,5 och konvertera till Nikon. Det gör man genom att köpa en ny bajonett från Leitax!

http://www.leitax.com/conversion/Olympus-OM/Zuiko-2135/index.html

Jag vill ha något som är lite kortare än 24 mm, och från allt jag sett så verkar OM 21/3,5 mycket bra. Därtill är det extremt litet och lätt.

Skål!

Postat 2010-10-02 20:10 | Läst 2496 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
Föregående 1 ... 3 4 5 Nästa