Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Med mellanformat utan stativ i svenskt vintermörker

När man talar om digitala kameror och deras prestanda vid lågt ljus så kan man oftast luta sig mot en enda fundamental regel, nämligen att ju större sensorn är, desto bättre bildkvalitet kan man få. Exempelvis brukar man kunna få lika lågt brus med en APS-C-sensor vid ISO 1600 som med en fullformatssensor vid ISO 3200, om båda har exponerats lika högt (samma slutartid och samma bländarvärde).
Det som gör att större sensorer ändå i praktiken ger ännu mycket bättre bildkvalitet, är att det oftast finns ljusstarkare objektiv för en viss bildvinkel. Man får alltså dubbel bonus om man använder ett 35/2 på FF jämfört med att använda ett 24/2,8 på APS-C. Ett steg extra ljusstyrka och dubbelt så stor sensor gör underverk.

Men gäller detta även film? I viss mån, ja. Men det är inte fullt lika enkelt där, eftersom man inte med film kan förstärka signalen. Istället måste man överframkalla filmen, vilket aldrig kan tävla med elektronikens låga signal/brus-förhållande i skuggorna.
Det som händer när man underexponerar en vanlig 400-film och sen överframkallar den, är mest att man höjer mellan- och högdagrarna medan skuggorna förblir svarta. Det finns visserligen filmer som är menade att fotas vid ISO 3200, men de flesta verkar vittna om att skillnaden mot en pressad 400-film är mycket liten.

------------

Min standardfilm på 6x7-formatet är sedan en tid tillbaka Kodak Tmax 400. Den har ett "modernt" stuk med mycket litet korn och den kan över- eller underexponeras 2 steg utan större problem, även med bibehållen normalframkallning.
Tri-X är ännu snällare, men något oskarpare och "plattare". Många lovordar den för det, men om man vill ha snyggt korn är Ilford HP5+ ett trevligare val, tycker jag.

För att undersöka vintermöjligheterna tog jag min Voigtländer Bessa III med mig på självaste julafton. Det visade sig vara en bra idé!

Se till att förstora bilderna om du vill se vad allt detta handlar om.

Voigtländer Bessa III – f/16 och 1/30 sekund – EI 1600


Ljusmätaren i kameran ställde jag till ISO 800, men de flesta bilderna underexponerade jag sen ännu mer. Den här ovan motsvarar ISO 1600 ungefär och att jag bländade ner så hiskeligt var förstås för att få hela motivet i skärpa. Det är lätt att glömma det när man inte ser skärpedjupet i sökaren, men jag börjar lära mig.

Jag har tidigare skrivit om att det kan vara vettigt att underexponera filmen en skvätt om man skannar sina negativ. Rakt emot gängse uppfattningar alltså, som antagligen härrör från hur film beter sig när man förstorar den på papper.

f/8 och 1/125 sekundEI 1600


Idrottsplatsen hade många trevliga, lite ödsliga motiv att bjuda på. Den här snötjorven underexponerade jag ett steg (i förhållande till ljusmätaren) för att få bästa möjliga teckning i själva snön och för att mörka ner gräset, men det hade nog inte behövts.

Till sist kom jag fram till julfirandet, lite lagom sen. Vi åt, drack och snackade så det stod härliga till. Och då och då plockade jag fram kameran, som måste anses vara ett vansinnigt val för fotografering inomhus i dåligt ljus.

f/5,6 och 1/30 sekundEI 2000


Nu kan vi börja se att filmen inte riktigt vill längre. Skuggorna är totalt svärtade trots en mycket snäll kontrastkurva. Men jag är förvånad över hur bra den hänger med ändå. Någon kornighet att tala om kan vi inte se, men det får man tacka formatet för (ungefär 5 gånger större yta än småbild).

Eftersom jag ställt ljusmätaren till 800 så framkallade jag också därefter, det vill säga 7:30 i Tmax developer 1+4 vid 21°C. Jag hade kunnat ta i ordentligt mycket mer, men det hade mest ökat kontrasten, som sagt. Är skuggorna lågt exponerade så finns ingen bot annat än speciallösningar, men Tmax 400 klarar ändå ISO 1600 och mer därtill med bravur.

Sen blev det ännu mörkare. Far läser högt ur Röde Orm...



f/3,5 och 1/15 sekund – EI 2500


Ljuset på fönsterbrädet är från julstjärnan och jag är lite förvånad att det alls blev något på bilden med tanke på visst alkoholintag.

------------------

Den korta och enkla slutsatsen av allt detta är att man inte ska vara rädd att underexponera sin film och att mellanformat funkar finfint även handhållet i lågt ljus.
Ett stort filmformat är både förlåtande och krävande, beroende på vilket resultat man vill åt.

Postat 2011-12-27 22:21 | Läst 4690 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

För den nyfikne fotografen är det julafton varje dag

Trots att jag egentligen gillar julen gjorde jag i år ett ställningstagande mot den. Eller egentligen mot den tolkning av julen som tycks råda, nämligen kommersen. Att flänga runt på stan och handla julklappar är något jag avskyr innerligt, och allvarligt talat tycker jag att det totalt har förstört de senaste jularna. Så den här gången åkte jag inte in till stan en enda gång under hela december, och julen kom då istället som en liten överraskning. Mycket trevligt!

Firandet blev enkelt och i stort sett julklappslöst, och när det nu är över har jag inte den där vanliga avsmaken som jag brukar ha. För hur viktigt är det egentligen att blåsa upp en högtid till vansinne så att man känner sig mätt på den långt innan den alls börjat i traditionens bemärkelse? Inget vidare, tycker jag.

------------------

Mina kameror har legat och blivit dammiga under senhösten och vintern. Men på juldagen fick jag nån form av knäpp och drog iväg med lite grunkor i väskan. En bra sak med julen är nämligen att de flesta sitter hemma och häckar på juldagen. Själv åkte jag till Ropsten i solskenet, för att ta tillvara på en dag som blev långt mer värd än julafton.

Leica M8 med Summicron 28/2 @ f/4 – hårt beskuren och upprätad


Allt var synnerligen stilla och det var knappt en käft ute. Perfekt! Jag gillar ju inte att bli störd, så för en gångs skull sammanföll en ivrig fotovilja med bästa möjliga omständigheter. Den klarblå himlen gav precis lagom ljus och färg till den annars grå omgivningen.

f/2 – 1/30 sekund


Värtan är ett ställe jag aldrig tröttnar på. Det finns miljarder detaljer och motiv att hitta precis överallt.

f/2 – 1/15 sekund


Tyvärr är stora områden inhägnade, men här och där kan man sticka in objektivet genom stängslet, som ovan. Den gamla elcentralens rostiga port är inte fy skam.

f/2 – 1/15 sekund


Som du kanske ser på bländare och slutartid var det inte direkt ljust. Men så försöker jag också få så hög exponering det bara går istället för att höja ISO-talet, eftersom M8:an mår bäst så. Och med ett fint objektiv lönar det sig. Lite fler pixlar hade faktiskt inte skadat, för många gånger måste jag beskära bilderna ordentligt.

Ett par balter på väg till sin båt stannade till och undrade nog vad i hela friden jag höll på med när jag tog den här bilden.

f/2 – 1/15 sekund


Inte kunde de nog förstå att en oansenlig samling med färgglada rör för mig var bättre än alla julklappar som kan fås. Men det är så man kan (eller kanske ska) tänka. Det där fula skräpet mitt framför näsan på dig kan vara ditt bästa motiv! Julafton infaller när som helst, bara man är vaken.

f/2 – 1/20 sekund


Vid det här laget var jag nöjd med dagens skörd och började masa mig mot nån form av färdmedel hemåt. Men på vägen var jag tvungen att plocka fram kameran igen.

f/2 – 1/15 sekund


Under ett par-tre timmar kändes det som att jag reparerade hela vinterdvalan och den fotografiska håglöshet som gjort att ingenting blivit gjort. Jag kan tydligen fortfarande.
En rulle mellanformat har jag hunnit med också faktiskt, som får bli morgondagens kvällsprojekt. Dessutom var jag ute en sväng på cykel i eftermiddags, trots brutal ryggvärk efter att ha burit ner en bänkdiskmaskin från vinden inatt.

--------------

Antingen kan man sitta och vänta på högtider som julafton, eller så ordnar man en egen fotografisk julafton när man har lust. Det fina är att man kan göra det precis när som helst, året om. Med ett vaket öga hittar man gratis julklappar vart man än näsan och blicken vänder. Och så får man välja själv vilka klappar man vill ha;-)

God fortsättning!

Postat 2011-12-26 21:45 | Läst 4135 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En liten solskenshistoria utan solsken

Det var bara nio dagar sedan jag skrev sist, men det känns som en evighet sen. Fotandet har under de senaste veckorna i stort sett legat nere helt och eftersom det i vanliga fall är min huvudsyssla på fritiden, har ett gnagande tomrum utbrett sig. Det är inte lätt att finna inspiration när varje ledig timme i veckorna består av idel mörker. Och på helgen vill man få allt annat gjort, så då har det heller inte blivit mycket.

Men idag fick jag nån slags boost. Den vanliga håglösheten efter jobbet kom aldrig att infinna sig, så för en gångs skull var det värt den lilla möda det är att alltid ha med sig sin kamera i väskan. Numera är det en ganska lätt sådan, men ändå.

Såhär i julruschen försöker jag i möjligaste mån undvika tunnelbanan, så det blev att kliva av Tvärbanan vid Globen. Jag har mina ställen.

Leica M8 med Summicron 28/2 @ f/2 – 1/15 sekund och ISO 640


Det nya arenabygget börjar så sakteliga anta sina slutgiltiga, groteska proportioner, och jag tänkte göra ett litet panorama av saken. Men 1/15 sekund handhållet är inte direkt optimalt, så en av de fem bilderna blev gruvligt oskarp och panoramat därför oanvändbart. Den här ovan är bara en av delbilderna, men den blev nog faktiskt bättre än om planen lyckats.

Middagen fick bli en cheeseburgare på Donken. Var inte hungrig ändå, men desto ivrigare på att fota.

f/2 – 1/15 sekund och ISO 640


Slakthusområdet är överlag ganska skräpigt, men den här lastbryggan var så ren och fin att den fångade mig. Ibland klonar jag faktiskt bort skräp ur bilderna för att få ett estetiskt renare intryck, men det behövdes inte den här gången. Bilden är också helt obeskuren.

Rakt, enkelt och rent ska det gärna vara om jag får bestämma. Inga krusiduller.

f/2 – 1/15 sekund och ISO 640


”Tråkigt” kanske är ett ord som vissa av er hellre skulle välja som beskrivning. Och det har jag all förståelse för. Men för mig handlar det om att balansera beståndsdelarna i motivet mot varandra. Som om det konkreta motivet egentligen var abstrakt.

f/2 – 1/15 sekund och ISO 640


Du kanske har noterat att det är samma exponeringsdata för alla bilder. Detta är något jag kan rekommendera vid fotografering i stadsbelysning efter mörkrets inbrott. Det är i stort sett omöjligt att få den inbyggda ljusmätaren att begripa sig på ett motiv som innehåller skarpa ljuspunkter. Visst, M8:an har en mycket primitiv ljusmätare bestående av en ljuskänslig diod som ”tittar” på slutarlamellerna, men min erfarenhet är att det funkar dåligt även med mycket avancerad matrismätning. Så att istället bara köra en inställning och sen justera en skvätt i efterhand är mer tillförlitligt, så länge ljuset är någorlunda samma mellan motiven.

Vid det här laget gick jag omkring och mös. Ah! Att få fotografera lite kändes mycket befriande och uppfriskande, och som vanligt drogs jag med iver mot sunkiga vrår och hörn.

f/2 – 1/15 sekund och ISO 640


M8:an är fostrande, men i gengäld får man mycket tillbaka när man anstränger sig. Det går inte att lita till lågt brus och bara höja ISO-talet, utan istället måste man välja motiv där åtminstone några delar är skapligt belysta och sen låta resten falla i skugga.  Jag har fortfarande inte provat någon annan kamera som är lika rolig att fotografera med faktiskt.

Jag har den här gången anammat en lite annorlunda efterbehandling. I råkonverteraren, som i mitt fall är Adobe Camera Raw (plugin till Photoshop), så kan man välja vilken färgrymd man ska arbeta i, och vanligen rekommenderas största möjliga. Men om man ändå främst tänker visa sina bilder på nätet så kan det vara en nackdel, då efterföljande konvertering till sRGB-rymden (som man bör göra för webpublicering) ofta gör att färger bränner ut. Så om man redan i råkonverteraren ställer in sRGB så vet man vad man får, så att säga.

--------------------

Jag antar att jag borde önska god jul nu. Men det tänker jag låta bli. Jag är utled på julen redan innan den börjat, och det tackar jag radio, teve, tidningar och handeln för. Ni har förstört julens budskap genom att tjuvstarta den i november.
Visst blir det julfirande också för mig, men utan julklappar och med en mental fokus på att det nu är som mörkast och att ljuset strax börjar återvända. Det är viktigare än både kommersen och Kristus.

God midvinter!

Postat 2011-12-20 23:01 | Läst 4574 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Fast i ekorrhjulet

Det har slutat blåsa nu men i huvudet råder full kuling. Trots en lugn och skön helg känner jag mig helt vimmelkantig. Jag börjar förstå. Jag börjar förstå vad det är som håller på att hända. Livet rusar fram och jag står bredvid och tittar på.

När jag var yngre trodde jag på dem som sa att det ordnar sig. De ljög. Ingenting ordnar sig av sig självt. Det är bara jag som kan ordna mitt liv. Om jag kunde finna kraft vill säga. Jag förstår inte var jag ska hitta den när allt bara känns som en enda lång uppförsbacke utan slut. Men jag antar att det är bättre att streta uppåt mot toppen – även om man inte ser den – än att glida motståndslöst mot botten.

Jag är ganska glad trots allt. Inte förstår jag varför, men det verkar dumt att ifrågasätta. Så jag gick en lång promenad i eftermiddags och försökte se positivt på världen. Det gick ganska bra. En stund.


Jag har ögon att se med. Det är det inte alla som har. Likaså har jag ben att gå med, lungor att andas med, näsa att lukta med, och så vidare. Jag försöker vara tacksam. Trots att jag saknar det enda som egentligen betyder något. Det är därför det är så svårt att leva.


Jag förstår inte hur andra gör för att verka så bekymmerslösa. Antagligen är de inte det, men jag betvivlar att det är många som grubblar lika mycket som jag. Det borde märkas mer i så fall. Jag har mina aningar.


Det känns som att jag inte kommit en meter framåt på tio år. Jag har inte åstadkommit något av värde. Inte för mig själv och har jag gjort det för andra, så är det nog bara av materiell natur.

Jag har så mycket annat att ge. Men till vem? Vem bryr sig?


En och annan, förstås. Men vad hjälper det om jag alltid förstår det alldeles för sent.

Jag har nästan helt slutat umgås med folk på fritiden. Jag orkar inte med att höra om andras liv, relationer, karriärer, barn, giftermål och allt annat jag inte klarar av själv. Det blir alldeles för plågsamt. Samtidigt som den självvalda ensamheten bara gör det ännu omöjligare att komma nånvart med någonting. Jag förstår faktiskt inte hur jag själv står ut.


Egentligen borde jag bara riva upp allt och börja om. Flytta ut på landet, söka nytt jobb, nya vänner, nytt liv. Men jag orkar inte. Och orkade jag så skulle det inte behövas. Ett moment 22 som har låst fast mig där jag är.

Jag har i alla fall kommit till insikt. Något måste göras. Men vad? Och hur?
En mening skramlar runt, runt i huvudet; Det är aldrig för sent. Egentligen tror jag inte på det, men har jag något val annat än att låtsas som att det är sant? Nej.

Postat 2011-12-11 21:00 | Läst 7128 ggr. | Permalink | Kommentarer (19) | Kommentera

Mörkrets furste

En svart, fladdrande skugga faller på den regnvåta och leriga vägen under en ensam gatlampas flimrande sken. Himlen liksom suger upp allt det ljus som inte förmår att nå markens yta och ger i gengäld tillbaka en mängd små, små vattendroppar som yr åt alla håll mer än de faller. Sakta närmar sig en krum gestalt som ser ut att glida ljudlöst strax över marken, med lätt nedböjt huvud och med armarna framåtsträckta, som om den höll en bricka med dyrbara föremål i händerna.

Ekipaget kommer närmare och närmare medan ett knarrande och lite kvillrande ljud tilltar. Nu är det alldeles nära och med ett ryck stannar varelsen, gör en snabb, kastande rörelse som får dess tidigare ihopvikta skepnad att istället plötsligt anta sin fulla längd.

Gestalten böjer sig under tystnad, famlar efter något. Ett svart, metalliskt föremål gnistrar till och skottet kommer snabbt och utan förvarning.


Hastigt försvinner gestalten bort i natten med ett vinande ljud och endast två smala spår i snömodden finns kvar. Bevisen smälter bort inom kort och ingen kommer att veta vad som egentligen hänt.

---------------

Gestalten var förstås bara jag, på cykeltur med dubbdäck och kamera. Har man inget vettigare för sig så kan man lika gärna styra kosan rätt ut i natten och se vad man finner.


När det är mörkt kan man inte vara alltför kinkig med bildkvaliteten. Istället får man leta efter mönster, former och sånt som funkar ändå. Har man lite tur kanske man också kan fånga levande varelser.


Jag har just skaffat ett UV/IR-filter till M8:an så att jag slipper det helvetiska magentasticket man annars gärna får i kvällsbilder. Tyvärr är dock filter av ondo på andra sätt, som du ser ovan. Det är därför jag alltid brukar rekommendera att man INTE ska ha ett vanligt UV-filter på objektivet som ”skydd”. Det förstör mer än det hjälper. Men Leica M8 har en mycket speciell sensor som kan kräva IR-blockerande filter under en del omständigheter, så här får jag leva med fula reflexer.

Annars måste jag säga att jag trivs enormt med kameran. Den hänger fint diagonalt över axeln när man cyklar och att fokusera i näst intill beckmörker är en barnlek.


Bilderna är tagna igår och idag, med Summicron 28/2. Samtliga vid f/2 och gravt underexponerade vid ISO 640 eller lägre, för att sen ha lyfts i ACR. Det ger nämligen lägre brus än att höja förstärkningen i kameran.

Ibland undrar jag hur begåvat på en skala det är att ha den bästa 28:an i världshistorien på en kamera som har mindre sensor än de 24x36 mm den är avsedd för. Men så fort jag använder den eller tittar på bildresultaten så får jag bekräftat att galenskap kan vara bra ibland.

-----------------

Egentligen avskyr jag att fotografera när det är mörkt. Men att fotografera är alltid bättre än att inte fotografera. Glöm aldrig det!

Postat 2011-12-09 23:37 | Läst 4589 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
1 2 Nästa