Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Varför är vi så bundna till begreppet "tid"?

Tid är ett mått på något som egentligen inte går att mäta. För tid existerar inte. Det enda som existerar är ögonblicket; just nu.

Ser du? Nu är ögonblicket över och kommer aldrig mer igen. Aldrig någonsin. Nästa ögonblick tar raskt vid och du har med största sannolikhet inte gjort ett skit sen sist. 

Så varför firar vi "nytt år"? Är det för att påminna oss om att vi blir äldre? Är det för att påminna oss om att vi inte gjort det vi borde? Eller är det bara nån slags ursäkt för att kunna leva med det obehagliga begreppet tid, som för det mesta bara stressar oss?

Nä, släpp det där. 


Jag bestämde mig för att fota lite digitalt idag. Och inte hade jag en tanke på tid. Jag försökte koncentrera mig på nuet, där jag råkade stå. Här vid sjön Trekanten.


Trots att tiden själv inte finns, så syns den efteråt. Den bildar mönster, strukturer och händelser. Saker byggs upp, bryts ner. Föds och dör. Fryser och smälter.


Hela vår tillvaro är inrutad i denna "tid" som inte finns. Vi vaknar, går till jobbet, äter, sover och allt annat, styrt av klockslag. Vi måste ju hinna med. Hur skulle det annars gå?

Hur skulle vi veta hur gamla vi var om vi inte räknade åren som gått? Frågan är helt absurd. Varför ska man ens mäta sin ålder? Blir man gladare för att man vet om man är 12, 31 eller 78 år? Talar det om något om dig? Nä, för det säger inget om vad du gjort under dessa år.

Det är bara ett mått på hur många ögonblick som gått sedan du föddes.


Jag är inte något vidare bra på att ta tillvara ögonblicken. Inte sett till det stora hela. Jag har många drömmar som aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Men samtidigt försöker jag av all min kraft att se det stora i det lilla. Som när jag höll på att frysa arslet av mig på spårvagnsbron här ovan. 

Jag ägnade mig åt att fånga ett ögonblick. Det där omätbara som bara finns en endaste gång. En del måste fara till andra sidan jorden för att känna av ögonblicken. De blir förblindade av sin enkla omgivning när de är hemma. Jag har inget emot det, men jag kan tycka att det är lite onödigt.

Ögonblicken finns ju även här. Hela tiden. Oavsett om du vill det eller ej. Tänk på det.

Postat 2010-12-31 21:53 | Läst 4730 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Trodde du att "FF" ger kort skärpedjup? Då ska du se detta!

Som ett litet barn på julafton var jag, när jag igår plåtade min första rulle med Pentax 105/2,4. Det här med kort skärpedjup är alltid fascinerande, och att gå från småbildsformatet till mellanformat är i den aspekten rena himmelriket.

För den oinsatte kallas småbildsformatet ofta "FF", det vill säga full frame, till skillnad från de flesta digitala systemkamerors sensorer som är mindre än 24x36 mm. FF ger med sin större sensor möjlighet till kortare skärpedjup. Men man behöver ju inte stanna där. I alla fall inte om man är öppen för att använda film.

Egentligen kan jag hålla med dem som anser att kort skärpedjup ofta bara är nån slags ursäkt som gör en annars usel bild intressant, för att den har en tekniskt intressant "wow-faktor". Men det gör det ju inte mindre fascinerande att utforska saken! 

Så, att få plåta med en Pentax 67 och 105/2,4 är för den teknikintresserade fotografen ungefär som för  den sportbilsintresserade amatören att få köra en F1-bil. Det går kanske inte så snabbt i början, men oj vad det pirrar! :-)


105 mm på 6x7 cm motsvarar ungefär 53 mm i småbildsformatet, och f/2,4 motsvarar f/1,2. Sådana objektiv finns ju. Alltså ~50/1,2. Jag har haft två stycken. Men de kommer inte ens i närheten av detta ändå. 

Medan småbildsobjektiven är dimmiga och oskarpa vid f/1,2 är 105:an skarp. Medan småbildsobjektiven ger stirrig bakgrundsoskärpa och rejäl sfärisk aberration är 105:an välkorrigerad och kontrastrik, med förhållandevis mjuk bakgrundsoskärpa.


Även på långt håll avtar skärpeplanet ganska tvärt. Jag har haft lite problem med att hålla filmen plan vid skanningen denna gång, men ändå är resultatet rätt bra. Och skillnaden syns! 

Hur är objektivet annars då, rent tekniskt? Jovars, jag gillar det! Det ger betydligt lägre distorsion än de flesta 50 mm-objektiv för småbildsformatet. Vinjetteringen vid f/2,4 är betydligt lägre än vad 90/2,8 ger vid full öppning.


Här har jag korrigerat distorsionen med "+1" i Photoshop, vilket är väldigt lite. 

Den här gången framkallade jag filmen (Tri-X) i Calbe R09. Efter mycket läsande på nätet bestämde jag mig för att höfta lite som vanligt, och det blev 1:60 som spädning i 14 minuter. Liiiite för länge, men det funkar.

-----------------------------

Nu sitter jag dessutom vid en ny, stor och fin skärm! :-) Så jag hoppas att kontrast och allt sånt är okej, då den är mycket mildare än den stackars usla inbyggda skärmen på min bärbara dator.

 

Gott nytt år!

Postat 2010-12-30 21:56 | Läst 4926 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Det legendariska Pentax 105/2,4 – Nu i min ägo

Sedan jag köpte Pentax 67:an med 75 och 90 mm har jag tyckt att objektiven ligger för nära varandra i brännvidd. Så idag köpte jag ännu ett objektiv som ligger skitnära. Jag kunde verkligen inte låta bli. Det låter säkert dumt, men jag ska förklara.

Jag vill inte ha massor av objektiv till den här kameran, för det vore att besudla hela idén med mellanformatfotografering, för mig. Men "ska're va' så ska're va'", eller hur? 
Så jag fiskade lite på nätet efter det som ger kortast möjliga skärpedjup vid något som är i närheten av normalbrännvidd. Och kom som vanligt in på sägenomspunna 105/2,4. Det verkar som att detta är det absolut ljusstarkaste kommersiella objektiv som finns för 6x7-formatet. Måste prova!

Iväg for jag till Schönherrs foto för att klämma lite på ett gammalt S-M-C Takumar av nämnda sort som verkade skapligt prissatt. Men väl där såg jag att det också fanns ett nästan flång nytt SMC 67 105/2,4 i kartong som verkade ha glömts bort i hyllorna. Och efter att ha försökt pruta lite på den äldre Takumaren fick jag ett erbjudande som jag inte kunde motstå. Den nya för halva det utsatta priset (samma pris som den gamla). Låt oss nöja oss med att säga att det motsvarar lite mer än 1/4 av nypris, för ett objektiv som fortfarande finns att köpa nytt.


Jaha, hur vettigt är det att ha 75, 90 och 105 mm? Inte alls. Men om 105:an motsvarar förväntningarna så säljer jag raskt 90:an. Om inte så säljer jag istället 75 och 105 för att bara ha 90 och inget annat. Enkelt va? ;-)

Men vad i herrans namn fotograferar man med en sån där grunka, och varför?


Tja, allt man normalt hade fotat. Fast man koncentrerar sig automatiskt lite mer. Och så är det lite roligare och trevligare. Nog för att kameran är tung, men har man en gång tittat i sökaren så slutar man raskt att bry sig. 

Hur var det nu med medellånga slutartider; går det? Ja, för all del! Myterna på internet avlöser ju varandra. Det GÅR att fota handhållet med Pentax 67 vid 1/30 sekund. Se här bara.


Det finns förstås spår av skakningsoskärpa, men knappast värre än om jag tagit bilden med en småbildskamera. Jag tror inte att det är spegeln som orsakar det, utan mitt eget svajande. 
Bilden som sådan är rätt kass, men jag ville prova en närbild för en gångs skull. 90:an ger ljuvligt mjuk bakgrundsoskärpa, som ni ser.  

Ett skott till vid 1/30 hann jag med på rullen, på självaste julafton.


Det kanske blir lite löjligt eftersom vilken kompaktkamera som helst hade givit "bättre" bildkvalitet. Men hade känslan varit densamma? Själv skiter jag högaktningsfullt i det. Jag älskade att ta bilden och jag älskar resultatet. Det är det som räknas.

Alla dessa bilder är tagna med 90/2,8 vid f/2,8. Ett synnerligen finfint objektiv! Men är man galen som jag så måste man ju experimentera lite och prova allt man kommer över, och pengar är till för att användas.

------------------

Det lutar åt att jag tar ledigt imorrn eftersom det lär vara väldigt tomt på jobbet. Kanske tittar jag förbi och försöker få igång svarven som vi renoverat (som jag själv fått skruva ihop från molekyler eftersom ingen annan haft tid).

Kameran lär följa med oavsett.

Postat 2010-12-28 21:30 | Läst 4625 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Filmexponering och framkallning vid snömotiv

Det har varit jäkligt segt med fotograferandet sedan sist. Den nyinhandlade Pentax 67:an har följt med varje dag jag varit ute, men så har jag också kommit ut så sent på eftermiddan att jag inte haft tid att slappna av under fotograferandet, vetandes att det alldeles strax skulle komma att bli för mörkt. Och stress är inte bra om man vill ta bra bilder.

Om man får tro dem som vet (eller tror sig veta), så är det inte vettigt att fotografera handhållet med denna kamera under 1/60 sekunds slutartid. Utan att veta om det stämmer så tror jag nog på det, eftersom jag använder normalobjektivet 90/2,8. Jag vet ungefär hur långa tider jag kan handhålla med bibehållen skärpa med digitalkameran och motsvarande bildvinkel, så med tanke på att Pentaxens spegel skräller som bara den lär det inte blir bättre skärpa där. Men 1/60 verkar funka lika bra som med ett 50-millimetersobjektiv på småbildsformatet.

Så, med ISO 400-film kan man fotografera handhållet till ungefär klockan 15:00 i det mörka Stockholm om man har ett objektiv med f/2,8 som största bländaröppning. Den här gången laddade jag kameran med Ilford HP5+, som är en lite mer klassisk film än den nya versionen av Kodak Tri-X som jag annars är van vid. Enligt dem som vet så liknar den istället den gamla Tri-X. Tjockare emulsion och mer silver i den, sägs det.  


Jag placerade de ljusaste delarna av snön två steg över medelgrått, alltså "zon VII" enligt Ansel Adams zonsystem där zon V är medelgrått. Ett system som inte har jättestor relevans när man använder rullfilm, men som ändå är användbart för att tänka sig in i slutresultatet om man vet ungefär hur man kommer att framkalla. 

Jag framkallade i strax över 9 minuter i D-76 1+1, vilket är avsevärt kortare än de 11 minuter som förespråkas. Detta för att kunna fiska ut mer valörer ur snön eftersom jag förut sett att normalframkallning med samma exponering ger för komprimerade toner i snön.
För just den här bilden funkade det bra, men det är för att snön är skitig. Det vi ser är nämligen dumpade snömassor från Stockholms gator. För resten av rullen var framkallningen lite för kort. Eller snarare så var exponeringen lite för låg.


Det kluriga med film är att man inte alls kan tänka som med digitalt. Exponeringskurvan är inte linjär. I botten av omfånget finns en "tå", under vilken allt blir svart. Och i toppen finns ett "knä" som komprimerar all vidare exponering utan att bränna ut något. 

För att få optimalt resultat med svartvit film ska man exponera så högt att man får teckning i de delar av skuggorna man finner intressanta. Sen framkallar man så att högdagrarna blir lagom ljusa. Tyvärr går det inte om man har en rulle med film eftersom varje motiv egentligen kräver olika förfarande (motsvarande olika ISO-tal). Men, när det är snö och mulet ute är kontrasten nästan alltid densamma, så i det här fallet har det bara varit upp till min (o)kunskap. 

Jag borde ha exponerat högre och framkallat ungefär lika länge som jag gjorde eller möjligen något längre.


Ovan ett särdeles svårhanterligt motiv. Brorsans rock är mörk till tusen samtidigt som snön på Mälaren i bakgrunden håller valörskillnader som man gärna vill ha kvar. Nu sitter jag dessutom vid en bärbar dator med allt annat än optimal skärm, så jag vet inte vad ni ser riktigt.

Framkallaren verkar inte heller den linjärt. Lågdagrarna framkallas först och är "färdiga" efter bara någon minut. Det som händer sen är vidare framkallning av mellan- och högdagrarna. Alltså höjer man bara kontrasten ju mer man framkallar, efter det att skuggorna kommit fram.  En smula högre exponering hade givit mer toner i rocken utan att snön hade behövt bli särskilt mycket ljusare.

---------------------

Nu sitter det säkert en och annan filmräv och tycker att jag har fel;-) Må så vara, men jag försöker verkligen gå till botten med det här på ett tekniskt plan. Jag nöjer mig inte med att följa andras färdiga recept. Och jag har så jävla roligt när jag håller på! Hundra gånger roligare än när jag fotar digitalt, även om resultaten knappast blir "bättre".

– Är det svårt att framkalla film?
– Nej!
– Är det svårt att få optimalt resultat?
– Ja!
– Blir det bra även när resultatet inte är optimalt?
– Ja!

;-) 

Postat 2010-12-27 21:31 | Läst 4691 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Adjö Leica

Såhär dagen innan julafton har de flesta fullt upp med att pyssla, greja och fixa. Själv gick jag en lång promenad på stan. Det var förvånansvärt lite folk ute, vilket passade utmärkt då jag hade Pentax 67:an med mig. Den är direkt olämplig om man inte vill synas. Även när den hänger över axeln, halvt dold av armbågen, tittar folk lite konstigt. 
Jag har visserligen läst om en del som anser den vara en bra gatufotokamera just för att den väcker uppmärksamhet. Folk blir nyfikna och låter sig fotograferas. Men då krävs det ju att man är lite modig, och det kan jag inte påstå att jag är när det kommer till att fota främmande människor. Så jag höll mig till stillsamma motiv.

Rullen lyckades jag inte plåta slut på ändå, så ni får nog inte se något förrän tidigast på söndag. Men om jag var lyrisk sist så är jag det minst lika mycket nu. Det är en helt fantastisk kamera att använda. Sökaren är en dröm som får moderna småbildssökare att verka mediokra. Även i skumt ljus ser man finfint var skärpan ligger. 
Emellertid lät jag ändå bli att fota i just skumt ljus, för ISO 400 räcker inte långt efter 3-tiden i det vintermörka Stockholm. Så jag bytte till digitalt när skymningen inföll.


En ensam duva solade sig i strålkastarljuset under en bro. Jag undrar hur de små liven klarar av sådan kyla. Idag var det förvisso varmt jämfört med igår, men ändå. 

Väl hemkommen satte jag mig att fixa med den sista rullen jag tagit med Leica M6:an. Den är numera såld nämligen. Ett bra beslut tror jag, särskilt med tanke på fixandet med rullen nyss.
Det är sååååå jävla jobbigt och tidsödande att skanna och efterbehandla småbildsfilm så jag håller på att bli tokig.  Först ska man lyckas få filmen i filmhållaren, och det är inte det lättaste när den vill krulla ihop sig. Sen gäller det att få den plan, och det är i stort sett omöjligt. Jag har dock kommit på att det blir bättre om man andras på emulsionssidan efter att man monterat den, men den återgår sakta till sin krullform inom några minuter. En luftfuktare i anslutning till skannern kanske vore något?

När filmen väl är skannad så återstår det jobbigaste. Att beskära, vända, spegelvända, invertera, extrahera en färgkanal, konvertera till svartvitt, sätta svart- och vitpunkt, forma en kurva, skärpa upp, konvertera till 8 bitar,  byta färgprofil, ta bort damm, förminska, skärpa upp igen... Och resultatet är allt annat än bra om filmen inte varit helt plan. Vilket den oftast inte är. Kurvan är det som tar längst tid, några minuter per bild om man slarvar och en evighet om det ska bli riktigt bra.

Så, med 36 bilder på en rulle känns småbildsformatet som en pina att arbeta med. Jag sparar det till senare helt enkelt. Därmed saknar jag inte M6:an utan har istället strax lite färska dinarer på kontot (Internetgirots transaktion dröjer). Jag ångrar mig i och för sig säkert.

Avskedsrullen tog jag med Summicron-C 40/2, som är ett mycket trevligt objektiv. Det verkar fokusera klockrent på kameran, trots att Leica själva påstår något annat. Tyvärr framkallade jag lite väl länge, vilket gjorde efterarbetet desto jobbigare och resultatet sämre än vanligt. 


Jag tog mest sociala bilder den här gången. Niklas höjer volymen under kassettbandslyssningen och Frank undrar vad fasen det är vi lyssnar på.


Arbetskamrat Klas fipplar med sin nya mobil strax innan luciatåget på jobbet. Eller rättare sagt i den närbelägna skolans matsal.


Undertecknad, fotad av nyss nämnde man. Inte helt skarpt, men inte så dumt första försök vid 1/8 sekund! 


Mitt i rullen finns ett par rejält överexponerade bilder som med lite god vilja gick att rädda. Allt det här är alltså i kronologisk ordning.


Brorsans flickvän och farsan vid fjärde advent. En typisk bild där bildkvaliteten är helt underordnad ögonblicket. Men det är ändå synd att filmhelvetet inte behagade samarbeta med filmhållaren, för det hade blivit bättre.

------------------------

Så, nu får ni nog inte se så mycket småbildsfilm från mig på ett tag. Men antagligen desto mer mellanformat! Och så kommer jag nog köpa mig en liten digitalkamera att ha med överallt. Jag är lite trött på att släpa med mig D700:an i alla väder eftersom den oftast ändå ligger i väskan. Skillnad är det på sommaren när man är inspirerad att fota varje dag efter jobbet. 

Jag avslutar med att hälsa God Jul med de två sista bilderna från förra och första Pentaxrullen som ni inte fått se än. Så förstår ni säkert varför jag föredrar den:-)



När 10 av 10 bilder på en rulle är "keepers" så har man använt rätt kamera:-)

God Jul!

Postat 2010-12-23 20:41 | Läst 5210 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa