Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Glädje uppnås genom att göra det svårt för sig

I förra inlägget visade jag några bilder från min första rulle diafilm som jag framkallat själv i hemmet. Många undrar säkert vad fan det ska tjäna till när det går att skicka filmen på framkallning och få perfekt resultat, och jag har funderat lite själv på varför.

Det finns naturligtvis en rad rationella förklaringar, såsom att det faktiskt är billigare att göra det hemma. Samma resonemang kan gälla hela saken med att fotografera analogt istället för digitalt; det ger vissa kvaliteter som kan vara eftersträvansvärda. Men det är nog inte därför jag håller på, trots allt. Vi tittar på några fler bilder från diarullen medan jag mal på.

Voigtländer Bessa III @ f/11 och 1/60 sekund med Fuji Provia 400X


Nej, allt det här handlar om utveckling och glädje. Jag kan inte bara slå mig till ro och sträva vidare i en fåra som jag känner till. Därför byter jag kameror som en galning och kastar mig ständigt in i konstiga processer som jag inte bemästrar. Som jag måste lära mig från grunden. Samtidigt är jag en perfektionist som avskyr misstag, så det blir en mycket svår utmaning att få det resultat jag vill på detta sätt.

f/3,5 och 1/30 sekund


Att fokusera rätt och lyckas hålla kameran still vid alldeles för lång slutartid är uppenbarligen inte så viktigt om det som ligger i fokus är totalt underexponerat. Men nu vet jag det! Jag har genom misstaget lärt mig hur filmen beter sig och kan undvika det nästa gång.

Men hur kul är det att göra allt på rutin?

f/8 och 1/125 sekund


Allt det här är bilder jag från början inte tänkt visa. Men de fyller sitt syfte när vi talar om just det här med utmaningar. För trots att bilderna är lite misslyckade så tycker jag själv att man ser tydligt att det funnits ett mål. Jag har inte nått det, men försökt. Nästa gång kommer jag säkert närmare.

f/5,6 och 1/125 sekund


Hur knasigt resultatet än blev på den här första rullen så var det otroligt roligt att fotografera den, framkalla den och skanna den. Mycket roligare än om jag hade gjort något som jag redan kan.

Är det inte egentligen vad livet handlar om? Utmaningar, upptäckter och nya kunskaper. Den som upphör att sträva framåt och därmed göra det svårt för sig, upphör också att glädjas, tror jag. Jag kan se en parallell till gamm-gubbarna på mitt förra jobb som gjorde allt för att slippa nya uppgifter. De ville stå och skruva med samma sak som de gjort i 30 år. Vem fan blir glad av sånt?

--------------

Fortsatt trevlig helg, och glöm nu inte att sätta lite käppar i dina egna hjul. Då kommer du antagligen längre än om du rullar på i en viss riktning av bara farten.

Postat 2011-08-27 23:38 | Läst 4012 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Visst går det att framkalla diafilm hemma!

Härom dagen gjorde jag mitt första försök att framkalla diafilm i hemmet, helt utan specialutrustning. Det brukar sägas vara alldeles för svårt, så därför var det extra spännande. Varför ens försöka, kanske du undrar? För att det antagligen går, är mitt självklara svar.

Rent tekniskt funkar det ungefär som med negativ färgfilm, fast även i den här enklaste typen av kemi är det ytterligare ett steg inblandat, nämligen färgframkallare. Så allt som allt är det fyra vätskor plus sköljning mellan varje steg. Temperaturen är 38°C/100°F plusminus en halv grad Fahrenheit (vad det nu blir i Celsius?), vilket ju är sällsynt snävt!

Voigtländer Bessa III @ f/22


Detta är första bilden på rullen och jag hade inte en tanke på hur extremt litet dynamiskt omfång diafilm har. Det svarta i förgrunden är en skugga som jag inte ens reflekterade över, men den ligger väl kanske 4 steg under fasaden.

Omfånget är inte den enda anledningen till det här, utan jag har också troligen underframkallat filmen i första steget då den var ganska mörk i allmänhet. Men ändå fullt användbar, som synes.

Andra bilder var det värre med!

f/3,5


Man brukar säga att det är bättre att underexponera än överexponera diafilm, så den här bilden är ett helt steg underexponerad. Något som blev "en aning" mörkt med den påföljande underframkallningen. Jag tycker ändå att det ger bilden en trevlig stämning.

Den här bilden blev betydligt bättre, vilket får mig att misstänka att det är lika mycket exponeringsfel som framkallningsfel som är boven.

f/5,6


Jag kan ju inte påstå att färgerna är i närheten av korrekta, men jag tycker heller inte att det ser särskilt märkligt ut. Det var sent på eftermiddagen och i skugga, vilket ger kalla färger. Jag har naturligtvis petat lite med dem i efterhand, så det är värre på själva filmen.

Sista bilden på rullen blev riktigt lyckad!

f/5,6


Här passar den extremt höga konstasten väldigt bra eftersom motivet var ganska grått och trist. Det hade varit svårt att pressa såhär mycket färg ur en bildfil från en digitalkamera faktiskt.

En till rulle av samma film – Fuji Provia 400X – sitter i kameran och jag är strax påväg ut för att ge den en match. Nästa framkallning får bli en skvätt längre och jag ska akta mig för att underexponera i onödan. Blir det fortfarande inte riktigt bra så får jag nog kalla experimentet för avslutat och skicka filmen till ett labb istället. Jag har försökt och visat att det faktiskt går, vilket är det viktigaste.

Postat 2011-08-25 15:04 | Läst 4818 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Mer 6x6 och Tmax medan diafilmen torkar i badrummet

Voigtländer Bessa III är sedan tre veckor en kamera som följer mig i stort sett var jag än går. Det är väl inget konstigt att ha en kamera med sig hela tiden, men det är ganska ovanligt när denna kamera är en mellanformatare. Nog för att den har mängder med jobbiga nackdelar, men jag trivs verkligen med den.

Den senaste veckan har jag väntat på lite diafilm och E-6-kemikalier från Photax. De dök upp först idag och under tiden har jag plåtat en rulle Tmax 400 som vi kan kika lite på. Den här gången återgick jag till 6x6 igen, trots att kameran klarar 6x7.

f/16 och 1/60 med polfilter


Vanligtvis brukar jag inte fota för att dokumentera, men ibland kan det vara på sin plats. Det här är den blivande bron för Tvärbanan som ska gå över järnvägen i Sundbyberg. Det i förgrunden är själva fundamentet, och hur fasen man ska lyckas få fackverksbron på plats är bortom mitt förstånd. Den måste väga hundratals eller kanske tusentals ton och ska vridas 90 grader samt flyttas minst 100 meter som en hel "bit".

För just den här bilden använde jag förresten polfilter. Det var inte det lättaste kan jag tala om! Varken ljusmätaren eller sökaren ser genom filtret, så det blev ett herrans trixande för att få det resultat jag ville ha.

Den här filmen satt hela 5 dagar i kameran, så nästa bild är från Ulvsunda vid ett helt annat tillfälle.

f/11 och 1/60


En liten firma invid spårvägsbygget (jodå, det byggs även här!) håller sin verksamhet igång, för utanför garagenedfarten står färskklippt aluminiumplåt.

Den minsta gemensamma nämnaren för dessa bilder är att jag färdats på cykel hela tiden och haft kameran över axeln. Hur många mellanformatare kan man göra det med? :-)

f/5,6 och 1/250


En helt annan dag, men i närheten, hittade jag den här fina Besserwissern. Eller vänta... Messerschmitt heter det visst!

Sen for jag upp på grusslänten vid inflygningen till Bromma.

f/11 och 1/500


Det kvadratiska formatet tvingar en verkligen att tänka annorlunda. Jag gillar det skarpt, även om 6x7 nog är min riktiga hemvist. I alla fall är det rysligt trevligt att slippa fundera på om man ska vrida på kameran eller inte. Skillnaden mot det utdragna 3:2-formatet som de flesta moderna systemkameror har (oavsett prisklass) är milsvid.

En av de mest påtagliga egenskaperna med kvadratiskt format är att det är nästan omöjligt att avgöra om bilderna är tagna med vidvinkel, normalobjektiv eller tele. De här bilderna är tagna med 80 mm på 56x56 mm film. Det är ungefär som 50 mm på småbildsformatet på bredden, fast du får med lika mycket på höjden också, så i praktiken blir det rejält mycket vidvinkligare.

----------------------

Nog om detta. Just nu hänger det en diafilm på tork i mitt badrum som jag framkallat själv! Jag gav mig fan på att det skulle gå och beställde som sagt prylar i förra veckan. Idag fick jag 15 rullar film, kemikalier och några flaskor. 6 timmar senare hade jag plåtat upp en rulle, läst på om hur man framkallar och sen också just framkallat.

Nästa inlägg blir väldigt spännande! En del påstår att det är för svårt att framkalla dia utan avancerade och dyra apparater. Låt mig avsluta med ett enkelt konstaterande: – De har fel! ;-)

Postat 2011-08-24 01:08 | Läst 4399 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Bildbeskärning – En tillgång och fälla

Som en del säkert sett i mina blogginlägg så sparar jag ofta en liten svart ram runtom bilden när de kommer från någon av mina mellanformatkameror. Det är filmrutans naturliga ram, och anledningen till att jag gör så har jag själv grubblat lite över på sistone.

Jag tror det handlar om någon slags irrationell respekt för filmen. En respekt som jag inte har för en digital sensor, där jag mer än gärna skevar bilden i efterhand för att få räta linjer, beskär den hårt och i allmänhet lever rövare i Photoshop. Den är ju ändå inte "äkta", så varför inte?

Nu lät jag som en gammal sur analog-gubbe som bara anser att film är det enda rätta. Men det vet ni mycket väl att jag inte är. Emellertid är det säkerligen samma mekanism som arbetar i min hjärna som också gör analog-gubbarna så fanatiska i sina beskrivningar över vad som är just "äkta".

Voigtländer Bessa III @ f/11 – Kodak Tri-X


Den ena mellanformataren är en spegelreflexkamera där sökaren visar 90% av bildbredden och bildhöjden. Den andra, som du ser resultatet av ovan, är en mätsökarkamera som visar ungefär 88% av höjd och bredd, samt tillför ett litet perspektivfel.

Så varför i halva friden ska jag nöja mig med och behålla de osäkra kompositioner som detta rimligen ger, när filmformatet är så stort att man lätt kan beskära ner till 50% med bibehållen god kvalitet?

En anledning är att det är en del av utmaningen. Om jag redan vid fototillfället räknar med att jag inte "får" beskära bilden, så är jag noggrannare och måttar snävare i sökaren. Fungerar det och ger önskat resultat i den slutgiltiga bilden så har jag vunnit något extra. Jag har betvingat sökarens begränsningar.

Voigtländer Bessa III @ f/16 – Kodak Tri-X


Logiken haltar lite, för med samma resonemang kunde jag lika gärna skita helt i sökaren och fokusera med ögonmått. Men, som jag ser det handlar det om att utnyttja den befintliga utrustningen till max. Om kameran har sökare så använder jag således den. Samma sak gäller ljusmätare och allt annat. 

Med digitalkameran däremot, hittar jag ingen själ. Inga hinder att stånga min panna emot eller betvinga med kunskap. Jag har ingen respekt för den och har därför inget emot att manipulera, beskära och leva rövare med bildfilerna.

Trevlig helg!

Postat 2011-08-20 00:15 | Läst 4958 ggr. | Permalink | Kommentarer (22) | Kommentera

Uppskrivning av Tri-X och en självutmaning om bra bilder per tid med mellanformat

Begreppet "sprutmåla med bilder" förklarar det enkla fenomen som innebär att fotografen tar en jävla massa bilder per tid, trots att det antagligen minskar resultatets kvalitet per tagen bild. Jag ska inte tråka ut er med mer moraliska pekpinnar om detta efter mina tidigare långa utläggningar om saken.

Detta måste dock sättas i proportion till utrustningen ifråga. Med digitalkameran är det inga svårigheter att komma upp i något hundratal bilder på en dag och man är flitig, eller till och med tusentals om man använder seriebildtagning och fotar sport till exempel. Det blir lite som att filma och sen plocka ut det som funkade. Inget jag ser någon glädje i, men vi är ju alla olika. 
Med analogt mellanformat sänker man tempot helt naturligt eftersom man bara har nånstans mellan 8 och 16 bilder på en rulle (10 den här gången), beroende på vilket format kameran ger. Därtill är det ju inte gratis att trycka av, så det känns snarast konstigt att ta många bilder om man inte är säker på att de kommer att bli bra.

Men ibland har man nån slags "flow", och då är det bara att ösa på! Även jag kan ryckas lös ur stramhetens bojor. 

Voigtländer Bessa III @ f/13 med Kodak Tri-X – 17:36


Nån gång i förra veckan var jag ute på en liten cykeltur med bälgkameran i väskan. Under hela eftermiddan dök verkligen ingenting intressant upp, så jag ägnade mig istället åt att njuta av omgivningarna på Djurgården. Men så stannade jag till vid ett varv och plockade fram kameran. Motiven stod som spön i backen!

Bessa III @ f/11 – 17:39


Kameran var laddad med Tri-X som jag egentligen bestämt mig för att inte gilla. Men efter förra rullen med denna film hade jag ändrat uppfattning och var sugen på att prova lite mer, denna gång i 6x7-format istället för 6x6. Som du ser har jag skrivit upp klockslagen för bilderna. Det är ett nytt påfund som jag tycker är ganska trevligt.

Bessa III @ f/8 – 17:42


Just där och då blev det en ny utmaning att ta bra bilder på kort tid. Inte för att jag tänkte på det, utan det skedde undermedvetet. Ovan en sån där trehjulig "bil" som vi kanske bäst känner igen från Mister Bean. Notera den fantastiskt charmiga fastlåsningen! Som om den vore en cykel.

De tre ovanstående bilderna är de tre första på rullen. Sen tog jag en som är okej, men som inte är tillräckligt bra för att platsa i bloggen. Med andra ord går vi vidare till bild nummer 5 på rullen.

Bessa III @ f/11 – 17:50


En vänlig farbror som höll på med sina båtprylar undrade storögt om kameran var från 20-talet och blev mycket förvånad när jag berättade att den var flång ny. Vi språkade ett kort slag om den tekniska utvecklingens fram- och baksidor innan jag gick vidare.
Som sagt, man drar verkligen blickar till sig med den här kameran, men på ett sätt som skiljer sig helt från om man till exempel går omkring med en modern kamera med stort objektiv.

Bessa III @ f/8 – 17:55


Vad en livbåt från ett stort fartyg gör här vete fan, men motivet gav filmen och mig en bra match. Bessans ljusmätare är av enklaste sort med en ensam liten ljuskänslig diod mitt frampå kamerahuset. Så man vet inte riktigt vad den har för effektiv betraktningsvinkel eller hur den reagerar på hög kontrast. Jag brukar låta den sköta sitt jobb själv med tidsautomatik.

Vill jag ha hög kontrast i den färdiga bilden så underexponerar jag en skvätt (uppåt ett helt steg) och vill jag ha låg kontrast så överexponerar jag enligt samma recept. Här var exponeringen neutral och jag var tvungen att lägga på en kurva från helvetet för att få detta resultat. Jag borde följdaktligen ha exponerat lägre.

----------------

Okej, "yielden" såhär långt är att 5 av 6 tagna bilder är dugliga för att jag ska vara nöjd och som kan publiceras i bloggen. Mer än så har jag inte hunnit efterbehandla från rullen. Detta inom ett tidsspann på ungefär 20 minuter. Inte så pjåkigt, om jag får säga det själv. Därtill är jag jävligt nöjd med hur Tri-X:en funkat! Den kanske till och med är bättre än Tmax 400 som annars blivit en storfavorit. Att skifta från Fomadon R09 till Kodak Tmax-framkallare var ett stort, stort lyft.

----------------

Semestern fortsätter annars med oavbrutet lökande! Jag väntar också ivrigt på leverans av diafilm och tillhörande E-6-kemikalier. På återseende!

Postat 2011-08-18 00:01 | Läst 4082 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera
1 2 3 Nästa