Att ta semester från sig själv

Idag var en sån där dag när ingenting fungerade. Verkligen ingenting.

Jag somnade ungefär klockan 5 på morgonen efter att ha legat och vridit på mig, funderandes, hela natten. När sedan klockan rang vid 8.00 – vilket är den senaste tid jag kan stiga opp och ända hinna till jobbet inom flextid – så var det inte tal om att göra något annat än att sova vidare.
Jag vet inte om det går att vara tröttare än vad jag var. Jag kände mig som en säck potatis som blivit överkörd av en långtradare och sen kastad att dö i ett iskallt hav. Så jag stängde av klockan och sov vidare.

Sen gick allt fel. Jag tänker inte gå in på precis vad eftersom ingen kommer förstå ändå, men strax före elva lyckades jag få iväg ett sms till en arbetskamrat om att jag inte ämnade dyka upp. Det fick bli semester, komp eller vad som helst. Efter lite bestyr gick jag och lade mig igen och sov till tolv.

--------------------

Denna förbannade sömn som jag inte får. I alla fall var jag rätt utsövd till sist, när jag begav mig inåt stan vid halv fyra. En promenad skulle väl friska upp lite i alla fall, och jag hade med mig mellanformataren i hopp om att kunna möta upp en man för ett eventuellt byte mot en annan kamera. Men bytesmannen fick jag inte tag i, så jag gick vidare i snålblåsten längs Monteliusvägen på Söder.

Redan innan jag gick ut hade jag sorterat upp en rad av de problem som tycktes ha uppstått ur ingenting, där på förmiddan. Så jag var på förvånansvärt bra humör faktiskt.

Monteliusvägen är den där fina utsiktsstigen precis ovanför Söder mälastrand. Det där vi ser ovan är pråmar som används vid byggandet av den nya Citybanan. Jag hade inget stativ med mig, men med armbågarna mot räcket, högt ISO-tal, stor bländare och lång slutartid blev det rätt bra ändå. 

Det var verkligen inte en käft ute, och jag förstår varför. Nog för att jag gillar väder och vind, men här blev det väldigt tydligt vad det är för klimat vi lever i. Att se staden lite från ovan får mörkret att framstå mycket kompaktare.

Där nere i de varma lägenheterna och på de någorlunda belysta gatorna är det lite lättare. Lite enklare att inte låtsas om den kolsvarta, oändliga rymden ovanför; de tunga molnen och den egentliga bristen på allt som krävs för att det ska vara drägligt.

Jag undrar hur i helsike man stod ut förr. Varför skulle människan nödvändigtvis hit upp, när det finns så mycket angenämare platser? Nyfikenhet förstås. Strävan. 

Själv strävade jag vidare upp på Skinnarviksberget.

Det var ungefär som att komma upp på kalfjället. Jag var tvungen att pressa mig själv och kameran till det yttersta för att få en vettig bild utan något att ta stöd mot, eftersom vinden fick mig att svaja av och an. Men jag är ganska nöjd med resultatet. Bruset förstärker stämningen, kan jag tycka.

-------------------

Kan man ta semester från sig själv? Det skulle jag vilja. Stänga av alla intryck, åtminstone för en liten stund. Ett par dagar bara, då och då. Och sova. Jag skulle vilja sova i en vecka om jag kunde.

Nåja, den senaste tiden har jag i alla fall kommit underfund med en massa saker. Jag har börjat förstå mig själv. Insett att jag har förlorat ungefär 10 år av mitt liv i en strävan bort från mig själv. Det är väl tur att det inte blev mer än så. Men återfallen kommer titt som tätt. 

Imorgon är en ny dag. Det har jag inte råd att inte se fram emot:-)

Ymnigt snöfall, -8°C och snålblåst – Hög tid att plocka fram cykeln!

Jag gillar skitväder. Det gör på något vis att jag öppnar upp mig själv. Det finns inget överväldigande solsken och påträngande intensiva "bra" intryck. Det kanske låter lite märkligt eftersom bra intryck ju borde vara...bra. Men i skitväder kan man fokusera bättre. Jag i alla fall.

Jag blir inspirerad istället för beklämd. Helt bakvänt, jag vet. Och så vaknar det ofta en liten jävul på ena axeln som viskar att det finns något som ska betvingas. Det är ju inga större strapatser det blir fråga om inne i stan, men jag drar mig gärna ut. Rör på mig och luftar hjärnan lite, när de flesta andra helst verkar vilja stanna inne. Känner på vädrets makter och njuter av att Jorden faktiskt har en del att säga till om.

Trots alla våra framsteg och all vår teknologi är vi ändå rätt små, och det gillar jag.

Jag småler åt att trafiken lamslås av lite snö. Inte av elakhet mot trafikanterna, utan av någon slags respekt för naturen som jag tycker att alltför få besitter. Är det arbetsdag så klär jag mig på ett vis som tillåter mig att gå hela vägen hem i värsta fall, utan större lidande. Andra lämnar mössan hemma och litar på att bilen ska funka.

--------------------------

Förra veckan krängde jag dubbdäck på cykeln och provade lite. Och idag blev det en tur med. Underlaget är ju lite tveksamt, men faktum är att med bra däck är inte ens modd något större problem. 

Det blev en liten vända bort genom Sumpan, runt till Huvudsta och sen vidare. 

Precis som igår hade jag bara 50 mm med mig. Här ovan utsikt mot Tranebergsbron från Huvudsta Gård.

Det är svårt med vitbalans i såna här bilder. Ljuset var mycket blått, kanske 13000 Kelvin. Intressant är att detta ju egentligen är "varmt" ljus, eftersom en svartkropp upphettad till 13000K ger just blått ljus. Det blir lite bakvänt att vi säger att det är kallt ljus, när det egentligen är varmt. Men blått ser ju kallare ut än rött.
Det man gör när man sätter vitbalansen till 13000K är att kompensera för det befintliga ljusets färgtemperatur genom att förändra förstärkningen för färgkanalerna (R,G,B), så att den blir neutral. Alltså motsvarande ~5500K (solens yttemperatur och därmed dagsljus när det är molnfritt). 

Tillbaka till cyklandet. Min gamla Cannondale F800 fick nytt drivpaket i somras och är fortfarande nästan som ny efter ungefär 10 år och en herrans massa cyklande. Även där gäller att kvalitet lönar sig. Jag gillar ramgeometrin och att alla delar är välgenomtänkta.

Förra vintern handlade jag dubbdäcken; Nokian WXC300 som har just 300 (!) dubb per däck. Greppet är så bra att det går utmärkt att cykla på blankis. Gummidobbarna är också så höga att man skär genom modd och lössnö. Stabilt, som Dr Alban hade sagt!

Tyvärr blir det inte så mycket bilder när man cyklar. Kameran ligger i väskan, och att stanna, ställa ifrån sig cykeln och plocka fram kameran blir liksom inte av. Så från Huvudsta hann jag cykla runt hela Kungsholmen och plockade fram den igen först på Tranebergsbron.

Lite snö är väl inget att bråka om? Snö gör att allt blir ljust, mjukt och tyst. Dämpat, behagligt. Lugnt. Som ett slags drömtillstånd.

---------------------

Åter igen frågar jag mig; vad fan gör jag i Stockholm egentligen? Jag vill ha naturen in på knuten, med allt vad det innebär. Ted Gärdestad sade det fint.

"Sol, vind och vatten är 
det bästa som jag vet
men det är på dig jag 
tänker i hemlighet
Sol, vind och vatten 
höga berg och djupa hav
Det, är mina drömmar vävda av"

Svårare än så är det faktiskt inte. Att solen råkar befinna sig på andra sidan om ett kilometertjockt molntäcke och att vattnet råkar vara fruset är kanske inte så noga. Det finns ju där ändå.

Skillnaden mellan ett skitbra och ett halvbra objektiv är hårfin

Jag tänkte försöka låta bli att skriva om fotomässan eftersom så många andra redan gjort det. Men det var i alla fall dit det bar idag. Jag och Anders steg av spårvagnen i Årstaberg och promenerade genom Västberga industriområde till Älvsjö. 

Jag hade med mig två kameror, då det var länge sen jag tog nån ruta med film. Men det blev bara digitalt i alla fall. Samtliga bilder med det fenomenala objektivet Zeiss 50/1,4 ZF.
Det brukar inte få genomgående bra recensioner eftersom det är lite klurigt. Men jag tycker att det sammantaget är det är det bästa av de 9 (!) normalobjektiv jag ägt. Det är inte bra på allt, men bra på det jag tycker är viktigt. Nämligen "riktighet". Du bör förstora bilderna för att förstå vad jag menar.

För att göra resonemanget enkelt så ser bilderna ut som på riktigt. Kontrasten är lagom, färgerna rätt och skärpan tillräckligt hög för att man ska få ett intryck av att titta "genom" bildskärmen. Det finns liksom ingenting mellan betraktaren och motivet.

Jag har ett hatkärleksförhållande till 50 mm på småbildsformatet. Å ena sidan är det "neutralt", men å andra sidan svårarbetat just därför. Det ger ingenting gratis, som ett tele eller en vidvinkel kan göra. Man måste verkligen göra välavvägda kompositioner för att det ska funka. 

Jag hade förstås fått nästan exakt samma resultat med ett Nikkor 50/1,8 för trettonhundra spänn, men jag är jävligt kräsen. Och har man utrustning som man trivs med så tar man förstås bättre bilder. I alla fall enligt mig själv. Jag bryr mig egentligen inte om vad andra tycker. Det kanske kan verka snobbigt, men jag vet redan mina egna begränsningar. Så för mig är det inga konstigheter att köpa snordyr utrustning så länge jag gillar den och så länge den hjälper mig, även om det i själva verket till 90% är helt irrationellt.

---------------------------

Fotomässan var det ja. Den var rätt bra. Massor av fina bilder, som var betydligt intressantare än alla prylar. De materiella ting som hade kunnat fånga mitt intresse fanns inte på plats. Zeiss 35/1,4 uteblev, Fujifilm X100 stod som mockup i en glasmonter. Men jag klämde lite på Pentax 645D och blev inte särskilt imponerad. Väldigt stor och klumpig och med en sökare som inte är nämnvärt roligare än en småbildskamera. Dessutom är sensorn lite för liten för det rådande objektivutbudet. Det är samma problem där som med APS-C-sensorer till 24x36-optik. 

Det känns rätt skönt och bra att jag inte hittade något intressant. Så att jag kan ägna mig åt det jag har utan att fundera så mycket på om det finns något bättre. 

----------------------------

Imorrn tror jag bestämt att det blir en lång cykeltur. Kanske min vanliga fyramilavända. Det gäller att pälsa på sig bara! :-)

Den som köper kvalitet gråter bara en gång

Det är en lite märklig känsla att inte ha något som helst intresse av att köpa nya fotoprylar. Lönen trillade in och efter att räkningarna hade betalats så fann jag mig själv i ett ekonomiskt tomrum. Jag brukar alltid ha en lista med prylar som jag vill ha, varav en stor del av de överblivande pengarna går till detta. Oftast fotoprylar.

Men inte den här gången. Jag är förvisso inte helt nöjd med utrustningen, men det finns inget på marknaden som  kan råda bot på det. Det jag vill ha är nämligen lättare och mindre prylar, inte mer av allt. Med fyra fasta objektiv av toppklass är allt jag vill fotografera täckt redan. Tänk om jag köpt detta redan från början istället för att byta ihjäl mig.

Nä, riktigt sant är det inte. Att utforska den tekniska sidan av fotografi är kul och intressant! Och inte har jag gått nämnvärt back på mina byten heller, ekonomiskt, totalt sett. Erfarenhetsmässigt är varje byte ett plus dessutom.

---------------------------

Jag tänkte precis lägga undan kulorna (pengarna alltså, inte de vitalare kulorna) på sparkontot när det slog mig att jag - en hängiven promenerare - inte har några skor som funkar riktigt bra vintertid. Jag har väl tiotalet skor, men inga som är helt rätt. Så jag bestämde mig för att köpa ett par bra kängor. 

För ungefär tio år sedan köpte jag ett par Meindl-kängor, till vänster i bild. De har använts flitigt och lever fortfarande. Men de har alltid varit lite för trånga i tårna när det är under fem plusgrader. Dessutom börjar sulan släppa från ovanlädret. Så idag, efter så mycket provande att jag har skavsår på lillfingrarna av snörande, köpte jag ett par Lundhagspjuck. 

Vi kan direkt se (där till höger) att tådelen är mycket rymligare. Sulan är stenhård och skaftet stabilt. Hantverket är ypperligt och trots det höga priset måste jag nog säga att det verkar prisvärt. Varför köpa skräpskor en gång om året när man kan köpa ett enda par som håller i evigheter?

Snygga kan jag inte säga att de är. Men sånt bekommer mig inte så värst mycket nu längre. Vem fan bryr sig? Är det någon som blir imponerad av vad man har på fötterna? Ibland undrar man ju, med tanke på bärandet av till exempel högklackat i snömodd och tio minusgrader som vissa kvinnor plågar sig själva med. Eller killar som har Converse-skor under samma omständigheter. 

Vad man har på fötterna är viktigt. Det är nog det sista klädesplagg jag skulle snåla in på. Jag köper gärna H&M-tröjor för en hundralapp, för det spelar ingen större roll. Men billiga skor är i regel skit. Därav rubriken på inlägget. Går gör man ju hela tiden, varje dag. I alla fall jag.

En viktig sak i sammanhanget är dock att jag har tämligen usla fötter. Så jag har kanske lite större anledning att ha bra skor än andra.

Här ser vi en av varje av mina modifierade sulpar som jag lägger i skorna jag använder, beroende på storlek. Det är "Superfeet"-sulor som jag limmat dit en extra så kallad pelott på. Superfeet-sulorna har redigt med stöd för hålfot och häl, vilket när jag börjat använda dem, ledde till att det främre fotvalvet istället sjönk ihop. Så  jag fick bygga om dem. Nu funkar det förvånansvärt bra! Jag kan varmt rekommendera dessa sulor för er som får ont i hälarna och/eller har ihopsjunkna fotvalv.

Nu hoppas jag att alla tusenlapparna ger mig valuta för pengarna, och det tror jag. Du kanske tycker att det här är snobberi. Men jag har ingen familj, ingen bil, ingenting i mitt liv som kostar massa pengar (förutom foto då). 

------------------------

Imorrn ska jag till fotomässan. Jag hade inte tänkt fara egentligen, men ett par kompisar ska dit, så då är det en annan femma. Kanske man kan få klämma lite på det nya Zeiss 35/1,4? :-) Jag hoppas att det är lika otympligt som det ser ut, så att jag slipper ens fundera på om jag vill ha det.

Som avslutning tar vi några bilder från den senaste filmen, som ni inte sett än. Detta är på Kvarnholmen. Bilderna är tagna med Tri-X vid ISO 1600 och framkallade i Calbe R09.

Avslutningsvis, för att försöka väga upp åtminstone en liten smula av min lyxkonsumtion, har jag just skänkt femhundra spänn till de stackars satar som inte har någon bostad att fly till i kylan. Må det förhoppningsvis hjälpa någon. Vore skatten lägre hade jag skänkt mer.

Trevlig helg, och unna dina fötter riktiga doningar! 

Får man bjuda på lite mellanformat i färg, såhär på kvällskvisten?

Jag kom på att den där diafilmen jag tog med Fujican hade några bilder till som jag inte visat. Det känns som att det var skitlänge sen, men jag skannade tydligen filmen den 30:e oktober. Tiden går fort! Eller vänta, det borde väl betyda att den går långsamt om jag tycker att det var länge sen?

Det intressanta är att det här är min första färgfilm, om vi bortser från sånt jag knäppte som liten gosse med plastig kompaktkamera, utan att ha en aning om vad fotografi egentligen var. Det kändes verkligen när jag tog de här bilderna. Fast jag kunde inte ana hur filmen skulle ta fram motiven på detta vis. 

Diafilm har väldigt snävt dynamiskt omfång, så det gäller att exponera rätt. Hellre för lågt än för högt. Histogrammet ser ut som en hängmatta, men allt av värde finns ändå med tycker jag.  
Jag har valt att inte beskära, utan låta rutans naturliga kanter bilda en ram. Notera det korta skärpedjupet! Trots f/8 är allt bortom vassen lite oskarpt.

Jag förbannar ofta digitalkamerans 3:2-sidförhållande som inte passar mig alls. 6x7 är kanske lite åt andra hållet, men faktiskt mycket trevligare att komponera med. Egentligen är det 56x69 mm på filmen. Klart närmare mina ögons aktiva bildvinkel, eller vad man ska säga.

Man kan tro att ett ljussvagt objektiv som 100/3,5 inte borde ge någon nämnvärd skillnad mot ett ljusstarkt objektiv på småbildsformatet. Men just på grund av att det är ljussvagt, är det otroligt välkorrigerat för aberrationer trots endast 4 linser i 3 grupper. Här ovan vid f/5,6 är skärpedjupet ungefär som vid f/2,8 på småbild, men det finns ett annat "smäck" i bilden. Den är inte jätteskarp, men mer påtaglig på något sätt.

Jag tror vi får titta igen på den första bilden jag som hastigast visade från filmen. Den jag är mest nöjd med. 

Fujichrome Provia 100 F är det bestämt, och trots att den gick ut 2003 enligt datummärkningen så häpnar jag av lycka när jag håller bilderna mot ljuset. Det här vi ser på skärmen är ingenting mot det verkliga positivet. Men det räcker långt. 

De 10 bilder man får på en rulle är precis lagom för en dagsutflykt. Ingen brådska. Man tar det lugnt, planerar och tar bilden så att den är färdig vid avtrycket. Att kameran är av mätsökartyp är förstås ett stort hinder vid exakta kompositioner, men hittills har det funkat mycket bra. Fujica GM670 har nämligen en mycket mer sofistikerad sökare än till exempel Leica M-kameror. Ramarna ändrar storlek med fokusavståndet!

Här tycker jag att sidförhållandet gör sig riktigt bra. Jag har valt att inte beskära alls, men ska man vara petig så är skuggan och stenkanten i vänster nederkant något jag annars hade skurit bort. Samt kanske tallkvisten i övre vänstra periferin. 
Annars tycker jag att man dras mer in i bilden när bilden inte är så utdragen på bredden.

Jag är väldigt sugen på att fota mer med mellanformat, men det är så förbannat mörkt nu på vintern. Förmodligen kommer jag att byta Fujican mot en Pentax 67 om en vecka. Kanske ett puckat byte eftersom jag gillar det jag har, men samtidigt vet jag att bytandet oftast lönar sig. Inte nödvändigtvis ekonomiskt, men det sporrar mig. Jag vill lära mig nya saker!

Frysen är full av film. Massor av mellanformat, men också småbildsfilm. Men mellanformatet är det som viskar mitt namn. Det passar mig. Lite primitivt, långsamt och högkvalitativt. Inte särskilt dyrt heller faktiskt.

Prova om du vågar och vill! :-)