Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Asketen som ständigt ville ha mer

Mina hjärnhalvor ligger väldigt ofta i krig med varandra, om man nu får tro att den ena styr känslor och instinkter, medan den andra styr teknik och rationalitet. Riktigt så enkelt är det förstås inte, men ni förstår nog vad jag menar när jag säger att dessa viljor lätt råkar i luven på varandra.

En asket är en som är avhållsam, i ordets ursprungliga bemärkelse. Det kan innebära lite vad som helst, men det brukar ur ett västerländskt perspektiv handla om att anamma en enklare livsstil än vad normen föreskriver. Alltså till exempel på det materiella planet, genom att "nöja sig" med mycket mindre än vad man faktiskt har råd med eller egentligen vill. Och det är där konflikten mellan rationalitet och känsla kommer in.

Ni vet säkert redan mycket väl att jag hela tiden strävar efter att ha det allra bästa när det gäller fotoprylar. Det är inget jag skäms över eller ser som något negativt. Men det besudlar min stora och ärliga vilja att begränsa mig. För jag vet att begränsning är ett av de effektivaste verktygen för att nå framåt, såväl gällande själslig tillfredsställelse som rent tekniska resultat. Har man inte så mycket att välja på, så gör man helt enkelt det bästa möjliga av det man har. Och det är vad jag uppriktigt vill och strävar efter. Enkelhet.

Men hur ska man bära sig åt när man är besatt av utveckling på alla plan? Jag låter nu fotografi vara en metafor för allt, för det funkar ungefär likadant vad vi än håller på med.
Jag avskyr att ha mycket saker och "status" är det värsta jag vet. Jag vill kunna nöja mig med ett par skor, en gitarr, en kamera, en vad-det-nu-må-vara. Men under villkoret att detta något är såpass bra att jag inte stör mig på dess undermåliga kvaliteter. Begränsningen måste sitta i mig, inte i utrustningen på det planet.  

Pentax 67II med 90/2,8 @ f/11 – Kodak Portra 400


Att fotografera med film är en bit på vägen. Begränsningen jämfört med digitalt är mycket stor. Du har ingen aning om ifall det blev rätt förrän filmen är framkallad, och då är det för sent. Att använda mellanformat är en ytterligare rejäl mental begränsning, eftersom det är för dyrt att ta många bilder. Men det fina är att man samtidigt får rysligt bra teknisk kvalitet (om man vet vad man gör).

Den listige har nu raskt förstått hur detta på ett enkelt vis löser konflikten mellan hjärnhalvorna! Plötsligt känns det ganska lätt att vara begränsad och samtidigt kunna få tekniska resultat som är bortom allt vad man nånsin som amatör rimligen kan behöva.

Pentax 67II med 90/2,8 @ f/4 – Kodak Portra 400


Sen kan man med lätt sinne knata omkring och plåta sina skitmotiv och vara glad och nöjd, trots att de flesta andra antagligen tycker att man är helt dum i huvudet som har utrustning som borde vara vigd för dem som verkligen behöver kvaliteten.

---------------------

Det där var den officiella versionen. Den enkla som man kan stå för och låtsas är ens måtto. Men då har man glömt en viktig variabel i den svåra ekvationen. Nämligen att begränsningen också har ett högt mentalt pris för den stressade människan. Och trots att jag inte lever under stress är jag verkligen stressad. 

Jag vill ha så få prylar som möjligt. Men jag vill också att dessa få prylar ska vara perfekta, och det är de tyvärr aldrig. Idag tog jag tre bilder på tre timmar, och följdaktligen måste jag vänta med att få bilderna färdiga. Sånt kan göra mig galen! Jag har verkligen inte bråttom, men jag vill inte vara begränsad på verklighetens tidsaxel av något annat än mig själv.

Det är alltså – oavsett hur jag än vrider och vänder på möjligheterna – alltid något jävelskap som gnager i mig och stör mitt fokus på bildskapandet. Det är ett under att det funkar så bra som det gör ändå, men jag måste komma på något sätt att ena hjärnhalvorna till en slutgiltig överenskommelse. Samtidigt som jag vill vara öppen för nya kunskaper och nya vägar.

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/8 – Ilford FP4+


På den fronten är film väldigt bra. Det är enkelt och billigt att prova en annan film, en annan kamera eller en annan framkallningsprocess med det man redan har till hands. Men så var det tiden, igen. Jag gillar inte att vänta! 

Trots detta har jag bestämt mig för att inte peta på min digitalkamera förrän jag verkligen känner för det. Jag står ofta och velar mellan alla grunkor.

– Vad ska jag packa ner i ryggan idag?
– Är det värt att ta med flera objektiv trots den högre vikten?
– Hur är vädret; funkar det med ISO 100-film?
– Måste jag ta stativ med om det blir mulet?

Detta driver mig till vansinne! Det är just därför jag skulle vilja begränsa utrustningen rejält. Men tyvärr finns inte den perfekta kameran, långt ifrån. 

----------------------

Så vad vore den perfekta kameran? Det tänkte jag orera om i nästa inlägg, men då jag vet att den vore tekniskt fullt möjlig att göra, så kan jag ge en kort sammanställning, nu.

* Digital sensor
* Bredd/höjd-förhållandet 4:3
* Så stor sensor som möjligt utan att kameran blir stor
* Objektiv motsvarande ungefär 40 mm i småbildsformatet
* Sökare som ser genom objektivet
* Skaplig ljusstyrka (motsvarande f/2 på småbild)
* Inget lull-lull 

Pentax 67II med 90/2,8 @ f/4 – Kodak Portra 400


Pentaxen är helt rätt, så när som på den "lilla" aspekten att den väger bly och laddas med film. Filmen har jag förstås inget emot, men så länge den är fäst på en rulle där man inte kan plocka ut en bild och framkalla den separat så blir det fortfarande en grov tidskompromiss.

 

Nu är det här en enda stor orgie i I-landsproblem. Men då foto är ett av mina största intressen, om inte DET största, så tycker jag att det är viktigt. Och frustrerande. Men nu ska jag inte tråka ut er mer.

Ut och elda brasor! Själv ska jag nog kolla lite på Blocket.

;-)

Postat 2011-04-30 20:58 | Läst 4714 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Jag trivs bäst när jag är ensam med motivet

Jag har väl nämnt det några gånger förut, men det tål att upprepas: – Jag avskyr att fotografera bland folk. Jag finner ingen ro när folk iakttar mig när jag fotograferar. Jag vet att det är konstigt, dumt och onödigt, men så är det.

Därför drar jag mig helst ut nånstans i förorten när jag har tid. Där kan jag knalla långa sträckor och med öppna ögon liksom "färdas" genom verkligheten, och bara stanna till när jag känner för det. Det brukar faktiskt bli mycket mer marsch än foto, men det funkar det också.

Men, när man bor ganska centralt (om än långt från innerstan) så kan det vara bökigt att ta sig tillräckligt långt på vardagarna, efter jobbet. Och då får man söka ro så gott det går i närheten.

Pentax 67II med 75/4,5 @ f/5,6 – Ilford FP4


Här ovan befann jag mig i ett ensamt hörn av idrottsplatsen vid Stadshagen på Kungsholmen. Bakom en häck stod en mängd fotbollsmål huller om buller uppställda, och jag knallade omkring i många minuter för att finna en vettig vinkel. Ingen såg på, och jag var ett med motivet.
När jag komponerade bilden hade jag tänkt att den i efterhand skulle beskäras i underkant, men såhär framför datorn i efterhand gillar jag den mörka underdelen av bilden. Den skapar nån slags balanserad "tyngd" i den annars stökiga kompositionen.

Den här filmen förresten, Ilford FP4, har jag drösvis av i frysen. Jag har bara fotat två-tre rullar av den förut, utan att förstå hur bra den är. Rullarna är utgångna sen många år, men eftersom de frysförvarats ger de fortfarande ypperligt resultat.

105/2,4 @ f/4


Här hade jag nån slags tanke om att det skulle bli en ljus inledning av trappan, ner i mörkret. Men det funkade inte riktigt att få till rätt resultat i efterbehandlingen. Så jag får istället vara nöjd med att det var en trevlig studie i hur enormt tjusigt objektivet tecknar skärpa och oskärpa. 

Nördigt? Javisst! Men vem har sagt att man inte kan få njuta av de rent tekniska kvaliteterna hos en bild också? Jag är lite trött på snacket om att det är antingen eller; estetik eller teknik. Jag tycker att båda aspekter är lika intressanta. Må sen vara att det är svårt att kombinera dem.

105/2,4 @ f/2,4


Den här bilden är inte heller särskilt intressant egentligen. Men jag kan inte låta bli att fascineras av mellanformatets möjligheter till kort skärpedjup OCH bra skärpa. Faktum är nog faktiskt att just kombinationen 6x7 cm negativ och 105/2,4 ger bland det kortaste skärpedjupet som alls går att uppbringa för ett normalobjektiv, oavsett film- eller sensorformat. Visst, ett Leica Noctilux 50/0,95 är nog snäppet värre, men då säkerligen inte i närheten av lika skarpt.

Återigen var jag mol alena och tog god tid på mig. Som någon annan skrev i sin blogg; "ett motiv, en exponering". Det är så man får tänka, och det är mycket fostrande. Det går inte att göra fel när man inte vet hur det blir förrän långt efteråt.

105/2,4 @ f/2,4


När jag väl närmade mig hemmet i Alvik hade jag en ruta kvar på rullen, som jag slösade upp på detta motiv. Just då kändes det meningslöst, men i efterhand ser jag att jag faktiskt lyckats få till ett ganska vettigt linjespel. Emellertid hade bilden nog gjort sig mycket bättre med fullt skärpedjup, men det var inte möjligt eftersom ljuset tröt, och inget stativ hade jag.

Stativ ja. Det är många förståsigpåare som anser att den här trevliga kameran ska användas på stativ. Jag tycker att de kan dra något gammalt över sig! Den är helt perfekt för just handhållen fotografering. Bra ergonomi, bra sökare och utmärkt inbyggd ljusmätare. En kamera jag stortrivs med när jag – helst ensam – strövar runt och granskar omgivningarna.

----------------

Det verkar som att det är regnväder på ingång under lördagkvällen, så jag tänkte passa på att vara ute i solen så länge det går imorrn på dagen. För trots att solsken inte är så bra för bilderna, är det bra för sinnet. 

 

Må väl!

Postat 2011-04-29 23:14 | Läst 3940 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ett inlägg tillägnat alla dem det gått snett för

Hur mycket än solen skiner, fåglarna kvittrar och blommorna doftar, finns det alltid människor som bara ser mörker. Kanske är det till och med så att ju ljusare tillvaron ter sig för andra, desto mörkare blir deras. Och ju underbarare det borde vara, desto jävligare blir det, för skillnaden mot den värld de lever i blir större.

Ibland hör jag till den gruppen. Men bara ibland, lyckligtvis.


Det är så lätt att halka ner i ett svart hål. En mentalt underjordisk plats där det goda och fina bara är som ett litet, knappt förnimbart skimmer utanpå de becksvarta strukturerna av resten.

Lyckligtvis är jag inte permanent sådan. Men jag vet att det är väldigt många andra som är det. Som glidit på det sluttande planet, ned i ett tillstånd som kan verka omöjligt att ta sig ur.

Vem ska man vända sig till? Vem ska man vända sig till när den enda hjälpen är institutionaliserad, men man har svårt nog att tala med sin nästa? Nej, det är kanske hela det här samhället och dess inställning som är sjuk. Inte du eller jag.


Att må dåligt i Sverige tycks ses som något normalt. Man får räkna med det, liksom. Trots att vi har världens mest utbyggda välfärdssystem så verkar vi inte direkt lyckliga, om jag får lov att försöka mig på en analys. Gå i terapi, sjukskriv dig, få klappar på huvudet och piller utskrivna. Det hjälper nog en del, men knappast alla.

Jag tror att felet bottnar i något helt annat. Nämligen att vi inte har en tillräckligt starkt rotad gemenskap där vi tar hand om varandra i vardagen.
För många av dem jag talar om börjar problemen i skolan. Vilket ju är en institution. Passar man inte i mallen så falerar systemets metod, och den på ytan snyggt uppbyggda apparaten förpassar en till soptunnan (eller kuratorn, som ingen vill gå till).

Detta är åt pipsvängen!


En del hamnar så åt helvete snett att de inte orkar med längre. Trots att vi bara har ett kort ögonblick av liv i detta tidsoändliga universum kan man medvetet förkorta det ytterligare, tydligen. Det borde säga något om vilket mörker som kan finnas i en människas hjärna. 

Jag vet att en del av er som följt mina politiska diskussioner tror att jag är en kallhjärtad jävel som inte bryr mig. Men se det är fel. Helt fel. 

Jag tror att det mesta av det här beror på samhällsapparaten och vår naiva tilltro till den. Vi lär oss att om något är fel så måste vi vända oss till en myndighet. Och det steget är förstås oändligt mycket större än att vända sig till någon vi känner. Så vi låter istället bli. Och så går det som det går, för dem som det inte riktigt vill sig för i livet.

 

 

Men du! Du som känner igen dig. Det finns alltid hopp. Alltid.


Det är knappast Sankte Per som väntar där uppe. Men allt det andra, som det är meningen att vi ska uppleva under vår korta tid på Jorden. 

Du kanske inte når ända fram, ända dit upp, vad vet jag. Jag kommer nog inte att göra det. Men en sak är säker. Jag tänker inte gå nedåt när det finns en väg uppåt. Att jag sen ofta "halkar i trappan" och återfinner mig där jag började, är en svår utmaning som jag antar varje dag.

Faktum är att du väljer själv, även om du kanske inte tror det. Jag tror knappt det själv, och det är förstås därför jag skriver det här. Jag försöker övertala mig själv (och de mer svårövertalade delarna av min hjärna) att det är just så. Det måste vara så. 

 

Må väl! Det är du värd, oavsett vem du är.

--------------------

Bilderna är tagna med Pentax 67II; de tre första med 105/2,4 (första med rödfilter 25A) och Ilford FP4, och den sista med 90/2,8 och Kodak Portra 400.

Postat 2011-04-28 22:42 | Läst 3892 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Mellanformat och färgfilm – En kärlekshistoria

Jag började fotografera seriöst 2005. Innan dess hade jag bara sporadiskt flängt runt med en kompaktkamera utan att ha en aning om vad jag gjorde, eller varför. Men så var det några filurer i vänskapskretsen som lockade mig in i fördärvet, och det är jag mycket lycklig över.

Jag började med en Nikon D50 med kitobjektivet 18-55/3,5-5,6. En kombination som även idag levererar mycket fin bildkvalitet och slår alla moderna kompaktkameror på fingrarna. 
Men så råkar jag vara en sån som ständigt vill framåt. Vill ha något nytt, lära mig mer, pressa mig själv inom det jag gillar. Så jag fortsatte förstås på den uppgraderingshysteriska vägen.

Det blev en Nikon D200, och något år senare en D700. Och sen Zeissobjektiv. Även om gräset som bekant alltid är grönare på andra sidan så var (och är) jag med den sistnämnda kombinationen mycket nöjd. Det blir liksom inte så mycket bättre sett till bildkvalitet.
Men är det "bättre" man alltid är ute efter? Nej, som jag nyss skrev så är det den ständiga strävan framåt som gäller. Strävan efter ny kunskap och nya upplevelser.

----------------------------------

Ni som följer bloggen vet att jag för tillfället fotar mest med en analog mellanformatare, nämligen Pentax 67II, och att jag därtill börjat framkalla negativ färgfilm i hemmet. Jag vet att jag aldrig kommer att sluta intressera mig för tekniska prylar, men jag måste säga att jag nu är mycket nära det jag från början – då utan att veta om det – ville åt.

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/2,4 – Kodak Portra 400


Hur jag än burit mig åt förut så har jag inte lyckats komma åt den här organiska färgtonaliteten. Och så förstås det korta skärpedjupet med normalobjektiv på många meters håll, med bibehållen knallskärpa. 

Men det är fler saker som är helt "rätt". 10 bilder på en rulle till exempel. Det motverkar effektivt de där automatiska skitbilderna som man annars tar, bara för att det inte kostar något. Som man sen ändå raderar eller som bara ruttnar på hårddisken utan att man nånsin har lust att göra något åt dem. 

90/2,8 @ f/22 – Kodak Portra 400


Som jag sagt så många gånger nu så kan jag inte nog prisa själva bildformatet, alltså förhållandet mellan bredd och höjd. 90 mm motsvarar 45 mm på småbildsformatet, på långsidan. Men på kortsidan motsvarar det snarast 38 mm, så den upplevda bildvinkeln är ganska mycket vidare än ett normalobjektiv på småbild.

Ovan förresten det nya bygget av Tvärbanans sträckning från Alvik till Solna, i Ulvsunda. Jag kände mig tvungen att utöva lite egenmäktigt förfarande och forcera ett stängsel för att dokumentera.

Mer då? Jo, färgerna!

105/2,4 @ f/11 – Kodak Portra 400


Såhär ser det ut om man överexponerar den fenomenala Portra-filmen ett steg med flit. Högdagrarna bränner förstås inte ut som med en digital sensor, utan komprimeras snyggt och bibehåller ordentligt med färg. 
Förresten är bilden ifråga ett bra exempel om man ska studera begreppet lokal kontrast. Det är det som jag brukar prisa hos Zeissobjektiven, men det stora formatet här (ungefär 5 gånger större yta än småbild) gör att den inte särskilt skarpa Pentax-105:an klår det bästa man kan finna för småbildsformat.

Nu är vi ju ute på djupt nördvatten, men det är liksom hela tanken. Ingen vettig människa som INTE är besatt av bildkvalitet skulle väl få för sig att hålla på med mellanformat annars? Men nu råkar jag vara toknörd på det området, så vi fortsätter!

90/2,8 @ f/8


Ett utmärkt exempel på en bild som skulle ha sett ut som skit i det utdragna 3:2-formatet som alla normala systemkameror ger. Och då har jag faktiskt beskurit den ytterligare ett uns i sidled. 

Jag gillar färgerna skarpt här, hur "fel" de än är jämfört med verkligheten. Man kan förstås trolla en del i Photoshop och få något som liknar en rättvis bild, men varför förstöra det fina? 

-----------------------

Avslutningsvis måste jag säga att det här med att framkalla negativ färgfilm – alltså C-41 – hemma, är värt all möda. Det blir riktigt, riktigt bra om man har färsk film uppenbarligen, och inte så värst bökigt som man kan tro. I alla fall inte om man sedan innan är bekant med framkallning av svartvit film.

Nu sitter det en rulle Kodak Ektar 100 i kameran, som ska bli mycket intressant att framkalla. Den verkar av allt att döma vara den negativa färgfilm som mest liknar diafilm, alltså med mycket hög kontrast och färgmättnad.

"You try, you like!"  :-)

Postat 2011-04-27 22:44 | Läst 4765 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Digitalt fusk i väntan på den perfekta kameran

Nu har jag snackat mig varm för analogt mellanformat ett tag, och alla fattar nog vad jag menar. Men det är inte alltid helt lämpligt. Snarast är det helt olämpligt vid 9 av 10 fototillfällen, vilket i och för sig är hela grejen. Man måste anpassa sig till utrustningen, och när man lyckas med det så blir det jävligt bra.

Idag begav jag mig till Solna Centrum, helt utan vidare mål. I väskan låg både mellanformataren och digitalkameran, och det kom sig så att jag styrde kosan nordväst ut. 
Efter att ha gått den ganska tråkiga och långa vägen bort till Huvudstabron, samt faktiskt fotat två bilder med mellanformataren, så vaknade mitt öga på allvar till liv i Ulvsunda, på andra sidan bron. Min hemmasida.

Nikon D700 med Nikkor 24/2,8 AI @ f/11 och polfilter


Den trotsiga lyktstolpen fick mig att tänka på alla dem som vägrar följa strömmen. Nog är det väl så att de intressantaste människorna är de som gör helt fel? Ställer sig på tvären och provocerar en. Tvingar en att tänka i andra banor om man vill förstå. 

Jag måste erkänna att det var rätt trevligt att plocka upp D700:an igen. Efter att ha använt Pentax 67:an så känns den lätt, smidig och intuitiv. Den gamla 24:an från tidigt 80-tal levererar fortfarande finfint, även i detta mycket svåra motljus. 

Sen föll jag in i det rent dokumentära.

Zeiss 100/2 Makro-Planar @ f/11


Jag kunde förstås inte låta bli att bryta mig in på förbjuden mark. Tvärbanan byggs som bekant ut från Alvik till Solna, och här slutar spåren innan de i framtiden ska gå in under Kvarnbacksvägen.

100 mm på småbildsformatet är en brännvidd som de flesta nog använder till porträtt eller närbilder. Men det går att göra annat också!

Zeiss 100/2 Makro-Planar @ f/11


Jag tror att hela området kommer att rivas. Men just nu tar man det varligt. Det nya ska växa fram försiktigt, så att folk kan vänja sig. 

Jag passade på att ta ett självporträtt.

Zeiss 100/2 Makro-Planar @ f/11


Det är med visst vemod jag strövar omkring här. Jag har gjort det så mycket under de senaste åren att jag känner varje liten vrå. Förnyelsen är i det stora hela mycket positiv, men det är lite trist att alla dessa genuina industrimiljöer försvinner. 

Det innebär också att det mindre bemedlade folket sticker.

Nikkor 24/2,8 AI @ f/8


Ni vet, de där som lever på att handla med kabelkoppar, pallar och annat de kan komma över. Levnadskonstnärer eller alkisar, det beror på hur man vill se dem. 

Nåväl, den långa promenaden var över och jag åkte hem till morsan och farsan för att fira påsk! Lite färg har jag nog fått faktiskt, för solen sken på mig under hela eftermiddagen. Jag såg faktiskt några tokstollar som badade, men det var nog mest nån slags ställningstagande snarare än för att det kändes vettigt.

--------------------

Den perfekta kameran, var det ju, ja. Den finns inte, och jag gör nog bäst i att acceptera det. Sluta drömma och börja fota, typ:-) 

Postat 2011-04-24 00:21 | Läst 3376 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 Nästa