Gärdesloppet – När fel film gav rätt resultat

Det är ett gissel, det här med film. Jag laddar gärna en ny i kameran så fort jag tagit ut den som just exponerats, för att vara "beredd". Som om det vore en nödvändighet när jag ändå i regel planerar min fotografering tämlingen noga, men det känns rationellt och bra. Emellertid visar det sig väldigt ofta vara rätt puckat. För sen står jag där med fel film i kameran när det väl gäller, utan att kunna ändra på saken.

Den här gången handlar det om hur jag igår var och kikade på Gärdesloppet. Eller egentligen kikade jag bara på alla fina bilar som stod uppställda på gräsmattan vid Biskopsudden på Djurgården i Stockholm.
I väskan hade jag dels digitalkameran med teleobjektiv, men främst den analoga mellanformataren med tvenne gluggar. Som jag förra gången jag var ute (förra helgen!) laddat med Ilford FP4+, alltså en svartvit film med ISO 125.

Snacka om fel. Jag grämde mig en smula åt att alla dessa färgglada, trevliga och fina bilar skulle behöva göra sig i svartvitt. Jag kunde förstås ha plåtat med digitalkameran, men nej. Den lockar mig inte längre utan låg bara som nån slags nödlösning där i ryggan. Tråkig, tung och ful. Men bra, förstås.
Men så skred jag till verket och tänkte att; ”man kanske skulle intaga en annan inställning än den som alla andra har?” Vore det inte egentligen helt rätt att fota gamla bilar med svartvitt? Jovisst! Självklart. 

Sen vet vi ju alla att såna här events, träffar eller vad man nu vill kalla det för, lockar mängder av fotografer. De kommer alla att ta ungefär samma bilder. Så vad händer om man försöker göra något annat? Jag försökte.

Pentax 67II med 55/4 @ f/5,6 – 1/45 sekund

Det här var en synnerligen tjusig vagn! Men golfbagen var intressantare än bilen, tyckte jag. Kanske särskilt hur ägaren vågat ställa klubborna mot den fina lacken. 

Ganska lagom till att jag kom på plats började det regna. Och inte lite heller! Som tur var hade jag paraflax med mig. Och medan många våndades under tält, i bussar och bilar, så visste jag att när det väl klarnade så skulle det ge desto bättre bilder. 

För vad kan väl vara vackrare än regndroppar på en polerad yta?

105/2,4 @ f/8 – 1/750 sekund

Jag minns inte riktigt, men det där var nog en Tatraplan. Alltså bland det mögigaste i bilväg som står att finna. Som sagt; regn hjälper!

Vad det här är vete håken...

105/2,4 @ f/16 – 1/125 sekund

Skärpedjup? Va? Med mellanformat måste man blända ner som en tokstolle om allt ska ligga i skärpa. Ofta är det omöjligt hur man än beter sig, så man får istället vara glad över att skärpan är fantastisk.

Bilars estetik handlar ju inte bara om sköna karosslinjer. I alla fall inte för mig. De rent tekniska delarna kan vara nog så vackra! Här en rak åtta från Bugatti. Och nog är det väl en kompressor vi ser där nere till höger?

105/2,4 @ f/11 – 1/125 sekund

Det fanns tre eller fyra Bugattibilar på plats, och när själva loppet kördes fick man se och höra dem "live". Och det var en upplevelse! Vilken sång! Helt fantastiskt faktiskt. 

------------------------

Just nu dog all min lust att skriva vidare efter att jag lagt ner en halvtimme som bara gick upp i rök när Fotosidan fick för sig att: "service temporarily unavailable" när jag skulle spara, så allt jag skrev försvann. Därför blir det lite kortare än jag hade tänkt. 

Tjusig BSA!

105/2,4 @ f/11 – 1/125 sekund

Vacker Porsche...

105/2,4 @ f/4 – 1/1000 sekund

Och sen en bil som en del älskar medan andra hatar den...

105/2,4 @ f/16 – 1/125 sekund

Austin Healey "Frogeye". Kvinnor tycks ha större benägenhet än män att gilla den. I detta fallet håller jag med kvinnorna!

-------------------------

Trots fel film blev det rätt bra ändå. Det kanske till och med hade blivit sämre om jag hade haft rätt film i kameran. Jag tog några bilder med Kodak Ektar också, men den rullen sitter fortfarande i kameran. 

Fel är rätt! ;-)

En fototeknisk resa från digitalkamera till analogt mellanformat

Tiden går fort men fotandet långsamt. Så ser det ut i mina nya fototillvaro, efter att jag slagit in på en bana jag för ett år sedan knappast hade räknat med. Men den började tidigare än så. Låt oss ta en tillbakablick på hur det gick till när jag gick från dröm till verklighet.

Resan från digitalt till analogt började när jag köpte en Leica M8. Jag minns inte precis när det var och det är inte tillräckligt viktigt för att jag ska kolla upp det nu. Men jag tror det var förrförra hösten. Jag var trött på klumpiga kameror och ville prova detta lilla, men ack så dyra mästerverk till kamera. Föga kunde jag gissa att det skulle leda till raka motsatsen.

Tiden gick och så småningom bytte jag den digitala M8:an mot en analog M6:a. Nånstans i bakhuvudet hade en dröm om att fotografera med film alltid funnits nämligen. En okänd värld som verkade lite knepig, men jag bestämde mig för att göra precis allt själv från början, så jag beställde film, framkallningsprylar och köpte en skanner. Och även om jag då som nu tycker att det är bökigt, så fastnade jag tämligen direkt.

Så förra sommaren fick jag ett ryck. Om man ändå börjat få lite koll på filmframkallning, varför nöja sig med småbildsformatet? Samma procedur öppnar ju plötsligt för helt andra möjligheter som inte ens existerar i den digitala världen. Nämligen större filmformat.
Jag köpte en Fujica GM670, vilket är en mätsökarkamera med 6x7-format och ett normalobjektiv på 100 mm och med ljusstyrka f/3,5.

Precis som när jag provade M6:an första gången så kändes det lite magiskt. Det här är den allra första bilden jag tog med Fujican, uppe i Bollnässkogarna.

Fujica GM670 och Fujinon-S 100/3,5 – troligen vid f/11 eller så 

Bilden i sig är inget särskilt, men det är en milsten för mig. Då var jag inte så haj på hur jag skulle efterbehandla svartvita, skannade negativ, men jag fascinerades precis som nu över den fantastiska bildkvaliteten och det på den tiden för mig vanvettiga sidförhållandet som ju är mycket mer åt det kvadratiska hållet, och som jag nu lärt mig älska.

Jag hade väldigt trevligt med denna kamera, men då den saknade ljusmätare så blev den bara ett komplement till digitalkameran. Jag var aldrig ute med den utan att ha något annat med mig, och det störde lite. Dessutom – och detta är väldigt fånigt – så var kameran hiskeligt ful. Sånt spelar faktiskt roll. 

Hela idén med en mätsökarkamera är liksom att den är liten. Men som ni ser var Fujican helt gigantisk. Formfaktorn var fel på alla sätt och vis, så det ville sig inte bättre än att jag till sist sålde den, dock med en vinst på 500%.

Men inte var jag mätt på mellanformat! Innan vi går vidare så ska vi kika på en av mina absoluta favoritbilder från Fujican, som jag plåtade med diafilm. Det är den enda diarulle jag nånsin knäppt, men det kanske blir fler så småningom.

Fujica GM670 med Fujinon-S 100/3,5 – troligen vid f/8

Ni förstår säkert att jag inte kunde avstå från det här, även om kameran inte var perfekt. Så i december förra året köpte jag en Pentax 67II med två objektiv. Det roliga med det är att den kameran är om möjligt ännu större. Men mer "rätt" på alla sätt och vis.

Kameran är faktiskt helt grotesk. Nikon D700:an som jag hela tiden tyckt vara för stor, ser riktigt gullig ut i jämförelse.

Nå, i alla fall är Pentaxen nu min huvudsakliga kamera. Det är den jag gillar mest att fotografera med och den har fått mig att tänka annorlunda. Om jag var omsorgsfull i mitt fotograferande förut, så är jag det ännu mer nu. Att den är klumpig gör mig inget när jag är ute just för att fotografera. Däremot vill jag ha något mindre, digitalt komplement att ha med mig varje dag. Men det är en annan historia.

Så var står jag idag? Jo, jag har börjat framkalla färgfilm hemma till exempel. Jag har lärt mig mycket mer om hur man får bra fjutt i svartvita bilder tagna med film, och jag har ett bildflöde som jag gillar. Men när jag bläddrar i negativpärmen så visar det sig att jag bara tagit 30 rullar sen första bilden med Fujican. Alltså 300 bilder. På ungefär ett år! Att det känns ganska mycket säger nog en hel del om hur mycket lugnare jag tar det med detta format. 

Det fina är att minst hälften av alla tagna bilder är värda att spara. Kanske uppåt tre fjärdedelar. Det passar min stressade själ väldigt bra. Så låt oss titta på några bilder från den senast framkallade rullen.

Pentax 67II med 55/4 @ f/16 – Kodak Portra 400

Nu känner jag mig hemma. Det är såhär det ska kännas! Ett motiv = En exponering. Sen går man vidare och plåtar något annat. 

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/16 – Kodak Portra 400

Ni får ursäkta att bilderna är ett uns överskärpta. Jag håller på och trimmar in mina nedskalningsskript, och jag måste trixa lite mer uppenbarligen. De trettio miljoner pixlarna är lite kluriga att tämja till ett skarpt slutresultat i smått format, om man inte ska gå miste om för mycket detaljer. 

-----------------------

Ni känner väl mig vid det här laget? Jag nöjer mig förstås inte, även om jag är nöjd. Så nu sitter jag och är på vippen att köpa en Bronica RF645. Jovisst, en mätsökarkamera i mellanformat, igen! Skillnaden mot den gamla Fujican är att det här handlar om en modern kamera som är mycket, mycket mindre. 

Ett rationellare val vore en liten digitalkamera. Men tyvärr, de som finns berör mig inte på ett känslomässigt plan. Och jag har lärt mig att man ska köpa med magen. Det ska kännas rätt.

Att mellanformat är rätt vet jag redan. Kanske det är rätt även för dig? Prova! :-)

Vackra landskap i all ära, men det är ändå skrot och misär som lockar mest

Mitt förra inlägg handlade om ett slags undantagstillstånd. Jag fick för mig att fota lite grönska och allmänt trevliga motiv, men nu är det dags att gå tillbaka.

"Skomakare bliv vid din läst" översätts lämpligen till "skrotfotograf bliv vid ditt skrot". Jag kan visserligen inte påstå att jag är en helylle skrofotograf, men det är när skrot vankas som jag mår som bäst vid fotograferandet.

Först tittar vi på ett vackert landskap, så att vi har något att relatera till och sen invertera.

Pentax 67II och 55/4 @ f/13 – Kodak Portra 400

Åh, vad fint, va! Alldeles för fint. Det ska vi ändra på strax, för i söndags var jag och en gammal vän ute i Spångatrakten och undersökte hur sönderfallet av några gamla industribyggnader hade fortgått sedan sist.

Pentax 67II och 105/2,4 @ f/11 – Kodak Portra 400

Vid Gamla Bromstensvägen finns fortfarande kvar några genuina firmor som pysslar med gud-vet-vad. Skylten har nog suttit där bra länge i alla fall, och jag tycker att den är mycket vacker med sin patina. Lite synd är det med klottret precis nedanför, men det hör väl till antar jag.

Rör man sig längs Bromstensvägen längre bort mot Spånga så finns där ett stort byggnadskomplex som är fullständigt urblåst. Och en mindre byggnad vid sidan av med tillhörande däckupplag.

Pentax 67II och 105/2,4 @ f/16 – Kodak Portra 400

Den här miljön och stämningen får mig att må mycket bra. Särskilt om jag har en kamera med mig. Jag tror min vän Anders som var med, håller med. Det är alltid något fascinerande med att betrakta förfall, gå och skrota, fundera lite och fotografera. 

Just den här dagen var färdmedlet cykel, så mellanformataren plockade jag bara fram när det var läge. Men lägen finns det gott om i Spångas gamla industristråk. Det stora komplexet jag nämnde nyss, till exempel.

Pentax 67II med 55/4 @ f/5,6 – Kodak Portra 400

Idag gick vi inte in. Att lämna cykeln utanför utan (eller ens med) lås känns som en jävligt dålig idé när det för att nämna något låg nyskjutna tomhylsor från automatvapen utanför. Annars kan jag verkligen rekommendera detta ställe för UE-intresserade. Ta med stativ och oömma kläder bara. Och kvadda inget förstås; det kan vi lämna åt vandalerna. Träffar du på någon där inne så är de säkert ute i samma syfte som du.

Byggnaden är ganska trevlig om man väljer att bara stå kvar på utsidan också för den delen. 

Pentax 67II med 55/4 @ f/11 – Kodak Portra 400

Jag tror bestämt att framkallningskemin börjar tröttna lite, för de två senaste rullarna har resulterat i ganska tunna negativ. Nästa rulle får jag nog elda på uppåt 4 minuters framkallning mot specade 3:15 om det ska bli bra. Men så har jag ju också framkallat 9 rullar och C-41-kitet från Tetenal lovar 8-12 rullar. Det är förstås en grov underdrift från deras sida för att vara på den säkra sidan, men ISO 400-film tär nog mer på kemin än mindre känsliga filmer.

Behöver jag nämna igen att jag är supernöjd med 55:an? Jag tror inte det. Nästan ingen distorsion alls och riktigt bra prestanda i allmänhet för bara strax över tusenlappen känns jäkligt bra. Det värsta är att jag är sugen på ett Pentax 75/2,8 AL. Vet du var man kan hitta ett så tar jag gladeligen emot tips!

Det finns dagar då även jag fotograferar vackra motiv

9 av 10 av mina bilder – i alla fall de jag gillar själv – föreställer gammalt skräp, unkna miljöer och annat som de flesta verkar rynka på näsan åt. Jag förstår dem, men för mig är det liksom hela grejen att försöka hitta något meningsfullt i det till synes meningslösa. På sätt och vis är det mycket enklare eftersom man kan forma motivet själv istället för att det är "klart" redan där det ligger. För ett landskap blir svårt att göra till något annat än vad det är, medan ett skräpigt hörn i ett industriområde kan förvandlas till mönster, linjespel och formationer som fotografen kan kontrollera genom att beskära. Genom att välja ett genomtänkt utsnitt.

Men som rubriken säger; ibland fotograferar jag annat också. I förra veckan knäppte jag en rulle färgfilm och hittade lite andra saker att fotografera än vanligt. Kanske var det vårkänslor som spelade in, jag vet inte riktigt. När man framkallar hemma så behöver man i alla fall inte vänta på resultatet, och det är ju bra.

Pentax 67II med 55/4 @ f/8 – 1/500 sekund – Kodak Portra 400

Med digitalkameran brukar jag bry mig ännu mindre om sånt här, för det blir bara en totalt utbränd himmel och allmänt elände rent bildkvalitetsmässigt. Har man stativ kan man brottas med flera exponeringar, men sånt orkar jag inte.

55/4 @ f/4 – 1/180 sekund

Bilar är lite fusk att fotografera. Det är ju redan någon som designat bilen, så att en vacker bil blir vacker på bild beror inte så mycket på fotografen. Men det kan ju vara trevligt att titta på ändå, såklart. Som ni ser så vinjetterar 55:an ganska brutalt vid full bländaröppning, men det passar tycker jag.

I en enkel koloniträdgård kan man hitta massa trevliga färger, om man bara tittar efter ordentligt. 

55/4 @ f/5,6 – 1/90 sekund

Även här en bild som jag nog slängt åt helvete om jag tagit den med digitalkameran. Jag vet inte vad det är, men det blir något speciellt med filmen. Kanske att allt är lite lagom fel i färgerna.

Med några bilder kvar på rullen bestämde jag mig för att stanna ute tills den var slut. Och jag hade faktiskt stativ med mig, som tur var! Bakom Alviksskolan är det sällan man håller till...

55/4 @ f/16 – 1/2 sekund på stativ

Den här bilden har jag rätat upp i efterhand. Annars hade jag nämligen behövt ett objektiv med perspektivkontroll, alltså där man kan flytta det i sidled, tvärs den optiska axeln jämte kameran.

Till sist en inte alltför fräsig bild som jag dock meckade såpass länge med att få till att den får slinka med ändå. Stativet stod i spagat på den leriga marken och jag var tvungen att plocka av kamerans prisma och komponera genom att kika direkt på mattskivan i en mycket bökig ställning. Men det gick!

55/4 @ f/11 – 1/8 sekund på stativ

I sladden till skomakarskärmen jag har över mitt matbord hänger nästa rulle. På den är det däremot bara massa skrot! ;-) Det blir lagom kontrast, men det tar vi i nästa inlägg.

-----------------------

Och förresten vill jag ha e Panasonic G3 med 20/1,7. Men den säljs som tur var inte med det objektivet, så jag slipper köpa en. Skönt va? :-)

"Nakenframkallning", vad i helsefyr är det?

Jag tänkte vi skulle kika på lite fler mellanformatbilder som blev över efter gårdagens blogginlägg. Det är nämligen faktiskt så att jag publicerar minst 50% av alla bilder jag tar med mellanformataren. Inte för att alla är sådär jättebra, men det säger ändå en hel del om vilken "keeper rate" jag får (jag är fortfarande idel öra om du har en bra försvenskning för detta uttryck!) när jag fotar med Pentaxen. Jag kan utan större problem faktiskt visa allt jag plåtar för en publik, även om en och annan bild faller bort på grund av tekniska problem, såsom skakningsoskärpa, felfokus och sånt.

Men nu till den lustiga rubriken. Jag myntade ordet efter att ganska full i skratt skrivit på Facebook om hur jag framkallade en färgfilm spritt språngande naken. Det låter antagligen ganska bisarrt, men faktum är att det inte är så dumt! 
Negativ färgfilm framkallar man nämligen enligt en process som heter C-41, och denna ska äga rum vid en temperatur av ungefär 38°C. Detta innebär att man måste hålla på och joxa med rinnande vatten som har den temperaturen för att inte framkallningsdosan (jo, jag gör det faktiskt helt manuellt i dosa, inte i maskin!) ska ändra temperatur. 
Utan att gå in på detaljerna i framkallningsförfarandet så kan jag meddela att det blir VÄLDIGT varmt och fuktigt i badrummet, som man lämpligen håller till i. Detta är perfekt när man sen ska hänga filmen på tork, men om man har kläder på sig så blir man helt genomsur av svett och själva luftfuktigheten. Så varför inte vara naken?

Den här gången kombinerade jag framkallningen med en dusch efter dagens långpromenad, så det lirade bra. Medan jag duschade stod kemikalierna i ett ungefär 50-gradigt vattenbad, och när jag duschat klart efter ungefär 5 minuter så var temperaturen precis lagom. Ingen idé att klä på sig, utan det var bara att skrida till verket, sittandes på toastolen med alla grunkor på golvet. Rekommenderas!

-------------------------

Jag ska någon gång framöver beskriva mer ingående hur man framkallar färgfilm med enkla medel, fast jag utelämnar nog nakenhetsdetaljerna för känsliga läsares skull;-) I alla fall blev negativen mycket bra! Och nu hänger de på tork i den tokfuktiga badrumsluften, vilket förhoppningsvis kommer att ge dammfri och helt plan film.

Så, då tar vi istället och kikar på lite fler bilder! Från Tmax-rullen igen...

Pentax 67II med SMC 6x7 55/4 @ f/11

För att vara ett industriområde är det ganska skralt med kufiska typer i Ulvsunda. Men här och där kan man hitta lite spår av dem, såsom denna utbrända husvagn full (ja, helt full!) med gamla kablar och kabelhöljen. 

Tvärbanans förlängning har jag nämnt några gånger förut. Som vid alla andra nybyggnationer kan man hitta trevliga staplar med grunkor, som kan göra sig ganska fint som grafiska motiv.

55/4 @ f/11

ISO 400-film är en finfin kompromiss mellan lågt korn och möjligheten att blända ner en skvätt när man fotar på dagen eller i alla fall innan ljuset hunnit börja tryta för mycket.
Tmax 400 brukar anses vara en mycket finkornig film, men jag framkallar i Fomadon R09 (en kopia på Agfas klassiska framkallare Rodinal), och då blir det ganska "knastrigt". Detta syns dock inte i det här lilla formatet och spelar ingen som helst roll när negativet mäter 55x70 mm.

55/4 @ f/5,6

Det här objektivet är verkligen trevligt! Närgränsen är för att vara ett mellanformatobjektiv riktig kort; 40 centimeter. Skärpan på nära håll är väl lite tveksam, framför allt utåt kanterna (för att inte tala om hörnen), men det gör inte mig något. En annan bra egenskap är den mycket låga distorsionen. Om du kikar på träslån i nederkant så är den i stort sett helt rak. Med de flesta motsvarande vidvinklar för mindre sensorformat brukar räta linjer börja bukta utåt bildkanterna; så kallad "tunnformig distorsion".

Vet ni vad? Nu har jag faktiskt visat alla 10 av 10 bilder på rullen:-) Jo, du får kika lite bakåt i bloggen om du missat det. "Keeper rate" var den här gången alltså 100%, trots att det är första rullen med 55:an. Eller vänta! Det är faktiskt andra rullen. Den första var den i färg som jag nakenframkallade. Den kan vi kanske kika på imorrn!

Men, en bild till kan vi nog klämma in, eller? Känns lite tomt med bara 3 bilder, så här är en från förrförra rullen och en sak jag skrev om för några inlägg sen utan att då visa någon bild.

75/4,5 @ f/4,5

Här är det Ilford FP4+ som står för gråtonerna, alltså en ISO 125-film, som jag dock exponerat efter ISO 100 (det spelar verkligen ingen större roll). Jag har behandlat himlen separat för att få vettig teckning i alla områden av bilden.

Motivet är den gamla motorvägsrakan i Årsta som använts som snödumpningsplats efter de senaste vintrarnas ymniga snöande. Den här bilden kanske faktiskt fyller nån slags dokumentär funktion, för det ser verkligen förjävligt ut. Jag förstår inte riktigt hur man kan låta platsen se ut som den gör. Det kan ses som en ren miljökatastrof eftersom det är tiotusentals ton snö med föroreningar som dumpats på ett och samma ställe.
Hela marken är täckt av ett grusblandat, finkornigt damm som lär vara allt annat än hälsosamt, precis invid bostäderna. Här springer barn omkring och leker, och precis bredvid ligger Årstafältets natur.

Nu tror jag det får vara nog för ikväll. Jag skriver ofta alldeles för mycket;-) Det kommer av bara farten liksom.