Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Fotar du det du vill, eller massa annat onödigt också?

Detta blir tredje avsnittet i min lilla serie av lagom provocerande inlägg där jag ifrågasätter det enorma bildflöde och den "mångsidighet" som idag tycks ses som helt normalt och kanske till och med eftersträvansvärt inom fotografin. Tidigare har jag skrivit om att det lönar sig att tänka efter ordentligt innan man tar bilden, så att man inte behöver ta fler än en på ett visst motiv, samt att man vinner en hel del på att redan i förväg visualisera slutresultatet med efterbehandling och allt. Idag går vi vidare med mer nyttiga begränsningar.

Jag är ganska aktiv i Fotosidans forum. Faktiskt såpass att jag har över 14000 inlägg gjorda vid det här laget. Jag har trappat ner lite på sista tiden men läser fortfarande betydligt mer där än jag tittar på bilder, vilket kan tyckas märkligt. I alla fall så framgår det mycket tydligt för mig att nybakade fotografer – och även en del erfarna – tycks lida av en ohälsosam vilja att "kunna fotografera allt". Att man vill ha jättestort zoomomfång eller en objektivuppsättning utan "glapp" mellan brännvidderna är nog det tydligaste tecknet på detta. Allt för att i alla lägen kunna anpassa motivet till sig själv. Istället för att anpassa sig själv efter motivet utifrån vissa begränsningar, som jag tror kan vara både nyttiga och fostrande.

De materiella begränsningarna kan vi ta en annan gång. Nu handlar det om mentala begränsningar som du själv kan och bör sätta upp. För att inte bli långrandig så går jag direkt på huvudfrågan:

–Fotograferar du bara det du verkligen vill fotografera?

Eller fotograferar du massa annat jox som "kan vara kul" också? Det är klart att alla gör det i någon mån, men jag ser alltför många som flackar runt och inte vet riktigt vad de vill. De verkar inte lita på sin intuition eller vilja, utan famlar i tomma intet efter något att fota utan att brinna för det.

Ja, det låter anklagande. Men det här är snarare en vädjan om att du ska lita på dig själv. 

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/16 – Kodak Portra 400


Själv har jag två huvudintressen inom foto. Det ena är tomhet och det andra är färg och form. De kan ses som motsatser och täcker in ganska mycket. Tomhet är ofta förfallna byggnader, ödsliga platser eller liknande.
Bilden ovan är ett exempel på det. Bakom Solvalla ligger det här huset, som i dess sammanhang av vildvuxet ogräs, grusplan och gammaldags telefonstolpar fick mig att tända till lite. Där finns en ödslighet som jag gillar skarpt. Det var därför jag tog bilden. 

Jag hade naturligtvis kunnat ta en mängd bilder på andra saker i närheten. Det finns motiv precis överallt. Men inte så många som jag faktiskt skulle ha älskat att fotografera och därför lät jag bli. Hade du gjort det? Om svaret är nej så kanske du skulle prova nästa gång. Att låta bli.

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/16 – Kodak Portra 400


Jag tror nämligen att man blir en bättre fotograf om man begränsar sig, och för att lyckas med det måste man våga låta bli att fotografera "allt".
Ja, våga är rätt ord, för det kan vara lite obehagligt och konstigt att låta bli att slita upp kameran så fort man ser något som går att fotografera med skapligt resultat. Det kräver träning och diciplin. Men i slutändan tror jag att de flesta blir mer nöjda med sina bilder på detta sätt. För att inte tala om att det blir lättare att hitta ett eget uttryck.

Just den här dagen tog jag bara tre bilder. 

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/16 – Kodak Portra 400


Den här bilden skulle vinna lite på att beskäras, men å andra sidan gillar jag att man ser hela rutan. Jag tänkte faktiskt redan vid fototillfället att jag senare skulle beskära den, så den lite taffliga överkanten är medveten. Det fanns helt enkelt inget vettigt sätt att komma närmare (objektivets närgräns är 1 meter).

---------------------

Nu är det ju inte jag som är huvudpersonen i det här inlägget, utan du. Som avslutning ber jag dig därför fundera över något. Tänk på valfri fotograf som satt några som helst spår i historien genom sitt arbete. Fundera sen på om den fotografen fotograferade "allt". Troligen inte. Mer troligt är att den fotografen hade eller har en mycket smal nisch där han eller hon gör något som ingen annan gör.

Jag säger inte att du ska sträva efter att sätta några historiska spår. De flesta lyckas ändå inte med det, av naturliga skäl. Men man ska vara helt klar över att de som faktiskt gör det, vet precis vad de vill. Och det är troligen det som fått dem att bli vad de är. Inte att de frossat i "mångsidighet". Det är kul en stund, men sen gäller det att gå vidare och hitta sig själv. Detta är en kontinuerlig process som dock måste påbörjas i något hörn av det man håller på med.

Först med självinsikt kan man nå dit man vill. Känn efter! Vad vill du egentligen fotografera? Det är det du ska pyssla med. Inte det andra.

Postat 2011-07-31 16:07 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Fuji X100 som vardagskamera

Min vardag skiljer sig nog på fritiden från de flesta andras. Jag umgås i stort sett aldrig med vänner och jag har ingen som väntar på mig hemma efter jobbet. Så jag försöker fylla tomrummet genom att fotografera. Det funkar rätt så bra, men det kräver diciplin. Egentligen orkar jag inte fotografera efter arbetstid, men när jag har en behändig kamera så går det i alla fall lite lättare. 

-----------------------

Jag köpte delvis den lilla Fujin för att ha något som skulle fungera att cykla med. Det har inte blivit så mycket av det, men mest då för att jag inte orkat cykla. För någon helg sedan tog jag i alla fall en liten tur bortåt Vällingby, närmare bestämt till Vinsta. Där finns några otroligt trevliga (?) kvarter med risiga kåkar där det huserar bilverkstäder, skrotfirmor och annat som jag inte riktigt vet om jag vill veta mer om. Ett ypperligt tillfälle att vara cykelburen och dessutom ha en kamera som inte gör att man ser ut att ha något fuffens för sig.

Det här fina elskåpet ser ut att ha brunnit en gång i tiden, innan det  målats om i en skimrande grön kulör.

1/100 – f/5,6 – ISO 200


Hemvägen blev en rejäl tur åt fel håll. Först utåt Hjulsta, Spånga och sedan längs Bällstaån hem. Där finns några favoritställen som jag gärna återvänder till för den ödsliga stämningen. Vid Skogängsvägen i Bromsten/Duvbo står denna vackra jättebjörnloka.

1/80 – f/5,6 – ISO 200


Kameran har fått mig att ändra bildbehandlingsrutiner ganska drastiskt. Medan jag med systemkameran gått in för att få naturliga och neutrala bilder som ser realistiska ut, manar Fujins otroligt fina färger till hårdare efterbehandling. Jag lägger ofta en kontrastkurva som liknar diafilm och alltså bara tillåter ungefär 5-6 stegs totalt dynamiskt omfång. I sammanhanget ska sägas att råfilerna nog håller minst 11-12 steg, så man har gott om utrymme att göra som man vill eftersom bruset är mycket lågt och färgerna som sagt kanonfina.

En annan dag i förra veckan, eller förrföra, gick jag via Kvarnholmen hem från jobbet. Vid Finnboda bygger man nya bostäder för fullt, men spåren av industriområdet och hamnen finns fortfarande kvar. Ett monumentalt betongskelett klamrar sig fast vid den branta klippan mot Finnberget.

1/1000 – f/5,6 – ISO 200


Som ni kanske märkt så bländar jag inte ner mer än till f/5,6 i onödan. Objektivet är som skarpast vid ungefär f/4. Sedan inträder diffraktionsoskärpa, så om man inte behöver större skärpedjup så finns det ingen vits med ytterligare nedbländing. 

Nu i helgen och i veckan har jag tittat till föräldrarnas boning lite på kvällstid och därmed också besökt mina gamla hemtrakter. En promenad förbi mellanstadieskolan påminde mig om den vidriga skoltiden. Och då var det ändå inte i närheten av högstadiet. Jag undrar hur många tusentals människor i Sverige som får sina liv förstörda av skolan varje år för att ingen vuxen ser, lyssnar eller bryr sig. 

På skolgården ansträngde jag mig för att hitta jag något vackert i allt det känslolösa, sterila som jag förknippar med platsen.

1/30 – f/2,8 – ISO 2500


Ursäkta sidospåret, men det går aldrig ur. Det tog mig 15 år innan jag förstod att det inte var mig det är fel på. 

Igår knallade jag från Slussen över Södermalm och hemåt. Det är ett av de otaliga stråk jag ägnar mig åt när jag känner att jag inte vill åka hem. Att bara fylla tiden med att gå funkar rätt bra. Kan man dessutom ta en bild då och då så blir det ännu bättre eftersom man har något kreativt att arbeta med när man kommer hem, istället för att bara sitta och vänta på att få sova. 

Jag har försökt ladda upp sista bilden typ hundra gånger utan att lyckas, så det får tyvärr bli en länk istället. Fotosidan är inte helt stabil tyvärr.

http://www.flickr.com/photos/makten/5982399343

Men å andra sidan kanske det kan locka dig att kika lite på mina andra bilder på Flickr, där jag slänger upp i stort sett allt som jag tycker är tillräckligt bra att visa.
Här tycker jag att det diafilmsliknande stuket passar mycket bra. Ett motiv med ganska låg kontrast som får liv genom det snäva omfånget givet av efterbehandlingen.

-----------------------------

Jag är rätt nöjd med Fujin. Samtidigt känner jag att det inte är det här jag vill hålla på med. Det är på något sätt bara en ursäkt, så att jag kan ta vettiga bilder när jag inte är ute efter att fotografera. Ju mer jag håller på, desto säkrare blir jag på att det är film som är min grej. Så jag har också varit ute i kvällningen med mellanformataren, men ännu har jag inget att visa eftersom rullen fortfarande sitter i kameran.

Jag har också en idé, en plan, som inspirerar mig mycket. Jag tror ni kan vänta er något ganska annorlunda i bloggen så småningom. Vad det blir får ni se:-)

Postat 2011-07-28 22:28 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Ny teknik gav mig synen tillbaka

Den som påstår att kameran inte har betydelse kan dra något gammalt över sig. Det brukar antingen röra sig om avundsjuka för att man själv inte har råd med det man egentligen vill ha, eller att man inte vill att andra ska upptäcka samma trevliga prylar som man själv har. Samma sida av två olika mynt, eller hur man nu ska uttrycka det.

När jag nu har en kamera som jag inte behöver hata för att den är så tung, så trivs jag desto bättre när jag fotograferar. Och så kan jag fotografera precis när som helst eftersom kameran alltid är med. 


På kvällarna smyger jag runt i omgivningarna med nyfiken blick, precis som i forna tider. Det är som att ha börjat om från början, fast naturligtvis på en högre nivå. 

Inga objektivbyten, inget nackont, inga valmöjligheter.  


All tankekraft kan åtgå till att komponera istället. Och att leta efter motiv förstås. Det är som om ett stort, tungt klippblock har lyfts bort från en klämd nerv. 


Trots att jag har svåra sömnproblem så har jag struntat i den alltid överhängande tröttheten och gått ut och fotograferat varje kväll. In i en annan värld där jag kan koppla bort vardagen och bara vara ett med synen och tanken om bilden.


Jag tror baske mig att jag är uppe i ungefär lika hög ”keeper rate” som när jag plåtar analogt med mellanformat. Det vore väl fånigt att tacka kameran, men det är ändå den som krävts för att uppnå detta tillstånd.


Som du antagligen märkt har jag utelämnat en liten detalj. Nämligen vad det är för kamera. Flitiga läsare av bloggen vet redan, men för er andra kan jag avslöja att det rör sig om Fujifilm X100. 

Jag använder denna kamera till helt andra saker än vad den kan tyckas vara menad för. Den har ett retrostuk och en funktionalitet som ber som gatufoto. Främst då tack vare en relativt bra optisk genomsiktssökare och möjligheten att ställa skärpan hyperfokalt. Själv använder jag nästan bara den elektroniska sökaren, som är ganska usel egentligen. 

--------------

Imorgon far jag nog till Bollnäs över helgen. Det blir i stort sett ingen semester den här sommaren eftersom jag ändå inte har något att göra, men lite tystnad och avkoppling i skogen ett par dar kan man väl unna sig. Fujin följer förstås med.

Postat 2011-07-14 23:56 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Om tiden och rummet är oändliga kommer allt att inträffa

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är en trevlig eller otrevlig tanke. Egentligen är det ett väldigt enkelt resonemang, och därför också desto svårare att avfärda. 
Tiden och rummet hänger som bekant ihop. Och om universum ständigt expanderar så blir rummet onekligen oändligt, liksom tiden. Det kanske inte låter så konstigt, men om man drar in sannolikhetslära så blir det lite läskigt. För då kommer förr eller senare alla teoretiskt möjliga händelser att inträffa. Inte nödvändigtvis i närheten av varandra då.  

Egentligen har texten idag inte ett jota med bilderna att göra. Men de kan kanske illustrera ändå. För om detta stämmer (det är inte säkert att universum expanderar för evigt), så kommer var och en av er att ta dessa bilder. Inte nu eller i formen av ”er” som ni känner. Men som en reinkarnation av samma molekyler. Lyckligtvis kan nog inte en laddning, och därmed byggstenarna för en atom och molekyl, ha en identitet. Så det blir inte ni ändå.

Pentax 67II med 55/4 @ f/16 – Kodak Tmax 400 @ EI 640


Jag har just lyckats koppla upp datorn till min telefon, som jag använder som modem. Så jag kan sitta ute i det fria och skriva. Inte så dumt! 
Har tiden en början då? Det vet nog ingen, men det vore väl jävligt skumt. För utan tiden skulle rummet inte existera, och vice versa.

Det vackra är att det här ögonblicket är unikt. Även om alla sannolikheter för alla händelser går mot ett (kommer att inträffa) så är bör det – strax innan allt inträffat – vara troligare att du gör det här också, än att jag gör det ännu en gång. Men då talar vi alltså på en ”perfekt” nivå. Det räcker inte med att jag sätter mig på samma plats imorgon och gör samma sak. Jag kommer inte att bestå av samma vågor eller partiklar då.

Pentax 67II med 55/4 @ f/8 – Kodak Tmax 400 @ EI 640


Näää, nu får det vara slut på svamlet va? Det var kul en stund. Men lite för flummigt. Tillbaka till foto, teknik och sånt:-)

Den här rullen plåtade jag i söndags. Och jag måste säga att Tmax 400, en aning underexponerad och framkallad med Kodaks egen Tmax-framkallare, ger lysande resultat. Närmast det jag vill eftersträva som jag provat hittills faktiskt.

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/8 – Kodak Tmax 400 @ EI 640


Det finns inget bra svenskt ord för engelskans ”yield” i sammanhanget. Men det är god sådan när jag använder Pentaxen tillsammans med denna film och framkallare. Samt förstås de fantastiska objektiven.

Pentax 67II med 55/4 @ f/16 – Kodak Tmax 400 @ EI 640


Det snackas ofta om att negativ film gärna ska överexponeras och underframkallas. Jag håller inte alls med. För de resultat jag är ute efter är det bättre att pressa filmen, det vill säga göra tvärtom. Underexponera och överframkalla. 
Jag vill ha hög kontrast och djup svärta, utan att förlora separation i mellantonerna. Överexponerar jag filmen måste jag dra upp kontrasten såpass mycket i efterhand att skannerns dynamiska upplösning inte räcker till, och det blir brusigt.

---------------------

Tillbaka till tiden och rummet. Jag är på intet sätt religiös. Men det är lustigt hur nära varandra tro och vetenskap kan vara ibland. Att reinkarnation är oundviklig om universum är oändligt. Otäckt, men vackert. 

Så om det ändå ska hända dig inom ickeramarna för oändligheten, varför inte börja fota med film redan nu? ;-) Själv tänker jag göra allt det jag vill. För om det kan hända så är det lika bra att låta det ske nu.

Postat 2011-07-09 21:43 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Den nya verkligheten

Alla lever vi i olika verkligheter med olika innehåll. Vi har olika saker, känslor och tankar som vi finner viktigt och oviktigt. För mig är fotografering en viktig sak, känsla och tanke. Jag tror det i alla fall, för den fyller ganska stor del av min tid. Därför är det också viktigt att jag har rätt verktyg, så att jag kan koncentrera mig på själva fotograferandet. Mitt senaste kameraköp är ett stort och viktigt steg i rätt riktning, vilket bokstavligen har blivit en lättnad.

Jag planerar aldrig min fotografering. Möjligen bestämmer jag i förväg ett mål som jag beger mig till, men ofta inte ens det. Jag bara drar iväg och ser var jag hamnar. De senaste dagarna har jag tagit cykelturer och promenader vid 20-22-tiden på kvällen för att förhoppningsvis kunna sova lite bättre (än så länge utan framgång), och då har det varit väldigt trevligt att ha en liten och lätt kamera i väskan som inte stör. Som inte stör ens om man inte tar några bilder. 

Fuji X100 @ f/4


Ett ögonblick........sådär. Var tvungen att stänga fönstret eftersom grannarna just började sitt dagliga förpestande av luften med cigarettrök och en ytterligare försvårande omständighet för sömnen. Det går inte att sova när det är varmt och det går inte att sova när hela sovrummet stinker av vidrig tobaksrök. Jag skriver nämligen detta inlägg från sängen. 

Var var vi? Jo, om kameran är lätt att ta fram eller ha framme, så blir det naturligtvis roligare att fotografera. Och då tar man bättre bilder eftersom man orkar stanna upp inför motiv som man kanske annars struntat i.

Fuji X100 @ f/4


Det funkar till och med när man cyklar. Jag har kameran på magen med remmen diagonalt över ena axeln, så det är bara att stanna och sätta den till ögat utan att ens behöva kliva av cykeln. Perfekt!

Fuji X100 @ f/4


Ibland kan det naturligtvis vara lite bökigt att stå hukad över cykeln, men det funkar. De här bilderna tog jag igår, utom den första som jag tog i förrgår. Idag cyklade jag en liten tur också, men det blev inga bilder. Och inte har jag släpat runt på kilovis med utrustning i onödan, så det kvittar. Väldigt skönt och befriande måste jag säga. 

Fuji X100 @ f/4


Jag gillar verkligen Fujins JPG-bilder, men det slutar ändå alltid med att jag slänger dem och bara använder råfilerna. Det blir nämligen så otroligt mycket bättre, efter att bara ha lagt ner någon minut per bild med efterbehandling. Och eftersom jag inte tar mer än kanske 5-10 bilder per dag så har jag gott om tid och ork att fixa med varje bild tills jag är nöjd.

Frågan är vad jag ska göra nu. Det är skitvarmt i sovrummet, och då kan jag omöjligen sova. Jag får klura ut någon lösning på grannarnas förpestande av min tillvaro. Den värsta haken är att de sitter INNE i sin lägenhet med öppna fönster, så jag kan inte ens stoppa ut huvudet och säga åt dem att det stör. Inte för att jag tror att de brytt sig om det. Ursäkta generaliseringen, men rökare brukar ha väldigt liten förståelse för att andra inte vill dela deras önskan om förstörd hälsa och stank. Det är bara att se hur det ser ut på närmaste tunnelbaneperrong, busskur eller liknande. Ständigt detta ogenerade bolmande. 

Den nya verkligheten skulle egentligen handla om fotograferandet, men det finns som synes även andra saker som påverkar. Jag får dra ut en madrass på balkongen i värsta fall (den är på andra sidan huset).

Gonatt! Inte för min del då, men kanske för er.

Postat 2011-07-06 23:49 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 Nästa