Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Regnet räddade dagen

I morse vaknade jag på fel sida, för att uttrycka det milt. Om gårdagen var halvdan så bådade det nu ännu värre. Totalt jävla mörker, såväl utanför rutan som inne i mitt huvud.

Vid fyrasnåret masade jag mig till sist ut, munderad för några timmar i skitvädret. Men det dröjde inte länge alls innan demonerna avlägsnade sig. Jag antar att de inte gillar frisk luft. Men det gör jag. Och att det regnar gör mig inte så mycket. Om inte annat kan man fotografera ifred.

 

En del tycker bara om att fota i vad de kallar "bra ljus". Alltså solsken. Som jag ser det är solsken rena katastrofen om man vill ta intressanta bilder. Kontrasten är för hög, skuggorna för hårda och färgerna genomtrista. Visst kan det bli bra ändå, men en kulen, blöt höstkväll gör sig mycket bättre.

 

Fast det kanske bara beror på att jag är sån. Som en kulen höstkväll. Märkligt nog brukar skitväder hjälpa mig att må bra. Vi är väl överens på något vis. Vädret och jag.

 

Nu känns det bättre. Hur det blir imorgon har jag ingen aning om. Det beror en del på om jag får sova eller inte. 

Jag tror jag ska bränna en del av lönen på en ny fotoväska och ett bra stativ förresten. Snart är det så mörkt efter arbetstid att stativ är mer eller mindre nödvändigt, och mitt nuvarande är för tungt i förhållande till hur bra det är, så jag brukar lämna det hemma. Väskan är bra, men lite opraktisk eftersom man måste ställa ner den på marken för att komma åt prylarna. Dessutom vill jag kunna få plats med mellanformatkameran och ytterligare en kamera samtidigt. I nuläget får jag lägga den ena löst i det övre facket som är helt oskyddat för stötar och fukt.

Postat 2010-10-24 20:57 | Läst 2220 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Sagan om den ensamma fotografen - Kapitel 1

Det var en gång en fotograf, som var lite ensam.  Det hade han i mångt och mycket valt själv eftersom han inte riktigt tyckte att han kände sig hemma bland folk. Åtminstone inte alltid. Egentligen var han ungefär som alla andra. Men det fanns något i den ensamma fotografen som inte stämde riktigt. Så han förblev ensam. Drog sig undan för sig själv.

I sin ensamhet hade han all tid i världen att göra det han ville. Utom det som ensamheten berövade honom, förstås. Så han ägnade sina dagar åt att fotografera. Varje dag, varje ledig stund, året om. Alltid, helt enkelt. Det hjälpte honom när tiderna var svåra och allt kändes jobbigt. Men det fick honom också att må ganska bra, trots allt. Han hade funnit ett uttryck för sina känslor.

På helgerna var den ensamma fotografens vänner ute och partajade, eller så var de hemma med familjen. Inte satt de ensamma i alla fall. Men den ensamma fotografen var ju ensam, så han åkte iväg. Bort, mot okänt mål. Ett inre mål, antagligen.

 

Han fotograferade konstiga saker, för det gillade han. Saker som de flesta andra inte skulle lägga något värde i. Han vände blicken inåt istället för framåt eller utåt.

Men, ibland hittade även den ensamma fotografen helt normala motiv som tilltalade honom. Han gillade nämligen naturen över allt annat på Jorden, trots allt.

 

Just den här lördagen i slutet av oktober var den ensamma fotografen egentligen ganska glad, så det var nog därför han tog några naturbilder. Men någonstans där inne fanns fortfarande frågorna kvar. De som saknade svar. De som alltid återkom. Vad gjorde han egentligen där, på Jorden?

 

Var han bara en kugge i det oändliga hjulet? En kugge, så liten att den kan gå av utan att hjulet stannar. Utan att någon märker något? Nej, han vägrade tro det. 

För stunden slog den ensamma fotografen sig till ro. Dagen hade varit givande. En stor del av det trassliga nätet av osorterade tankar hade nystats upp, sorterats. Etiketterats. Vissa hade förkastats och andra lagts i facket för vidare utredning. Ett fack som visserligen nu var överfullt.

Så bestämde han sig till kvällningen för att sätta en del av det på pränt. I alla fall någon slags sammanfattning. För egen skull.

Postat 2010-10-23 19:57 | Läst 2321 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Ansel Adams tekniker är minst lika relevanta idag

Jag läser sällan böcker, men när jag gör det, så brukar det vara facklitteratur. Bra skönlitteratur är svår att finna, och jag brukar slänga böckerna ifrån mig efter mindre än hälften för att de antingen är för uselt skrivna eller för att författaren tar en tröttsam "konstpaus" och fyller ut halva boken med ordbajseri. Facklitteraturens läsvärde däremot, har inte så mycket med författaren att göra. Han eller hon får förstås gärna skriva begripligt, men det är ändå ämnet som engagerar, och det är ju något som finns och inte är påhittat. 

Just nu läser jag några sidor i Ansel Adams bok "The negative" varje kväll innan jag slumrar in (eller försöker slumra in, rättare sagt). Den handlar om exponering av negativ, svartvit film. Bara exponeringen egentligen. Hur man kan skriva en hel bok om det kanske verkar obegripligt, och ännu obegripligare är det väl att någon kan orka läsa den. Men den är mycket intressant och lärorik för alla som pysslar med svartvit fotografering! Såväl digitalt som analogt. Kopplingen är långt ifrån självklar, men finns där.

------------------

För att förstå kopplingen måste vi anta ett förhållningssätt till den svartvita bilden och dess presenterande, som skiljer sig från färgbilden. Medan färgbilden kan vara kontrastlös men ändå innehållsrik, måste den svartvita bilden vara mer eller mindre kontrastrik. Det finns ju nämligen ingen annan informationsrikedom i den annat än ljus och skugga, parat med skärpa.

Bergsprängningsutrustning - Tmax 100 & Zeiss C-Biogon 35/2,8

I The Negative förklarar Adams att man vid exponeringen ska försöka utnyttja filmens omfång så gott det går. Då han mestadels använde storformat och därmed kunde behandla varje negativ separat, så handlade det i hans fall mycket om att anpassa exponering mot framkallning för respektive enskild bild, vilket inte är möjligt när man använder rullfilm. Men paradoxalt nog - och det kunde han nog inte ha listat ut på den tiden - så är vi ganska nära detta när vi skannar negativ film.

Ut från skannern får vi en blek, kontrastlös skitbild. Ser det ut som. Det är vårt råmaterial. Men vad är då målet? Om vi tänker i Adams banor så är det att utnyttja denna bilds omfång och maximera det när vi presenterar den. Alltså på en datorskärm i mitt fall, medan det var på fotopapper i hans fall. Så, vi måste låta det mörkaste i bilden vara svart och det ljusaste vitt. Undantag finns förstås, men påfallande ofta är det vad vi som betraktare finner mest tilltalande.

Vi måste alltså sätta svart- och vitpunkt även i en bild föreställande ett kontrastlöst motiv, som det ovan! Men var händer när motivet är kontrastrikt?

Ljus och skuggor - Tmax 100 & Zeiss C-Biogon 35/2,8

Det händer egentligen inget alls! Samma princip råder; sätt svart- och vitpunkt. Men sen följer den svåra biten. Nämligen att göra en kurva som passar motivet. Det motsvarar att välja rätt fotopapper. Man vill lägga kontrasten på rätt ställe nämligen. 

-Vaba?! Kan man "lägga kontrasten på rätt ställe"? Ja! Och där är de flesta som bara håller på med digitalkameror och dess filer antagligen mycket frågande eftersom de inte nånsin behövt pyssla med sådant. Men om man ska göra en svartvit bild från en ditital kamerabild så är principen exakt densamma. Dock har kamerans sensor då rätt stora begränsningar jämfört med film, men det går att komma mycket nära.

Efter arbetet - Tmax 100 & Zeiss C-Biogon 35/2,8

Hur detta går till ska jag gå in på ganska snart, men inte nu. Men en enkel hint är att den kurva man lägger ska vara brant inom det område som ska ha hög kontrast, och sen kan den mycket väl vara linjär uppåt och nedåt från detta intervall. Det känns konstigt att göra så till en början, men det ger trevliga resultat:-)

Ut och plåta med er imorrn! Och låna eller köp gärna "The negative". Även om man inte förstår allt i boken så finns där mängder med fantastiska bilder också.

Postat 2010-10-20 21:32 | Läst 3207 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Filmen är död, länge leve filmen!

Jaha, så gick det med försäljningen. Inte alls! Jag tänkte alltså, i nån slags vanmäktigt vansinnestillstånd, sälja min Leica M6 och Zeiss C-Biogon 35/2,8 innan helgen. Men eftersom köparen inte dök upp på utsatt tid (inget ont om det just för tillfället!) så bestämde jag mig för att plåta en rulle för att känna lite på klenoden innan måndagen, då den antagligen skulle bli såld. Det gjorde jag rätt i!

Det är kanske helt vansinnigt att ha en så dyr kamera när man fotar så lite med film som jag gör. Men alla ni andra kan ju sälja era golfklubbor, bilar, båtar, motorcyklar, husvagnar, sommarstugor, snöslungor, gräsklippare, saftkokare, bakmaskiner och kanoter innan ni också tycker det! ;-) För några sådana attiraljer äger inte jag, en enkel man som jag är. Istället lägger jag ner min själ  och i stort sett hela min plånbok på fotografering. Det är mycket viktigare. För mig.

Nå, i lördags (var det väl?) plockade jag fram en rulle Tmax 100 ur frysen, där mitt lilla förråd finns. Den var av 24-bilderssort eftersom jag aktivt valde det över 36-bildersrullar när jag beställde framkallningsgrunkor och film från Photax i somras. Och det är inte så dumt! Man slösar lite mer kemi, men å andra sidan lyckades jag plåta upp hela rullen på en dag. Jämför gärna det med alla galningar som kommer hem med hundratals - eller kanske tusentals - bilder per dag!

Det byråkratiska Stockholm

Kameran är så trevlig att hantera att det inte är klokt. Ingen automatik, inga "finesser", ingenting. Bara vred för slutartid, frammatningsarm och avtryck i stort sett. Fokus och bländarvärde kontrolleras från objektivet. 

Sällskap vid norra Kungsbron

Fotografen är kapten över skutan, och precis som när man seglar en båt så infinner sig ett välbehag i att vara den som bestämmer. Dessutom kan jag tycka att film mot digitalt är lite som segelbåt mot motorbåt. Man får anpassa sig mer till omständigheterna, men det är mest trevligt. Ibland går det långsamt och ibland går det fort.

Nytt mot gammalt

Det tar en jädra tid att skanna bilderna och efterbehandla dem. Jag ägnade hela kvällen igår till att skanna rullen, då visserligen med lite inställningar av skannern på nya datorn. Men nu har jag - med  betydligt större kunskap än sist - insett att Tmax 100 är en jävligt bra film. Den ger inte samma mellantoner och är inte lika lättbehandlad som Tri-X, men istället får jag riktigt bra skärpa.

Objektivet tyckte jag förut var "onödigt skarpt", men jag har ändrat mig. Det ger ingen distorsion alls (-0,6% om jag minns rätt), vilket är mycket trevligt när man fotar saker med räta linjer.

På väg mot Centralstation

Den här bilden exponerade jag precis som den förra. Alltså helt fel här, eftersom jag pekade kameran ner i skuggan mellan husen medan den förra innehöll mjukt solbelysta fasader. Ändå ingen katastrof att tala om. Det som hade kunnat räddas av rätt val av kopieringspapper kan också räddas av rätt behandling av det skannade negativet.

Skolan

Det är när jag fixat med bilder som den här som jag inser att jag verkligen inte skulle kunna nöja mig med en digital kompaktkamera för "vardagsbruk". M6:an är så kompakt som en kamera behöver vara i mitt tycke. Men den tonalitet och skärpa jag kan få med den, är fenomenal.

Jag justerade ju fokus på den förresten!

Spökslottet

Och nu sitter den som en smäck! :-) Det är ganska lätt, men tar mycket tid. Länken till förklaringen jag använde, ligger i min gamla dator. Men om någon är intresserad så är det bara att hojta! Funkar ännu lättare om du har en M8 eller M9.

Tillägg från andra datorn: http://www.l-camera-forum.com/leica-forum/1227772-post104.html

Jag har halva filmen kvar att bildbehandla. Men det tar vi imorrn! Och så har jag nu laddat kameran med Tri-X och satt ljusmätaren till ISO 1600. Jag tänkte försöka ta lite riktigt skitigt, murriga och korniga bilder i veckan, eftersom vädret inbjuder till detta.

Film är nog död i de flestas ögon. Men vi är en och annan som vägrar att inse det. På återseende!

Postat 2010-10-19 21:21 | Läst 2307 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Ny dator, nya rutiner och nya bilder

För lite mer än en vecka sedan köpte jag en Macbook pro 13", men då den har så futtig skärm har jag inte brytt mig om att börja bildbehandla på den än. Förrän nu. Det visar sig vara rätt annorlunda, det där med Mac.

Till exempel lyckas jag nu inte lista ut hur jag gör radbyte utan att det blir ett nytt stycke. Knappar gör andra saker än vanligt och allt tycks bygga på snabbkommandon som man antagligen förväntas känna till redan från början. Detta kan driva en till vansinne, men så sakteliga börjar det släppa. Och datorn är väldigt trevlig som sådan, med kanonbra tangentbord, vilket är mycket viktigt för mig som skriver mycket. Dock har jag en förmåga att komma åt pekplattan och CMD-knapparna i tid och otid.

Till daton köpte jag en hutlöst dyr, trådlös mus. Bara för att upptäcka att max-accelerationen (hastighet finns inte att ställa in) ger en fånigt liten muspekarrörelse. Så den är nästan oanvändbar. Jag får forska lite i om det finns något fix för detta, för jag kan inte tänka mig att alla andra är nöjda över det här heller. På PC har jag inte i närheten av maxhastighet på muspekaren, utan snarare något nära mitten av inställningsskalan.

Jag vägrar låta datorn organisera mina bilder åt mig, så jag kör på PC-vis min gamla vanliga mappträdsstruktur. Sen har jag insett att det funkar fint att köra Adobe Bridge tillsammans med råfilerna, så jag slipper fota i RAW + JPG som jag alltid gjort förut:-)

----------------------

Fast nu tittar vi lite på dagens bilder istället! Tanken var egentligen att skanna filmen jag plåtade igår, men jag orkar inte. Det tar nämligen evigheter. Istället var jag och Anders en sväng i Ulvsunda och strök omkring.

 

Vid spårvägsbygget står en massa intressanta (?) grunkor som bildar trevliga, abstrakta mönster och former. 

Utanför FOI:s gamla lokaler kan man undra var tusan man egentligen hamnat.

 

Här hade jag kameran inställd till "vivid" för att ta en provbild innan jag brände de två sista bilderna på diarullen i mellanformatkameran, som jag också hade med mig. Det blev så effektfullt även digitalt att jag sen härmade detta i bildbehandlingen.

Och vad kan detta vara då? :-)

 

Det var själva faan vad segt det var att ladda upp bilder idag då! Ska man behöva sitta och vänta i flera minuter varje gång? 

Märkliga landskap behöver inte vara naturliga.

 

Sen intog vi lite svull, varefter vi bestämde oss för att undersöka terminalen på flygplatsen. Den var inte särskilt intressant. Men jag hittade en konstig krumelur på en vägg.

 

Lim från en svunnen skylt, verkar det som. Förresten är råkonverteraren ACR nu extremt bra, i sitt senaste utförande! Som Anders sa så får man säkert ett steg mindre brus vid ett givet ISO-tal. Dessutom finns massa trevliga funktioner som förut saknats, såsom perspektivkorrigering. Och objektivprofiler! Med ett klick kan jag trolla bort kromatisk aberration, vinjettering och distorsion hos mina Zeissobjektiv:-) Men på bekostnad av lite skärpa, så det är inget man gör när det inte behövs. 

Nu ska jag återgå till den gamla datorn och mitt backup-arbete. Allt viktigt måste bort från den och in i den här burken, innan den skröpliga reliken rasar för gott. Jag kommer väl att sakna PC på vissa sätt, men man kan ju inte få allt som man vill ha det. Nästa steg är att skaffa en bra, vidstående skärm.

Imorrn ska jag lämna mellanformatrullen på framkallning! Och förhoppningsvis skanna den där småbildsfilmen. Jag säljer inte M6:an. Inte ännu.

Postat 2010-10-17 21:19 | Läst 2234 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
Föregående 1 2 3 ... 5 Nästa