Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Ju färre bilder du tar, desto bättre kommer de att vara

En del laddar sina kameror med minneskort på 64 gigabyte som rymmer tusentals bilder. Vad detta ska vara bra för kan nog ingen annan än de förstå. Om ens de själva gör det. Visst, ska du på semester i tre veckor och inte vill ha en extern hårddisk med dig så är det väl säkert vettigt.
Själv har jag aldrig fotat mer än kanske 8 gig på en vecka (ca 20 meg per bild =  400 bilder), och då under resor som varit dedikerade för fotografering. För, ju fler bilder du tar, desto sämre kommer de antagligen att vara i snitt.

Här kommer vi gärna in på ämnet film. Skulle du ta lika många bilder om du inte visste att varje klick var en bild värd att spara? Knappast. Men det blir automagiskt åt det hållet om man fotar med film. Åtminstone om man sedan tidigare är van att fota digitalt.
Varför trycka av om man inte är nöjd? Visst, sen kan man stå där och ”chimpa”, alltså kolla på displayen och zooma till 3000% för att se om det är skarpt. Men är det så kul egentligen? Och är det kul att sitta och sålla bland hundratals eller tusentals bilder för att leta fram guldkorn? 

Nä, fan heller. Det är inte kul nånstans. Själv tappar jag all lust att göra något av mina bilder om jag måste plocka russinen ur den annars halvmögliga kakan.

-----------------------

Det ultimata verktyget för att omsätta detta tankesätt till verklighet är en storformatkamera. Men där har vi för länge sen passerat gränsen för vad ens den hängivne entusiasten brukar vara beredd att uppoffra i termer av tid och tålamod. En bra kompromiss är en mellanformatkamera med 120-film som ger 8-12 bilder på en rulle.

Pentax 67II med 55/4 @ f/11 – Kodak Ektar


Utrustningsvalet känns säkert igen från gårdagens blogginlägg. Och det beror på att trots de ynka 10 bilderna på rullen så är samtliga tillräckligt bra för att visa. Av den enkla anledningen att jag inte bara lyft kameran till ögat och bränt av en bild helt slumpmässigt, utan målmedvetet ställt mig i rätt position, omsorgsfullt valt utsnitt och inställningar och till sist – när jag varit säker på att bilden kommer att bli bra – ha tagit den.

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/5,6 – Kodak Ektar


Man kan göra likadant med en digitalkamera. Men det gör nästan ingen. För det behövs inte, och istället så slarvar man och kommer hem med drösar av skitbilder. Vem blir glad av det?

Nu ska ni inte tolka det här som skryt. Det jag beskriver är bara ett relativt förhållande. Att mina bilder blir bättre i förhållande till vad jag hade presterat om jag ”plåtat loss”. Det betyder inte att de är något särskilt ur en objektiv synvinkel. Bara bättre än annars.

Pentax 67II med 55/4 @ f/4 – Kodak Ektar


Och jag tror att det är en överväldigande majoritet av fotografer som skulle tjäna på att göra likadant. Alltså att ta färre bilder och tänka desto mer på hur de tar varje enskild bild. Jag tror också att samma överväldigande majoritet skulle bli mer nöjda med resultatet och ha roligare under fotograferandet. För att inte tala om att de skulle lära sig mer.

Det är antagligen en process som de flesta fotografer genomgår rent naturligt. Det bara blir så. Ju bättre koll man har, desto mer sticker de där skitbilderna på minneskortet i ögonen på en.

– Varför tog jag den där bilden egentligen?
Antagligen visste jag att den inte skulle bli så bra redan innan jag tryckte av, men ändå gjorde jag det. 

Känns det så, så är det bättre att låta bli. Det är inte farligt att komma hem utan bilder.

Pentax 67II med 55/4 @ f/16 – Kodak Ektar


Återigen; bilderna här ovan illustrerar bara vad jag själv åstadkommit inför mig själv. Inte inför er eller inför någon hemlig jury nånstans som tänker avgöra om jag är en bra eller dålig fotograf.

Det här går ut på att inspirera er läsare till att begränsa er. För jag är säker på att det är ett utmärkt sätt att komma ganska långt i sin fotografiska utveckling på ganska kort tid.
Prova till exempel att gå ut en dag och lova dig själv att bara ta låt säga fem bilder, oavsett vilka motiv du hittar.
Du kommer omedvetet och medvetet att anstränga dig, begränsa dig, tänka, fundera, arbeta och greja mycker mer än vanligt. För ditt ”bildkonto” är begränsat och det är bara de bra bilderna som du har råd att ta.

--------------------

Har du film i kameran så sker detta av sig självt. I alla fall om det inte är så många bilder på rullen. Dessutom kan du inte se hur det blev, så det måste bli rätt på första försöket. 

Vi är nu väldigt nära en diskussion om vad man bör fotografera. ”Det som är intressant” är det självklara svaret. Men även att göra bara det är en begränsning. Den kanske jag skriver lite om nästa gång. På återseende till dess!

Postat 2011-06-22 22:38 | Permalink | Kommentarer (135) | Kommentera

Hallå! Avbryt! Det är väl ändå mellanformat som gäller, eller?

Bara för att jag skaffat en nätt liten kamera att ha med mig till vardags, och när jag inte orkar släpa på annat, så betyder det inte att jag tänker ge upp de rejälare doningarna. Nänä! Icke, knappast, och hör sen. 

Filmen jag framkallade för någon dag sedan, när jag i bloggen visade lite om hur man gör med negativ färgfilm, är nu även skannad och i viss mån färdigbearbetad. Det tar lång tid, det där med skanning och bearbetning. Men det är det värt. I alla fall om man pysslar med lite större filmformat. Då finns plötsligt ganska mycket att vinna över det digitala.

Min erfarenhet av film är verkligen inte stor. Så kanske just därför är det otroligt spännande att hålla på med just film! Att dessutom göra rubbet själv med framkallning och allt, gör det inte mindre intressant.

Pentax 67II med 55/4 @ f/11 – Kodak Ektar


Den här filmen satt länge i kameran, med mina mått mätt. Ovan en fin Corvette (tror jag) vid Gärdesloppet den 29:e maj. Sista bilderna på rullen tog jag först den 12:e juni. Och då är det ju bara 10 bilder på en rulle.

Riktigt så långt hann jag dock inte vid kvällens bildbehandlingsafton. En sak i taget. Det är ingen vits att spotta ur sig massa bilder som inte håller måttet för att man inte lagt ner tillräckligt med tid, resonerar jag.

Några dagar därpå var jag ute på Lidingö med en kompis. Vi tog en cykeltur dit för att kolla läget mest. Man har ju inte varit där så mycket liksom. Jag tog en endaste bild under hela turen.

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/2,4 och mellanring – Kodak Ektar


Den här bilden är lite intressant rent tekniskt sett. Den är tagen med det handflatsstora 6x7-formatet och normalobjektiv, utan stativ och med en variabel mellanring som jag köpt för en hundralapp. Då mellanringen saknar koppling mellan bländare och kamerahus så trodde jag att jag hade bländat ner till f/5,6. Men det blev alltså full glugg eftersom objektivets lilla spak för val mellan automatisk nedbländning och förinställd nedbländning stod i det normala, förstnämnda läget. Ändå är skärpan med tanke på omständigheterna väldigt bra.

Ytterligare en liten pik mot alla fåntrattar som hävdar att man måste använda stativ med mellanformat alltså. Men i ärlighetens namn så trodde jag faktiskt själv att bilden skulle bli rejält oskarp. Jag stod och svajade i en hukande ställning och skärpedjupet är ungefär lika djupt som ett löv är tjockt. 

I slutet av nationaldagshelgen åkte jag in till Gamla stan, dum som jag var. Jag tänkte fotografera lite slitna dörrar, husknutar och sånt. Inte tänkte jag på att hela denna lilla ö skulle vara knökfull med turister!

Pentax 67II med 55/4 @ f/4 – Kodak Ektar


I alla fall smög jag undan i en mycket trevlig återvändsgränd där jag hittade precis det jag letade efter. De tyska turisterna lyste med sin frånvaro och jag kunde jobba ifred.

Den här bilden var riktigt bökig att ta. Kodak Ektar håller en känslighet om ISO 100, vilket tillsammans med det ljussvaga vidvinkelobjektivet tvingade mig att använda full bländaröppning och i sammanhanget lång slutartid, samtidigt som jag med ganska hård benkraft tryckte kroppen bakåt mot ett plank för att få stadga. Men snacka om att ha rätt film i kameran när det gäller färger och kontrast! :-)

Det är vid såna här motiv som Ektar gör det den ska. Den ger en fantastisk akutans och varje mikroskopisk liten färgskiftning i dörren och väggen finns där. Man kan säga att Ektar är den negativa filmens närmaste motsvarighet till diafilm. 

-------------------------

I övrigt använder jag Fuji X100:an varje dag. Har bara inte tagit tillräckligt intressanta bilder för att publicera i bloggen. Men den som vill följa mitt allmänna bildflöde och kanske få se en och annan bild extra, kan ju kika på flickr: http://www.flickr.com/photos/makten/

Det var allt för denna gång! Jag har antagit en utmaning av en annan flickr-användare att plåta lite med X100:an i svartvitt, så det kanske kommer något sådant snart. På återseende! :-)

Postat 2011-06-21 23:00 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Vidare analys av Fujifilm X100

Jag har nu haft denna eftertraktade kamera i snart en vecka. Känslorna är blandade måste jag säga, men jag har samtidigt svårt att tro att det finns något alternativ som är bättre för det jag använder den till. Nämligen att med nyfikna ögon knalla omkring med kameran runt halsen och vara beredd att fota det som dyker upp, utan att behöva utsätta sig för onödig tyngd eller för den delen tyngande blickar från omgivningen.

Kameran är som sagt ordentligt hajpad, vilket inte på något vis är ogrundat. Det är ju en sån här kamera jag tjatat om i evigheter, men den når inte riktigt ända fram ändå. Det är inte så konstigt eftersom den kan sägas vara första försöket någonsin. Så jag får vara glad över att den alls finns.

ISO 500 – f/4


Den här fina däckbunten har jag fotat minst två gånger förut. Men den tål att återkommas till. 

Jag kommer på mig själv med att räta upp och beskära i stort sett alla bilder jag tar, trots att jag är supernoggrann vid komponeringsögonblicket. Den elektroniska sökaren går varm, för till dylika motiv är den optiska inte mycket att ha faktiskt. Den lämpar sig bättre för ”händelsefotografering”, där man behöver ha lite koll på omgivningen utanför det som kommer med på bild. Med den får man heller ingen ”blackout” i sökaren när bilden tas, och så slipper man den ytterst minimala eftersläpning som bilden har i den elektroniska sökaren.

ISO 640 – f/4


Lyckligtvis håller bildkvaliteten så det räcker och blir över för att omsampla bilden genom upprätning och beskärning. Delvis tack vare ett svagt AA-filter. Alltså den matta glasskiva som sitter framför pixlarna och som har som syfte att fördela bilden lite mjukare på RGGB-mönstret som sen Bayerinterpoleras till färdig information för varje pixel. Nej, jag skrev inte fel, det är två gröna pixlar på varje röd och blå! 

Med ett svagt AA-filter får man hög skärpa per pixel, men man riskerar å andra sidan istället att få interpoleringsartefakter, så kallad moiré. Det har jag dock inte sett skymten av än så länge, men det beror nog på att motiven jag fotograferar inte ställer till några besvär. Moiré uppkommer oftast vid finstrukturerade mönster där de ingående, upprepade elementen har samma storleksordning som pixlarna själva. Det blir alltså interferens, med fula färgskiftningar och annat elände som följd.

Bildkvaliteten hos X100:an ser jag som fenomenal. Både objektiv och sensor gör ett mycket bra jobb i de flesta situationer.

ISO 1600 – f/11


Objektivets karaktär är ”ålderdomligt”, om någon nu förstår vad jag menar med det. Det tecknar mjukt och väldigt snyggt vid full bländaröppning, för att sen bli knallskarpt kring f/4. Här ovan bländade jag endast ner för att få ordentligt skärpedjup. Man vinner annars inget i bildkvalitet vid mindre öppningar än just f/4.

Men det är ändå inte bildkvaliteten som gör Fujin så trevlig. Jag kan ju få än bättre sådan med mina andra kameror. Nej, det är just att man kan ha kameran framme som är hela grejen. Precis som när jag hade min Leica M8 så blir jag mycket mer spontan i fotograferandet. Stannar till och tar bilder som jag aldrig skulle ha brytt mig om med spegelreflexdigitalaren, eller mellanformataren för den delen.

Tack vare detta i kombination med den lysande bildkvaliteten så kommer jag hem med fler bra bilder som jag verkligen är nöjd med. Och hur mycket värt är inte det?

ISO 200 – f/5,6


Kameran ger mig en slags förnyat självförtroende faktiskt. Denna slitna container fotade jag mitt framför näsan på en barnfamilj, som jag dock vände ryggen. Nu är det säkert återigen minst hälften av läsarna som inte har någon som helst förståelse för vad det skulle kunna utgöra för problem, men för mig är det skitjobbigt. Jag känner mig rent ut sagt pinsam när jag fotograferar saker som jag vet att åskådarna inte begriper. Det är som att sätta sig och måla en talva mitt på stan, gärna av det fulaste motiv man kan hitta. Skitlöjligt, men det är så det känns.

Därför är det bra med en liten kamera. Jag kan liksom låtsas att jag är en nybörjare som fotar allt och ingen bryr sig. Naturligtvis hade ingen brytt sig oavsett vad jag använt för kamera, men för mig är detta mycket viktigt. Jag är otroligt hård mot mig själv nämligen. Jag antar att det beror på att jag alltid blivit skrattad åt som ung. 

Där blev det minsann lite psykologi också! Det är ganska paradoxalt att jag inte har några som helst problem att beskriva mina svagheter för hundratals okända läsare. 

ISO 400 – f/5,6


Nå, tillbaka till kameran. Mig kan vi snacka om en annan gång. 

Det finns som sagt en del dåliga sidor också. Byggkvaliteten till exempel. Nu hajade nog någon av er till en smula, eftersom den brukar prisas. Men jag är kräsen och har referenser som kostar multum, så det är det jag jämför med. 

Hade kameran kostat 6000:- istället för 12000:- så hade jag inte klagat. Men det är rätt löjligt att tidsratten sitter oplant (och troligen är ytmonterad på kretskortet),  att passningen mellan topp- och underkåpan mot den svarta grepplasten är medioker, att inmatningshjulet är flimsigt, att objektivtuben är glapp, att det är olika finish på metalldelarna (fan vet om bottenplattan inte är av plast), på en kamera som är så dyr.

Fujifilm X100 är inte prisvärd, samtidigt som den är det. Det här är inte en kamera som kommer att hålla i årtionden. Glöm det. Samtidigt finns det inga alternativ för den som vill ha en (två!) bra sökare och en relativt stor sensor, kombinerat med ett kompakt, ljusstarkt och bra objektiv, om det inte ska kosta en förmögenhet. Och då har jag inte ens nämnt den genomusla mjukvaran eller den ganska ruttna autofokusen.
Låt oss hoppas att Fuji rättar till de sistnämnda problemen med ny firmware snart. Det borde vara ganska lätt.

Än Panasonic G3 med 20/1,7 då? Jovars, den är nog egentligen ett bättre köp. Kanske hade den varit det för mig också. Men den har ytterligare mindre sensor, och nånstans måste man ju dra gränsen när man är kräsen;-) Men så säljs ju inte den kombinationen alls. Panasonic har riktat kameran mot nybörjare och slentrianfotografer, och bestyckat den med endast plastiga och ljussvaga zoomar i paketlösning. Inget för mig.

----------------------

Jag återkommer med fler tankar framöver förstås! Oavsett om X100:an är bra eller dålig så är den nu min, och den kommer att användas flitigt. Det känns riktigt skönt att kunna skilja på spontanfotografering och planerad fotografering, även om slutresultatet faktiskt brukar bli ungefär detsamma. Därmed avslutar vi också med en mellanformatbild från förra helgen. 

Pentax 67II med 55/4 @ f/11 – Tmax 400 @ EI 400


Är det något som inte går att efterlikna med digitalkameror, så är det stort upptagningsformat och svartvit film. Men färg är inte dumt heller, och imorgon ska vi titta på lite Kodak Ektar 100 som jag ju framkallade igår, som ni såg i förra inlägget.

Med detta önskar jag trevlig fortsatt lördagkväll! 

Postat 2011-06-18 21:57 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Så framkallar du färgfilm i hemmet utan specialutrustning

Det analoga fotograferandet verkar helt klart ha en renässans just nu, av diverse olika anledningar. Själv tror jag att det – märkligt nog – mycket beror på Leica M9 och dess föregångare M8. Ty det är en kamera som i stort sett fungerar som en ”gammal god” kamera. Alltså utan finesser, men med desto mer känsla och...finess! Något som finns i överflöd hos även ganska billiga analoga kameror från svunna tider.

Och nu råkar det vara så att en hel del M9-användare också fotar analogt, och därmed är bollen i rullning. Uppmärksamheten riktas bakåt i tiden. Behöver vi verkligen alla dessa funktioner; finesser, som moderna kameror har, när man uppenbarligen kan ta helt makalösa bilder utan automatik? 

Själv var jag bara tvungen att prova film efter att ha ägt en Leica M8 ett tag. Så jag skaffade en M6. Lyckan var stor och fotoglädjen ännu större. En frihet från titta-på-skärmen-efter-varje-bild-syndromet (s.k. ”chimping"). Samtidigt som kameran är nästan helt identisk med den digitala M8:an.

På den vägen är det. Jag började liksom de flesta andra med svartvit, negativ film. Men nu har jag sedan någon månad tillbaka också framkallat färgfilm hemma. Det är inte så svårt som du kanske tror! Så jag tänkte beskriva saken och visa vilken enkel utrustning du behöver.

-----------------------

Jag förutsätter att alla som tänker prova att framkalla negativ färgfilm (C-41) är ganska väl bekanta med hur man framkallar svartvitt, så det där med att ladda filmdosan i mörker och sånt utelämnar jag denna gång. Nu ska vi koncentrera oss på de ganska små skillnaderna när man går från att framkalla svartvitt till att framkalla negativ färgfilm.

Det enda svåra momentet är att hålla temperaturen, som ska vara kring 38°C. Och det är inte så svårt som det kan verka.

Vi börjar med att förvärma kemikalierna; framkallare, blekfix och stabiliseringsbad. Och så har jag adderat ett stoppbad för att kunna avbryta framkallningen kvickt och få en liten tidsfrist, även om det tekniskt sett inte behövs.


Miljövän som jag är så utnyttjade jag diskvattnet från föregående aktivitet för att få upp temperaturen en smula helt gratis. Här ser vi de fyra flaskor som är allt som behövs. Stoppbadet kan man som sagt strunta i, men det blir lite stressigare då.

För att sen lyckas hålla skapligt konstant temperatur så har jag en plastback som jag ställer över diskhon. Till den går en plastslang från blandaren, med en enkel ventillösning i trädgårdsstuk där jag kan välja om vattnet ska gå till backen eller ut i ett annat munstycke i vasken. Dessa prylar kostar kanske en hundring att införskaffa, men behövs heller egentligen inte. Det bara underlättar en smula.


Om man värmer flaskorna från rumstemperatur så funkar det rätt bra att fylla plastbacken, som rymmer nånstans kring 10 liter, med 50-gradigt vatten. Det är ungefär det man brukar få som max ur blandaren. När de stått i ca 10 minuter så börjar de närma sig 35-40 grader, och det där dags att temperera kranvattnet.

Med en lång och fingraderad glastermometer mäter du tappvarmvattnet och ställer in blandaren så att den vid ganska lågt flöde ger ungefär 38-39°C.  Vänder du lite då och då på flaskorna så går uppvärmningen snabbare förresten. 


Här ser vi kransystemet. Hålet i plastbacken är för utflöde från densamma, och är borrat i lagom höjd för att täcka merparten av kemiflaskorna. 
Med kranarna kan jag snabbt växla mellan flöde in i backen och ut till vasken, som jag vill ha för att kunna skölja tratten mellan de olika vätskorna och för att då och då kolla tempen på vattnet. Den brukar dock hålla sig väldigt exakt om flödet är lågt.

Nu antar vi att du uppmäter ungefär 38°C i framkallningsflaskan, och skapligt nära samma temperatur i vattnet som fyller plastbacken. Då är det dags att förblöta filmen med tappvatten, i ca 2 minuter. Underbart med dubbelkranen här! Låt framkallningsdosan stå i vattenbadet under förblötningen så kommer allt att hålla samma temp.

 


Fyller man en vanlig Patersondosa med 0,5 liter vatten så flyter den finfint med precis lagom marginal från vattenytan till locket.

Ur med förvätningsvattnet, som nu antagligen är mörkgrönt. Det är anti-halo-skiktet på filmen som lösts upp. Detta häller du i vasken. Sen startar man sin klocka och häller så snabbt som möjligt i framkallaren. 

Det brukar påstås att man måste ha en särskild klocka. Det är såklart trams. Jag använder mobilen. Så snart du hällt på framkallare nog för att täcka filmen (vilket framgår av dosans specifikationer), agiterat i 10-20 sekunder, så sätter du sen ner den i plastbacken. Där har du fortfarande ett lågt men stadigt flöde av 38-gradigt vatten.


Agitering varje halvminut och total framkallningstid på ungefär 3:20 kan låta stressigt. Och det är det, men har man gjort det några gånger så är det verkligen ingen fara. Framkallar du lite för länge så kommer filmen inte att dö för det, oavsett vad förståsigpåarna säger. 

Här ovan har jag satt tratten i framkallarflaskan, så att jag är beredd att kunna hälla tillbaka vätskan när framkallningen är över. Som synes är det lite kvar i botten då jag använder ett enliters-kit, medan det bara krävs en halvliter för att täcka filmen i dosan. Mobilkamerans klocka säger att det är dags att agitera om fyra sekunder!

När framkallningstiden är över och framkallaren är tillbaka i sin flaska, är det bråttom att få i stoppbadet. Det är detta bad som avbryter framkallningen, och det är tiden fram till dess som du ska räkna som framkallningstid.  

-----------------------

Nu har du en andningspaus! Framkallningen är avbruten och det enda riktigt viktiga momentet är avslutat. Stoppbadet, som är en svag syra, häller du ut i vasken (tillägg 2012-05-21: du kan återanvända stoppbadet om du vill!).

Sen kommer blekfixet. Där kan man faktiskt hålla rejält högre temperatur, så låt framkallningsdosan vara kvar i vattenbadet och var inte rädd för att vrida blandaren en liiiiten skvätt åt det varmare hållet. Vi förutsätter nu alltså att du fortfarande har ett lågt flöde av vatten till plastbacken. Blekfixeringen är inte så noga varken vad gäller tid eller temperatur annars, då den fortgår tills den är färdig. Du kan inte blekfixera för länge.

Min lathund ser ut såhär.


Den har suttit permanent i badrummet förut, så det är därför den är så skrynklig. Det går nämligen fint att göra proceduren på duschgolvet också, med duschmunstycket nedstucket i plastbacken. Fördelen med det är att man bara lyfter slangen ur backen när man vill skölja tratten (eller händerna).

Någon kanske noterar "gasutv!" på pappret. Det är när framkallaren neutraliseras av blekfixet eller stoppbadet. Då utvecklas gas, och locket på dosan kan hoppa av. Men är du beredd så lyfter du bara lite på locket och så är det inte mer med det.

Efter blekfixeringen häller du tillbaka vätskan i sin flaska. Nu kan du stänga av varmvattnet till plastbacken och börja skölja filmen i dosan. Fyll på med vatten som håller ungefär samma temperatur, häll ut, fyll på och upprepa några gånger. Tre minuter är rekommenderat, men det skadar nog inte att köra lite längre än så för att få bort det elaka blekfixet ordentligt.

När sköljningen är klar så häller du i stabiliseringsbadet. Det kan ha mycket lägre temperatur än resten, men antagligen är det vettigt att låta det vara lika varmt som resten, vilket det är om du haft flaskan stående i den varma plastbacken. Notera att du INTE ska agitera under stabiliseringen! Låt dosan stå bara, i en minut eller så.


Här ser du anledningen till att man inte ska agitera. Jag har just hällt tillbaka stabiliseringsvätskan i sin flaska, och det skummar som attan bara av det. Börjar man vända dosan med denna vätska däri, så kommer du få ett stort skumhaveri i ditt kök!

Sådär! Då var framkallningen klar:-) Nu kan vi tjuvkika på filmen. Fast det bör man helst göra i samma rum som den sen ska hänga att torka i. Nämligen ett mycket fuktigt sådant.


Jag gjorde ett undantag bara för er;-) Filmen ser nu ganska däven ut med mörklila-brun filmbas, men det bättrar sig när den fått torka.

Att man inte ska kika på filmen i köket beror på att den är extreeeeeemt dammkänslig. Emulsionssidan är sträv och klibbig som en kameleonttunga, och drar till sig varenda dammkorn som finns i närheten.

Om man är lite strategisk så tar man gärna en dusch innan man börjar framkalla. För när du sen är klar så är duschutrymmet helt perfekt att hänga filmen på tork i! 


Hrrrm, där hänger den i alla fall. Lite svårt att fota när kamerans frontlins är helt igen-immad:-)

----------------------

Det här inlägget blev i vanlig ordning minst dubbelt så långt som jag tänkt. Men jag hoppas att jag kan inspirera någon att prova C-41-framkallning hemma! Det är verkligen inte svårt. Du behöver bara planera lite, och helst ha mer plats än vad jag har i mitt minimala kök.
Orkar du inte köpa massa kufiska slangar och kranar så går det jättebra att hålla till i duschen annars. Bara att lyfta slangen ur plastbacken när du behöver skölja saker. Men akta dig för blandaren! Min dusch-blandare ändrar temperaturen helt själv om man inte fixerar den med några varv gummisnodd.

--------------------

Nu ska jag invänta filmens torkning med en god pilsner i näven:-) Och efterbehandla lite bilder från X100:an! De här ovan är tagna med den. Fantastisk kamera.

Trevlig helg!

Postat 2011-06-17 23:46 | Permalink | Kommentarer (17) | Kommentera

Fuji X100 är så mycket mer än en gatufotokamera

Ibland gäller det att handla snabbt, bokstavligen. I söndags skrev jag om att jag vill ha en liten kamera med bra bildkvalitet och ordentlig sökare, som bland annat skulle funka att cykla med. Dagen därpå stövlade jag in hos Scandinavianphoto och köpte deras sista exemplar av Fujifilm X100. Jag var mycket tveksam in i det sista, men visste att det inte var någon större idé att kämpa emot. Och såhär i efterhand var det ett mycket bra val.

Jag hade inte ens hållit i kameran innan, så väl hemkommen tog jag fram grisen ur säcken. Vilken skönhet! Jag satte batteriet på laddning medan jag började bläddra i den förhatliga manualen (manualer är alltid förhatliga), samt granska kameran. Det visade sig snabbt att mycket av hajpen är dumheter. Kameran är INTE byggd i närheten av lika bra som priset antyder. Men det duger. Man betalar helt enkelt för ett koncept som ingen annan tillverkare erbjuder. Annars hade den gott kunnat kosta ungefär hälften så mycket.

Men nu ska vi koncentrera oss på det som är bra istället! Det är nämligen mycket som är bra med den här kameran, från sökaren till bildkvaliteten. Jag sprang ut i den myggiga kvällen och började fotografera.


Nästan alla som köper den här kameran verkar ha ambitionen att ägna sig åt så kallad ”gatufotografering” med den. Alltså liv och rörelse på stan, där en liten och tyst kamera är en stor fördel. Men sånt är jag måttligt intresserad av. Eller det är jag egentligen, men jag är för blyg för att slänga upp kameran i nyllet på främlingar. Särskilt med tanke på hur en del reagerar.

Nåväl, jag fotograferade istället precis samma skräp som jag gillar att fota med mina andra kameror. Mönster, färger och strukturer i det som råkar omge mig för tillfället.


Innan jag köpte kameran så har jag skrivit att jag inte var imponerad över bildkvaliteten hos det material som andra presenterat. Jag hade fel. Både sensorn och objektivet är mycket, mycket bra. Helt otroligt bra faktiskt, särskilt med tanke på storleken.

Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att sensorn är bättre än den i Nikon D700, trots halva arean. Objektivet är bra men inte perfekt. På den punkten vet nog en del av er hur kräsen jag är, så att jag är nöjd torde vara ett mycket bra betyg.

Men hur är det med den berömda sökaren då? Jotack! Kombinationen av optisk sökare och elektronisk dito, är genial. Man väljer det man behöver för stunden. För motiv som det ovan är den elektroniska sökaren klockren eftersom man ser precis det som objektivet ser, i 100% ända ut till kanten. Visst, det är lite grusigt. Men ska man inte fokusera manuellt utan vill koncentrera sig på kompositionen, så är den utmärkt. Behaglig storlek också, så att man utan ansträngning ser hela bilden utan att den för den sakens skull blir liten eller otydlig.


Som ni ser har jag eldat på ordentligt med färg och kontrast. Det är för att bildfilerna bönar och ber om att bli misshandlade. Färgerna är otroligt fina, och även där bättre än vad jag får ur Nikon D700. Karaktären är dock annorlunda. Vill man ha bilder med ”naturlig” look så är det lite värre. Det kan se lite blaskigt ut. Men man får anpassa sig till utrustningens beskaffenhet, varför jag gått in för nån slags diafilmsliknande efterbehandling, med djupa skuggor.

Den opiska sökaren är ett annat kapitel. Den är klar och fin, men inte av samma kvalitet som en Leica M-sökare. Inte helt oväntat kanske. Emellertid skulle jag vilja påstå att den sopar banan med 99% av alla små och enkla mätsökarkameror för film. Men det finns ett stort aber. Det är ju ingen mätsökare. Med autofokus stöter man på stora problem så fort avståndet till motivet är kortare än några meter, eftersom rutan i mitten av sökaren inte korresponderar med mitten av sensorn, där ju autofokusen siktar. Så jag kan inte rekommendera den optiska sökaren annat än när man knäpper loss med sådant skärpedjup att autofokus inte behöver användas. Det finns en finurlig skala för skärpedjup som hjälper en där, men den ska jag inte gå in på idag.

Lite ironiskt nog så använder jag alltså nästan bara EVF:en, trots att den är sämre. Men jag får så mycket annat som jag verkligen saknat. Alldeles nyss var jag ute en sväng och tog ett tiotal bilder på en halvtimme, som jag är rätt nöjd med, allihop. 


Bildfilerna tål som sagt ordentlig misshandel, utan att det börjar se onaturligt ut om man drar på en hel del. Jag tror det är färgerna som gör hela saken. Objektivet har en del kromatisk aberration som syns när man arbetar i råformat, men som kameran effektivt trollar bort i JPG. Vill man inte bry sig om efterbehandling så är annars JPG-motorn i kameran ovanligt bra. Men den når inte riktigt ända fram för mina behov och krav.

Det låter ju nästan för bra för att vara sant, det här? Jo, och det är det. Kameran har en väldans massa hyss för sig som har drivit mig till vansinne några gånger. Inställningar som återgår till default när man minst anar det, knappfunktioner som gör helt andra saker än vad de ska enligt manualen, och ett allmänt användargränssnitt som är rätt uselt. Bara en sån sak som att man måste hålla in en knapp på vänster sida av kameran för att kunna flytta fokuspunkten när man har kameran mot ögat borde få Fujis ingenjörer att rodna. Hur ska man trycka in den knappen när man har ansiktet mot den? Eller varför inte det helt vansinniga i att fokuspunktens storlek återgår till default när man växlar mellan EVF och OVF? Eller att inställningarna för sökarinformationen inte gäller i MF-läge? 

Det finns miljoner saker att störa sig på. Så man får snällt ställa in kameran för den typ av fotografering man gillar, och låta den vara där. Så fort du börjar ändra på saker så ballar kameran ur och tar konstiga ”beslut” åt dig som du inte bett om. 

Nåja, hade det varit en Leica med mycket färre funktioner så hade varken jag eller någon annan klagat.


Nä, det är inte min diskbänk. Den stod utanför ett hus vid Thorildsplans gymnasium. Hade jag inte haft kameran om halsen så hade jag aldrig orkat fota den. Och om kameran inte varit liten och oskyldig så hade jag aldrig känt mig tillräckligt avslappnad för att kliva över staketet och huka framför det märkliga motivet medan en okänd tant tittade på.

Det låter säkert jättefånigt, men en del av er känner nog igen er. Och det är av såna här anledningar som kameran känns prisvärd, trots att den egentligen är skitdyr och ganska dålig på många saker där den hade kunnat vara skitbra. Men det som den ÄR bra på, väger upp alla nackdelar för mig. Och som synes behöver det då rakt inte vara ”gatufotografering”.


Här visar objektivet sin prestanda fullt ut. Bilden är inte beskuren eller upprätad, men den inbyggda distorsionsprofilen i ACR är påslagen. Distorsionen är därefter i stort sett noll. Utan profilen är det faktiskt knappt nån skillnad, men lite ”mustaschformig” distorsion finns.
Den elektroniska sökaren tillät mig att komponera så att alla horisontella linjer verkligen är horisontella. Detta finner jag mycket svårt med spegelreflexkameror av någon anledning. Kanske för att det är svårt att få överblick över hela bilden. Icke så med den här lilla tingesten, och då är bilden ändå fullt tillräckligt stor för mitt kräsna öga.

Nu börjar det bli lite långrandigt här. Men vi ska titta på en sak till. Jag råkade nämligen underexponera en bild ganska rejält, och det blev ett intressant test för sensorn.


Det är ingen särskilt rolig bild, men förstora den ändå. Den är nämligen tagen vid ISO 1600 och lyft två hela steg i efterbehandlingen! Det du ser är alltså ISO 6400, med mycket lite brusreducering. 

Tittar vi i 100% så blir det inte mindre imponerande. Du måste förstora även här för att se ordentligt.


Ni som har fullformatkameror och lovordar dem för brusprestanda, kanske liksom jag måste revidera.  Jag hade aldrig väntat mig nåt sånt här. 

--------------------------

Låt oss konstatera att jag är nöjd. Mycket nöjd. Inte med allt, men för att den här lilla tingesten ger mig allt det jag saknat så länge. Nämligen en kamera som kan ligga i väskan eller hänga runt halsen utan att störa, och som utan tvekan knäpper fräsigare kameror på näsan så att det smäller om det när det kommer till bildkvalitet.

Det här är det första steget in i en nya era. Vad vi kommer att få se framöver från andra tillverkare kommer nog att bli sensationellt, men om du som jag inte är beredd att vänta och gärna bränner dina pengar på fotohobbyn så är X100 en fantastisk kamera. 

Postat 2011-06-16 21:54 | Permalink | Kommentarer (19) | Kommentera
1 2 3 Nästa