Båtklubben – En linjespelsökares oas

Om jag ska försöka sätta fingret på min fotografiska stil – i den mån jag har någon – så tror jag att den kan beskrivas som "närbilder fast på håll", vilket är en intressant motsägelse. Det handlar om små eller stora utsnitt av verkligheten som helt saknar sammanhang, annat än det som finns inom själva bildens ruta. 
En typisk landskapsbild tagen med vidvinkel är precis motsatsen. Där vill fotografen ha med allt; visa helhetens skönhet. Jag vänder gärna på saken och vill visa de ingående delarnas skönhet, utan att för den sakens skull gå särskilt nära motivet. Gärna i mer eller mindre abstrakt form. Det spelar nämligen ingen roll vad det är som gör bilden, bara den har intressanta linjer, färger och strukturer.

I eftermiddags var jag i vanlig ordning ute med diverse kameraprylar i väskan för att lufta hjärnan och kanske hitta något att fotografera. Jag hamnade vid Gröndals båtklubb och kom raskt ihåg vilken fantastisk motivoas en båtuppläggningsplats kan vara. För bland alla snötyngda kapell, bojar och färgavskavda skrov finns en myriad av motiv som passar mitt öga perfekt. 

Zeiss 100/2 @ f/11

Jag antar att jag tilltalas av det här för att det är precis lagom fjärran från min vardag. Man hade ju kunnat hitta likvärdiga linjespel i vad som helst, men är det för bekant så blir det svårt att se. Dessutom gillar jag verkligen båtar och båtliv, vilket skapar en särskild entusiasm att avbilda dessa motiv.

Zeiss 100/2 @ f/2,8

Det var väldigt trevligt att för första gången på länge få använda det här fantastiska objektivet och verkligen känna att det var rätt verktyg för saken. Jag har nog sagt förut att det är helt vansinnigt att ha något så dyrt som man använder så sällan, men när jag väl gör det, så är det raskt värt alla pengar utan tvekan. Jag ska nog öva mig lite mer genom att bara ha det som enda objektiv med mig, då och då.

Ibland kommer jag på mig själv med att försöka avbilda motiv som om de vore en flagga. Och varför inte? Flaggor brukar ha ungefär den balans mellan färg och linjespel som är just det jag vill åt.

Zeiss 100/2 @ f/9

Oftare än jag tror kanske...

Zeiss 100/2 @ f/5,6

Om du undrar varför jag väljer så olika bländarvärden så är det oftast en kompromiss för att få så stort skärpedjup som möjligt utan att behöva höja ISO-talet för mycket. Den stökiga bilden med alla snören en bit upp är ett undantag där jag ville "sortera" lite i motivet med kortare skärpedjup.

Dags för objektivbyte! Det här motivet krävde en synnerligen bökig position inne under en båt.

Zeiss 35/2 @ f/11

Jag är inte helt nöjd med balansen i kompositionen, men jag var tvungen att beskära ganska hårt på vänstersidan eftersom det var massa skräp där. Den mörka ytan nere till höger väger lite för tungt, kan jag tycka. Men komplementfärgerna och de ingående elementen är precis där jag vill ha dem i förhållande till varandra.

Vi avslutar med dagens favorit.

Zeiss 35/2 @ f/5,6

Här valde jag f/5,6 som en kompromiss mellan skärpedjup och att få någorlunda oskärpa på bakgrunden, så att den inte skulle störa där mellan rodret och skrovet. Spalten bildar ju nämligen huvudlinjen i hela kompositionen, och får inte besudlas onödigt mycket.
Du kanske inte tänker på det, men jag har också ställt mig precis så att det mörka skrovet i bakgrunden slutar i linje med bottenfärgen på båten som avbildas. Såna detaljer är väldigt lätt att glömma bort, men gör en jädra skillnad.

Sammanfattningsvis är jag väldigt nöjd med dagens skörd. Jag har några till bilder som jag skulle kunna visa, men det blir lite för mycket på en gång. Och faktum är att det är skitsvårt att välja ut bilder som komplementerar varandra, sett till främst färg. Bild #3 och #4 är till exempel lite för lika egentligen.

------------------

Jag har förresten framkallat en rulle Fomapan 400, som jag snackade om sist. Resultatet ser väldigt bra ut för blotta ögat, men den ska skannas, bildbehandlas och granskas. Det blir nästa rapport. Det vore väldigt trevligt om den är tillräckligt bra, för då kan jag spara en slant i framtiden.

Ha nu en trevlig avslutning på helgen, så ses vi snart!

Analogt mellanformat mot digitalt småbildsformat – Det utlovade testet

Jag är verkligen inte mycket för att göra tester egentligen, men ibland måste man ju pröva sina förutfattade meningar. Så eftersom jag äger en mellanformatkamera med 6x7-format och en digitalkamera; båda med rysligt fina objektiv, så tänkte jag att vi kunde kika lite på hur de förhåller sig till varandra.

Testet är utfört på ett sätt som säkert skulle få den rutinerade testaren att ta sig för pannan eftersom dessa oftast inte verkar intresserade av hur kameror funkar i praktiken, utan av vad som är bäst på pappret. Dessa herrar (för det finns väl inga damer som håller på med sånt här?) kan ta sig i baken, för här testar vi hur det funkar i praktiken! 

Det hela kom sig av att jag en vacker dag (i lördags) kom hem med en rulle Ilford HP5+ i mellanformataren, där jag bara lyckats ta 9 bilder av rullens 10 möjliga. Så jag bestämde mig för att prova Pentax 67II:an med SMC 67 75/4,5 mot Nikon D700 med Zeiss 35/2 Distagon. Dessa kombinationer ger nämligen ungefär samma bildvinkel. Mellanformataren får lite mer med på höjden, medan småbildsdigitalaren får med mer på bredden.

--------------------------

Men hur går man tillväga egentligen? Jag vet faktiskt inte, för medierna är såpass olika att det blir väldigt klurigt att jämföra. Filmen exponerades efter ISO 320, så jag gjorde likadant med digitalkameran. Givetvis har den senare ett rejält försprång vad gäller brusfrihet, men är det verkligen alltid en fördel? Vi ska se att så inte är fallet!

Jag började med att behandla filmbilden så att jag tyckte att den såg bra ut. Det innebär att jag helt manuellt lägger en kontrastkurva som är anpassad till motivet. För att sen försöka vara lite praktiskt rättvis så försökte jag härma slutresultatet med den digitala filen.

Jag tror att en och annan kommer att bli lite förvånad nu, för det ser väldigt lika ut. Men det var också meningen!

Pentax 67II & 75/4,5 @ f/16

Nikon D700 & Zeiss 35/2 @ f/8

Vän av ordning kanske undrar varför jag valt olika bländarvärden. Det beror på att jag ville ha samma skärpedjup, och eftersom mellanformatnegativet är ungefär fyra gånger större så krävs två stegs extra nedbländning. Egentligen borde jag också ställt digitalkameran till två stegs lägre ISO-tal, men så långt tänkte jag inte. Hur som helst har det ingen betydelse alls i det här fallet eftersom bilden från den ändå blir helt bruslös upp till ungefär ISO 800.

Den kameramedvetne reagerar sen säkert på att sidförållandena är nästan exakt lika, vilket ju inte stämmer med originalformaten hos sensorn mot filmen! Jag har helst sonika skurit ner den digitala bilden i sidledd för att översiktsbilderna ska kunna jämföras rättvisare. I det här lilla formatet kommer man ändå inte att se någon fördel av att låta bli att beskära såpass lite. 

Intressant är också att 75:an ger nästan exakt samma utsnitt på höjden som 35:an på småbildsformatet. I kombination med det mindre breda formatet bildar det i mitt tycke perfektion. Det är det här utsnittet och den här bildvinkeln jag sökt när jag förut fiskat efter 40-millimetersobjektiv på småbild. Men felet är inte brännvidden, utan att småbild håller det utdragna 3:2-förhållandet som jag inte gillar. 

-------------------

Okej, men vad är då skillnaden? Bilderna ser ju nästan identiska ut! Jo, nu ska vi titta på ett utsnitt. 

Pentax 67II & 75/4,5

Nikon D700 & Zeiss 35/2

Hoppsan! Nikonbilden är 100% förstoring, vilket innebär att en pixel på skärmen (om du förstorar bilden) är en pixel från sensorn. Pentaxbilden är skannad vid 2400 DPI och sen nedskalad till samma storlek sett i antal pixlar.

Den reella upplösningen tycks vara nästan identisk, med ett litet övertag för filmen om vi tittar på basens strängar. Sen är ju den digitala bilden helt "död" jämfört med filmbilden. Platt, grå och trist. Trots samma globala kontrast. 
Kornet hos filmen lyfter den upplevda kvaliteten väldigt mycket, och därmed kan man undra om lågt brus verkligen är det bästa som finns.

--------------------------

Nu ska man minnas att jag använt en förhållandevis enkel skanner; en Epson V700. Därtill var filmen knappast helt plan. Och så är filmen framkallad sisådär. Med en ISO 50-film och en bra skanner lär mellanformataren fullständigt blåsa bort D700:an. En rättvisare jämförelse kanske är med D3X eller Sony A900. 

Min egen slutsats idag är att mellanformataren vann, men att om vi ser till helheten så är det ganska så jämnt skägg. Jag gissar att ungefär samma förhållande råder mellan micro four thirds (fyra gånger mindre sensor än småbildsformatet) mot analogt småbildsformat. Men då talar vi om medellåga ISO-tal. Vid lägre ISO kan filmen mycket väl vinna, medan det digitala vinner utan tvivel så fort vi går högre.

Hoppas detta var till någon nytta! Själv är jag ganska belåten:-)

Sök alltid nya vägar men glöm aldrig vem du är

I det moderna västerländska samhällets sociala strukturer, präglade av sökandet efter kompetens, status, framgång – och därmed även stress – är det lätt att rusa fram genom livet utan eftertanke. En del blir utbrända. Andra når framgång men sitter sen där och undrar om det blev så mycket roligare. Vissa klarar det förstås med bravur, men jag tycker att det verkar vara ganska få faktiskt. 

På teve och i annan media handlar allt om att synas, att "bli någon". Som om man inte vore någon om man inte visar det för hela världen, hela tiden. En ganska sjuk inställning som tyvärr verkar ha lagt en tjock och blöt klichéfilt över det individuella tänkandet och den enkla friheten i att vara sig själv.
Istället överöses vi med likriktade trendmåsten som bara kan brytas av dem som vågar skapa nya trender. 

Jag tror att boven är den enorma tillgången till information som man har. Alla vet allt om alla och allt. I alla fall på ett ytligt plan, vilket tycks vara det allenarådande viktiga. För det är ju det enda man kan se vid en snabb blick. Och en snabb blick är allt vi tillåter oss, när flödet av intryck är så stort att vi inte hinner granska enskilda företeelser lite närmare. Som vi nog borde göra, egentligen.

Medan man för 100 år sedan bara kunde jämföra sig med det bästa som fanns i ens egen by, kan vi nu jämföra oss med det bästa som finns i hela världen. Det ökar naturligtvis pressen på oss som individer. Vem känner sig snabb när man vet att världsrekordet på 100 meter är 9,58 sekunder? Vem känner sig som en duktig musiker när man kan jämföra sig med de stora filharmoniska orkesterdeltagarna? Vem känner sig som en duktig fotograf när man kan ta del av mästerverk av Ansel Adams och Cartiér-Bresson?

-------------------------

Men om vi nu ska fundera vidare på det sistnämnda ämnet, nämligen fotografi, så kan vi klura lite på några saker. Blir dina bilder ointressantare för att du jämför dig med mästare? Blir dina bilder bättre om du försöker göra likadant som de bästa fotograferna på Fotosidan? Nä, knappast.

Du kan lära av dem, men du kan också tappa ditt personliga uttryck om du lär dig för mycket av dem. Precis som Idoldeltagarna tappar sitt personliga uttryck när de försöker vara alla (tevepubliken och juryn) till lags istället för att göra sin grej och skita i vad normen säger.

-------------------------

Jag är inget undantag. Men jag försöker, försöker och försöker att INTE ge efter för normen. Till min stora glädje upptäckte jag nu senast att jag börjar hitta tillbaka till min egen bildstil även med den för mig ganska nya mellanformatutrustningen, där jag annars influerats lite för mycket av andras arbete.

Pentax 67II & 105/2,4 @ f/4

Ojdå, det där var ju tråkigt! Inte något som platsar på en utställning direkt. Ska jag låta bli att visa den för det; eftersom den inte är i toppklass? Knappast. Jag skiter väl i det. Det där är min stil, mitt stuk. Ansel Adams hade inte gjort den ett dugg bättre, för han hade aldrig ens funderat på att ta bilden om han såg motivet.

Pentax 67II & 105/2,4 @ f/8

Han hade inte tagit den här heller, stackarn! Fast jag är väldigt glad över att jag fått ta del av hans tänk, för det har hjälpt mig att förverkliga min stil även i svartvitt. 

Jag hör gäspningar i publiken. Bra! Gillar du det inte så gillar du det inte. Men vågar du tänka likadant om det du själv strävar efter? Är du beredd att offra eventuell framgång för att istället få göra som du själv känner, vill och tycker? Det tycker jag att du ska göra.

Pentax 67II & 105/2,4 @ f/2,4

Ser du hur jag tänkte med balansen mellan den ljusa rutan och motvägande "tyngden" hos cyklarna till höger? Tycker du att det är skittråkigt? Dåligt?
Vad fint! Då vet du ju vad du tycker. Fortsätt med det! Låt ingen jävla jury avgöra vad du ska tycka.

Men helst ska du ju applicera detta tyckande på dina egna bilder. Det brukar vara det svåraste. Att inte vara självkritisk utifrån andras normer, alltså.

Pentax 67II & 105/2,4 @ f/2,4

Amen vafaaan! Vad äääär det här för skitbilder??? Ja, jo. Men du kan sluta läsa och titta precis när du vill. För tråkiga, staplade brödbackar och kromade vagnar tycker jag är jävligt trevligt. Och det tänker jag fortsätta att tycka oavsett vad ni andra tycker. Jag tänker nämligen inte anpassa mig för att bli gillad.

-------------------------

Imorrn tycker jag att du ska öva dig i att skita i andras åsikter. Det kanske är bland det svåraste som finns, men jag lovar att det är jättetrevligt. Du behöver ju inte ens visa det för nån om du inte vill. Fundera på vad för bilder du skulle vilja ta, utan hänsyn till betraktarens eventuella reaktion. Då kan du vara med och bryta den pågående framgångshetsen, likriktningen och ytligheten i samhället.

Låt bildkvaliteten spegla stämningen

När solen skiner och man trots den bitande kylan ändå kan känna en viss trevande vårstämning – både inombords och i själva ljuset – tar nog de flesta fotografer sin tillflykt till motiv som också i bilderna ger uttryck för detta.

Men inte jag. Istället gräver jag djupare i det bildliga mörkret. Försöker låta det kontrastera mot det omgivande, plirande ljuset. Så istället för att välja att fotografera glada flanörer på stan, trevliga solbelysta landskap eller andra klichéer, så far jag iväg till dess motsats.

Pentax 67II & 75/4,5 @ f/11

Det här är någons bostad, skulle jag tro. Nog för att solen skiner på utsidan, men hur är det där inne egentligen? Antagligen råder det ingen större nöd, för det är välstädat och skottat där nere i hörnet av den stora och annars helt tomma parkeringsplatsen. Jag bara undrar lite, ändå.

Minus 12, så värmekraftverket går för fulla muggar. Den annonserade miljövänligheten kan vi nog ifrågasätta såhär på vintern. Jag har sett att man lastat stenkol dit. Men säg inget till miljövännerna.

75/4,5 @ f/8

Det kanske är lite förvånande, men båda de ovanstående bilderna är ungefär likadant exponerade. Men för att framhäva kontrasten i himlen på den sista har jag dragit ordentligt i spakarna, så det är därför kornet är såpass brutalt trots det stora negativformatet och låga ISO 320 med Ilford HP5+; en 400-film.

Jag ska sluta överexponera film. Med tanke på det högkontrastiga resultat jag oftast är ute efter, verkar det bättre att underexponera ett steg och överframkalla istället. Den här gången följde jag gängse agiteringsmönster, men fan vet om jag gillar det. Negativen blev betydligt "plattare" och krävde mer efterbehandling istället. Men jag slapp bubblor i kanten! Kanske för att jag vände på dosan mycket försiktigare än förut.

Sen in i skuggan, mot rosten och hemligheterna.

105/2,4 @ f/4

Jag älskar det här risiga hörnet. Varje gång jag går förbi kan jag inte låta bli att gå in där. Jag brukar inte få några bra bilder visserligen, men den här gången stämde det bättre. Det korta skärpedjupet mjukar upp bakgrundens strukturer, utan att radera dem. Tonaliteten och kornigheten i filmen tar fram känslan i motivet. 

Som du ser väljer jag ofta att ha med negativets naturliga kant som ram. Det är inte för att jag vill stoltsera med att ha lyckats komponera rätt från början, utan för att jag gillar utseendet. Det blir lite mer autentiskt. Lite tydligare att det är en filmruta. Kanske fånigt, men det skiter jag i.

-----------------------------------

Och så till något helt annat! Jag dividerar med mig själv om huruvida jag ska köpa en Fujifilm X100 eller inte. Ni vet, den där till synes väldigt trevliga semikompaktkameran som strax finns i butik. Egentligen vill jag ha något med lite större sensor, men å andra sidan dröjer det säkert minst ett år, kanske två eller tre, innan det händer.

http://www.dpreview.com/previews/fujifilmx100/

Haken är att jag måste sälja lite jox för att finansiera den, men det får nog bli så. Jag vill ha en lagom stor (liten) kamera som jag kan ha med överallt utan att den  nånsin stör, som ändå ger tillfredsställande bildkvalitet. Och den MÅSTE ha en bra sökare. Så det finns i dagsläget inga alternativ.

Har du några andra idéer om vad som kan passa så är du välkommen att öppna ditt hjärta! ;-)

Planering av en ögonblicksbild

Denna söndag var jag i vanlig ordning väldigt nära att fastna framför datorn, men ganska precis klockan 3 hade jag lyckats peta i mig lite mat och efter mycket vånda valt vilka prylar jag skulle ha med mig. Den nya fotoväskan är inte bara bra, för det går att få med sig alldeles för mycket. Så plötsligt måste man välja bort saker som man egentligen kan ha med sig. Mellanformataren fick till sist stanna hemma eftersom det var lite sent redan, och med film får man snällt hålla sig till ett och samma ISO-tal på rullen som sitter i kameran. Dessutom har jag redan en rulle att skanna här hemma.

Färdmedlet för dagen blev cykel, då jag tröttnat på att planlöst promenera eller åka lokaltrafik. Med cykel kan man ta sig riktigt långt, i precis lagom takt för att se saker som man kan stanna och fotografera. Haken var i det här fallet att det var rätt kallt, men det var bara att bylta på sig underställ och hela baletten och bita ihop. Dubbdäck gör färden tämligen säker, så underlaget dög gott.

Hur det nu gick till så hamnade jag i Frihamnen. Lustigt, för jag var där igår också, lika oplanerat den gången. Det bara blir så ibland. Men det var inte så dumt! Jag hittade nämligen ett nytt trevligt ställe att utforska.

Zeiss 100/2 Makro-Planar @ f/6,3

Rätt utrustning hade jag valt i alla fall, och jag hittade det fina mönstret ovan på en betongvägg. Jag gillar det där oansenliga som man verkligen måste anstränga sig för att se även när det ligger mitt framför näsan på en. Det fina är att det finns precis överallt. Men att vara på en plats med rätt stämning gör det förstås lite lättare.

Jag harvade runt lite på en pir och höll på att frysa arslet av mig. Under själva cykelturen hade jag precis lagom mycket kläder på mig, men att gå av och stå och fotografera ett tag kräver andra doningar. Och att byta objektiv av metall utan handskar är inte det minsta kul.

Här inträffade något ovanligt. När jag tagit några bilder på en rostig travers såg jag att en flock änder gjorde ungefär samma överflygning, gång på gång. Men inte så ofta. Så jag ställde mig och väntade på att de skulle göra samma sak igen, samtidigt som jag var beredd på slänga upp kameran. Det var inte tal om att stå och sikta, för det var många minuter mellan flygturerna. Till slut fick jag bilden jag ville ha.

Zeiss 35/2 Distagon @ f/5,6

Den rutinerade fågelfotografen hade naturligtvis använt seriebildtagning, men det hade jag inte en tanke på. Och hur kul är det egentligen att låta kameran göra jobbet åt en?
Det enda egentliga misstaget jag gjorde var att välja en alldeles för lång slutartid; 1/200 sekund, så andrackarna blev inte skarpa. Men å andra sidan tillför det lite fart i bilden kan jag tycka. 

Det var väl det! Jag satte av i en faslig fart hemåt, för jag hade ingen känsel i fingrarna och det hade inte direkt blivit varmare sen jag stack ut. 

Nu ska jag skanna filmen från i lördags, där det bland annat finns ett litet test med Pentax 75/4,5 på mellanformat, som ska ställas mot Zeiss 35/2 på D700. Om jag inte tabbat mig med skärpan så ska jag visa resultatet i veckan.

So long!