Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Vissa kameror är så dåliga att bilderna blir bra

Härom dagen fick jag hem en ålderstigen och till synes oansenlig tingest. En relik från 50-talets Tjeckoslovakien där kvalitetstänktandet under efterkrigstiden och kommunistmakten nog knappast var något att hurra för. Ändå var det med ett litet barns spända förväntan på julafton som jag slet upp det märkligt lätta och minimala paketet och nystade fram en svart, boxformad mellanformatkamera.


Visst är den vacker? Det är en Meopta Flexaret; i stort sett en ren kopia av den klassiska tvåögda spegelreflexkameran Rolleiflex.
Till skillnad från en modern spegelreflexkamera, där man tittar genom samma objektiv som sen också används för att exponera filmen (eller sensorn) för ljus, har den här två separata objektiv. Ett med spegel som bara är till för sökaren, och ett som är till för att belysa filmen. Nackdelen är att man får ett litet parallaxfel i höjdledd, men samtidigt slipper man rörlig spegel och kan ha centralslutare i objektivet. Det ger en väldigt lätt och kompakt kamera som är tyst och skakfri.

Den uppmärksamme har nu sett att det står 1:3 (alltså f/3) på det övre objektivet. Det undre däremot, har den lägre ljusstyrkan f/3,5. Det kanske kan tyckas märkligt, men troligen är det övre av väldigt mycket enklare konstruktion och den högre ljusstyrkan är för att det ska vara lättare att fokusera. Det undre objektivet är istället bättre korrigerat för optiska aberrationer.

Jag laddade kameran med Tmax 400 och förväntade mig egentligen antingen en helt svart eller helt vit film. Alltså oexponerad eller överexponerad bortom räddning. Men när jag samma dag framkallat filmen och granskade den efter sköljning, sken jag upp!

f/8 och 1/300 sekund


Jag använde min relativt nyinhandlade handhållna ljusmätare, och den första rutan på rullen som vi ser ovan, är helt perfekt exponerad. Skärpan ligger dessutom helt klockrent, vilket är mycket förvånande med tanke på att det knappt är något silver kvar på sökarens spegel. Det man ser är en dimmig, grusig bild där bara mitten är tillräckligt ljus för att man alls ska se något som liknar skärpa. En liten ljusläcka uppe till vänster stör inte så värst. Men på övriga rutor var det tyvärr mycket värre.

Efter invigningsbilden som jag tog på lunchen på jobbet, blev det en liten promenad längs Hammarbykanalen mot Gullmarsplan.

f/11 och 1/25 sekund


Då jag var helt övertygad om att fokus skulle komma att hamna fel så bländade jag ner så mycket jag vågade hela tiden. Jag tror inte att det hade behövts, men det går uppenbarligen att handhålla kameran vid 1/25 sekund med god skärpa, tack vare centralslutaren. Om man har kameran med kort rem om halsen så blir det riktigt stabilt.

Här är ljusläckaget desto värre, och av en art som jag inte riktigt begriper mig på. På varje ruta ser det likadant ut med en väldefinierad gräns uppåt och nedåt. Jag misstänker att det är det lilla fönstret på baklocket som visar vilken bildruta man har dragit fram, som är boven. Man tittar alltså genom ett rödfilter på filmens skyddspapper och öppnar bara fönstret när man drar fram nästa ruta. Men moderna filmer är betydligt känsligare för rött ljus än dåtidens, så i kombination med dåligt spänd film så lär det nog kunna läcka in tillräckligt för att besudla även framsidan av filmen.

f/16 och 1/10 sekund


Lite charmigt är det faktiskt med läckaget, men den där räta och skarpa kanten är inte så värst snygg. Den får mig också att grubbla lite över hur det gått till. Det ser ju ut som om ljuset måste ha kommit rakt framifrån men skuggats av något.

På just en sån här kamera tycker jag att det är trevligt att behålla en ”råkant” på bilderna. Men det visar sig att kameran har lite större format än normalt; 57x57 mm mot vanliga 56x56, så jag kunde precis med nöd och näppe få in båda sidor i filmhållaren till skannern, först efter att ha skurit bort en millimeter från ena sidan eftersom kameran lägger bildrutan ordentligt förskjuten åt ena sidan av filmen.

f/11 och 1/25 sekund


Objektivet har ingen som helst antireflexbehandling, och det ger lätt dimmighet som faktiskt är rätt trevlig. Vore det inte för ljusläckaget så skulle jag säga att den optiska kvaliteten vid de bländaröppningar jag använt är riktigt bra. Ett stort filmformat gör som bekant att upplösningskravet hos optiken är betydligt mindre för en viss visningsstorlek av slutbilden.

--------------------

Risken finns att jag inte fotar en enda rulle till med kameran. Den är hur trevlig som helst, men att hålla på och försöka rätta till ljusläckage och byta spegel på en kamera för 300:- känns lite bakvänt. Dock har jag fått blodad tand! Att det var så kul att fota med en tvåögd spegelreflexkamera trodde jag verkligen inte. Det är något lite magiskt att titta med båda ögon direkt på mattskivan. Liksom tredimensionellt. Att man sen blir knäpp av att bilden är spegelvänd är både kul och störande. Lutar din horisont åt ena hållet så måste du luta kameran åt andra hållet. Det är som att använda en sån där cykel de har på Tom tits eller Tekniska museet, som svänger åt motsatt håll mot vad du gör med styret.

Har ni några idéer om vad ljusläckaget kan bero på så är jag idel öra! Jag vill ju inte riktigt ge upp än, trots att risken är rätt stor. För fortsatt användande skulle jag också behöva en ny spegel med silvret på framsidan. Går det ens att hitta?

Postat 2011-09-29 20:03 | Läst 4267 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Fuji X100 är död, länge leve mellanformatet!

Det tog hela tre månader för mig att tröttna på Fuji X100. Jag sålde den i lördags med en förlust på 3500:-, vilket gör en helt okej månadskostnad för mig som tycker att foto är bland det viktigaste att lägga pengar på. Jag har haft väldigt trevligt med den och fått många bra bilder. Men när jag nu sitter och kollar efter i arkivet så har jag bara tagit 333 bilder med den. På tre månader.

Det innebär en kostnad av mer än 10:- per bild! Alltså dyrare än att plåta mellanformat med färgfilm till och med. Och plåta mellanformat är något jag hellre gör.
Visst, vore jag flitigare med avtryckarfingret så hade det ju blivit mycket billigare per bild. Men så funkar inte jag. Jag vet att jag får bättre bilder om jag bara fotar det jag verkligen är sugen på, och inte tar flera exponeringar på samma sak.

Det var en trevlig tid (om vi bortser från alla svordomar jag utdelat när X100:an gjort något helt annat än vad jag ville), men nu blir det desto mer analogt istället. Inget är definitivt vad gäller min utrustning, men jag tror bestämt att jag kommer att behålla min bälgkamera bra länge.

Voigtländer Bessa III 667 @ f/8 och 1/60 – Kodak Tri-X


Just den här filmen satt väldigt länge i kameran eftersom jag meckat lite med mina andra kameror under tiden. Jag köpte ju en handhållen ljusmätare och har därför dels väckt Pentax 67II:an till liv, men jag har också fotat lite småbildsformat. I Nikon FM2:an sitter en rulle färgfilm faktiskt, som ska bli jäkligt intressant att framkalla. Om kemikalierna fortfarande lever vill säga. De har gått låååååångt över bäst före-datum vid det här laget.

Voigtländer Bessa III 667 @ f/11 och 1/60 – Kodak Tri-X


Men jag misstänker också att den rullen, nån billig skräpfilm, kommer att sitta länge i FM2:an. Så nu greppar jag bara den utrustning som känns bra för dagen och ser vad som händer. Bessan levererar alltid, men snart är det så mörkt efter arbetstid att den inte längre är vettig som vardagskamera tyvärr.

Voigtländer Bessa III 667 @ f/16 och 1/500 – Kodak Tri-X


I vanlig ordning är alla bilder i inlägget från samma rulle. Om jag fick bra "yield" i början så är den nog ännu bättre nu. Fast jag tillåter mig också att ta bilder på tveksamma motiv som jag inte riktigt vet om de kommer att bli bra. Det är skönt. Kostnaden per ruta har jag helt glömt bort. Det är ingenting mot vad en utelunch kostar per dag, i det stora hela.

Voigtländer Bessa III 667 @ f/4 och 1/60 – Kodak Tri-X


För den sista bilden mätte jag infallande ljus med den handhållna ljusmätaren, trots att Bessan har inbyggd mätare. Det var nog en bra idé, för motivet är extremt knepigt. Jag trodde inte att jag skulle få med något alls av bakgrunden, men filmens stora exponeringslatitud gör att man kan bibehålla högdagrar även när de är överexponerade riktigt ordentligt.

--------------------

Mellanformat är ju förknippat med bra bildkvalitet, eftersom det är mycket större än småbildsformat som vi är vana vid. I alla fall om vi snackar film. Med digitala sensorer kan man gå ner rejält i storlek och ändå få riktigt bra resultat.
Men, ett stort format behöver ingalunda innebära att det blir bra. Det har jag fått erfara efter att ha köpt ännu en kamera.

Nikon D700 med ZF 100/2 Makro-Planar @ f/3,5 och 1/60 – ISO 1100


När den här tingesten dök upp på FS annonsmarknad för 300:- kunde jag bara inte hålla mig! Det var kärlek vid första ögonkastet.
Kameran är en tjeckloslovakisk, tvåögd spegelreflexkamera från 50-talet med 6x6-format och ett objektiv om 80 mm och f/3,5 som största bländare. Samma som Bessan alltså. Den är otroligt lätt (strax över halvkilot) och kompakt, men har många nackdelar.

Nikon D700 med ZF 35/2 @ f/8 och 1/10 – ISO 1250

Nu tänker jag dock hålla er på halster till nästa blogginlägg;-) Har just skannat första filmen från Flexareten, som jag plåtade igår, så jag har inget att visa förrän tidigast imorgon. Men jag tror jag kan utlova mycket ”karaktär” och en del trevliga (men dåliga) bilder.

Vi ses!

Postat 2011-09-28 21:34 | Läst 4821 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Mörkret är din vän

Alldeles snart börjar den årstid då det är mörkt redan när man avslutar dagens förvärvsarbete, vilket innebär betydligt mindre fotande efter arbetstid för min del. Inte för att det skulle innebära några större tekniska svårigheter, utan för att jag inte gillar artificiellt ljus. Och det är ju det som lyser upp motiven när man bor i en storstad. Men man får göra det bästa av saken, för att sitta hemma pallar jag bara inte.

När jag kommer hem är jag ofta dödstrött och vill helst bara sova, men jag måste hålla mig några timmar om jag inte ska totalpajja dygnsrytmen. Så igår drog jag på mig lite sportmässiga kläder, hängde Fuji X100:an diagonalt över axeln och besteg min velociped.

------------------

Man kanske kan tro att jag inte gillar mörker med tanke på inledningen av detta inlägg, men det gör jag faktiskt. Att färdas knäpptyst på cykeln – oftast utan mål – med blicken på helspänn, är en väldigt speciell typ av frihet. Vid 9-tiden på vardagar är det nästan ingen trafik och inga människor ute.

Fuji X100 @ f/2 – ISO 1600 (höjt något i efterhand) och 1/8 sekund


Jag har mina favoritställen som jag halvt omedvetet dras till. Det börjar oftast med att jag sätter av i en väldans fart bara för att komma så långt hemifrån på så kort tid som möjligt, varefter jag saktar in, tänker efter och styr mot ett mål i närheten som verkar bra. Frihamnen blev det denna gång.

Faktum är att just Frihamnen är intressantare på natten (vi får betrakta beckmörker som fotografisk natt, oavsett klockslag) än på dagen. Eller, man ser i alla fall helt andra saker och stämningen är annorlunda.

Fuji X100 @ f/2 – ISO 1600 och 1/17 sekund


Det är som om mörkret förstärker det som råkar te sig som ödesmättat redan i dagsljus. Den klena belysningen och totala avsaknaden av levande varelser kan man tolka som man vill. Det är knappast ”mysigt”, men jag gillar det. Man kliver in i en helt annan värld, där man är utelämnad och lite vilsen, men desto mer eggad och på sin vakt.

Ute på udden försökte jag tappert heja på några finska lastbilschaffisar som dock tydligt gjorde klart att de inte ville vara med på bild. Nåja, jag försökte i alla fall. Färden fortsatte norrut mot Värtan och Ropsten. Men först en bild av Lidingö.

Fuji X100 @ f/4 – ISO 800 och 14 sekunder


För fjorton sekunders slutartid krävdes naturligtvis stöd. Jag hittade en fin stolpe med relativt plan ovansida som fick agera stativ.

Järnvägen går fortfarande till Värtan och frihamnen, även om trafiken är sporadisk. Jag försökte fotografera det vackra stationshuset, men där gick gränsen för vad som är möjligt utan stativ. Så jag riktade kameran åt andra hållet istället, ut över den stilla bangården.

Fuji X100 @ f/2,8 – ISO 3200 och 1/12 sekund


Här fanns det inget att ta stöd emot i rätt höjd, men är det något den lilla Fujin är bra på, så är det bra bildkvalitet vid lågt ljus! F/2 hade säkert funkat bra också, men jag ville slippa de hiskeliga flares som kameran producerar vid full bländaröppning. Som ni ser är egenskaperna på den fronten inte helt under kontroll vid f/2,8 heller, men enormt mycket bättre.

Att cykla runt gasverket, via Albano som jag först tänkt, hade gjort hemkomsten alltför sen. Så det fick bli tillbakafärd genom stan och förbi Stadion, där jag stannade till en stund och fotade.

Fuji X100 @ f/2,8 – ISO 1600 och 1/5 sekund


Med kameran på höjden lutad mot staketets spetsiga taggar, fick jag efter säkert 10 minuter och lika många försök en vettig bild. Bilden är inte upprätad, utan bara beskuren i underkant. Det var faktiskt rätt kul och utmanande att försöka få räta linjer trots att jag knappt såg vad jag fotade.

Här syns Fujins relativ dåliga motljusegenskaper tydligt, i form av den blå blobban ovanför lampan. Men med tanke på hur liten kameran är och hur bra bildkvaliteten är i övrigt, tycker jag att det är helt okej.
Jag har haft X100:an ute på annons nu ett tag, men använder den som synes under tiden. Kanske behåller jag den. Mitt största problem med den är autofokusen, som är ett skämt. Den kan ha grova problem att träffa rätt även i fullt dagsljus. Det är inte acceptabelt för en så dyr kamera. Å andra sidan finns fortfarande inget fullgott alternativ.

----------------

Detta om detta! Jag gillar inte att fota i mörker, men eftersom jag gillar själva mörkret så kan jag ändå finna det meningsfullt att just fota i mörker.
Precis som med regn, är mörker inte ett skäl att stanna hemma. Man får ut så mycket mer av sitt varande (och fotande) om man tvingas kämpa lite för att nå det man vill. Så packa nu era väskor (gärna lätt!) och dra ut i dunklet, redan imorgon.

Postat 2011-09-20 22:42 | Läst 4492 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Mobilkameror, tillverkarnas lögner och relationen till riktiga kameror

Förhoppningsvis har du inte gått på megapixelmyten. Du vet, den där om att ju fler pixlar kameran ger, desto bättre är bildkvaliteten. Fotosidans medlemmar är nog överlag någon form av fotografer själva, så jag tror att ni har skaplig koll jämfört med ickefotografer. Men jag är samtidigt helt säker på att väldigt många andra inte har en susning om vad det är hos en kamera som ger bra bildkvalitet. Jag kan ge en liten hint: – Det är INTE antalet pixlar hos kameran.

Idag var jag ute på stan en sväng, i brist på vettigare saker att göra. I väskan hade jag min bälgkamera (mellanformat alltså), men några bilder tog jag inte med den tyvärr. Hade för mycket annat i huvudet och det rätta fotohumöret infann sig inte riktigt. Det var nog lite för bra väder helt enkelt.

Men jag hade också (naturligtvis) min mobiltelefon med mig, och den inbyggda kameran i denna. Lite tankspritt och oengagerat tog jag två bilder med den, för att jag inte orkade plocka upp den riktiga kameran. Det ångrar jag.


Jag kan omöjligen argumentera emot att mobilkameran är ett utmärkt verktyg för dokumentation när man inte har något annat med sig. Den här gamla emaljerade skylten fick mig att skratta högt och jag tyckte att den var värd att just dokumentera för att budskapet faktiskt skulle kunna vara aktuellt även idag. Byggnaden är från 1904 om vi får tro siffran på en fint utsirad port på andra sidan huset. Om skylten är lika gammal vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig med tanke på det lustiga typsnittet.

Nu kan man intaga en av två olika ställningar, eller något där emellan. Antingen ser man bildkvaliteten som helt adekvat och faktiskt riktigt god i förhållande till hur extremt liten själva apparaten är. Eller så kan man, som jag, förbanna den dyngsura bildkvaliteten jämfört med en ”riktig” kamera.

Det sistnämnda ställningstagandet förmildras inte direkt av att man vid närmare påseende direkt ser att de 5 miljoner pixlarna är upp-interpolerade från lägre upplösning. Tillverkaren av telefonen ljuger helt klart i sin marknadsföring. Det värsta är nästan att kvaliteten antagligen vore bättre om man lät bli att interpolera upp bilden och behöll de kanske ~2 miljoner pixlar som jag antar att kameran egentligen har.

Jag hade nu gått väldigt långt och var på väg hem, lite lagom sur för att filmen i mellanformataren inte fått ta slut så att jag kunde få lite framkallningsgöra på kvällen.


Nästa motiv var av samma art och behöver heller inte någon bra bildkvalitet för att budskapet ska gå fram. Men jag kan inte låta bli att ångra att jag inte plockade fram bälgkameran, för här hade det faktiskt funkat (förra bilden togs på så kort avstånd att det inte hade gått).

Nedskalad till ynka 800 pixlars bredd faller bilden ändå ihop i en detaljlös gröt. Inte så konstigt eftersom sensorn på kameran är ungerfär 65 gånger mindre än en vanlig systemkamera. Eller 130 gånger mindre än småbildsformatet. Eller 500 gånger mindre än 6x7!

Med tanke på detta borde man mest vara imponerad över vad som trots allt går att få ut av detta fjuttformat med 3,5 mm brännvidd, som motsvarar ett kort normalobjektiv. Det är ju också en modul som sitter i en grunka som mest är tänkt att göra andra saker med, så det är kanonfint att få en dokumentationsapparat på köpet. Även om den är rätt jävla dålig.

De ovanstående bilderna är presenterade i det absolut största format jag finner acceptabelt. De är därtill ganska hårt processade och förstorar man dem det minsta lilla så mår man illa.
Föranlett av detta konstaterande tänkte jag försöka göra ett litet jämförelsetest i veckan mellan olika format! Jag börjar förhoppningsvis redan imorgon med att packa minst två kameror i väskan, samt den ruttna mobilen.

------------------

Simma lugnt! Men var inte rädd för att undersöka djupa vatten;-)

Postat 2011-09-17 21:04 | Läst 5112 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Med Nikon FM2 i Gamla stan och en märklig manick

Som jag tidigare berättat några gånger så har det ljusmätande prismat i min Pentax 67II tappat kontakten med verkligheten, det vill säga med kamerahuset. Kameran går fortfarande att använda om man tejpar kontakterna mellan hus och prisma, men då får man endast slutartider i hela steg (1/30, 1/60, 1/125, och så vidare). Därmed har kameran legat på hyllan och blängt i bra många veckor, medan jag istället använt den trevliga bälgkameran Voigtländer Bessa III 667.

Men, eftersom jag är fast besluten om att fortsätta fota med diafilm och framkalla själv hemma, så har jag ett riktigt bra skäl att börja använda Pentaxen igen. Min tanke är att Bessan ska vara dedikerad till svartvitt och bilder med stort skärpedjup eftersom mätsökaren ändå inte riktigt tillåter den precision som krävs för kort skärpedjup. Så förra helgen köpte jag mig en extern, handhållen ljusmätare. En Gossen Digiflash, närmare bestämt.

Jag hoppas att ingen blir ledsen för att jag använder Gossens egen produktbild och här är källan för den som vill läsa mer: http://www.gossen-photo.de/english/foto_p_digiflash.php

Denna mojäng är mycket kompakt och kan mäta både infallande och reflekterande ljus. Jag tänker inte gå in närmare på skillnaden just nu, men den har alltså i princip det som krävs för exakt och tillförlitlig mätning från EV0 (skapligt mörkt, men inte lämpligt för nattfoto) upp till ljus som vida överstiger allt jag någonsin kommer att behöva.

Jag knallade ut i hällregnet i lördags kväll och försökte öva med mätarens värden överförda till min Fuji X100. Det gick käpprätt åt helvete, kan man säga. Bilderna blev flera steg underexponerade! Endast när jag mätte mot en jämnbelyst yta fick jag rätt exponering, men det fick mig också att inse att det inte är mätaren det är fel på.

Jag tänker inte tråka ut er med underexponerade testbilder, men jag har mina misstankar om att ISO 1600 på X100:an är något helt annat egentligen. Jag undrar till och med om inte kameraskrället medvetet ljuger och kompenserar förstärkningen beroende på hur motivet ser ut. Därtill är det klart att min egen okunskap spelat in.

----------------------

Vi ska strax komma tillbaka till Gossen-mätaren, men först något annat. Den följande söndagen ägnade jag nämligen åt att fota en rulle Tmax 100 med min Nikon FM2 (jag vet, jag har för många kameror!), mestadels i Gamla stan.

Nikon FM2n med Zeiss 50/1,4 @ f/2,8


Jag gillar inte att fota bland folk, men i Gamla stan kan man leka turist och då blir det lustigt nog en helt annan femma. Att ha en liten och trevlig kamera gör inte saken sämre, och med ett ljusstarkt objektiv räcker ISO 100 rätt bra även i de mörka gränderna.

Inne i Tyska kyrkan var det värre. Jag satte vidvinkeln på kameran och lutade mig mot en bänkrad för att klara av en ganska lång slutartid.

Nikon FM2n med Nikkor 24/2,8 AI @ f/2,8 och troligen 1/2 sekund


Man får helt enkelt ta till alla knep som finns när man har film i kameran. I det här fallet var det ganska bra att kamerans ljusmätare vill ha lite högre exponering än nödvändigt, för det gav bra teckning i skuggorna.

Det är ett riktigt trevligt objektiv, den här 24:an. Lite murriga färger om man använder det på en digitalkamera, men på svartvit film gör det inget.

Nikon FM2n med Nikkor 24/2,8 AI @ f/4


24 mm på småbildsformatet är en trevlig brännvidd som är rejält vidvinklig utan att det blir överdrivet. Ett fint komplement till min övriga uppsättning om 35, 50 och 100 mm.

Sen började jag knalla hemåt längs Söder Mälarstrand.

Nikon FM2n med Zeiss 50/1,4 @ f/8


Kameraskrället har överexponerat den här bilden minst två hela steg, så det blev lite knepigt att efterbehandla den. Men lyckligtvis har ju svartvit film en stor exponeringslatitud, så det funkar ändå.

När jag började närma mig Långholmen kom jag på att jag hade den externa ljusmätaren med mig! Så jag började använda den istället och fick betydligt lägre värden. I regel minst ett helt steg lägre än vad kameran ville.

Nikon FM2n med Zeiss 50/1,4 @ f/2,8


När jag framkallat filmen och hängde upp den på tork i badrummet så blev jag besviken över att de bilder jag använt Gossen-mätaren till såg extremt felexponerade ut. Den ovan var som negativ ordentligt mörk (alltså överexponerad) medan andra bilder istället var väldigt ljusa (underexponerade). Men när jag nu skannat filmen inser jag att mätaren har gjort ett klockrent jobb. Jag mätte nämligen reflekterande ljus mot  akterspegeln på båten, och den ligger EXAKT i mitten av histogrammet på den skannade filen! Bakgrunden däremot, som är säkert 5 steg ljusare, blev förstås överexponerad så det räcker.

Ett motiv med mycket hård kontrast visade sig också bli bra.

Nikon FM2n med Zeiss 50/1,4 @ f/8


På filmen såg den ut att vara rejält underexponerad, men när jag skannat bilden insåg jag även här att mätaren gjort helt rätt. De ljusaste delarna är överexponerade precis lika mycket som de mörka delarna är underexponerade. Plankhögen till vänster, som torde ligga nära medelgrått, låg precis mitt i histogrammet.

----------------------

Av detta kan man lära sig några saker. För det första; döm inte ut prylar du inte har tillräcklig kunskap om. Jag trodde det skulle vara rätt så lätt att ljusmäta, men det kräver kunskap precis som allt annat. Man måste veta vad i motivet som ska mätas, och var det sen ska placeras exponeringsmässigt. För det andra så kan man misstänka att vissa digitalkameror har trix för sig vid höga ISO-tal.

Jag måste uppenbarligen öva mer innan jag plåtar diafilm igen. Men det ska nog gå bra! Imorgon tänker jag jämföra Gossen-mätaren med den inbyggda i Bessan, som trots allt levererat tillräckligt bra mätning för mina första två diafilmer. Sen ska det blir riktigt trevligt att ladda Pentaxen med Velvia 50! Jag älskar verkligen den kameran.

Postat 2011-09-16 22:17 | Läst 4624 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 Nästa