Åter till Årsta och återupptäckten av färgfoto

Jag har nästan uteslutande fotat med mellanformat, film och därtill svartvitt under den senaste tiden. Ett väldigt spännande och intressant inslag i min tidigare helt digitala fotovärld. Visst har det blivit lite småbildsfilm också, men just nu känns det som att det spelat ut sin roll. I alla fall så länge jag inte kan få vettiga resultat från skanning, utan att behöva lägga ner alldeles för mycket tid per bild. Enda anledningen att fortsätta är att kamerorna är små och trevliga, men den sakens natur är snart ointressant i och med intåget av små, spegellösa digitalkameror på marknaden.

Nåväl, idag fick det alltså bli digitalt. Den först så grådaskiga och blåsiga morgonen utvecklade sig sakta till ett helt fenomenalt väder, utanför mitt fönster innanför vilket jag satt och smuttade på kaffet. Men i vanlig ordning fastnade jag framför datorn och kom inte ut förrän vid halv tre eller så. Men nu börjar det bli lite ljusare om eftermiddagarna redan, så ingen skada var skedd. Jag klev av spårvagnen vid Valla torg.

Där har jag sedan länge planerat att ta en särskild bild, som förfinats varje gång jag åkt förbi, i mitt huvud. Jag åker nämligen förbi varje dag. Dock inte klockan tre, så ljuset visade sig vara helt fel för den planerade kompositionen. Så jag fick nöja mig med en annan inledande bild.

På kameran hade jag mitt 35-millimetersobjektiv. Egentligen tycker jag att det är liiiite för vidvinkligt, men då jag nu också vant mig vid ett mindre utdraget sidförhållande från mellanformataren så blir 35 mm ganska perfekt om man beskär långsidan en skvätt. Synd att kasta bort massa dyr sensoryta, men man tager vad man haver. Både objektiv och kamera är såpass bra att lite svinn kan tålas.

Jag har medvetet valt att låta kompositionen vara "störande snäv". En liten övning för mig själv, eftersom jag tycker att det är otroligt svårt att få till något vettigt när viktiga element i bilden ligger nära dess kanter. Å andra sidan känns motivet mer direkt, "in your face" liksom. Det finns inget inramande tomrum åt något håll. Kanske hade jag kunnat klippa av lyktstolpen i överkant också.

Efter ett kort besök i den lokala kiosken för att köpa en dricka, med det trevligaste bemötande jag någonsin råkat på av en butiksinnehavare, hittade jag nån slags skulptur som inbjöd till en självporträtt.

Egentligen en typisk skitbild om man ser den för dess innehåll. Men jag tycker att de gula ytorna gör den intressant formmässigt. Så den fick vara med ändå.

Som rockgruppen Atomic Swing har uttryckt det i en av sina texter; "For although I shouldn't I cling to you suburban wing"

Årsta är knappt att betrakta som förort. Men stämningen är den jag vill åt i mina bilder. Det räcker fint.

Kan man få nog av kraftledningsstolpar? 

Det kan man definitivt. De är rätt fula egentligen. Men jag försöker se dem som minnesmärken över den tid vi lever i. Ingen tycker väl egentligen att landskapen vinner något på dem, men varför gå omkring och ogilla något man är beroende av? Dessutom ligger det fin ingenjörskonst bakom konstruktionerna.

Allt man fotar behöver inte vara uppenbart vackert. Jag söker ofta motsatsen.

Alltså motiv som egentligen är riktigt fula, men som på bild ändå kan berätta något. Antingen estetiskt, eller symboliskt. Eller kanske både och.

Det bästa som finns är när man hittar mönster och grafik i något som egentligen ser ut som själva fan. 

Nu var klockan sent och fötterna trötta. Så jag gick till närmaste spårvagnsstation, vilket råkade vara Gröndal, och åkte hem. 

Mellanformatkamerans 10 bilder per rulle har lyckats fostra mig att ta färre bilder även med digitalkameran. Idag kom jag hem med blott 13 bilder, varav ni har fått se 6 stycken. Inte helt dålig utdelning tycker jag själv. Sen är ju frågan om nån annan än jag själv gillar dem, men det försöker jag låta bli att bry mig om;-)

----------------------

Imorrn funderar jag på att prova att cykla (!) den fina bana man plogat på Mälarens is. Jag antar att den är för det kommande Vikingarännet om två veckor. Med några hundra dubb per däck ska det nog gå fint på cykel också. En kamera följer naturligtvis med.

Ateistens fredagsbön

Apropå den senaste tidens utveckling i norra Afrika och upploppen efter fredagsbönen i Egypten, kom jag att fundera på det där med bön. För mig är all form av gudstro rena tramset, även om jag förstås accepterar att folk tror på något som kan trösta dem i verklighetens ovissa tomhet. "Människan behöver andlighet", hävdar vissa experter. Tydligen har de fel eftersom ateister verkar klara sig alldeles utmärkt och dessutom prestera desto mer vettigt som driver mänskligheten framåt än att tro på påhittade dogmer.

Men bön är något som även ateisten känner till. Jag slår vad om att alla människor ber ibland. Frågan är till vad, om man inte tror på gud. Själv kan jag komma på mig själv med att tänka "Gud, jag önskar att...", trots att jag inte tror på gud. Det råkar bara vara ett bra ord för det jag inte själv kan kontrollera. Eller snarare; det jag själv inte tror mig kunna kontrollera. För ofta skulle jag nog kunna det. Om jag vågade ta kommandot.

Därför tänkte jag ta en stilla fredagsbön, här och nu. Men den kommer inte att riktas till något obevisbart hittepå-väsen som bara profeter har sett. Nej, den kommer att riktas mot mig själv. För det är jag som är herren i mitt liv och min tillvaro. Precis som du är det i din tillvaro. 

Det är ytterst du som bestämmer vad som kommer att hända i ditt liv. Det är du som bestämmer om det kommer vara himmel eller helvete. För jag tror att båda dessa platser finns på jorden, inte i ett obevisbart efterliv. 

--------------------------

Jag känner att jag skulle kunna skriva en bok om saken för tillfället, men eftersom detta är ett fotoforum och det är löningsfredag, så tar vi lite bilder istället, medan tankarna slåss i huvudet. Förstora bilderna om du vill se hur jag tänkt mig dem.

I den här lastbilen satt en man och glodde stint framför sig i väntan på att åka ombord på färjan över till Baltikum. Vad han tänkte på vet jag inte, men jag fångades av den märkliga stämningen. En inblick i ett väldigt annorlunda liv antar jag. Med otroligt mycket tid att fundera över saker och ting. Och mycket fritid helt för sig själv. Jag skulle nog kunna trivas med det faktiskt.

Jag är antagligen dum i huvudet, men jag älskar att strosa runt bland oljecisternerna. Och bara vara. Fjärran från alla krav. Det ger mig inre frid. 

Att bara hänge ögonen åt enkla linjespel avlastar. Avlastar sinnet alltså. Ungefär som att gå i kyrkan; kan det vara så? Båda handlar ju om att besöka en plats som ger sinnesro och svar på svåra frågor. Att svaren kommer från olika håll kanske inte är så noga.

-----------------------------

Du känner säkert till en alldeles egen plats där du finner just det som jag talar om. Oavsett om du tror på ditten eller datten. Tankefrihet. Lugn. Ro. 

Glöm inte att be förresten. Till vad det nu är du tror på. Jag tror på mig själv.

Från svartvitt negativ till färdig bild – En fullständig beskrivning

Något som förvånat mig och gjort mig lite avog innan jag tog steget till att fotografera med film, var hur tekniskt usla många svartvita filmbilder publicerade på nätet ser ut. Även riktigt proffsiga fotografer som tar fantastiska bilder ses inte sällan lägga ut bilder som tekniskt ser ut som skit, när det kommer till svartvitt. 

Det jag avser är för låg eller för hög kontrast, usel tonalitet och innerligt dålig skärpa. Min gissning är att detta beror på att även de duktiga fotograferna har gått över från att presentera papperskopior, eller i alla fall skanna sådana, till att direkt skanna sina negativ och behandla dem därefter. Eller kanske snarare att inte efterbehandla dem. Det kräver nämligen en helt egen process, som även den som kommer från det digitala hållet i regel verkar helt ovetandes om.

Svartvit film är något väldigt speciellt. Den har i vissa fall ett teoretiskt dynamiskt omfång på upp emot 16 EV-steg, alltså rejält mycket högre än allt digitalt som finns idag. Men att lyckas få ut detta i en digitalfil går bara om man skannar flera gånger med olika ljusstyrka hos skannerns belysningshuvud, och det klarar bara tokdyra skannrar. Gör man en mörkrumskopia på papper, så kan man mekaniskt maska av olika delar av bilden för att till exempel få en mycket ljus himmel att få lämplig exponering på pappret. Och då finns alla de där hysteriskt många stegen fortfarande att utnyttja.
Ska man skanna filmen däremot, så kan man nog istället räkna med ungefär 10-11 steg.  Alltså strax i överkant av Ansel Adams zonsystem, som sträcker sig över 9 steg och oftast är adekvat för att fånga de flesta motiv på ett vettigt sätt.

Utan att gå in onödigt långt på själva filmen, så kan jag efter rätt mycket labbande konstatera att ett mjukt negativ, alltså ganska kontrastlöst, är bra om man vill skanna det. 
Man bör alltså framkalla lite försiktigare än om bilden ska printas med ljus på papper.

-------------------------

Så nu tänkte jag att vi ska titta lite på hur man kan göra. Jag är långt ifrån någon expert på detta, men eftersom det är ont om vettig information så gör jag ett försök ändå.

Själva skanningen är en vetenskap i sig, och det jag lärt mig är att om man ska utnyttja skannern till fullo så ska man skanna i färg och som positiv bild. Att skanna som negativ gör nämligen att du lämnar bort massa arbete (utom din kontroll) till mjukvaran som hör till skannern. Därför börjar vi med att kika på ett 6x7-negativ som jag tog i lördags.

När bilden är skannad – i detta fall vid 2400 dpi – har jag en negativ TIFF-fil på inte mindre än ~200 megabyte. Den innehåller då de tre färgkanalerna R, G & B, som jag inte behöver. Jag börjar med att kasta bort röd och grön kanal. Detta eftersom blått ljus har kortast våglängd och därför påverkas minst av diffraktion i skannerns optik. Blå kanal är därför den skarpaste, och den behåller vi.

När bilden är beskuren, rättvänd och spegelvänd (jag skannar med emulsionen nedåt för att få bästa skärpa) ser den ut såhär. En bedrövlig syn.

Här har vi ett gott dynamiskt omfång. Så gott att bilden bara ser ut som skit. Kontrasten är mycket låg och alla de ~7 steg av intressanta valörer som motivet har, samsas på en mycket kort bitdjupsskala på skärmen.

Nu ska vi ta en titt på histogrammet, alltså luminansdistributionen hos bilden.

Hela det vita fönstrets bredd är det totala bitdjupet, alltså helt svart till vänster och helt vitt till höger. Filen uppfyller tydligen bara en liten skvätt i mitten, där all information ligger komprimerad. Vi ser också de markeringar jag satt för var jag vill att histogrammets ändar ska vara. Det här är verktyget "levels" i Photoshop, och notera att jag flyttat mittpunkten något till höger ("0,75" istället för "1") eftersom viktningen i distributionen ligger ditåt och jag vill sprida ut informationen så gott som möjligt inför vidare behandling. Men märk också att jag har sparat lite både till höger och vänster.

Klickar vi på OK så sträcks informationen ut lite bättre över det djup vi har att jobba med.

Titta! Plötsligt fyller bildens information ut vårt "utrymme", som vi vill fylla om den ska se vettig ut på skärmen. Men allt är fortfarande ganska samlat i mitten. Spiken till höger är himlen. Det hade gått att klippa ner mer där, men jag vill ha lite utrymme när den viktigaste biten ska läggas, nämligen kurvan.

Bilden ser nu ut såhär:

Se, mycket bättre redan! Men fortfarande rätt dassig. Omfånget är "extraherat" till det omfång vi har att presentera bilden på, nämligen skärmens. Fortfarande saknas dock tonalitet och kontrast. Nu är det dags för en kurva!

Var vill jag lägga kontrasten? Kanske en konstig fråga för den som inte är van, men det är så man måste tänka. Jag vill lägga den i det tonintervall där mest information finns, vilket är i den vänstra spiken i det förra histogrammet, alltså mellantonerna i apparaten på bilden. Därför kommer kurvan att vara mycket brant just där, för att sen plana av rätt så tvärt vid hög- och lågdagrar.

Längst till vänster får kurvan en liten knyck för att höja skuggorna. Trots att jag valt en väldigt rå kurva som ger hög total kontrast, finns det mesta fortfarande med. I högerkant är kurvan istället plan, eftersom kontrasten där inte ska höjas, utan snarare sänkas. Lutningen i förhållande till den 45-gradiga diagonalen får man nämligen tänka sig som lokal kontrast inom ett visst tonintervall. Det är inte så klurigt som det låter;-)

Bilden är nu så gott som färdig och håller 5130x6540 pixlar, men det finns inte så mycket skärpa per pixel. Så utan att göra något vidare skalar jag ned den till 4500 pixlar på längsta sidan, konverterar till 8 bitar och sparar som JPG. Den fil jag sen fortsätter att arbeta med håller förstås fortfarande 16 bitar. 

Sen vidare till webformat. Nu måste bilden skärpas, vilket sker i tre steg. 

Vi börjar med inställningarna ovan för att få lite grundstuns. Sen förminskar vi bilden till dubbla höjden av den slutgiltiga, alltså 2048 pixlar i detta fall, med bikubisk interpolering.

I det här läget är det smart att ta itu med dammet som oundvikligen hamnat på negativet under skanningen. Att göra det i full storlek ger bättre resultat, men mycket småskit försvinner vid förminskningen. 
Ta bort damm gör du med "plåsterverktyget" i Photoshop, och kom ihåg att om du ska jobba tvärs alla strukturer i bilden. Att ta bort ett punktformigt dammkorn mitt i en tonövergång i bilden, såsom en skarv, funkar utmärkt om du drar ett lite längre markeringsstreck som sträcker sig över hela skarven.

Dammborttagningen är för bökig att visa i bilder, men när vi är färdiga så minskar vi ner bilden till slutgiltig storlek. I det här fallet 1024 pixlar på längsta sidan, och sen skärper vi den en sista gång.

Med film får man passa sig lite så att man inte överskärper. Det gäller att hitta en balans mellan krispighet och att framställa kornet på ett bra sätt.

Och såhär ser slutresultatet ut! Klicka på bilden så ser du dess tänkta slutstorlek.

Nu är kontrasten hög, men tack vare den anpassade kurvan finns ändå alla valörer av intresse med. Skärpan är fin och bilden står ut ur skärmen ganska bra. Hade jag inte skrivit blogginlägget samtidigt så hade hela förloppet tagit ungefär 10 minuter, vilket är väl investerad tid sett till vilket bajs som skannerprogrammets auto-konvertering hade lyckats med.

Till sist ska vi kika på hur histogrammet ser ut.

Perfekt! Väl utspridda toner över hela spektrat, med en spik i toppen och en i botten. Där finns ändå inget av intresse att hämta i en visuellt trevlig bild.

---------------------

Jag hoppas att detta kan få fler att börja mixtra ordentligt med svartvita bilder, och då även konvertering av digitala färgbilder. För faktum är att den anpassade kurvan gör samma viktiga jobb med dina filer från digitalkameran. Bitdjupet är då något mindre, men vid låga ISO-tal kan det bli nästan lika bra som med svartvit film. Det lovar jag att ta upp, fast det blir en annan dag;-)

Sent tillägg: Vad det är på bilden? Ingen aning! Bilden är tagen med 105/2,4 vid f/2,4 och 1/60 sekund, handhållet med Pentax 67II. Ytterligare ett bevis på hur fint det går att fota med denna kamera utan stativ:-)

Den svåra vägen är den rätta vägen

Sist skrev jag lite om hur man gör det lite lättare för sig när man laddar 120-film, allt för att uppmuntra er läsare att prova själva. För den som bara fotat digitalt kan det te sig nästan oöverstigligt att prova att fotografera med film, och då kanske särskilt med stora filmformat. Det tyckte jag också, men det var också just därför jag gav mig fan på att göra det. För det ska inte vara lätt. Då är det inget kul.

Hela livet går ut på att betvinga problem. En del människor flyter bara på vågorna och märker det kanske inte ens. Men för en sån som jag, är allting utmanande. Inte sällan till en sådan grad att jag faktiskt låter bli att försöka, av rädsla att misslyckas. 
Men så finns det saker jag brinner för, och då kan jag lägga ner hur mycket energi som helst. För då vet jag att jag kommer att lyckas.

Om du ser ett vackert berg i din väg; väljer du att gå runt det eller bestiga det? Att gå runt det är tveklöst mindre krävande. Men då missar du ju utsikten!  

--------------------

I lördags åkte jag mol allena till Värtahamnen. En plats som inte är vacker på något sätt. Men där finns en stämning som jag gillar. Och så kan man strosa i sina egna tankar utan att någon eller något stör. För mig är detta frihet, i all sin enkelhet. 

Det intressanta är kanske att jag inte bryr mig om platsen, fotografiskt sett. Jag är bara där för att det passar mig. Bilden ovan hade jag teoretiskt lika gärna kunnat ta på parkeringen utanför ICA, några hundra meter från mitt hem. Men det hade jag i praktiken inte gjort. 

Så vad var det som var så svårt? Egentligen ingenting, utom att komma i rätt sinnesstämning. Jag försökte linjera upp kundvagnarnas framdelar mot varandra, steg fram och tillbaka och höll på i några minuter innan jag knäppte av. Såhär efteråt ser jag att jag borde separerat dem istället. Alltså har jag lärt mig något, helt utan att någon annan varit inblandad i processen. För jag har valt den svåra vägen. Jag tänker lära mig allt själv, och jag älskar det.

Sanningar som presenteras på internet avlöser varandra. En person provar att göra på sättet X, och om han eller hon är respekterad så följer andra efter, utan att ifrågasätta. I det här fallet har jag fotograferat med Pentax 67II och 105/2,4 vid 1/30 sekund. Något som är "omöjligt" enligt diverse experter. Jag gjorde det bara för att bevisa att de har fel. Eller för att bevisa att jag kan det som de uppenbarligen inte klarade av. 

Det är ganska löjligt, kan vi nog alla vara överens om. Jag hatar prestige. Men prestige är något som riktas mot andra. I mitt fall riktar jag det mot mig själv. Jag jobbar endast mot mina egna gränser, och om nån annan tycker att det jag gör är bra, så är det en trevlig bonus.

Bilderna ovan är inte särskilt intressanta. Men att ta dem, framkalla filmen och efterbehandla bilderna, har sammanlagt givit mig flera timmar av glädjande arbete. Just för att det varit ansträngande. 

-------------------------

Hur kul vore det om det blev bra bara för att man trycker på knappen? Jag slösade de två sista rutorna på självporträttsförsök.

Tillåt dig själv att ta skitbilder, men var då medveten om det. Att ha 10 bilder på en rulle där varje knäpp kostar en tia är fostrande. En oerhörd utvecklande fördel för en som jag, som är van vid att kunna plåta hejvilt med en digitalkamera. 

Den svåra vägen är den rätta vägen om du vill utvecklas. Det gäller allt, inte bara fotografi.

Följ med mig in i mörkret

Mitt allmänna tillstånd har på sistone förändrats. Den förr alltid närvarande nedstämdheten har bytts mot livsglädje, om än inte oavbrutet. Jag är 31 år gammal och ingenting spelar längre någon roll, egentligen. Och detta känner jag i den mörkaste vinter, vilket bådar gott. Väldigt gott:-)

Men det var inte det jag tänkte snacka om idag. Jag tänkte visa hur man laddar film i en mellanformatkamera, vilket inte är så lätt faktiskt. Så att ni andra kan våga er på det;-) 

-----------------------

120-film är rätt knölig att hantera jämfört med vanlig småbildsfilm. Vi börjar i fel ände, med att se hur man tar ur en exponerad film ur kameran.

Det är lockande att försöka peta ur den där den sitter direkt. Men se det är en dålig idé! Man riskerar att den krullar loss från sin rulle, och därmed utsätts för ljus som får den att förstöras. Därför rekommenderar jag att man låter den sitta kvar på spolen i kameran, och tar ut den först när spolen förseglats.

Här har jag pillat loss förseglingstejpen medan filmen fortfarande sitter kvar i kameran. Likt ett vanligt brevkuvert slickar man sen på tejpremsans insida och lindar upp den kring filmen, så att den inte rymmer från spolen. Men det är smart att låta en liten snutt sticka ut.

För den snutten kan man sen använda när man ska ta ur rullen ur kameran! Annars måste man vända huset uppochned, skaka ut rullen och hoppas att filmen inte separerar från spolen i ett enda krullhaveri. 

Till vänster i kameran sitter nu en tom filmspole, som man flyttar över till höger sida. Den kommer nämligen att bli den nya upptagningsspolen för nästa film!

Här gäller samma princip som vid urtagningen, nämligen att man petar loss en liten bit av förseglingstejpen och sen monterar filmspolen förseglad. Då slipper man igen oroa sig för att filmen ska krulla loss från spolen och bli förstörd. Väl på plats är det sen bara att dra loss förseglingstejpen och dra fram skyddspappret till upptagningsspolen.

Va, pappret?? Ja, filmen ligger nämligen parallellt upprullad med ett skyddspapper. Det är det vi ser här ovan. Änden har stuckits in i upptagningsspolens slits och jag har dragit fram en bit. Här är det dags att stänga baklocket på kameran, då pilmarkeringen ligger mitt för kamerans markering som säger att det är dags. Filmen själv är fortfarande inne i mörkret mellan papperslagrena i spolen till vänster.

När man sen stängt baklocket drar man fram så mycket som krävs för just den kamera man använder. Det brukar framgå av manualen, eller som i detta fall av den lilla displayen på ovansidan av Pentax 67II.

När displayen säger "1" så är det färdigt! Klart att plåta:-)

Jaha, men vad hände med filmen han tog ur kameran då? Den måste förstås framkallas:-) 

I total mörker rullar man loss filmen och skyddspappret från spolen. Pappret ser vi ovan, strax innan jag gick in i mörkret, som i mitt fall utgörs av mitt badrum med ljustätad dörr. 

Det är rätt mörkt där inne. Det måste det vara om man inte vill förstöra filmen. Så det blir svårt att visa hur man gör. 
Hur som helst; när man separerat filmen från pappret så ska filmen upp på filmframkallningsdosans spiral. Med 120-film är det en intressant övning i att vara komplett blind. Det jävligaste brukar vara att få loss filmens inre ände från pappret, där de är ihoptejpade. Det kan också vara lite klurigt att klippa mjuka hörn på filmänden så att den ska gå lätt upp på framkallningsspolen.

Såhär ser skyddspappret ut när det är separerat från filmen, och i mitten ser vi den förhatliga tejpen som håller filmänden till pappret. När du provar första gången kommer du sannolikt att svära en hel del i mörkret över detta;-) 

Sen vidtar den trevligare biten! Nämligen framkallning. En modern filmdosa är helt ljustät även med ytterlocket avtaget, så att man kan hälla i de olika vätskor som behövs vid framkallningen, i fullt dagsljus.

Framkallaren – I det här fallet Calbe R09 spädd till 1:60 – står färdigblandad där till höger. Ytterlocket på dosan är väck och vi ser den inre, ljustäta tratten. I bakgrunden morgondagens kaffe;-)

Efter 12 minuters framkallning, en halv minuts stoppbad, 5-7 minuters fix och sen 20 minuters skölj, är filmen färdig att hängas upp på tork.

Jag fattar inte riktigt hur det kan se så bra ut varje gång. Jag gissar, knåpar och låtsas som att jag vet vad jag gör. Men det funkar uppenbarligen:-) 12 minuter den här gången istället för 14 som sist. Totalt sporadisk agitering, helt på känsla;-)

-----------------------

Lite mycket text den här gången kanske, men jag tror det är rätt många som kan ha nytta av den. Låt drömmen om mellanformat bli verklighet om du har en sån! Jag kunde ingenting om det här för ett halvår sen, och att själv upptäcka en helt ny värld inom fotografi har varit fantastiskt. Du kan det också, om du vill.

Vad väntar du på? Sluta drömma! ;-)