Gummisnoddsgalaxen öppnade nya tankebanor

Fotografering  handlar för mig nästan uteslutande om att beskära verkligheten, till små utsnitt (om än på en ganska stor skala) som i sitt naturliga sammanhang egentligen är helt ointressanta. Jag finner ett stort nöje i att leta efter mönster, färgkombinationer och linjer i miljöer som egentligen är så tråkiga att man helst vill gå hem. Det är också just därför som jag sällan eller aldrig fotar ”spektakulära” saker, såsom en vacker solnedgång, ett mäktigt berg eller en tjusig byggnad. För där är det ju motivet som i sig självt gör hela saken och fotografens arbete reduceras till att rent tekniskt avbilda det. Inget ont om sådan fotografering, men den tilltalar mig inte det minsta.

Nu när det är mörkt som i en säck efter arbetstid så har jag emellertid börjat känna en tilltagande frustration över att inte kunna fotografera annat än på helger. Visst går det att ranta runt med stativ på kvällskvisten, men bil-lös som jag är så blir det bara att man hamnar i samma omgivningar som man besökt tusen och tusen gånger förr. Även jag har en mental gräns för där det enkla börjar te sig extremt uttråkande och meningslöst.

Men så kom det sig att jag började fundera på vad man kan fotografera i hemmet. Ett ställe som förstås är ännu mer bekant och därför uttråkande, om jag anammar mitt vanliga tänkande. På något underligt vis kom jag dock på tanken att arrangera en bild.

Arrangera?!?! Hädelse! Tabu! Studiovarning! Men, efter lite slumpmässigt funderande så slapp kreativiteten faktiskt lös.

Leica M8 med Summicron-C 40/2 @ f/16 – 16 sekunders slutartid

Att fota befintliga saker är det som annars fått mig att avsky tanken på att fotografera hemma. Men om man skapar något att fotografera, så kanske det blir roligare? En påse med gummisnoddar och ett ark med svart skumplast fick liv i mig.

Resultatet kanske är banalt, men det var fascinerande att känna att motivet formades av mig. Gummisnoddsgalaxen öppnade en litet fönster mot en annan värld, som nu ligger fri att utforska. För man kan ju skapa vad som helst, av vad som helst, och sen fotografera det! Om man bara tar sig tid.

------------------

Detta område måste utforskas. Man kan använda vad som helst! :-) Kanske kan det bli en fotografisk räddning såhär i mörkrets tider, när fysisk och psykisk ork tryter.

Det finns ingen konflikt mellan estetik och teknik

Jag är ganska utled på alla som påstår att ”kameran inte har någon betydelse” eller att ”prylgalningar tar skitbilder”. I vissa fall stämmer det säkert, men det kan knappast göras till någon slags lag – eller ens hållbar teori – som stämmer i praktiken. Det finns gott om människor som är extremt petiga med vilken utrustning de har, samtidigt som de tar fantastiska bilder. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att påstå att de allra flesta kända och duktiga fotografer använder så fin utrustning som de bara har råd med, och ofta toppklassad sådan.

Nu kanske det blir lite fånigt att ta sig själv som exempel eftersom jag knappast är en jättebra fotograf. Men jag vill illustrera hur fel förståsigpåarna har. En sak är jävligt säker. Jag tar bättre bilder ju bättre utrustning jag har, förutsatt att jag begriper hur den fungerar. Och det tror jag gäller de allra flesta.

Jag tror mig kunna dela in motståndarna i två kategorier. De som HAR snordyr utrustning men som inte vill att andra ska ha det, så att de kan fortsätta känna sig lite exklusiva. Och de som inte har råd med snordyr utrustning men egentligen skulle vilja ha det och därför inte vill unna andra något bättre.
I båda fallen är nedslåendet på de tekniska aspekterna ett implicit självbedrägeri. Det blir som att påstå att man kan måla lika fina tavlor med en blyertspenna som med oljefärger. Glöm det.

---------------------

Att jag skriver om detta är för att jag började grubbla under eftermiddagens promenad. En av de första bilderna jag tog var på en tom vägg, där man tvättat bort klotter.

Leica M8 med Summicron 28/2 @ f/2 – 1/11 sekund

Jag har alltså använt en tämligen apdyr utrustning för att fotografera en tom vägg. Gör det bilden ointressant? Det får du avgöra själv.
För mig innebär utrustningsvalet huruvida jag trivs när jag är ute och fotograferar, vilket i sin tur påverkar hur fritt jag kan tänka och vilka motiv jag kan se.

– Hade jag kunnat ta bilden med min mobilkamera istället?
– Ja, tveklöst!
– Hade den blivit bra rent tekniskt?
– Nej, definitivt inte!
– Hade den blivit tillräckligt bra för att betraktaren skulle förstå innehållet?
– Givetvis!
– Bör jag bry mig mer om vad betraktaren tycker om min utrustning än vad jag själv gör?
– Inte en chans!

Jag kan direkt säga att jag aldrig hade tagit bilden med en kompaktkamera. Kanske inte heller med en riktigt fin spegelreflexkamera, för den hade nog legat nedpackad i väskan istället för att hänga om min hals. Med en systemkamera i instegsklassen hade jag utan problem erhållit den bildkvalitet jag vill åt. Men då hade jag istället vantrivts med dess plastighet och sugrörs-trånga sökare.

-----------------

Jag vet inte om jag låter som jordens narcissist, men jag är nöjd med bilden och jag tycker att fler fotografer borde våga bejaka sitt tekniska intresse. För bra teknik kommer aldrig att göra dina bilder sämre. Så köp det dyraste du anser dig ha råd med.

Och så en bild som inte hör till ämnet! Eller, gör den kanske faktiskt det?

f/2 – 1/15 sekund

Jaha, skojar han eller?? Nä, det gör jag inte. Det här är nämligen en del av ett tekniskt experiment. Jag har, som jag tidigare nämnt, insett att det inte lönar sig att höja ISO-talet i själva kameran med M8:an. Om man istället fortsätter att använda bas-ISO (i detta fall 160) när det är skitmörkt och sen lyfter exponeringen i efterhand så får man lägre brus.

Såhär fint blev det efter 4 stegs pressning i Adobe Camera Raw, vilket alltså ger ISO 2500. Detta resultat är alltså från precis samma fil som bilden ovanför.

Nu blir det lite lättare att förstå hur lite ljus sensorn får, och hur otroliga dagens kameror är, då de kan ge mycket lägre brus vid ännu ett eller två stegs lägre exponering.

Men, återigen är det intresset för det tekniska som drivit mig att undersöka gränserna för kameran. Gör det bilden sämre än om jag varit ointresserad eller okunnig? Knappast.

Jag vet inte om man kan dra några slutsatser eftersom allt handlar om tycke och smak. Men för mig är det uppenbart att ju fler aspekter av fotografi man behärskar (och tyvärr, har råd med), desto bättre bilder kan man ta. Ibland kan man eftersträva en tekniskt dålig bild, men en sån kan du förmodligen göra bättre om du är medveten om varför den blir tekniskt dålig, så att du kan styra dåligheten.

------------------

Min uppmaning är enkel: Begränsa dig inte! Lär dig så mycket det går om både estetik och teknik, och använd prylar som du gillar (om du har råd). Sen kan gnällgubbarna (det är sällan gummor) sitta och tycka att du har fel, bäst de vill. Huvudsaken är ändå att du tar de bilder du vill ta, eller hur?

En lugn stund på en lugn plats ger en lugn själ

I eftermiddags besökte jag en av min barndoms lekplatser. Det närbelägna varvet, strax nedanför mina föräldrars hus, dit vi ofta gick. Jag minns att vi metade aborre en del, men mest gick vi nog bara omkring och skrotade. Mitt eget intresse för platsen var nog detsamma som nu, nämligen fascinationen för okända, intressanta grunkor och detaljer som ofta finns i varvsmiljöer.

I vanliga fall brukar jag vara återhållsam med bildtagandet och ha stora krav på mig själv, men idag kändes det annorlunda.

Leica M8 med Summicron 28/2 @ f/2 – 1/20 sekund

Jag har förträngt en stor del av min barndom. Men plötsligt kom jag ihåg. Känslor och minnen som varit helt borta i säkert femton år började krypa fram.

f/2,8 – 1/30 sekund

Jag är nog precis likadan fortfarande, nånstans nere i botten av själen. Jag har alltid gillat färg och form, men kanske inte förstått det förrän på senare år. Med andra ord; de som försökte förstöra mitt liv och fick mig att tappa minnet lyckades inte. Men de stal och raderade många, många år som jag inte kan få tillbaka.

f/2 – 1/30

Minnena och stillheten fick mig att må bra, konstigt nog. Det finns tydligen där inne i huvudet trots allt. Det trodde jag inte.

När jag tagit bilden ovan och tittade upp från kameran möttes min blick av en man som steg upp ur kajutan på en större segelbåt; kanske kring 15 meter lång. Det visade sig att han just köpt den och att den hade seglat runt jorden, flera gånger om! Vi talade ett slag och som vanligt glömde jag helt bort att fråga om jag kunde få ta en bild av honom. Men jag hann i alla fall lära mig en del saker, såsom att man inte alls behöver ta upp båtar på vintern och att plastskrov suger upp mer vatten än dito av trä. Märkligt.

Mörkret föll men jag fortsatte att fotografera vid kamerans bas-ISO, enligt ett recept du kan läsa om, två inlägg bakåt. Genom att endast dra upp högdagrarna får man därmed en härligt dunkel känsla i bilderna, om jag får säga det själv.

f/2 – 1/30 sekund

Min vanliga rastlöshet hade helt blåst bort och jag smög omkring mellan och under de presenningsbeklädda, sovande båtskroven. Som mannen i segelbåten alltså ansåg låg på land helt i onödan. Märkligt var ordet.

f/2 – 1/30

Det gäller naturligtvis inte om man tänker underhålla skrovets undersida, men annars? Jag undrar om han inte har rätt. Bryggor som går sönder gör ju det för att de sitter fast.

f/2 – 1/15 sekund

Stärkt av intryck, minnen och ny kunskap (om det är sant) knallade jag hem och lagade middag. Hem till föräldrarnas hus alltså, där jag nu sitter och skriver med min laptop i knät och mobiltelefonen som internetuppkoppling. Det funkar faktiskt väldigt bra och kostar inte ett jota utöver abonnemangets grundkostnad.

Nya kunskaper och nyfikenhet är saker jag värderar högt i livet. Saker som jag är säker på att mina före detta plågoandar inte visste ett jota om. Men jag hyser inget agg. Det var inte deras fel, utan skolans. Jag hoppas snarast att de har ett bra liv och inte finner glädje i att jävlas med andra längre.

--------------------

Det var rätt länge sedan jag kände ett sånt inre lugn som jag gör just nu. Jag har ingenting inplanerat imorgon, men väntar med viss iver på det annalkande ovädret. Om det kommer ska jag gå ut och känna på det ordentligt. För hur kul är det att sitta inne och vissna egentligen?

Även prisad design kan ha stora brister – Svälj inte hype utan egen granskning!

Nu när det är mörkt och trist och jag inte längre äger någon kamera som är riktigt bra i dåligt ljus, så tänkte jag piffa upp mitt stativ en smula. Jag gillar egentligen inte stativ eftersom det tar bort en del av spontaniteten i fotograferandet. Men ju trevligare det är att använda, desto oftare orkar man nog släpa med det ut.
Detta kanske låter motsägelsefullt eftersom jag många gånger tidigare påtalat vikten av att anstränga sig med kompositionen innan man tar bilden, så att det blir bra redan vid första försöket. Och då borde ett stativ inte direkt utgöra något hinder. Men för mig är det ett mentalt sådant. Man måste stå och fippla med benen, böka för att få rätt höjd, huka sig krampaktigt (gärna medan man fryser lite lagom) och bängla för att få det bra. I slutändan blir det ofta bättre än att fotografera handhållet, men mitt tålamod är inte riktigt tillräckligt stort för att det ska kännas roligt.

Med allt detta i baktanke så inhandlade jag ett nytt stativhuvud. Närmare bestämt ett Novoflex Magicball, som är en kulled med en tämligen speciell formgivning. Jämfört med traditionella kulleder är konstruktionen uppochned-vänd, med kulan fäst i stativet och resten fäst i kameran. På pappret såg det helt perfekt ut, såväl som i verkligheten. Innan jag hade provat att montera en kamera på det.

Mitt stativ är ett medeldyrt Benro med kolfiberben som i min mening håller nästan lika hög klass som Gitzos stativ i samma storlek, för mindre än halva priset. Den svaga punkten var kulleden som inte alls är lika bra som resten. Så den magiska kulan borde vara en utmärkt uppgradering.

Och visst, det är inget fel alls på grunddesignen! Den är mycket lättarbetad och min synnerligen klumpiga Pentax 67II nyper man ledigt fast i ett stadigt grepp.

Kulan är både snygg, välbyggd och lättanvänd. Så långt allt väl. Men hur sitter den egentligen fast i kameran?

Det finns egentligen bara två sätt att montera en kamera på ett stativhuvud om det ska vara något sånär flexibelt. Antingen har man en platta fäst i kameran som man kan snabblåsa i en klämma monterad i stativhuvudet. Eller så skruvar man fast huvudet direkt i kameran. Det sistnämnda alternativet är det som gäller här, och tyvärr funkar inte det särskilt bra i praktiken. Dels är det bökigt om man vill alternera mellan handhållet fotograferande och stativ-dito, och dels måste skruven kunna dras åt ordentligt för att kameran ska sitta som berget. Detta går inte med MagicBall-huvudet.

Visst; Pentax 67II är en gigantisk kamera som med objektiv väger ungefär 2,5 kilo. Men huvudet ska tåla 12 kilo, och det finns inte en chans att det skulle funka vid normalt användande eftersom man inte kan dra fast den ordentligt.

Ovan ser vi dessutom ytterligare ett problem. När kameran är monterad åt detta håll på huvudet så kan den lutas i sidled för stående bildformat.

Men då kan man istället inte luta den framåt mer än på bilden innan. För att lyckas peka objektivet nedåt – om man till exempel vill ta bilder rakt uppifrån på något – måste man lossa skruven och vrida på kameran.

Jättefint! Men i detta läge kan man då istället inte ta bilder i höjdformat. Någon hos Novoflex har inte tänkt så mycket längre än vad vederbörandes näsa räcker. Eller så är det bara jag som tar ovanligt många bilder i höjdformat kanske.

Det får nog bli att bygga om den, precis som med så mycket annat! Som konstruktion sett kan jag verkligen rekommendera denna kulled, men om du liksom jag vill ha perfektion så krävs en snabbplatta. Och inte vilken som helst, då den måste kunna monteras i två riktningar i klämman. Jag har hittat en skaplig lösning hos Really right stuff, som gör oerhört fina (och dyra) grunkor.

http://reallyrightstuff.com/Index.aspx

---------------------

En av anledningarna till stativmakeriet är att jag mer eller mindre avfärdat planen på en Leica M9. Inget är bestämt (precis som vanligt), men jag trivs jättebra med M8:an och saknar egentligen bara lite bättre egenskaper vid höga ISO-tal. Något som jag ändå lyckats ta mig runt  med skaplig heder eftersom jag ansträngt mig så mycket mer vid fotograferandet. Och det är faktiskt riktigt kul! Det är lite lustigt att jag som är så petig ändå visar mig värdera känslan och designen hos kameran högre än en av dess viktigaste tekniska egenskaper. En välkommen insikt, tycker jag själv.

På fotofronten annars intet nytt. Igår tittade jag till föräldrarnas hus medan de är bortresta, och tog tillfället i akt att elda en mysig brasa.

Leica M8 med Summicron 28/2 @ f/16 – ISO 160 och 12 sekunders slutartid

M8:ans hysteriska IR-känslighet gjorde den här bilden till ett helvete att efterbehandla färgmässigt. Men å andra sidan fick jag en fin ”glöd” i teglet just från IR-ljus.

28:an sitter på kameran nästan hela tiden. Den är bra på allt och i sammanhanget väldigt liten i förhållande till prestanda, trots att kameran har en mindre sensor än vad objektivet klarar av att lysa ut.
Ibland plockar jag dock fram farsans gamla 40/2 för Leica CL, som kommer från min framlidne farfar. Det är utmärkt på korta och medellånga avstånd, men beter sig märkligt bortom kanske 3 meter där skärpeplanet inte längre är ett plan, utan en djupt buktig kupol som ger en hysterisk oskärpa i hörnen.

När jag ändå lekte lite med stativet alldeles nyss passade jag på att ta en bild av min enda krukväxt.

Leica M8 med Summicron-C 40/2 @ f/4 – ISO 160 och 4 sekunders slutartid.

Du måste förstora för att få en vettig inramning. Det hoppas jag förresten att du gör med alla bilder i min blogg, för annars missar du den bildkvalitet jag avser att läsaren ska se.

Jag trodde att orkidén var död, men efter en skvätt växtnäring och ett förnämligt högsäte i fönstret mot solen så vaknade den till liv efter några dagar. Precis som vi alla förhoppningsvis gör när våren kommer. För det är faktiskt inte så långt kvar nu, även om det känns så. Om mindre än en månad är det som mörkast. Sen vänder det, så håll ut!

------------------

Jag får lov att önska en god helg, men var snälla och fall inte för frestelsen att påbörja julpysslet för tidigt. Jul infaller vid jul, och därmed basta!

Brusreducering är av ondo och ISO-talet kan du ställa i botten

Normala människor hade, i det tillstånd jag var efter jobbet idag, åkt hem och pustat på soffan, ätit middag med familjen eller kanske tittat på teve. Men eftersom jag inte gillar min soffa, inte har någon familj och inte skulle drömma om dumburken, klev jag av Tvärbanan vid Årstadal för att fota lite trots att jag var dödstrött. Vad ska man hem att göra när ingen väntar på en? Hellre en nypa frisk luft och några uppfriskande steg med kameran i högsta hugg!

Jag tänkte egentligen mest undersöka möjligheterna hos ett motiv som jag reflekterat över några gånger då jag passerat, så jag knallade upp till gång- och cykelbanan som leder från höjden och ner mot Liljeholmen och vidare mot Södermalm. Jag tog två exponeringar varav en blev tillräckligt bra för analys. Vi tittar först på bilden för att få en uppfattning om sakens natur.

Leica M8 med Summicron 28/2 @ f/2 – ISO 1250 och 1/15 sekund

Den aktuella kameran är, som jag påtalat några gånger nu, oändligt brusig jämfört med moderna kameror. Dock har den om jag förstår det rätt en mer ”äkta” angivelse av ISO-talet, så ISO 1250 på M8:an är ungefär som ISO 1600 på nyare kameror. Det är hur som helst den högsta känslighet som jag använder, för sen börjar det bli randigt på allvar.

Den nedskalade bilden ovan är mycket enkelt efterbehandlad i Adobe Camera Raw, alltså råkonverteraren till Photoshop och Lightroom. Som du ser har den en lite knastrig känsla på grund av brus, och det beror på att jag inte luminansbrusreducerat den. Fotar man i JPG så brukar de flesta kameror brusreducera ganska ordentligt, men jag tror också att många gärna drar i reglagen ordentligt i råkonverteraren. Men behövs det verkligen? Eller snarare; blir det bättre av det?

Innan vi går vidare så bör du känna till att det enkelt sett finns två sorters brus i digitala bilder. Dels luminansbrus, som är variationer i ljushet som egentligen inte finns i motivet. Det är själva ”kornigheten”. Därtill finns också färgbrus, som rör kromatiska avvikelser från motivet. Det sistnämnda brukar se väldigt mycket värre ut, så det har jag reducerat ordentligt i bilden.

Om vi tar ett utsnitt från bilden ovan och börjar med en variant som är varken färgbrusreducerad eller luminansbrusreducerad, så ser det ut såhär...

Klicka på bilden så ser du ”100% crop”, alltså att en pixel på din skärm motsvarar en pixel på sensorn. Det ser fullkomligt vedervärdigt ut, eller hur? Men om du klurar lite så ser du nog också att det som är fult är färgbruset. Inte luminansbruset. Främst i himlen är det hur tydligt som helst eftersom det finns massa fula, röda blaffor som aldrig naturligt hade kunnat komma ur bakgrundsfärgen.

Jag använder som sagt Adobe Camera Raw (vanligen förkortat ACR) i dess senaste version, och om jag drar upp färgbrusreduceringen till 38% så ser det mycket trevligare ut. Detta är den reducering jag gjort på helbilden här ovanför.

Ah! Den vedervärdiga färgröten är nästan helt borta! Men nu ser vi istället luminansbruset mycket tydligare. Det är här jag tycker att man ska ta sig en funderare. Det är lätt hänt att man gör samma sak med reglaget som reducerar detta, bara för att det går. Då kan det se ut såhär (färgbrusreduceringen är fortfarande densamma som ovan)...

Hoppsan, är sensorn verkligen så brusig som det sägs, egentligen? Ja, jo, det är den. Med bruset har vi också tagit bort en massa information. I mina ögon är detta mycket, mycket fulare än bilden som endast fått färgbrusreducering.
Det är just såhär som kompaktkameror och mobilkameror maskerar sina usla egenskaper vid lågt ljus; med massiv brusreducering. Fast då ännu mycket värre på grund av minimala sensorer som brusar ännu mer trots att de är säkert tio gånger effektivare per ytenhet.

Även när man skalar ner bilden ser man en viss skillnad. Den blir ganska påtagligt om man som jag är petig. Bilden blir lite ”slät”, eller kanske rent av död. Motivet ser ut att vara målat med en airbrush.

Slutsatserna man kan dra av detta beror på tycke och smak. Personligen tycker jag att luminansbruset tillför något, och jag recucerar i stort sett aldrig bort det. Det gjorde jag inte med min Nikon D700 heller, även om det där inte var lika ”snyggt” och finkornigt. I gengäld hade jag fått ungefär samma brusighet med den kameran vid ISO 6400, om än lite grövre.

Med detta vill jag helt enkelt få er att reflektera lite över huruvida brus är något att bry sig om, och vad man kan eller böra göra åt det när det stör. Ett superskarpt objektiv kommer att hjälpa mycket mot brus eftersom sensorn får mer information om detaljer och sådant som gärna försvinner i brusrecuderingen annars. Mitt råd är att ta det lite försiktigare än många andra rekommenderar. Brus är inte farligt ens när det syns tydligt. Det kan till och med få din bild att se skarpare ut.

-------------------

Jag hade kunnat nöja mig med detta, men väl hemma kunde jag inte låta bli att göra ett helt annat test. Då M8:an som sagt brusar ordentligt så har jag undrat om den analoga förstärkningen innan A/D-omvandling verkligen är bättre än att göra det digitalt, i efterhand. ISO-talet handlar nämligen om just förstärkning, och antingen gör man det när signalen är analog, eller när man digitaliserat den. I det senare fallet ersätts förstärkarbrus med minskat bitdjup (”dynamisk upplösning”).

Jag tog ett par bilder på min skivhylla. En vid ISO 1250 och en vid ISO 160, med samma slutartid och bländarvärde. Sensorn fick alltså lika mycket ljus i båda fallen.

En måttligt spännande bild. Men nu är tanken att kika på det rent tekniska, så hav tålamod. Först tittar vi på ett utsnitt vid ISO 1250, 1/90 sekund och f/2. Skärpan satte jag inte helt perfekt, så den bryr vi oss inte om denna gång.

Leica M8 – ISO 1250

Luminansbrusreduceringen är helt avstängd, men färbrusreducering är satt till 10% för att bli av med det värsta eländet. Sen kikar vi på samma bild tagen vid ISO 160 och sen lyft 3 hela steg i råkonverteraren. Alla övriga inställningar är precis samma, inklusive vitbalans.

Leica M8 – ISO 160 pressat till 1250 i ACR

Nu kan man börja fråga sig om det alls är någon skillnad! Jag ser några småsaker som skiljer, såsom gråtonen hos Ebba Grön-skivan längst till höger. Men inte är det brusigare i det sista exemplet. Möjligen tvärtom!

Vad vinner man på att höja ISO-talet istället för att höja exponeringen digitalt i efterhand? Det beror naturligtvis på vilken kamera man har. M8:an har en uråldrig CCD-sensor och säkert en analog förstärkningskretsarkitektur som är allt annat än optimal för att pressa signalen innan den omvandlas till en digital bild. Men jag vill minnas att skillnaderna är nästan lika små hos modernare kameror. I alla fall upp till moderata ISO 1600.

En titt på histogrammen visar att de är i stort sett identiska.

Om man sen vill bråka lite mer så kan man höja skuggorna. Här har jag satt ”fill light” till 100, vilket är ytterligare 2 steg eller så. 1250-bilden först, följd av 160-bilden.

Leica M8 – ISO 1250 och fill light ”100” i ACR

Leica M8 – ISO 160, höjt till 1250 och fill light ”100” i ACR

Återigen kan vi bara se mycket små skillnader i tonalitet och färger. Det ser till och med ut som att ISO 160-bilden har betydligt lägre färgbrus, trots att den ligger högre i slutgiltig ljushet! En justerande kontrastkurva som sänker de låga mellantonerna hade förmodligen gjort dem i det närmaste exakt lika.

----------------

Mina slutsatser av detta är att det är helt meningslöst att bry sig om ISO-talet på Leica M8, om man använder ACR 6.5. Även om skillnaden säkert är större med CMOS-sensorer så kan det nog i många fall vara vettigt att ta det lite lugnt med förstärkningen. Ett högt ISO-tal och en hög exponering kommer att blåsa ur högdagrarna, medan du säkert kan rädda dem om du istället underexponerat vid lägre ISO-tal.

Så, i fortsättningen kommer jag prova att ställa in ISO 160 och sen alltid exponera så högt det bara går om jag fotar i mörker. En stor nackdel är förstås att man inte kommer kunna se bilderna särskilt bra på kamerans display. Men det är jag van vid efter att ha plåtat film en hel del. En välkalibrerad mätsökare fokuserar man dessutom inte fel med om man anstränger sig lite.

På återseende, och glöm aldrig att du själv med lite vilja kan testa mycket intressantare saker än vad fototidningar och testsajter gör. Allt finns framför dig.