Botemedel mot vykortssyndromet vid vackert väder

När solen skiner och lönen trillat in på kontot brukar staden fyllas av fotografer, av någon märklig anledning. Som om solsken vore ett recept för bra bilder. Eller lön för den delen.
Visst, om man vill åt banala vykortsbilder så är det utmärkt. Själv är jag mer fotomässig när det är mulet och lite småjävligt i största allmänhet. Men en ledig dag är ju en fotodag, så ute och fotat har jag varit ändå.

Fotat och fotat förresten; jag gick en liten sväng på stan och tog ett par-tre bilder. Och idag bestämde jag mig för att försöka göra något av det hårda ljuset istället för att undvika det. Det var en mycket bra övning!

Nikon D700 & ZF 50/1,4 @ f/5,6

Jag har efterbehandlat bilden för att efterlikna diafilm, med hög kontrast och hög färgmättnad, samt lite kall färgtemperatur (vilket kompenseras något av färgmättnaden).
Någon kanske reagerar på den relativt stora bländaröppningen. Den valde jag helt enkelt för att skärpedjupet räcker till, och då finns det ingen mening med att blända ner ytterligare. Objektivet presterar som bäst ungefär vid f/5,6 utom möjligen vad gäller skärpa i de yttersta hörnen.

Skärpa i hörnen spelar dock ingen roll när jag som här har rätat upp (restituerat) bilden i efterhand och beskurit den hårt. Jag har börjat göra det ganska ofta, så egentligen skulle jag ha ett shift-objektiv. Men något sådant med samma övriga egenskaper som Zeissobjektiven finns inte, vad jag vet. Det skulle vara ett Zeiss Distagon 50/4 för Hasselblad med adapter då, men det verkar klumpigt, dyrt och bökigt.
Som du kanske ser har jag inte rätat upp bilden helt, för det skulle bara se konstigt ut. Det fick bli en kompromiss helt enkelt.

Jaha, sen knallade jag förbi Schönherrs foto. Lön, ni vet! Tänkte kolla om de hade ett 55/4 för Pentax 67, men den ende säljaren i butiken hade fullt upp med att sälja en D700 till en kund som inte visste så mycket, och det verkade kunna ta tid. Så jag knallade vidare efter att ha slitit mig från alla andra trevliga mellanformatprylar i skyltfönstret.

Nikon D700 & ZF 50/1,4 @ f/6,3

Även här är bilden upprätad och beskuren, men inte lika mycket. Trist nog var jag tvungen att klippa bort skuggans kant till höger på grund av upprätningen, men det får duga. Dessutom tog husväggen slut precis bortom det, så jag vet inte om det hade blivit bättre med hela klabbet heller.

Det var det! Två bilder på en dag, fördelat på totalt 5 exponeringar, känns helt okej. Och det nyupptäckta skuggspelstänkandet kring motiv kommer jag definitivt att arbeta vidare på.
I övrigt satt jag och solade på en bänk i en halvtimme, glodde på människor och flanerade lite sporadiskt. 

Nu har jag tjuvstartat sommartiden förresten! Lika bra, så att man går och lägger sig i tid. En skvätt vin och god musik får bli mitt enkla nöje ikväll. Imorrn blir det nog en tur med mellanformataren och stativet. Vi ses!

Filmrenässans, motgångar och funderingar

Varje dag har jag med mig en kamera i väskan. Förr använde jag också den medhavda kameran (jag har några att välja mellan) varje dag, så att medsläpandet var meningsfullt. Men så har det inte varit under de senaste månaderna.
Jag har ivrigt packat väskan på morgonen och sett fram emot att få fotografera efter jobbet. Men när sen jobbet är slut så är jag också slut. Jag orkar inte. Jag vill, vill, vill, men jag orkar inte. Jag vill bara hem och sova.

Det ironiska är att när jag lämnat kameran hemma så har jag hittat saker som jag skulle vilja fotografera. Antagligen är det rent psykologiskt. Kameran i väskan blir en börda; ett bildlöfte som måste uppfyllas. Och därmed försvinner glädjen när orken inte riktigt räcker till. 

-------------------

Jaja, shit happens! Man har sina perioder i livet. Just nu är det tydligen inte läge. Så jag får koncentrera mig desto mer på att det planerade fotograferandet. 

Det är förresten ett herrans snack om film här nu för tiden! Och det glädjer mig. För det är ju trevligt om fler upptäcker att det inte är så bökigt att fota analogt. 

Nikon FM2n & ZF 50/1,4 – Tri-X @ EI 800

Det allra finaste med film är att man kan få ut så mycket känsla OCH bildkvalitet ur en kamera som är relativt enkel, och i vissa fall liten. Här ovan ett motiv som är självklart först efter förklaringen. Nämligen det ironiska att någon ansträngt sig och köpt miljövänlig alkylatbensin och sen slängt dunkarna på marken. IQ fiskpinne.

Fantastiska småbildskameror kan man få för några hundralappar. Man kan få en hel drömutrustning för en tusenlapp! Jovars, du måste ju ha något att skanna filmen med också. Men med en bra flatbäddsskanner kan du skanna alla filmformat som existerar, i stort sett. Ignorera att jag råkat använda ett snordyrt objektiv, för det syns ingen större skillnad på film ändå. 

----------------------

Men så tillbaka till det där med känslan. Jag skulle inte ha tagit bilden ovan med digitalkameran. Jag kan inte sätta fingret på varför jag inte gjort det. Det bara är så. Man tänker annorlunda. Man anstränger sig mer och har därför en högre "ansträngningströskel" inbyggd i hela den fotografiska approachen. Man tar sig tid att ta andra bilder.

Nikon FM2n & ZF 50/1,4 – Tri-X @ EI 800

Men det jag brinner för ännu mer är större format. Det blir precis samma tänk fast gånger två, kanske man kan säga. Ännu långsammare. Ännu lugnare. Ännu mer tillfredsställande.

Pentax 67II & 105/2,4 – Fomapan 400 @ EI 320

Oj! Såg ni? Trots att jag har haft samma tänk, så blev det plötsligt strikt. Rakt. Den charmiga hafsigheten i att dra kameran till ögat (om än med påtaglig medvetenhet) förbyttes till diciplin.

Hmm, nu är jag där igen och försöker hitta på vad ämnet ska handla om. Film, förstås! Men återigen; varför? Det är så irrationellt.

Lite som kärlek kanske. Det bara finns där en vacker dag. Utan att behöva förklaras.

Pentax 67II & 75/4,5 & stativ – Fuji Acros 100 @ EI 100

Se där! Diciplin, igen. Det här hade jag inte ens tänk på när jag började skriva. Men film har ju så många sidor. Den lockar en att tänka nytt. Eller kanske är det gammalt man tänker; jag skiter i vilket. 

Nu har jag tappat tråden tror jag, så vi fortsätter med en avslutande bild med mellanformat. Så ska jag fundera lite medan den laddas upp.

Pentax 67II & 105/2,4 & stativ – Fuji Acros 100 @ EI 100

Den tomma fikastolen nånstans i ingenstans får symbolisera utrymmet, tomrummet som filmen kan fylla. Ännu en bild som jag aldrig hade tagit med en digitalkamera. 

-------------------

Om det digitala börjar kännas tråkigt. Enkelt. Fånigt. Tungt. Eller kanske banalt. Så kan du alltid låta filmen fylla din tillvaro. Den är precis lagom hemlighetsfull i sin natur. Men ändå enkel.

För det är trots allt ditt öga som arbetar. Och när du vet att du inte kan kontrollera resultatet förrän det är färdigt, så kommer du att bli en bättre fotograf. 

Prova! :-)

Den otålige analogfotografen

Att det är en bunt bloggare här på Fotosidan som fotar analogt har nog inte undgått någon. Merparten av dessa verkar därtill framkalla sin film själv hemma, med allt vad detta innebär. Men något som också tycks sammanbinda dem är att de inte särskilt ofta visar några bilder (det är mest ett jädra pladder om vilka kameror som är bäst, blandat med bilder på kamerorna istället för bilder tagna med dem). Och i den mån det visas bilder, så är det gammalt mög som legat ett halvår i kylen i väntan på framkallning och därefter publicering. Jag har mycket svårt att förstå detta.
Undantag finns förstås, så ni som känner er orättfärdigt träffade kan lugna er. 

Själv skulle jag aldrig klara av att bete mig på detta vis. När filmen är plåtad så ska den framkallas bums, och sen gäller det att langa upp bilderna innan man tröttnar på dem. Och det ska liksom ske medan man själv som fotograf fortfarande har ett känslomässigt förhållande till motivet, såsom man kände det när bilderna togs. Annars är det ingen vits.

Det är det här som gör att jag har ett hatkärleksförhållande till film. Särskilt då småbildsfilm, där det är alldeles för många bilder på en rulle för att det ska kännas roligt att arbeta med bilderna, alla 36 på en gång. För att inte tala om att det tar alldeles för många dagar att plåta upp rullen innan det är dags för framkallning.

-------------------------

Nä, tacka vet jag mellanformat! Med 6x7 får man 10 bilder på en rulle 120-film, och det tycker jag är precis lagom för en liten dagstur. 

Pentax 67II med 75/4,5 @ f/11 på stativ

När man kommit hem, i många fall på en lördag eller söndag, laddar man upp med god musik, kanske nån pilsner och skrider sen till verket. Filmen framkallas och får sen torka till dagen efter då den skannas. Förhoppningsvis hinner man även med efterbehandling samma dag, men beroende på innehållet och kvaliteten kan det ta en dag eller två extra.

I det här fallet är filmen från i lördags. Jag framkallade den samma dag, skannade den igår och färdigställde efterbehandlingen ikväll, måndag. Några bilder var klara redan igår.

75/4,5 @ f/11 handhållet

Mitt nyinhandlade stativ kom till användning trots gott ljus mitt på dagen, då jag valt att ladda kameran med Fuji Neopan 100 Acros. En väldigt, väldigt trevlig film! Jag har inte så mycket att jämföra med annat än Kodak Tmax 100, men då på småbildsformatet. Neopanfilmen är möjligen lite kornigare men också "snällare" med lägre kontrast. Det låter mig styra tonaliteten mer precist i efterbehandlingen.

75/4,5 @ f/8 handhållet

75:an är rätt så svår att fokusera eftersom den låga ljusstyrkan gör att sökaren inte blir helt pålitlig. Men bländar man bara ner ordentligt så blir det bra. Det funkar för övrigt också mycket bra att plåta vid full bländaröppning på korta avstånd, för då är skärpedjupet så kort att det syns tydligt i sökaren vad som ligger i fokus.

Att arbeta med stativ är något som jag inte är särskilt van vid. Jag gillar det egentligen inte alls. Men det blir mycket trevligare att göra det på dagen än när det är mörkt, av nån anledning. Jag var lite orolig för att Benrostativet inte skulle vara stabilt nog för den monstruösa slutarens vibrationer hos Pentaxen, men det tycks ha fungerat bra trots allt.

105/2,4 @ f/11 på stativ

Spegeln går i alla fall att fälla upp innan man tar bilden, så det är inte lika kritiskt som med äldre Pentax 67 utan spegeluppfällning. 

Trots mina aversioner mot stativ måste jag erkänna att det tillför något. Om jag är noga med kompositionerna när jag håller kameran i handen, så blir jag ännu mer noga när kameran sitter på stativet. En sur sak är att sökaren bara visar 90%, men det går att komma runt. Det går nämligen att plocka bort hela prismahuset och kika direkt på mattskivan. Det är så "sökaren" hos en gammal Rolleiflex eller Hasselbladare med schaktsökare funkar. Enormt svårt vid handhållen fotografering, om man inte är van.

Såhär kan det se ut, som när jag fotograferade en av mina elbasar i hemmet för ett tag sen.

Nikon D700 med ZF 35/2 @ f/2,8 handhållet

Jag har ingen schaktsökare, så det funkar inte att fota på detta sätt handhållet (schaktet krävs för att skugga bort omgivande ljus). Men jag funderar på att skaffa en bara för att det verkar kul att öva på! Bilden är spegelvänd, vilket gör att man blir helt förvirrad. Vrider du kameran åt höger så rör sig motivet på mattskivan åt vänster. Men har folk lyckats med det i forntiden så kan jag nog också fixa det. 
Varför? Det undrar nog en och annan. Jo, det är en väldigt speciell upplevelse att kika direkt på den stora mattskivan. Du kan titta med båda ögonen, och det blir en lätt tredimensionell upplevelse. Svårt att förklara, men alla jag vet som provat har blivit helt fascinerade av det.

------------------------

Nu har jag i vanlig ordning kommit bort från ursprungsämnet. Så, jag vill uppmana er som håller på med film att faktiskt VISA era bilder. Och inte månader och år efter att ni tagit dem. 

Jag avskyr stativ, så jag köpte mig ett stativ

Användningsområdena för ett stativ kan vara många, men i storstaden brukar det handla om att fotografera efter mörkrets inbrott. Och det innebär artificiellt ljus, vilket jag avskyr. Kontrasterna blir väldigt hårda och många motiv störs av fula lampor som inte passar in i de tänkta kompositionerna.
Då jag bor i just en storstad har det därför blivit att jag inte gärna fotar när det är mörkt ute. Särskilt inte med stativ eftersom det dessutom kräver en del meckande och donande, vilket inte är optimalt i mörker. Till exempel kan det vara svårt att ens se något i sökaren eller för den delen se vilken av kamerans knappar som är vilken.

Men, i och med att jag håller på lite med mellanformat också så har jag sedan en tid tillbaka tänkt skaffa mig ett vettigt stativ. Ett som är relativt lätt men ändå stabilt, samt lättjobbat. Detta främst för att kunna fotografera med låg-ISO-filmer under dagtid.

Så igår såg jag en bra deal och åkte och köpte mig ett Benro C-298n6 (eller om det heter 297n6?) kolfiberstativ ute i Vällingby. Idag har jag dessutom sålt det gamla så jag slipper fundera mer över det. Skönt med snabba affärer!

--------------------

Trots avskyn för mörkerfoto kunde jag naturligtvis inte låta bli att prova lite med digitalkameran. Det var väldigt länge sen, så det var rätt kul. Men kallt!

ZF 35/2 @ f/8

Detta var igår, vid Alviksskolan. Eftersom det är så förbannat svårt att komponera precist i mörkret så har jag tagit tillfället i akt att räta upp bilden och beskurit den omsorgsfullt i efterhand. En del kanske tycker att det är "fusk", men det får de gärna tycka.

Nyss satt jag hemma och var allmänt rastlös, så det blev en liten övningspromenad med stativet igen. Lika bra att lära känna det ordentligt tills jag ska använda det till dess tänkta användningsområde. Det verkar riktigt bra på alla punkter utom en.

ZF 50/1,4 @ f/5,6

Att exponera vettigt är inte lätt. Det är omöjligt att inte bränna ut belysta delar av bilden om man samtidigt ska ha någon som helst teckning i skuggorna. Eller ja, det går ju att ta flera bilder och slå ihop dem, men när varje exponering tar 30 sekunder plus ytterligare 15 sekunder för intern brusreducering så är man kanske inte så sugen på att stå och prova sig fram. Särskilt inte om det är minusgrader.

Stativet väger ungefär lika mycket som mitt gamla Manfrotto 190, men är ordentligt mycket bättre byggt och stadigare. Kulleden KJ-1 har större kula som gör inställandet mer exakt och lättarbetat. Men så finns det ett störande moment som jag nämnde, och det är att rotationslåsningsskruven flyttar hela klabbet liiiiite åt sidan när man drar åt den. Så om man ska komponera exakt så måste man hålla på och kompensera för detta. Störande! Men visst, det är petitesser. Vill man komma ifrån sånt så får man nog betala uppåt fem lax för bara huvudet. Och inte ens jag är så knäpp;-)

Jag är på det hela taget nöjd och ser fram emot att testa en rulle Efke 25 i Pentaxen, förhoppningsvis till helgen! Kanske blir det nåt inlägg även innan dess:-)

Att skapa meningsfulla bilder av meningslösa motiv

I eftermiddags kände jag ett starkt sug efter att fota lite digitalt. Mellanformataren har jobbat mest på sista tiden, men det blir lite enahanda att bara ha svart och vitt att bygga sina bilder av. Förvisso gör det att man börjar tänka på ett annat sätt, och det är ju trevligt. Men desto trevligare blir det också när man går tillbaka till färg. Att jag inte fotar i färg med mellanformataren är helt enkelt för att det är lite för dyrt att framkalla färgfilm om man inte gör det hemma själv, och dit har jag inte nått än.

Vis av erfarenhet av nackdelen med att ha för mycket med mig, så blev det relativt lätt utrustning med 50 och 24 mm i min gamla axelväska som jag nallat av morsan. Den är nog från 80-talet och rymmer precis kameran med ett eller två objektiv av inte alltför stor modell. 50 mm satt på kameran hela tiden, men eftersom 24:an är så lätt så var det ingen störande börda. 

Med 50 mm måste man kalibrera ögonmåttet ordentligt. Pang på bara.

ZF 50/1.4 @ f/6,3

Jag har ingen aning om vad grunkorna i fönstret använts till, men de små färgklickar de utgör i ett annars färgfattigt motiv avgjorde att jag tog en bild. Ett helt meningslöst motiv, som på bild ändå fyllt en stor mening för mig som fotograf. Jag älskar verkligen att leta upp fula och trista motiv och försöka göra något av dem. 

f/6,3

Det är inte utan att jag känner mig lite som en pretentiös "konstfotograf" när jag i efterhand kollar på ovanstående bild. En spretig buske mot en synnerligen ful vägg, vad ska det vara bra för? Jo, det finns ju färg! Och geometri! Och struktur!

Det är helt fascinerande att det går att ta en bild av något så fult som faktiskt har nån slags innehåll av värde. 

Just här hade promenaden bara börjat och jag kände att det var läge att gå rätt långt. Lika bra när man ändå håller på och när humöret är rätt. Så jag gick över från Gullmarsplan till Södermalm. 

f/11

Folksams högkvarter är verkligen fult. En utmärkt anledning att fotografera det! Jag fick nog en och annan konstig blick tror jag, men den raka, hårda öststatsarkitekturen har något där som kändes meningsfullt.

Färden övergick sen till ren promenad för sakens skull, så det blev inte så mycket fotande. Men när solen dalade genom den smogaktigt tjocka luften kunde jag inte låta bli att ta en bild som väl är raka motsatsen till ovanstående motiv.

f/5,6

Tråkig vykortsbild. Det finns redan tiotusen likadana bilder på samma motiv. Men jag är säker på att flertalet läsare tycker att den är mycket bättre än de ovanstående bilderna. Det tycker inte jag. Den fyller liksom ingen funktion.

Det är en meningslös bild av ett meningsfullt motiv. De andra är meningsfulla bilder av meningslösa motiv. Vad man föredrar är förstås en smaksak, men för mig råder det ingen som helst tvekan. Vykort överlåter jag till andra att fotografera.