Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Om småbildsfilm har funkat för proffs under mer än 60 år så duger det väl åt dig och mig?

Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle idag hävda att film är bättre än digitalt, om man jämför ett och samma upptagningsformat. Visst, en negativ film har betydligt större tolerans för överexponering, men om man exponerar rätt så får filmen det väldigt svårt jämfört med en digital sensor i samma storlek.

Men det här med brus, färger och högdagrar är ju inte allt. En bra kamera bör vara en fröjd att använda för fotografen. De enda moderna kameror som har en riktigt bra sökare är mycket klumpiga. Vill man därtill, som jag, ha ett avskalat kamerahus utan tramsfunktioner så är man förpassad till sånt som gjordes för 20-30 år sedan.

Men är det något dåligt? Varför ska jag som amatörfotograf behöva ställa så höga krav på bildkvalitet, att det som folk levat med i ett halvt sekel plötsligt inte duger? Jo, ja, det handlar naturligvis om evolution. Det vore synd att nöja sig med gårdagens standard.

-----------------

Men faktum är att det analoga småbildsformatet fortfarande erbjuder de trevligaste kamerorna i förhållande till erhållen bildkvalitet.

Nikon FM2n med Zeiss 50/1,4 @ f/1,4 – Kodak Gold


FM2:an är en oerhörd fröjd att använda. Den har ingen som helst automatik, utan du får själv ställa slutartid och bländarvärde. Hjälp finns dock i form av en inbyggd ljusmätare.

Nikon FM2n med Zeiss 35/2 @ f/5,6 – Kodak Gold


Kamerahuset är litet och byggt precis som alla borde kunna önska sig. Metall och taktil känsla i alla reglage.

Nikon FM2n med Zeiss 35/2 @ f/8 – Kodak Gold


Jajaja, en modern fullformatkamera för 25-70 lök kommer i närheten vad gäller känsla. Men då väger den minst dubbelt så mycket. Har de moderna kamerorna bättre sökare då? Icke!

Nikon FM2n med Zeiss 35/2 @ f/8 – Kodak Gold


Jag har väntat i evigheter på en digitalkamera som passar mig. Men det kommer inte en sån, har jag insett. Så därför har jag börjat intressera mig ordentligt för analogt småbildsformat. Skulle det funka att gå över till film helt?

Nikon FM2n med Zeiss 35/2 @ f/2,8 – Kodak Gold


Med min befintliga skanner är småbildsformatet ganska ruttet i förhållande till den fenomenala sensorn i min digitala småbildkamera. Men känslan. Känslan! Jag har otroligt mycket roligare när jag fotar med film.

En gång i tiden ägde jag en Leica M8, som är den enda digitala kamera jag hållit i som haft känslan av att vara analog. Den och dess efterföljare M9 ses med rätta som prestigeprylar. Smycken. Det är lite som att gå omkring med en Rolex på armen. Men bara om man vill visa upp sig.

Detta har vuxit fram efterahand. Leica-kameror må kunna vara accessoarer, men de kan också vara raka motsatsen.

Canon S10 med stativ


Den där vänstra grunkan har samma upptagningsformat som den högra. Den har dessutom ett objektiv som ger nästan samma bildvinkel (40/2) som den högra (35/2).

Idag laddade jag CL:en med en rulle färgfilm och hängde den om halsen på en promenad efter jobbet. Upplevelsen var den vanliga när man använder ny utrustning, men den minimala kameran gav också en egen förhöjning av nöjdheten. Det är såhär en kamera ska kännas!

-----------------

Vill du uppleva en välbyggd kamera med bra sökare och stort upptagningsformat? Titta minst 20 år bakåt. Gärna 30-40 år för bästa effekt. Jovisst, du måste använda film. Men funkade det då så funkar det nu;-)

Postat 2011-10-14 21:55 | Läst 3658 ggr. | Permalink | Kommentarer (20) | Kommentera

Dags att sluta gnöla och börja fotografera

Jag brukar försöka låta mina inlägg handla om både teknik och bild, men på senare tiden har det nog varit lite onödigt mycket teknik. Och en jädra massa gnäll!
Det är ingen hemlighet att jag använder en ganska fräsig utrustning, så jag antar att många läsare tycker att jag är fånig när jag ojar mig över små skavanker hos prylar som de flesta trots allt bara drömmer om. Och ni har helt rätt i det. Jag borde antagligen skämmas.

En av anledningarna (antagligen den största) till att jag är så petig är att foto är det jag brinner mest för. Jag har liksom ingenting annat att pyssla med på min fritid eftersom jag lever ensam och umgås mycket sällan med vänner. Nu ska jag inte gnälla över det också, för gnäll gör ingen glad, men det måste inses att fotograferandet är nån slags substitut för allt annat som jag hellre hade gjort, men som inte funkar för att jag är knäpp. Således sätter jag högre värde på bra fotoprylar än på till exempel inredning, kläder och annat som de flesta väljer att prioritera (och då är jag ändå rätt intresserad av både inredning och kläder, egentligen).

--------------------

Utan att gnälla ska jag den här gången torrt konstatera att den där drömkameran som lätt hade kunnat tillverkas när som helst, inte existerar. Så nu är det dags att istället återgå till att göra det bästa med det jag har, för det är sannerligen inga trista eller mögiga grunkor!

Så ikväll gav jag mig ut på en liten cykeltur med en kamera och ett objektiv.

Nikon D700 med Zeiss 35/2 Distagon @ f/2,8 – ISO 1250 – 1/25 sekund


Man ska inte lita på EXIF-information. Alltså den där som ligger inbäddad i bildfilen och som talar om kamerainställningarna. Här har jag lagt en kurva som höjer exponeringen minst ett steg i mellantonerna, så det är snarare ISO 2500. Men tack vare att jag valde ett lägre ISO-tal i kameran kunde jag kontrollera de ljusa delarna i fönstrena mycket bättre.

Allé-Service ligger som synes f0rtfarande kvar i djupaste Sundbyberg och är ungefär lika charmigt skräpigt som vanligt. Det omgivande mörkret lockar fram en helt annan stämning ur den gamla macken, men gatubelysningens gula sken är jäkligt problematiskt för kameran. Man blåser gärna ut röd kanal helt medan de övriga; grön och blå, måste lyftas med vitbalansering och det blir brusigt värre om man inte aktar sig. Här är D700:an nog ett av de bästa verktyg som kan uppbringas faktiskt.

Färden gick runtom Fredhäll och mot Solvalla till. Kameran hade jag diagonalt hängande över axeln med remmen mycket kort för att den inte ska slänga så mycket.

Nikon D700 med Zeiss 35/2 Distagon @ f/2 – ISO 3200 – 1/10 sekund


Även här ljuger ISO-talet. Det är nog snarare det dubbla efter bildbehandlingen.
1/10 är inte lätt att handhålla, men ironiskt nog hjälper kamerans höga vikt. Ni som är lagda åt det vetenskapliga hållet vet antagligen att stor massa ger stor tröghet, vilket alltså innebär att så länge man orkar hålla i kameran utan större ansträngning så kommer den att röra sig mindre under exponeringstiden än om den vore lätt.

Jag kan villigt erkänna att det krävdes 3-4 exponeringar innan det här motivet blev helt skarpt, samt att jag med live view var tvungen att ställa skärpan innan jag satte sökaren till ögat. Objektivet kan nämligen fokuseras en aning bortom oändligt, så man får akta sig om det ska bli så bra som det kan.

Det där var förresten i ”Lönneberga”, ett nytt bostadsområde som byggs mellan Solvalla och Bällstaån. Jag ska vid tillfälle gräva lite i arkiven, för jag var där och fotade för några år sedan när det var en av de ruttnaste platserna i Stockholm. Fullständig misär.

Sen rullade jag hemåt, men stannade till inför denna stämningsfulla port.

Nikon D700 med Zeiss 35/2 Distagon @ f/2,8 – ISO 1600 – 1/30 sekund


Den utrustningserfarne ser nog direkt hur fint Distagonen återger det ganska svåra motivet. Gatlampan skulle kunna få vilken glugg som helst att kräkas ut en stor blaffa av interna reflexer över sensorn, men icke så här.

------------------

Att jag visar just 3 bilder beror på att jag svurit på att inte bege mig hemåt förrän jag tagit just 3 dugliga bilder. Det tog bara en timme den här gången. Men jag gillar att ge mig såna utmaningar och jag hade inte haft något emot att komma hem klockan 12 inatt heller om det vore så. Går det så går det.

Kameran ifråga är verkligen inte rätt utrustning för det jag använder den till, men som sagt så börjar det bli fånigt att gnälla istället för att arbeta. D700:an har tjänat mig oerhört bra under tre långa år och lärt mig ett och annat. Över 50 objektiv har passerat mina nävar vid det här laget, så jag vet precis vad jag är ute efter när det kommer till bildkvalitet och andra egenskaper. Och det bästa har jag här framför mig på bordet. Jag kan inte önska mig något bättre. Det vore löjligt.

Något mindre kommer jag dock att fortsätta önska mig. Men jag kommer att försöka lägga mindre energi på att bry mig om det. Ikväll kände jag lite av den magi som fanns när jag för första gången använde D700:an. Det finns trots allt ingen handhållen utrustning som skulle göra dessa bilder bättre, hur mycket jag än skulle ha råd att betala.

------------------

Imorgon tänkte jag på kul prova en rulle Kodak Gold i farsans Leica CL med Summicron-C 40/2, som jag lån-stulit av honom. Ljusmätaren är kass, men jag har ju en handhållen. Det ska bli spännande.

Sov gott, och dröm inte för mycket! Du har säkert något som går att ta fina bilder med redan.

Postat 2011-10-13 22:34 | Läst 1978 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

En direkt jämförelse mellan digitalt och analogt småbildsformat: D700 vs. V700

Efter att de digitala systemkamerorna med relativt stora sensorer kom i slutet av 90-talet hade man nästan direkt kunnat döma ut den analoga fotograferingen. Liksom datorer tycks sensorprestanda följa Moores lag, så det vore märkligt om de digitala kamerorna inte väldigt snart skulle fullständigt mosa en filmruta i samma storlek, sett till upplösning och i viss mån färg samt andra mindre greppbara aspekter.

Så har det också blivit. En modern småbildssensor (s.k. ”fullformat”) kan ledigt användas uppåt ISO 6400 med ett brus som inte är mycket värre än kornet vid ISO 400-800 på film. Ändå tycks det där predestinerade utdöendet av film ha klingat av. Intresset för film verkar öka igen. Något har hänt!

En viktig faktor är säkerligen att kamerorna som tillverkades under filmens storhetstid var av ett helt annat snitt än idag. Det fanns något för alla, inklusive minimalister. Idag verkar regeln vara att ju bättre kameran är, desto större och klumpigare är kamerahuset.
En annan faktor är förstås att fotografer som börjat sin bana digitalt är nyfikna på det där märkliga, fysiska mediet som film innebär. Kan det verkligen vara något att ha?

--------------------------

Själv har jag flertalet anledningar att använda film, men den absolut största är att kamerorna är så enormt mycket trevligare. För några hundralappar kan man få ett mästerverk av taktil precision, helt i metall och utan massa trams som jag inte är intresserad av. Småbildsformatet är dock problematiskt eftersom det kräver en extremt bra skanner för att komma i närheten av en digital sensor i samma storlek. Så jag tänkte vi kunde titta närmare på hur det blir med en relativt prisvärd lösning.

I lördags irrade jag lite lätt febrig omkring med både min Nikon D700 och min Nikon FM2 i väskan. Jag tog för en gångs skull några bilder på precis samma motiv, med avsikt att jämföra respektive medium. Filmen i FM2:an var Kodak Gold, en enkel konsumentfilm, som jag framkallade hemma i köket med Tetenals trevliga C-41-kit och skannade med en Epson V700.

Utan att gå in på detaljer och innan jag drar iväg med skrivandet så tittar vi på resultaten, eller vad säger ni?

Nikon D700 med Zeiss 35/2 Distagon @ f/4


Nikon FM2 med Zeiss 35/2 Distagon @ f/4 – Kodak Gold


Bilderna är inte exakt likadana till utsnittet eftersom jag inte hade stativ. Därmed kan jag inte garantera att skärpan ligger på precis samma ställe heller, men det här handlar inte om sånt. Det handlar om ifall film tillsammans med en relativt billig flatbäddsskanner alls kan mäta sig med en digital sensor i toppklass. Som ni ser, så kan den faktiskt det om visningsformatet inte är alltför stort (klicka på bilderna för vettigare storlek).

En mycket intressant sak att notera är att den digitala bilden har avsevärt högre vinjettering. Trots att detta är ett objektiv med ganska så ”telecentrisk” karaktär med utgångspupillen långt från sensorplanet så är det helt uppenbart att filmen klarar att ta hand om perifert ljus som träffar hörnen, mycket bättre än sensorn.

Tittar man närmare blir skillnaden däremot stor. Jag skannade vid 4800 DPI och minskade sen ner filmbilden till precis samma antal pixlar som sensorn ger, med ”bicubic sharper”.

Nikon D700


Kodak Gold 0ch Epson V700


Om det inte var så självklart vilken bild som var vilken när man betraktade hela, så är det ingen tvekan här. Den digitala sensorn sopar som väntat banan med den enkla filmen och de enkla skannern.

Vad som är ännu intressantare, tycker jag, är att bilderna har precis samma karaktär. Objektivets höga lokala kontrast beter sig precis likadant i båda fall. Med en bättre film och en bättre skanner hade man nog kunnat eliminera den praktiska skillnaden nästan helt.

------------------

Är det värt att köpa en flatbäddsskanner för småbildsfilm då, som alternativ till digitalt? Nja, tyvärr blir filmen ofta alldeles för buktig efter torkning för att det ska ge något som ens liknar skärpa. För några tusenlappar mer kan du få en riktigt bra, dedikerad filmskanner.
Fotar du mest när det är ljust och därmed inte behöver höga ISO-tal, så är det i alla fall uppenbart att det till största delen är storleken på formatet och optiken som gör bildkvalitetens hörnstenar. Att då kunna välja en nätt, analog kamera med förträfflig sökare och en mekanisk känsla som vida överträffar alla moderna alternativ, borde verkligen locka fler fotografer. Och jag tror att det är just vad som händer i detta nu.

-------------------

Spegellösa kameror kommer att ändra på detta missförhållande mellan storlek och bildkvalitet, men det dröjer nog något år innan vi är framme. Till dess hoppas jag att fler vågar prova en gammal klassiker!

På återseende!

Postat 2011-10-10 21:26 | Läst 3055 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Färgfilm i småbildsformat = Grus och oskärpa

I eftermiddags framkallade jag min första C-41-film i 135-format, med måttligt imponerande resultat. Jag har tidigare framkallat en drös mellanformatfilmer och det har funkat skapligt. Men då är formatet såpass stort att min skanner, Epson V700, klarar jobbet tillräckligt bra för små visningsstorlekar. Med småbildsformatet däremot räcker det knappt till bilder för internet.

Om det var mitt val av fulfilmen Kodak Gold som ställde till det vet jag inte, men det blev ganska mycket sämre än med svartvitt i småbildsformatet. Det brukar sägas att negativ färgfilm ska överexponeras för bästa resultat, och jag tror det stämmer för konsumentfilmer. För dyrare filmer som Ektar och Portra funkade det att exponera efter "box speed", alltså det ISO-tal som står på förpackningen.

Några rutor blev i alla fall skapliga kan jag tycka. Färgerna är åt helvete, men det gör inte så mycket.

Nikon FM2 med Zeiss 50/1,4 @ f/4


Nu är det också så att mina framkallningskemikalier inte är så färska längre, så framkallningstiden börjar dra iväg ordentligt. Det påverkar givetvis resultatet. Men jag tror att det mest beror på filmen faktiskt.

Nikon FM2 med Zeiss 35/2 @ f/5,6


Man ser tydliga färgskifningar i stenläggningen, så något är galet även med framkallningen. Kanske agiteringen, jag vet inte riktigt.
Vid 2400 DPI, som är V700:ans högsta "äkta" upplösning, får man sju miljoner grötiga och oskarpa pixlar. Betydligt sämre än en ganska dålig kompaktkamera skulle jag påstå. Men å andra sidan är ju lokal kontrast, bakgrundsoskärpa och allt sånt mycket bättre än hos en kompaktkamera, tack vare mycket bättre optik.

För att få något vett ur ett så smått format bör man ha en fräsigare skanner. Och kunna sin framkallning;-)

Nikon FM2 med Zeiss 35/2 @ f/4


Det blev i alla fall något på rullen. Alltid något! Det var mest ett kul experiment, då jag egentligen väntat mig skräp. Och skräp fick jag.

Apropå detta så tror jag att jag ska skicka min nästa diafilm till ett labb istället för att göra det själv. Det GÅR ju (vilket jag bevisat förut) att framkalla dia hemma, men det är lite för bökigt och blir inte så bra som det borde bli. Svartvitt däremot, är enkelt och smärtfritt samt kräver inga konstiga temperaturer.

Nu är det dags att dra timmerstockar i bingen, så tack och hej!

Postat 2011-10-09 22:05 | Läst 1979 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Äntligen verkar det bli kallt

Min termometer visar 5°C utanför sovrumsfönstret. Det innebär att man nu kan vädra ut ordentligt innan man ska knoppa, utan risk för att grannarna väcker en mitt i natten med sitt eviga bolmande på balkongen. De verkar dock faktiskt ha dragit ner ordentligt på rökandet, men då och då kommer en stinkande bris in genom fönstret och väcker en.

Jag sover som bäst om det är riktigt kallt i sovrummet; ungefär 13-14 grader. För att det ska funka har jag IKEA:s tjockaste duntäcke (fast det är inte fullt så tjockt efter några års användande). Att det går dåligt att sova på sommaren gör inte lika mycket eftersom man inte är lika trött, men nu på hösten är det mest störande med den värmebölja som varit de senaste veckorna. Så jag är glad över att det äntligen återgår till normaltillståndet.

---------------------

Men hösten är inte bara mörker och kyla. I Stockholmsområdet börjar löven gulna och hur vemodigt det än är så är det vackert. Jag samlade ihop lite krafter i efterdyningarna av veckans sjukdom och begav mig ut en sväng.

Jag gav mig fan på att inte stiga av tunnelbanan innan jag löst en omgång sudoku på mobilen och eftersom det var klurigare än vanligt så hamnade jag vid Medborgarplatsen. Ett ganska bra sätt att undgå planering. En liten promenad senare hittade jag vad jag sökte.

Nikon D700 med Zeiss 35/2 Distagon


Jag har bestämt mig för att börja sålla lite mer bland bilderna, så det får räcka med den här idag. Jag skriver ändå inte blogg lika ofta som förut och det är nog lika bra att rikta in sig på kvalitet istället för kvantitet.

Varje gång jag använder D700:an blir jag förbannad för att den är så  klumpig. När jag sen tittar på bilderna blir jag glad för att de blir så bra. Det verkar tyvärr inte som att det kommer dyka upp någon vettig ersättare inom överskådlig framtid, vilket är mycket frustrerande. Jag hade kunnat betala femtiotusen för en mindre kamera som är lika bra (nej, M9 är inte lika bra). Men ingen tycks vilja tillverka en sådan. Jag undrar varför.
Jag satte faktiskt ut D700:an och alla objektiv på annons för ett litet tag sen, men jag ångrade mig raskt och drog tillbaka den. Det är ju ingen vits att göra sig av med kameran innan det finns något annat. Så jag väntar. Och väntar. Och väntar.

Om jag är lite friskare imorgon så blir det nog en cykeltur, men då en försiktig sådan. Att gå gör mig trött i fötterna och man är så låst till begränsade områden. Nu är jag i alla fall helt slut, så jag hoppas att jag får sova. Det är nog precis lagom svalt i sovrummet nu.

Postat 2011-10-08 23:04 | Läst 1951 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
Föregående 1 2 3 ... 4 Nästa