Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Om du inte kan fly mörkret bör du istället bejaka det

Jag gillar egentligen inte att fotografera i mörker, men eftersom jag älskar att fotografera i allmänhet kan jag inte gärna låta bli. Det vore fegt. Utmaningar är till för att antas, och så även mörkret som sådant.

Själva mörkret i sig kan jag faktiskt tycka om. Det omsluter allt i ett ett hemligt dunkel där man själv kan göra sig lika osynlig som det som döljs för ens egen syn. Jag tror inte att man kan ta bra bilder i mörker om man inte åtminstone försöker gilla det. Liksom bli en del av det. 

M8 med 28/2 @ f/2 – ISO 1250 och 1/30 sekund


Utan stativ får man välja ut de små delar av omvärlden som trots allt är belysta. Men jag tycker gott att man kan ha med även det omgivande mörkret i bilden, så att stämningen framgår ordentligt. Hade jag gått närmare när jag tagit den här bilden hade den blivit tämligen meningslös (för att inte tala om att jag blivit överkörd av en spårvagn).

Detta var under en liten promenad efter jobbet idag. Jag var hur trött som helst, men då blir jag också lite uppgiven på ett sätt som ironiskt nog kan få mig att släppa mina vanligen så hårda krav på mig själv och därmed ta bilder på motiv som jag annars ratat.

M8 med 28/2 @ f/2 – ISO 640 och 1/15 sekund


En mätsökarkamera är under dessa omständigheter optimal. Sökaren är mycket bättre för att få en bra överblick av motiven än med en spegelreflexkamera och det går snabbt och enkelt att fokusera (manuellt) även när ljuset är nästan obefintligt.
Att det sen råkar sitta en sensor i min kamera som är allt annat än anpassad för detta, är förstås en stor nackdel. Men faktum är att fokussäkerheten på många sätt är bättre att ha än bästa sensorprestanda.

Med spegelreflexkameran brukar jag behöva ta en drös exponeringar innan fokus hamnar rätt. Nu ställer jag bara in en så lång slutartid som jag tror mig kunna handhålla och justerar ISO därefter med objektivet vid full öppning, varpå ett enda avtryck brukar ge bra resultat.

M8:ans avskalade funktionalitet är bara trevlig faktiskt. Jag sliter mitt hår (det lilla jag har) över huruvida jag ska sälja resterande utrustning eller inte. Jag tror jag avvaktar lite. Så länge den inte skapar ångest av att stå i hyllan så är det inte så noga. Än så länge har jag ändå inget vettigare att lägga pengarna på. Det skulle vara en M9 då.

;-)

Postat 2011-10-31 19:41 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Funkar en ”gatufotokamera” i skogen?

I eftermiddags var jag med två gamla vänner ute vid Skårby, intill Bornsjön sydväst om Stockholm. Vädret var lite lagom dunkelt och höstligt, så jag släpade med mig stativet för första gången på väldigt länge. I min minimala fotoväska låg annars två kameror av små mått, nämligen Leica M8 och Voigtländer Bessa III 667. Alltså två mätsökarkameror, varav den ena digital och den andra analogt mellanformat.

Precis som vanligt var planen att inte ha någon plan, så vi hittade nån slags naturstig som vi slog in på.

M8 med Summicron 28/2 @ f/8


Man kan ju tycka att om stativ ändå ska användas så är det lämpligt att ta en kamera som passar till sånt. Men det sket jag i, och det gjorde jag faktiskt rätt i. M8:an är lätt som en fjäder och sökaren lämpar sig ypperligt för precis fokusering när ljuset är lågt. Att den dessutom ger ypperlig bildkvalla vid bas-ISO (160) gör stativet till en bra följeslagare. Den stora nackdelen är att det är svårt att komponera exakt, så man måste ofta beskära en skvätt i efterhand.

Men om man kopplar dän stativet och öppnar bländaren så funkar den också finfint för att dokumentera händelser.

M8 med Summicron 28/2 @ f/2


Jag har just laddat hem programmet Cornerfix, som utvecklades av någon filur för att kunna korrigera kromatisk vinjettering hos vidvinkliga objektiv på just Leica M8. Det råkar nämligen vara så att många av de kortare objektiven för M-bajonett har utgångspupillen väldigt nära sensorn, vilket gör att ljuset faller in i väldigt flack vinkel på pixlarna längst ute i hörnen. Det skapar en färgförskjutning som är svår eller omöjlig att råda bot på med en vanlig råkonverterare. Moderna Leica-objektiv är ”kodade” så att kameran själv kan korrigera för detta, men min Summicron är det inte.

När jag kört en batchkonvertering av dagens bilder genom Cornerfix blev resultatet över förväntan! Det vanliga cyan-sticket  i bildhörnen är helt borta:-) Detta program funkar med vilken kamera som helst, så om man till exempel använder vidvinklar på Sonys NEX-kameror så kan det vara läge att prova. Samma problem finns nämligen även där.

Dyr fotoutrustning behöver inte betyda att tillbehören är dyra. Här nedan ser vi exempel på hur man kan stoppa ett Zeiss 100/2 Makro-Planar i en vanlig strumpa.

M8 med Summicron 28/2 @ f/2


Det gäller ju att lägga pengarna på rätt saker liksom! Varför köpa dyra objektivfodral?
Notera gärna den helt förnämliga oskärperenderingen hos Summicronen!

Vädret var ganska svårt, rent fotomässigt, faktiskt. Jag tog en och annan bild här och där, men det var först när vi kom ut ur skogen som det blev något vettigt.

M8 med Summicron 28/2 @ f/5,6


Jag hade antagligen kunnat ta ”bättre” bilder med spegelreflexkameran. Men det hade inte varit lika trivsamt. Nu blev det en blandning av handhållna bilder och bilder tagna med stativ under svår koncentration, med en enda glugg. Jag hade faktiskt med mig ett 90/4 också, men med det tog jag bara två bilder och de blev inte bra alls.

Jag är inte särskilt rädd för kor, men när man ser en sån här skylt så känns det inte som att det är läge att riskera något.

M8 med Summicron 28/2 @ f/2


Summicronen är lite lurig. Den är såpass jämnbra under alla omständigheter att man ibland tycker att den är fantastisk, och ibland medelmåttig. Men skulle man jämföra med ett annat objektiv av samma stuk, så skulle detta vara mer ojämnt. Man får alltså alltid ungefär samma kvalitet, vilket är mycket trevligt.
Jag noterar med tillfredsställelse att bakgrundsoskärpan har något av mellanformatkaraktär över sig. Det blir inte så mycket oskärpa, men istället en väldigt snygg sådan.

Vi tog en paus och åkte och åt på Max. Därefter körde vi helt fel, på grund av min klåpiga kartläsning. Men det blev rätt okej ändå! Vi hamnade vid Salems kyrka och ägnade kanske en timme där. Själva kyrkan är från 1100-talet och ligger väldigt fint, men jag ödade inte någon kraft på att försöka fotografera den.

M8 med Summicron 28/2 @ f/8


Istället blev det snårutforskning, och ovan den enda bild jag är relativt nöjd med. Kompisarna garvade lite när jag först började med att plocka bort asplöv från ormbunken och sen med foten trycka undan en ful kvist som annars hade förstört bilden. Men om man inte likt Terje Hellesø har nån slags ambition att vara ”äkta” så tycker jag att det är skitsamma. Det var formen som räknades, inte exakt hur motivet råkade se ut just då, i verkligheten.

I gengäld kan jag garva lite tillbaka...

M8 med Summicron 28/2 @ f/2


”Chimping” pysslar väl alla digitalfotografer med? Det blir nån slags naturlig del av fotandet. Roligt kan det se ut i alla fall:-)

Mörkret började falla och vi banade oss sakta tillbaka genom snåren till bilen och civilisationen. En bra dag med frisk luft och trevlig promenad, men kanske inte så bra bilder som jag hade önskat. Men inte var det kameran som var orsaken i alla fall, utan snarare en viss tankspriddhet. Jag tog tre bilder med mellanformataren också förresten. Men det är likaledes tre bilder kvar på rullen, så det lär dröja innan vi kan kika på dem.

jag kan konstatera att M8:an är rätt kul och trevlig att använda på stativ. Det känns lite fel och konstigt, men det kanske rent av är en fördel. Jag tog också fler spontanbilder på kompisarna än jag annars hade gjort, då kameran är mycket snabbfokuserad även när ljuset är lågt.

-----------------

För alla er som använder mätsökarobjektiv på spegellösa kameror kan jag verkligen rekommendera Cornerfix. Det är gratis och lättanvänt! Hämta det här: http://sites.google.com/site/cornerfix/

Postat 2011-10-30 22:11 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Imorgon tar mörkrets makter över

Efter den 30:e oktober övergår sommartid till vintertid, eller normaltid som det ju egentligen är. Det innebär att dygnet är något sånär centrerat kring klockan 12 för vår tidszon istället för kring klockan 13, vilket jag personligen anser vara fullständigt vansinne. Nästan ingen i det västerländska samhället lever med sitt eget vakna dygn centrerat kring klockan 12, så vintertiden ger för oss här uppe i norr en rad negativa effekter, trots att det som sagt är den normala tiden.

Sommartid infördes första gången 1916 som ett försök att bättre utnyttja ljuset under sommarhalvåret, men protesterna var så stora efter detta att sommartid återkom först 1980. Inte särskilt konstigt egentligen, då det var själva omställningen som förde med sig problem för främst bönder. För min del ser jag idag problemet helt omvänt. Man utnyttjar de ljusa timmarna mycket sämre under vintern genom att återgå till normaltid, då sommartiden som mest hade behövts. Den rent samhällsekonomiska effekten verkar dessutom vara mycket liten, så det är inte heller ett bra argument för att behålla nuvarande system.

Nu är det fortfarande helt acceptabelt ljust på eftermiddagen och solen går i Stockholmstrakten ner ungefär klockan 5. Men på måndag förstörs en hel timme av ens eventuella fritid på eftermiddagarna genom vintertiden. Visst, det blir ljusare på morgonen, men utslaget på en arbetsvecka är det naturligtvis många fler som kan utnyttja en ljus eftermiddag än en ljus morgon eftersom man då ändå jobbar. För att inte tala om hur onödigt och jobbigt det är att ställa om sig.

Jag skulle vilja gå så långt som att förespråka en ”norrtid” som är helt oberoende av övriga Europas tidsomställningar. Vi kunde ha dygnet centrerat kring klockan 13:30 eller kanske 14:00, hela året. Det rimmar bättre med den moderna människans levnadsvanor.

-------------------------

Nåja, någon katastrof är det inte. Livet rullar på och jag måste säga att jag inte känner av någon höstdeppighet alls. Jag tycker att folk omkring mig har gnällt på vädret sen i våras, medan jag själv upplever att detta år har varit väldigt trevligt på väderfronten. Det sitter nog i ens eget huvud. Jag har annat att tänka på och lite regn eller kyla kvittar.

Idag tog jag en lite ovanlig höstpromenad. Min bror skulle flytta till eget hus och behövde hjälp. Jag missade första lasset hemifrån eftersom jag på helgen gärna sover ifatt allt jag missar i veckorna, och bestämde mig istället för att knalla från Skärmarbrink till Tallkrogen, dit flytten gick. Det är ett av få områden i Stockholm där jag knappt satt min fot.

M8 med 28/2 @ f/5,6


Jag känner mig alltid lika dum när jag fotar sånt här. Som tur var fanns det ingen som såg på, för då hade jag nog låtit bli. Men de enkla linjerna, skrynklorna och strukturerna i en vanlig byggpresenning är för mig betydligt intressantare än vackra landskap till exempel. De är ju redan vackra, så varför försöka ta en vacker bild då? Det är ju ingen konst!

M8 med 28/2 @ f/5,6


Nä, det är mycket roligare att försöka göra något kreativt av uttalat tråkiga och fula motiv. Det finns saker att fota precis överallt, men det är rätt klurigt att hitta det om man har ett lite vidvinkligt objektiv. Med tele kan man alltid klippa ut ett snävt utsnitt ur vad som helst, medan vidvinkeln ställer större krav om inte motivet vill samarbeta.

Jag är inte särskilt nöjd med de här bilderna. Men de berättar kanske en liten historia om promenaden. Hur jag tänkte och vad jag såg.
Väl framme vid Tallkrogen hade brorsans kompisar nästan lastat klart, så jag gjorde mitt bästa för att vara något sånär behjälplig med det sista. Det lilla huset är enkelt men jäkligt trevligt!

Det bjöds på dricka och snacks. Så mycket fotande blev det dock inte för min del under den korta vistelsen där. Jag känner mig obekväm med kameror bland folk.

M8 med 28/2 @ f/2


Jag skulle gärna ha ett litet hus själv, men det känns rätt meningslöst om man inte har någon att bo där uti med. Hade jag det, skulle jag aldrig acceptera att bo i lägenhet. Jag har noll intresse av att bo centralt och vill mycket hellre ha nära till natur och lugn och ro. Nästan alla jag känner resonerar tvärtom.

Äh, nu blev det massa gnäll. Man sitter inte i fängelse i Eritrea i alla fall!
Bror körde skåpbilen tillbaka till hyrfirman och jag lånade ett säte till Skanstull.

M8 med 28/2 @ f/2


Är det en drömblick vi ser? Jag tror det:-) Det blir nog skitbra det där! Min bror är på sätt och vis min raka motsats. Han gör saker, kanske ibland utan att tänka så mycket, medan jag tänker så mycket att det inte blir något gjort.

------------------

Imorgon är jag inbjuden till nån slags fototur med två vänner, med bil och hela klabbet. Jag vet inte riktigt vart det bär av, men det är inte så noga. Jag tror bestämt att det är dags att rasta mellanformatet lite, för det var länge sen.

Nu får det bli en grogg och sen förhoppningsvis tidigt i säng. Skål!

Postat 2011-10-29 18:49 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Den spegellösa kameradrömmen som sprack men läktes

Under filmtiden, alltså när de flesta fotograferade med småbildformat och film, fanns i stort sett bara två olika typer av kameror. Spegelreflexkameran som med hjälp av en spegel mellan objektiv och film låter fotografen se genom objektivet, samt kameror med genomsiktssökare bredvid objektivet, varav de dyrare också hade mätsökarfokusering.

Den förstnämnda kameratypen är den som numera helt dominerar marknaden för digitala kameror med större sensorstorlekar; alltså de som närmar sig småbildsformatet eller har det lite mindre APS-C-formatet. På sistone har det dock dykt upp en rad trevliga alternativ med det sistnämnda formatet, utan spegel!

Plötsligt verkade det som om drömmen om små, ljusstarka objektiv och en nätt kamera kunde bli verklighet. Att fimpa spegeln gör nämligen att avståndet mellan sensor och bakersta lins hos objektivet kan göras så litet som man vill. Det innebär – utan att gå på det tekniska djupet – att även vidvinkliga objektiv kan göras väldigt mycket mindre än motsvarigheterna för en spegelreflexkamera.

Jag jublade och hoppades på en revolution utan dess like! På filmtiden var objektiv för mätsökarkameror otroligt mycket mindre och lättare än dito för spegelreflex, och därtill ofta bättre dessutom. Men när jag nu ser testbilder med sådana objektiv monterat på Sonys senaste spegellösa kamera, NEX-7, så blir jag lite bedrövad. Det råkar nämligen vara så att när den bakre linsen sitter nära sensorn så får man rejäla problem med skärpan utåt bildkanterna. Det är därför Sonys egna kameror i NEX-serien har begåvats med ganska klumpiga objektiv.

--------------

Desto mer glädjer det mig därför att mitt köp av en Leica M8 för två helger sedan känns helt rätt. Kameran introducerades 2006 och är fortfarande betydligt bättre med de små objektiv jag talar om, än NEX-kamerorna trots att M8:an har större sensor. Okej, själva kameran är rätt mycket större, men samtidigt rätt mycket mindre än en motsvarande spegelreflexkamera.

Låt oss ta en titt på skillnaderna!


Den där biffen till vänster är ett 35/2 för spegelreflexkamera, medan det på Leican till höger är ett 28/2. Innan någon börjar oja sig om skillnaden i brännvidd så vill jag meddela att ett 35/2 för den högra kameran är MINDRE än 28:an. Men det råkar vara så att den lite mindre sensorn (APS-H) kräver en kortare brännvidd för samma bildvinkel som Zeissen till vänster ger på småbildsformatet, och min plånbok är inte tillräckligt fet för en M9 med fullstor sensor.

En Sony NEX-7 är mindre än M8:an, men motsvarande objektiv som ger bra skärpa från hörn till hörn är det nya Zeiss 24/1,8. Det är ordentligt mycket större, och den totala kombinationen blir redigt klumpig. Inte direkt vad jag har längtat efter.

Visst, de moderna sensorerna är vansinnigt mycket bättre vid höga ISO-tal. Men för mig är det minst lika viktigt med bra sökare och trevlig byggkvalitet.


Här framgår skillnaden i storlek ännu tydligare. Zeiss 35/2 för spegelreflex till vänster, Leica 40/2 för M-kameror i mitten och Leica 28/2, även det för M-kameror, till höger.

Jag vet förresten inte om jag vill ha en kamera som är mindre än M8:an. Det jag har emot moderna spegelreflexkameror är deras extremt överdrivna bullighet, och har egentligen inte med tekniska begränsningar att göra. Det fanns skitsmå och bra spegelreflexkameror fram till 80-talet, då någon uppfann autofokusen och förstörde allt vad taktil känsla och trivsamhet heter. Leica M8 med valfritt objektiv är ungefär lika liten och smutt som en spegelreflexkamera från 70-talet, fast med något mindre objektiv.

-----------------

NEX-7 är säkert skitbra när ljuset tryter, men det går faktiskt att få den medeltida sensorn i M8 att leverera skapligt vid lågt ljus. Jag har haft kameran med mig varje dag, var jag än gått.

M8 med 28/2 @ f/2 – 1/8 sekund och ISO 1250


Förvisso snackar vi nu om ett objektiv som kostar tre gånger så mycket som bara en NEX-7, utan objektiv. Men det finns billigare alternativ som når nästan lika långt.

Den stora och ljusa sökaren och lättheten att sätta fokus precis där man vill även när det är näst intill beckmörkt, ger en fotoglädje som ingen modern jag-kan-allt-kamera kan matcha. Man får brottas lite mot fysikens lagar, men det är bara roligt!

M8 med 28/2 @ f/2 – 1/4 sekund och ISO 1250


Med armbågarna stödda mot ett broräcke kommer man långt. Sen kan jag inte låta bli att tycka att sensorn ger väldigt, väldigt trevliga färger. Det är lite klurigt att sätta fingret på vad det är, men det är som om man liksom plockat bort nån gammal smutsig fönsterruta mellan motivet och den färdiga bilden. Och då är det här ändå under sämsta möjliga omständigheter.

Objektivet är inte fy skam heller, men det är mer självklart eftersom det är bland det bästa som finns, oavsett vad man jämför med.

M8 med 28/2 @ f/2 – ISO 160 och 1/45 sekund


Vid full bländaröppning är det såpass bra att det duger gott till landskapsbilder. Den här ovan är väl inget vidare, men fick duga för att illustrera stämningen vid Sicklasjön när jag promenerade från jobbet i eftermiddags.

----------------

Kameratillverkarna har fortfarande inte fattat. När de nu spottar ur sig spegellösa kameror så optimerar de uppenbarligen inte sensorn för objektiv som ska kunna sitta nära denna, och därmed dödar de hela vitsen med konceptet.
Är du less på utvecklingen och har en slant på kontot så är faktiskt en M8 fortfarande ett väldigt trevligt alternativ. Särskilt om du som jag är helt ointresserad av autofokus och miljarder funktioner som inte behövs.

Vi ses!

Postat 2011-10-28 22:29 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

En del tar ledigt för att resa medan jag gör det för att sova

I morse vaknade jag klockan 11, efter att vid 7-snåret ha stängt av väckarklockan och sen utan att märka det somna om. Jag hade då sovit i nästan 12 timmar och huvudet funkade därefter, så jag meddelade chefen att jag tar semester över dagen.

Man kanske kan tycka att det var onödigt, men för mig är sömn mer värt än resor och allt annat som folk tar semester för att uppleva. Att bara få sova färdigt kan vara värt hur mycket som helst. Lustigt nog ska detta behov alltid uppstå på vardagar. På helgen vaknar jag ofta pigg som en lärka efter 5 timmars sömn. Antar att det finns något psykologiskt bakom.

----------------

Dagen ägnades åt att bara ta det lugnt. Viss träningsvärk från gårdagens cykeltur gjorde sig påmind, men annars var det mest som ett tomt hål i huvudet. På ett bra sätt, för en gångs skull. Inga jobbiga funderingar eller bryderier. Bara lugnt och stilla.
Men framåt eftermiddagen blev jag förstås rastlös. Något måste göras! Så jag packade ner en kamera och ett objektiv och begav mig ut en sväng.

Leica M8 – 28 mm


Jag tror bestämt att jag börjar hitta tillbaka till det där som fotografering bör handla om. När jag använder utrustning som jag trivs med så glömmer jag gärna alla dess brister och kan fullt ut koncentrera mig på att finna motiv.

M8:an är befriande enkel. Det finns ingen autofokus som kan krångla. Ingen matrisljusmätning som gör fel. Inga djupa menyer där man hittar vilse. Den är i mångt och mycket precis som en M-kamera för film, bara det att du kan få nån slags begrepp om hur bilden blev på den extremt genomruttna skärmen, om du vill försöka.

Arbetet med bilden, vad gäller färg och kontrast, får man ta hemma. Kanske beskära en skvätt för att mätsökaren inte riktigt gav det du såg i sökaren.

Leica M8 – 28 mm


Den här bilden ovan visualiserade jag som något ganska starkt. Maskrosen som mitt i betongen tycktes få liv från det unkna, smutsiga vatten som droppade från röret där ovan. En liten påminnelse om att det inte krävs så mycket för att liv ska kunna spira.

På bild blev det inte alls lika bra. Vissa foton kräver nog en förklarande text för att man ska begripa vad fotografen faktiskt sett. Hur som helst hade jag knappast kunnat göra bilden bättre med någon annan utrustning. Det är och var bara jag som är begränsningen i bildskapandet, och det gillar jag.

Nu får det nog bli en kvällspromenad, så att jag kan somna ordentligt. En dags semester räcker.

Postat 2011-10-24 20:09 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa