Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Konsten med cykelfotografering är att orka stanna

Denna underbara söndag vaknade jag tidigt som tusan, vilket inte hör till vanligheterna. Jag brukar glänta lite på gardinen precis bredvid sängen innan jag bestämmer mig för om det är värt att gå upp, eller om jag ska somna om. Utanför hade solen precis stigit opp och en djupblå och klar himmel uppenbarade sig (jag ser inte så mycket annat än himlen om jag inte sätter mig upp i sängen), så det var inget snack om alternativen.

Efter några timmars slöande med nybryggt kaffe och god musik, samt senare en stadig lunch, hade en liten plan tagit form. Temperaturen om förhållandevis varma 10°C var idealisk för en lång cykeltur, och så fick det bli.

Jag ska försöka undvika att snacka teknik den här gången, men jag måste nämna att jag hade med mig M8:an och två objektiv; 28/2 och 90/4. Kameran fick hänga diagonalt över axeln under hela eftermiddagen, vilket inte var det minsta jobbigt. Snarare trivsamt att kunna nå den direkt om jag hade lust att fotografera något.

Det sistnämnda är vad detta inlägg ska handla om. För det gäller ju att faktiskt stanna också.

Leica M8 med Elmar-C 90/4 @ f/11


Jag skrev ju att jag hade en plan. Men denna plan var egentligen bara att jag skulle cykla så långt jag orkade, utan något mål. Här på Huvudstabron hade jag tydligen bestämt mig för att dra norrut i alla fall, och jag var tvungen att stanna och prova 90:an. Ingen höjdarbild direkt, men ibland är det ju trevligt att bara dokumentera lite också.

Jag satte 28:an på kameran istället och fortsatte mot Sundbyberg. Strax innan Bällstrabron, på norrsidan, såg jag en liten krumelur i plåten på ett hus som jag susade förbi. Jag hann tänka att ”– fan, det där vore trevligt att fota, men nu har jag redan åkt förbi, så jag skiter i det”.

Vafalls?! Stopp!! Idiot! Klart man måste fota det som verkligen ser intressant ut. Jag vände, vilket jag annars aldrig brukar göra.

Summicron 28/2 @ f/5,6


Det är ju sånt här jag verkligen gillar att fotografera. Små, obetydliga mönster och former som ändå kan ge ett slags grafiskt intryck i bild, där man fortfarande ser precis vad bilden föreställer. Egentligen är det roligare att göra såna bilder ju meningslösare motivet är.

Nu blev det inte särskilt bra ändå, då ljuset var väldigt hårt och filen därmed blev svårbehandlad. Men jag är glad över att jag tog mitt förnuft tillfånga och faktiskt stannade.

När man promenerar går det så sakta att man hinner se sina motiv långt innan man når fram till dem. Men på cykel är det lätt hänt att man susar förbi och ser sakerna precis samtidigt som man passerar, och då är det för sent. Så man måste vända.

Summicron 28/2 @ f/5,6


Här hade jag kommit ända till Kista utan att ta en enda bild. Men så såg jag det här. Åter igen det till synes meningslösa, som ändå håller potential för grafik.

Sen drog jag på utav attan för att lägga några mil under mig, och då hade jag inte blick eller lust för att fotografera. Det bar av uppåt Sollentuna och sen tillbaka ungefär längs E4:an. Först när jag flåsat förbi Ulriksdal stannade jag till.

Summicron 28/2 @ f/5,6


Jag är inte mycket för att fotografera höstfärger och särskilt då inte i ”bra ljus”. Det blir bara något som på skärmen aldrig kan matchas av verkligheten. Det är roligare att göra tvärtom; alltså att dra fram färger ur grådaskiga skitmotiv. Men i alla fall så tilltalades jag av den solbelysta lönnen och bikuporna. Reslutatet blev mediokert.

Vid Norra begravningsplatsen försökte jag mig på att ta en närbild, som jag beskurit hårt och efterbehandlat lika hårt. Sånt här är en av mätsökarkamerans svagheter, men det går uppenbarligen.

Summicron 28/2 @ f/2


Då det var symmetrin i de fyra lövkronorna hos rododendronbusken jag ville åt, så har jag mörkat ner omgivningen som inte tillförde ett skvatt. Inte jättesnyggt gjort, men jag tror det funkar skapligt va?

Avslutningsvis en ren dokumentärbild från Norra station, där man nu håller på att riva ännu ett trevligt gammalt hus. Jag börjar tro att man tar en liiiiten bit i taget för att ingen ska bli upprörd. Bit efter bit av ett kulturarv försvinner sakta men säkert. Kolla det fina trappräcket!

Summicron 28/2 @ f/2,8


Eftersom M8:an brusar helt hysteriskt vid höga ISO-tal så är alla bilder tagna vid ISO 160 och jag har istället valt en större bländare när det behövts. Lövbilden är tagen vid 1/20 sekund och ISO 320 till exempel, vilket gav tillräckligt bra skärpa även vid full bländaröppning.

-------------------

Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas; cykel är ett av de bästa sätten att färdas när man fotograferar. Man kan komma långt på kort tid, men det går också att sakta ner och vara nästan lika observant som om man går till fots.

Nu blir det kvällsmacka! So long...

Postat 2011-10-23 21:44 | Läst 2484 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Digital sensorprestanda går inte bara framåt: Kodak KAF-10500 håller måttet ännu!

Den tyngsta tekniska diskussionen kring kameror är idag fortfarande bruset vid höga ISO-tal. Alltså egentligen när man exponerar den stackars sensorn väldigt lågt och sen måste både analogt och digitalt förstärka signalen för att få en vettig bildfil att jobba vidare med.
Utvecklingen på denna front är helt hysterisk och redan för 3 år sedan kom det kameror som ledigt klarade ISO 6400 med riktigt bra resultat. Min egen Nikon D700 är en sån kamera, och om man inte fotograferar saker som rör sig så behövs knappast bättre prestanda än så, någonsin. När bruset börjar bli olidligt har du för länge sedan slutat se något i sökaren, om du har ett ljusstarkt objektiv. För att inte tala om att eventuell autofokus slutat fungera.

Canon annonserade i dagarna en ny EOS 1D X som med småbildssensor ska ersätta 1D-serien. Man har tydligen fått sådan fjutt på utläsnings- och databehandlingshastigheten att 18 miljoner pixlar går att behärska även vid 12 bilder per sekund i full upplösning. Intresserar detta mig? Icke. Inte ett spår.

Visst är det trevligt att ha en kamera som klarar dåligt ljus med bibehållen möjlighet att fota utan stativ, även för mig som bara fotograferar statiska motiv. Men det finns faktiskt andra saker som är minst lika viktiga.
En del av det låga bruset hos de senaste kamerorna beror på att Bayerfiltret framför pixlarna är klenare. Man offrar färgriktighet till förmån för lågt luminansbrus, utan att tala om det för konsumenten, som bara dreglar vidare över hur lååååågt bruset är.

-------------------

Anledningen att jag tar upp det här är för att jag åter igen införskaffat en begagnad och tekniskt sett ålderstigen Leica M8. Dess sensorprestanda vid höga ISO-tal är ett skämt till och med jämfört med sensorformat som är 3 gånger mindre till ytan sett. Men efter att ha behandlat en hel del bilder de senaste dagarna framgår det, precis som förra gången, att bildfilerna vid bas-ISO (160) har kvaliteter som Nikon D700 och andra modernare kameror saknar.

Summicron 28/2 @ f/5,6


Med D700:an är rött något som man ska akta sig för. Kanterna hos röda föremål blir grusiga och några nyanser i det röda är omöjligt att fiska fram. Det är bara RÖTT, punkt slut. M8:ans uråldriga Kodaksensor KAF-10500 av CCD-typ är raka motsatsen.

Delvis beror det säkert på Summicronen, som tycks kunna trolla fram färger ur de grådaskigaste av motiv.

Summicron 28/2 @ f/5,6


Jag är fortfarande i en inkörningsfas där jag provar att ta bilder som egentligen inte är sånt som jag verkligen vill fota. Men det är rätt kul! Mätsökaren är en utmaning att bemästra vad gäller komposition eftersom man inte ser genom objektivet.

Mina gamla nedskalningsskript är lite för aggressiva, så jag måste börja från noll igen. Men de får duga så länge.

Summicron 28/2 @ f/8


Bilderna är tagna i eftermiddags på Södermalm. Jag hade inget att göra, så jag åkte till Medborgarplatsen och knallade runt helt sporadiskt med kameran hängande om halsen.
Det är lustigt hur folk reagerar. 9 av 10 ser den inte ens, vilket är bra. Men alla kameraintresserade tittar desto mer! Jag har tejpat över logotypen och modellbeteckningen, men trots att jag hade en svart jacka fick jag en och annan lysten blick. Nåja, det är bättre än att som när man använder D700:an bli uttittad av alla man möter.

Summicron 28/2 @ f/4


Om vi går tillbaka till den medeltida sensorn, så kan jag konstatera att den funkar ungefär som film, om vi bortser från att den gärna blåser ut högdagrarna. Kamerans enkla ljusmätning funkar ypperligt om man vet vad man gör, och råfilen får en helt annan karaktär än en dito ur D700:an. Det blir ett jämnt och mjukt histogram som – om man vill efterbehandla – är utmärkt för att med stor precision kunna lägga en anpassad kontrastkurva.

Vad jag däremot inte gillar är att cyan-toner drar iväg något hysteriskt. Det beror säkert en del på objektivet och det korta avståndet från utgångspupillen till sensorn, då jag inte sett detta hos Summicron-C 40/2.

Några objektiv som är bäst på allt existerar inte, men jag tror bestämt att 28:an är en av de bästa kompromisserna som man kan hitta.

Summicron 28/2 @ f/2


I Tysta Mariagången var det som vanligt tyst och ödsligt. Kanske ett jäkligt dumt ställe att befinna sig på med superdyr kamera på en sen lördageftermiddag, men vafan. Jag gillar såna ställen och det är väl en utmärkt anledning att inte bära saker som skriker "DYRT!". M8:an ser ut som en gammal sketen filmkamera för alla som inte är insatta.

Som ni ser tecknar objektivet oskärpa något alldeles fantastiskt snyggt. Och här i dunklet var det väldigt bekvämt med en mätsökare så att man kan fokusera rätt på nån sekund och sen gå vidare.

Ibland önskade jag att jag hade ett längre objektiv med mig, men det går rätt bra att beskära också.

Summicron 28/2 @ f/2,8


De här remmarna var för blotta ögat väldigt grådaskiga, men jag visste att det fanns mer att trolla fram. Nästa gång ska jag dock ta med farsans gamla Elmar-C 90/4 också, som komplement. Det är ruskigt litet, men jag har ingen aning om ifall fokus lirar med kameran. Det återstår att se.

-----------------

Snart offentliggörs antagligen Nikon D800 också. Enligt ryktena ska den ha en småbildssensor med hela 36 miljoner pixlar. En del är upprörda över att det är ”för mycket”, medan andra ser det som ett tecken på att det antagligen också kommer en billigare modell sen. Jag bryr mig inte längre. Alla dessa tegelstenar kan tillverkarna stoppa upp där solen inte lyser.

Jag vill ha en kamera med god byggkvalitet, stor och fin sökare, samt portabelt format. Och det har jag nu! Den befrielse och inspiration jag kände idag när jag var ute och fotade, har jag inte känt på länge. Jag tror att det kommer att bli betydligt mer gjort i bloggen framöver tack vare detta.

----------------

Nån som vill köpa en D700 med tre Zeissobjektiv? Hojta till bara! ;-)

Postat 2011-10-22 21:01 | Läst 2406 ggr. | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Ska're va' så ska're va'! – Leica Summicron 28/2 ASPH

"Jag är dum i huvudet!"

Om jag säger det själv först så slipper jag försvara mig när någon annan påstår det. För det är nog sant. Men vadå; det kan man väl få vara om man inte skadar nån?
Anledningen till att jag målar upp ett imaginärt försvar redan innan jag börjat skriva, är att jag idag köpte det dyraste objektiv jag någonsin ägt. Och jag funderade inte ens på om det var vettigt eller ej. Hur skönt som helst! En dåres flow.

-------------

Vid ungefär 11:15 mötte jag Affe Johansson på ett café vid Hornstull. Jag tänkte att det skulle bli ett snabbt möte och utbyte av pengar mot kallt glas och metall, men Affe var hur trevlig som helst och vi fastnade i en blandad diskussion om allt och inget i trekvart.

När jag väl lyckats slita mig hade jag en liten, tung och ovärdelig grunka i kameraväskan. Ett Leica Summicron 28/2 ASPH. "Den bästa 28:an som någonsin gjorts", och det är nog baskemig sant.

Jag for tillbaka till jobbet och glömde gluggen medan jag fick mer gjort än vanligt på kort tid. Humöret var bra och när jag sen efter avslutat förvärv steg av bussen vid Slussen och började promenera mot Riddarholmen tog jag fram mästerverket.


Människans grisighet koncentrerad i ett hörn av Mälaren.

Det här var kanske inte vad du väntat dig att se? Vad bra då, för det var inte meningen. När jag trivs med utrustningen så tar jag spontanare bilder. Varför slänger man sina sopor i vattnet? Jag blir förbannad bara av att se sånt här.

Hrrm, vi återgår till det tekniska tycker jag. Kameran som det enastående objektivet satt på, är min nyinförskaffade och ganska slitna Leica M8. Trots att den är extremt omodern (det var den redan när den släpptes 2006) är den fortfarande det enda någorlunda prisvärda digitala alternativet för den som vill ha en välbyggd, liten digitalkamera med mycket bra sökare och relativt stor sensor.


Jag försökte vara lite konstnärlig, men det sket sig. Bilden har en synnerligen rutten och obalanserad komposition, trots att jag försökt beskära den. Men vad händer där i spegeln?



Mycket intressantare! Tur att man använde ett bra objektiv:-)

Nja, det här håller ju inte för att försvara Summicronen. Det jag hört och läst om objektivet innan jag köpte det, var att det skulle ge mycket starka färger och vara skarpt till tusen redan från full öppning. Ett objektiv som man inte behöver blända ner om inte skärpedjupet kräver det. Jag tror det stämmer utmärkt. Här nedan vid f/2.


Jag tycker att det är lite pinsamt att visa testmässiga bilder som inte har någon konstnärlig höjd över huvud taget, men vi kan väl kanske tåla det eftersom det rör sig om ungefär 30 minuters promenad.


Det går inte att få särskilt kort skärpedjup, men det är jag heller inte så intresserad av. Trevligt är dock att den oskärpa som trots allt ibland dyker upp, är otroligt snygg. Bilden ovan är vid full öppning.

Jag knatade på ordentligt och tog en bild vid Kungsholmens brandstation innan jag handlade middag och åkte hem. Även denna är tagen vid f/2, vilket sparar den stackars M8:an från att brusa onödigt mycket.


Jag blir mer och mer säker på att jag ska sälja Nikonutrustningen. Jag skiter i att den är mycket bättre när ljuset tryter. Fotoglädjen är inte alls lika stor som med den mindre M8:an, och fotoglädje är bland det viktigaste som finns om man vill ta bilder som man trivs med.

Min förra M8:a trilskades på en mängd sätt. Det gör inte den här, och särskilt inte med 28:an. Den verkar fokusera helt perfekt på alla avstånd och den är byggd som en juvel. Något annat hade man förstås inte kunnat vänta sig med tanke på priset, men jag är ju ändå jäkligt kräsen. Så det är med stor förnöjsamhet jag kan konstatera att det var en bra affär.

---------------------

Nu gäller det att börja ta lite riktiga bilder. På det planet litar jag helt på min egen förmåga. Bara jag får lite lugn och ro. Startskottet går imorgon. Håll i hatten!

Postat 2011-10-21 23:15 | Läst 2323 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Alkohol + Annonsmarknad = Dyrt (men trevligt!)

I lördags eftermiddag drabbades jag av en mycket svår och oförklarlig huvudvärk. Framåt kvällningen började jag tröttna rejält, och när den inte gått över ens efter en lång tupplur mellan 18 och 19 så slog jag upp en redig brottargrogg för att få bukt med saken. Det visade sig ge vissa oväntade effekter, kan man säga.

Tidigare samma dag antydde jag i ett blogginlägg att jag var på väg att nå vägs ände med min tunga Nikonutrustning. Jag hade åter igen börjat sukta efter en Leica M9, hur "fel" den än är på alla sätt och vis. Men nånstans går gränsen även för min prylgalenskap, så det var väl mest en lös önskedröm.
Emellertid hände det sig, efter andra eller tredje brottargroggen och en sakta avtagande huvudvärk samt tilltagande trivsel, att jag började kika runt lite på olika annonsmarknader. Det var en ganska bra idé, såhär i efterhand.

Inom ungefär en kvart hade jag lagt ett bud på en Leica M8 och ett Voigtländer 28/1,9 Ultron, utan att innan ha någon som helst plan på att köpa något. Säljaren svarade att om jag infann mig i Uppsala dagen efter så var den min! Jag gick raskt till SJ:s hemsida och köpte en tur- och returbiljett till Uppsala, trodde jag.

Innan jag pallrade mig i säng kontaktade jag dessutom den flitige kommentatorn Jesper Lundgren, som jag vet bor i Uppsala och som jag haft kontakt med på nätet i säkert uppåt 10 år utan att träffa, och lyckades bestämma att vi skulle ses. Det hade jag inte gjort i nyktert tillstånd.

-------------------------

På söndagmorgonen var jag allt annat än i form och ångrade under viss ångest både inköpet och att jag kontaktat herr Lundgren. Men jag satte i alla fall av mot Uppsala i god tid och hann på vägen upptäcka att jag köpt två biljetter åt vardera hållet. Nåja, det blev rätt billigt ändå.

Affären avlöpte som tänkt och jag lättade plånboken från en av de större buntar med sedlar jag någonsin burit på en gång. Vid det här laget hade hjärnan återfått ungefär rätt form, och jag mötte upp Jesper. Vi knatade de 3 kilometrarna tillbaka till stationen under mycket snackande och diverse provande av kameror som han och jag hade med oss.

Här har vi honom i egen hög person. En synnerligen trevlig och ödmjuk filur!

Leica M8 med Zeiss 35/2,8 Biogon-C @ f/2,8


Jesper hade med sig en Yashica mätsökarkamera, en tvåögd spegelreflexkamera och nån gammal bälgkamera med 6x9-format, medan jag förstås hade M8:an och Voigtländer Bessan. Det är alltid lika trevligt att pilla med konstiga fotogrunkor man aldrig sett förut, och så även denna dag.

Folket på gatorna sken ikapp med det trevliga höstljuset och jag började tycka att det här blev riktigt lyckat. Uppsala är en finfin stad som jag knappt tittat närmare på förut, men någon koncentration att ta bilder på stället blev det inte tillfälle till. En vy precis i närheten av ån och centrum kan jag dock bjuda på.

Leica M8 med Zeiss 35/2,8 Biogon-C @ f/8


Jag har ju haft en M8 förut, och den är precis lika bra och trevlig som sist. Precis som Zeissen! Den AA-filterlösa sensorn hos kameran ger nästan FÖR hög skärpa med detta objekiv, om det nu är möjligt. Som ni kanske ser i porträttet här ovanför är färgerna också mycket trevliga och mjuka.

Väl hemma igen och dagen efter fick kameran sin jungfrutur på cykel. Det var en blandad upplevelse. Den brusar något hiskeligt redan vid ISO 1250, men å andra sidan kan man komma undan med ganska långa slutartider.

Leica M8 med Voigtländer 28/1,9 Ultron @ f/2,8


Voigtländern har jag redan sålt faktiskt. Jag tänkte köra lite mer ”high end stuff” den här gången! Tanken är att försöka hitta ett Leica 28/2 Summicron Aspherical, som kostar skjortan i kvadrat. Men begagnat kanske det kan funka. Det blir mycket billigare än en M9 med även ett billigt objektiv i alla fall, och det där med kort skärpedjup är jag inte så intresserad av längre.

Men det finns ett objektiv som jag redan har sedan länge, som kommer att användas flitigt! Låt oss titta på det.

Nikon D700 med Zeiss 100/2 Makro-Planar @ f/5,6


Lite förvirrande blir det ju med den använda utrustningen som underskrift till en bild på helt annan utrustning, men ni fattar nog. Grunkan på bilden är förstås M8:an med ett gammalt Leitz Summicron-C 40/2, avsett för Leica CL. Mot alla odds fokuserar det helt perfekt, vilket knappast var fallet på min förra M8. Och inte nog med det! Det är både skarpt, litet och allmänt trevligt. Motsvarar ungefär 53 mm på småbildsformatet eller 35 mm på APS-C.

Då jag inte fått särskilt mycket tid att prova kameran på dagtid så pep jag iväg en sväng idag på lunchen.

Leica M8 med Summicron-C 40/2 @ f/4


Förstora bilderna så ser du hur fint det blir. No offense, alla moderna tillverkare inklusive Fuji med er fina X100, men det här är något helt annat. Allt utom egenskaperna vid höga ISO-tal är till M8:ans fördel.

Lite mjukt är det på full glugg, men med trevlig karaktär och noll vinjettering.

Leica M8 med Summicron-C 40/2 @ f/2


Det kanske är svårt att avgöra skillnaden mot ett Zeissobjektiv för den som inte är lika nördig som jag, men den är rätt stor. Lokal kontrast är lägre medan upplösningen faktiskt är högre. Renderingen är mer subtil på något vis. Inte alls dumt faktiskt.

Vi avslutar med en bild som trots sin testbildsintention kanske har något vettigt estetiskt innehåll också. Jag tänkte kolla om objektivet ger någon distorsion; alltså om linjer utåt bildkanterna kröks. Tydligen inte!

Leica M8 med Summicron-C 40/2 @ f/2,8


Knallskärpa ända ut i hörnen vid f/2,8 är ju inte fy skam heller. Bilden är helt obeskuren.

-----------------

Det var nog inte så många som orkade läsa hela inlägget den här gången, men det går ju bra att bara titta på bilderna också:-) Det blir alltid långa inlägg när jag improviserar. Om det är bra eller dåligt vet jag inte riktigt.

Nu kommer M8:an att följa mig i väskan var jag än går. Förhoppningsvis blir det mer plåtat på vardagarna då. Oavsett hur brusigt det nu vill bli när mörkret faller. För tillfället är jag mycket nöjd, vilket är det viktigaste.

På återseende!

Postat 2011-10-18 21:36 | Läst 2823 ggr. | Permalink | Kommentarer (19) | Kommentera

Det är dyrt och ångestframkallande att vara finsmakare

Nu har jag skrivit två blogginlägg på raken där jag försökt anamma ett avståndstagande från prylhysteri, som någon slags självrannsakan samt önskan om bot och bättring. Men det funkar inte. Det är bara lögn! Jag är och förblir en prylnörd och jag undrar om det ens är värt att streta emot.

Här krävs en ny strategi, helt klart. Jag gillar minimalism, utmaningar och begränsningar. Därför tar jag oftast bara ett objektiv med mig när jag går ut. Men bara valet mellan de prylar jag har ger mig ofta ångest. Jag börjar ofelbart resonera rationellt istället för att lyssna till mitt hjärta. Tänk om det börjar regna. Eller tänk om jag behöver lite vidare bildvinkel. Eller tänk om... Så står jag där och velar och förbannar mig själv för att jag har så mycket saker att det förminskar mig från fotograf till just pryltok. Det är ingen trevlig känsla.

Jag tror jag måste rensa lite i samlingen. Eller rättare sagt; jag måste rensa ordentligt. Snacka om i-landsproblem, va?

Canon S10 med stativ


I brist på bättre saker att göra denna lördagkväll så har jag inventerat och räknat lite. Bilden är tagen med min uråldriga Canon S10 som ger 2 grötiga megapixel. Men om man väljer "lång slutartid" och drar upp "förstärkning" till +2 (alltså överexponering) så går det att få rätt vettigt resultat tillsammans med stativ, om bilden ska visas i smått format.

Det ni ser på bilden, förutom min psykedeliska bordsskiva i vardagsrummet, är den samlade utrustningen. På tok för mycket! Att den är dyr, skiter jag däremot i. Det är en struntsumma i sammanhanget eftersom jag är mycket snål med nästan allt annat. En gång i tiden hade jag skrupler över det, men nu vet jag att jag är värd en fin utrustning. Det handlar om trivsel.

Så, jag har klurat på ett par alternativa planer. Det oundvikliga steg ETT är att sälja Nikonutrustningen. Rubbet. Den ger mig bäst bildkvalitet, men jag trivs inte med den för fem öre. Tung, klumpig och ful.
Till detta måste en mindre ersättare med ett, två eller max tre objektiv. Jag kan leva med ett mindre sensorformat om det innebär en lättnad för min stackars hjärna.
Steg tre är att sälja mellanformatarna och byta till ett enda system som är mindre än Pentaxen men mer mångsidigt än Voigtländern.

Nu blir det svårt att låtsas som om jag inte tänkt dessa tankar, så jag målar i fantasin upp ett kit som ser ut såhär:

– Leica M9
– Summilux 35/1,4 ASPH

– Hasselblad 500-hus
– 50/4 Distagon
– 80/2,8 Planar
– 120/4 Makro-Planar

Ja, jag vet. Jag vill egentligen ha en digitalkamera som ser genom objektivet, men jag har tröttnat på att vänta. Det kommer helt enkelt inte att hända. Och händer det så kommer den att vara ful och tråkig.

Pengarna då? Äh, det är skitsamma. Jag har inget vettigare att lägga dem på. Och då ska ni veta att jag har rätt kass lön.

----------------

Jag har haft svår huvudvärk hela dan, vilket har avhjälpts med ett par stadiga groggar. Så nu återgår jag till god musik, fåtöljsittande och allmänt lugn.


Vi ses!

Postat 2011-10-15 21:07 | Läst 2306 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera
Föregående 1 2 3 ... 4 Nästa