Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Den analoga perioden börjar...NU!

Igår skrev jag ett lite buttert inlägg som mynnade ut i en plan om att bara fotografera analogt, alltså med film, under den närmaste månaden. Utan att egentligen tänka på det hade jag faktiskt redan tjuvstartat för ett par helger sen, vilket innebär att vi redan nu kan titta på lite bilder!

En stor hake med film är att det tar ett tag innan man kan visa bilderna. En del samlar på sig drösar med oframkallad film över lång tid och gör sedan allt på en gång. Jag däremot, gillar att visa bilder som är aktuella. Gärna från samma dag som jag skriver bloggen. Men se det blir svårt, så jag får fuska lite. Dock har jag redan en liten buffert på tre filmer att knapra av.

Jag minns faktiskt inte om detta var förra eller förrförra helgen. En cykeltur var det i alla fall och första stoppet företogs på bron mellan Ulvsunda och Solna.


Det hade frusit på ordentligt så folk vågade sig ut på isen. Själv är jag lite skeptisk till sånt om man inte åtminstone har isdubbar med sig.

Kameran som kommer att användas flitigast är min gamla Nikon FM2. Det fina är att mina trevliga Zeissobjektiv passar och funkar utmärkt på den, även om de är lite klumpiga. Men om man som jag gjorde denna gång bara tar med sig ett objektiv, i det här fallet 50/1,4, så blir det en nätt kombination ändå.

Som vanligt när jag är ute och cyklar så vet jag inte riktigt var jag tänker hamna. Här var jag helt vilse nånstans i närheten av Beckomberga. Hur fanken jag kom dit från Solna har jag inget minne av.


Dock vill jag minnas att det var jävligt kallt, så antagligen hade jag helt enkelt inte någon lust att stanna och fota förrän just då.

I kameran satt en rulle Tmax 100, som är en skarp och trevlig film med mycket litet korn, om man framkallar i Kodak Tmax-framkallare. Tyvärr är min skanner – Epson V700 – inget vidare för småbildsfilm. Är filmen det minsta buktig (vilket den i regel är) så får man dålig skärpa även om själva filmen är skarp.

Tydligen blev turen rätt lång, för här är jag plötsligt nere vid vattnet nedanför Råcksta.


På samma sätt som när jag fotar mellanformat så blir det nån slags grej att inte beskära bilderna om det verkligen inte behövs. FM2:ans sökare visar bara 93% av bilden, men det funkar rätt bra ändå om man bara är medveten om att man får med lite mer än vad man ser. Man får komponera en aning tajtare helt enkelt.

Varje gång jag använder den här kameran så kan jag inte låta bli att undra varför i helsike det ska vara så svårt att göra något liknande, fast digitalt. Den har ju precis allt man kan önska sig! Lika liten som en Leica, mycket större sökare än en D700 och befriande få reglage.

Jag fortsatte stigen längs vattnet och stannade till på berget strax innan badet vid Blackeberg, vad det nu kan heta.


50 mm är inte någon favoritbrännvidd för mig, men det är ett bra objektiv som blir mångsidigt tack vare hög ljusstyrka. I motljus däremot, finns det bättre.

Strax innan Ängbybadet plockade jag fram polfiltret. Det gav inte så stor effekt tyvärr, då solen var nästan bakom mig. Tanken var att mörka ner himlen en del. Ett rödfilter hade fungerat bättre, så det kanske jag får införskaffa.


Att himlen är lite kornig beror på min hårda kontrastkurva med en ”knyck” överst för att behålla teckning i snön. Det är sånt man får leva med om man inte har möjlighet att exponera och framkalla varje ruta utefter motivets egenskaper. Här hade det antagligen lönat sig att överexponera och underframkalla, enligt till exempel Ansel Adams zonsystem.

Vid Nockebybron stannade jag och köpte en chokladbit, samt tog en bild på den fina skylten över blomsteraffären, som för tillfället var stängd.


Här kan man se att objektivet är lite murrigt i hörnen vid f/2,8. Inget att bry sig om, särskilt inte när skannern ändå inte ger någon vidare skärpa överlag. En ny skanner vore kanske en bra investering om man ska hålla på mer med film? V700:an fungerar som sagt bra till mellanformat, men småbild ger bara något som motsvarar kanske 4-6 miljoner pixlar, och det räcker knappt för att få en skarp, nedskalad bild.

Nu hade jag kunnat vara utan bilder eftersom detta var alla 6 som togs denna dag, på en rulle med 24 bilder. Men så kom jag på att man faktiskt kan klippa av och framkalla bara den bit man exponerat! Varför är det inte fler som gör så? Då slipper man vänta på att hela rullen ska vara färdig. Visst, man slösar lite film eftersom man måste dra fram 3-4 rutor för nästa laddning, men det gör inte så mycket tycker jag.

---------------------

Sedan dess har jag också fotat mer med film. Igår gick jag en sväng på kvällskvisten och provade handhållen fotografering med Tri-X som jag exponerade så högt det bara gick, vilket innebar ungefär 1/15 sekund vid f/1,4. Det motsvarar nånstans kring ISO 1600-3200 med de motiv jag valde. Även där klippte jag av rullen och framkallade den exponerade remsan för en stund sedan, enligt egenhändigt påhittat recept, som vi ska titta på nästa gång.
Vidare tog jag en lång cykeltur i eftermiddags och brände en rulle mellanformat, som ligger i kylen och väntar på framkallning. Där kan jag också berätta att mellanformataren också dog av kyla! Men mer om det när bilderna är klara.

Som ni ser är det full rulle (eller kanske halv?) på fotandet. Det känns riktigt kul att variera lite och tvinga sig använda film. När vårvärmen kommer vågar jag nog plocka fram M8:an igen, men till dess blir det svartvita blogginlägg.

Vi ses!

Postat 2012-02-26 22:15 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

100% analogt i väntan på Nikon D800

Nu är jag less på det här. Hur jag än vrider och vänder på fotograferandet så är det alltid något jävla fel på utrustningen. Något som stör mig eller som inte fungerar som det är tänkt. Som ni kanske vet sålde jag min Nikon D700 i höstas eftersom jag fruktade att priserna skulle rasa i och med lanseringen av en uppföljare, men det har inte hänt ännu. Sedan dess har jag använt en Leica M8 med tämligen stor förnöjsamhet. Men mest för att det inte finns något annat på marknaden som är ens i närheten av att ha rätt ”trivselfaktor”. Dock har den en del hyss för sig och idag rann bägaren över en smula.

Jag har sen sist varit hos doktorn och snackat lite om sömnproblem. Hon skrev ut preparatet Lergigan åt mig som jag skulle prova ”vid behov”, vilket jag också gjort de senaste dagarna för att kunna sova ordentligt. Men effekten avtog efter blott tre dagar och en sjuhelvetes huvudvärk och allmän trötthet vidtog istället som biverkningar, för att inte tala om mardrömmar från helvetet. Så idag har jag varit helt förstörd och orkade nätt och jämnt masa mig ut för att fota lite. Men till slut gick det.

Kapellet vid Albanova trodde jag skulle vara rivet för länge sen, men se, det står kvar!


Promenaden ledde mig sen ner till gamla Albano som mest liknar en soptipp numera. Ingenting har gjorts sedan stället revs för ett gäng år sedan. Jag förstår inte riktigt varför, då tomtmarken borde vara apdyr.


Som synes är det kabelskalarverksamhet som gäller här. Avskilt och bra antagligen. Som vanligt när jag är ute i skumma områden såg jag dock inte en käft.


Ljuset var mycket hårt när solen tittade fram mellan de uppsprickande molnen och jag förvånades över hur högt solen stod på himlen, vid 3-tiden som detta var. Man är ju annars inlåst på jobbet varje ljus timme, så förändringen från vintermörkret har verkligen smugit sig på, kan man säga.



Mätsökarkameror är klart olämpliga för närbilder, men det går om man beskär lite i efterhand. Dock är det en av anledningarna som gör mig lite tveksam över om jag står ut med den i längden.


Det är rent tragiskt att man ska behöva köpa smäckiga plastkameror om man vill ha liten storlek eller tegelstenshus om man vill ha bästa bildkvalitet. Leicas M-kameror är nån slags kompromiss som inte är bäst på något. Men trevliga är de i alla fall!


Jag knallade sen över vägen och upp i skogen bredvid den stora betongklumpen som jag tror är fjärrvärmecentral. Här hittade jag en del smått och gott att fota, men vad tror ni händer då? Jo, kamerajäveln tvärdör. Batteriet är för kallt. Jag sätter i nytt batteri, samma sak. Provar det tredje och sista batteriet. Stendött.

Hur jag än försökte värma upp batterierna genom att ha dem i tumvantarna så vaknade de aldrig. Jag var alltså tvungen att sluta fota just när jag önskat det som mest. Och det var droppen. Detta har hänt förut, men då när jag varit ute väldigt länge i -10°C eller så. Nu var det trots allt ett par plusgrader.

Redan för några veckor sedan funderade jag på om jag ska skaffa en D700 igen eller något annat som funkar när det är mörkt. Leican är oanvändbar på stativ och bruset är hysteriskt när det är mörkt ute. Så nu har jag fått ännu en anledning. Man kan inte ha en kamera som bara dör när man minst anar det.

Jag får helt enkelt svälja mitt förtret och inse att bra kameror är gigantiska. Kanske behåller jag M8:an, kanske säljer jag den. Men nu tänkte jag faktiskt prova att fota uteslutande med film i en månad eller så. Min FM2 har helt mekanisk slutare och behöver inte ens batteri, och det är ju trevligt!

Nu ska jag gå och hänga upp den halva film jag just framkallat. Jag plåtar så få rutor per gång så jag bestämde mig för att helt enkelt klippa av den exponerade delen och låta resten sitta i kameran. Alla sätt är bra utom de dåliga! :-)

Postat 2012-02-25 19:39 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

På jakt efter den tid som flytt i Bromma

En av de saker jag gillar mest med fotografering är att det driver mig till platser jag aldrig annars skulle besöka. När jag har kameran med mig har jag en slags ursäkt för att bara ströva runt helt planlöst och leta efter någonting att fotografera. Det behöver inte vara något märkvärdigt, men kan vara ganska spännande ändå.

I eftermiddags blev det en liten tur alldeles i närheten av min hemvist, närmare bestämt i Riksby. Jag tog tuben till Abrahamsberg, gick över Kvarnbacksvägen och satte av rätt opp i skogen bakom grillen i korsningen, för just där hade jag inte gått förut.

Nästan direkt såg jag en slät, vacker bergvägg som borde kunna göra sig bra på bild. Och när jag kom närmare såg jag något alldeles särskilt.


Låt oss ta en närmare titt...


Jag visste sen förut att platsen varit flitigt bebodd före och under vikingatiden, men just den här hällristningen verkar inte så känd. Kanske för att den är så enkel och utan runinskrift. Eller kanske – vilket jag nu vet efter lite googlande – för att den eventuellt är från 1600-talet istället för från 900-talet som var den ursprungliga teorin. Jag har lite svårt att tro att någon gjort en så trovärdig efterapning, men man vet ju aldrig.

Efter lite kringstövlande i snön utan att finna något annat än inre ro kom jag ner till Lintaverken. Där jobbade jag när Volvo Aero hade jetmotorservice, men nu är det något säkerhetsföretag som tagit över lokalerna. Trist att de svenska storföretagens verksamheter försvinner ett efter ett ur landet, men det är inte konstigt med rådande skatteklimat.


Det man ser i bakgrunden rakt fram är provhusen där man körde motorerna efter att de monterats ihop. Jag kan meddela att det är otroligt mäktigt att stå på bryggan bara någon meter ifrån en Pratt & Whitney JT9 (sitter i äldre Boeing 747) på tomgång. Går man sen in i det isolerade kontrollrummet och drar på full sula så rister hela betongbyggnaden och traverskedjor och annat löst ställer sig i vindriktningen.

Fortsätter man en skvätt österut hittar man en komplett runsten med informationsskylt och allt. Inte lika spännande som ristningen i skogen, men ändå. Den är hitflyttad från Glia gravbacke när flygfältet byggdes, men mer om det strax.


Jag brukar roa mig med att försöka tyda skriften innan jag läser på skylten, men här är den lite för skadad i överkant för att det ska gå.

Gammal och Tjälve de lät resa denna sten
efter sin fader, en dugande man
Gud hjälpe hans själ

Ungefär tusen år senare bestämdes att ett flygfält skulle byggas i Riksby och man rev de sista husen vid bland annat Ranhammars gård som hade anor från medeltiden. Det gjordes också omfattande arkeologiska arbeten och man kunde datera gravfält till 500- och 600-talen, så nog har det bott folk här länge allt.

Bromma blev den första flygplatsen i Europa med asfaltbelagda banor och trots att det alltid i första hand varit en civil flygplats finns det mängder med militära lämningar i området.


Här hade jag helt sonika knatat rakt upp bakom runstenen och följt den illa upptrampade stigen upp på toppen. Precis under denna plats finns ett bergrum av gissningsvis stor magnitud, som är plomberat. Den nyfikne kan reka lite bakom återvinningsstationen så förstår ni vad jag menar.

Apropå den målade figuren på betongröret är det svårt att inte dra paralleller mellan graffiti och hällristningar. På sätt och vis är det ju samma sak. Människan vill på diverse olika sätt göra sig odödlig genom att lämna bestående spår efter sig. Kanske muta in sitt territorium. Jag förstår faktiskt inte varför ingen vågat sig på att göra nutida hällristningar istället för att klottra ner allmän egendom.

Det är inte bara jag som knallar runt här uppe tydligen...


Trots att skogsplätten ligger mitt mellan två stora vägar och en flygplats är det gott om spår av hare, rådjur och mindre knytt. Och en del människor förstås.


En kanonlavett visar på dåtida förstånd och nutida oförstånd, som jag ser det. Idag lägger man ner militäranläggningarna på löpande band och tycks tro att det kommer att vara fred i all framtid. Har man redan glömt att det inte ens var en mansålder sedan det var världskrig? Jag hoppas att jag inte lever den dag någon förklarar krig mot Sverige, för då är vi alla kanonmat som inte kan försvara oss över huvud taget.

Det började mörkna rejält och det var dags att ta sig ut ur snårskogen. Jag kan inte låta bli att mysa lite i såna här situationer. Över att ingen har en aning om var jag är. Det är bara jag och platsen.


Ut mot Kvarnbacksvägen och Lillsjön vetter en böljande sluttning, och det är här det forna Riksby legat. Antagligen en mycket vacker plats på sin tid, men nu finns bara kommunens stugor kvar, som dock har gamla anor. Mjölnarstugan byggdes på 1700-talet men har fått en extra våning under 1800-talet.


Ringklockan vid dörren lyser lite otäckt i mörkret, som om någon vore hemma där bakom de igenbommade fönstrena.

Jag hasade halkande ner för uppfartsvägen och tog en sista bild på den stora väderkvarnen vid korsningen Ulvsundavägen – Kvarnbacksvägen (eller Norrbyvägen som den heter österut härifrån). Den sistnämnda har naturligtvis fått sitt namn från Kvarnbacken och kvarnen själv, och det är hit mjölnarstugan hör.


Den ursprungliga kvarnen från 1600-talet stod högre upp på berget, men blåste ner 1912 och ersattes 1939 av Bällstakvarnen som flyttades till platsen istället för att rivas, i samband med vidarebygget av flygplatsen. Bällstakvarnen uppfördes från början 1855 och var i bruk i Bällsta till 1905 innan flytten något årtionde senare.

--------------

Som ni ser går det att hitta massa intressanta saker precis runt knuten, och det gäller nog var i landet man än bor. Men man måste vara lite nyfiken och kanske forska lite om man vill veta mer.

Vi ses!

PS. Alla bilder är tagna med Leica M8 och Summicron 28/2. DS.

Postat 2012-02-19 21:42 | Permalink | Kommentarer (18) | Kommentera

Förskjutningen av ”normalobjektiv” som begrepp

Många fotografer, kanske de allra flesta som är lite mer hängivna, har någon gång ägt eller åtminstone provat ett så kallat normalobjektiv. För några årtionden sedan var det ett sådant man oftast köpte till sin småbildskamera och kanske använde som enda objektiv över lång tid.
Med autofokusens och zoomarnas intåg på 80-talet blev sedan trenderna andra och normalen glömdes bort. Man ville ha mer av allt, vilket är en vilja som fortfarande tycks locka framför allt dem som är i början av sin fotografiska bana. Men normalen har faktiskt gjort en smygande återkomst. Det är nämligen inte alltid jätteroligt att släpa runt på en gigantisk zoomklump med förhållandevis låg ljusstyrka. För att inte tala om att det kan vara inspirerande med den naturliga begränsning som en fast brännvidd innebär.

Men vad är då ett normalobjektiv? Man tycks anse att 50 mm på småbildsformatet är normen och att detta sen kan översättas till andra brännvidder för andra film- eller sensorformat. Alltså till exempel ungefär 35 mm för APS-C-formatet, vilket de flesta systemkameror som inte är ordentligt dyra har.

Man kan dividera kring normalens definition, men vi kan börja med att konstatera att småbildsformatet är relativt nytt. Innan dess användes främst tvåögda spegelreflexkameror med 6x6-format. Dessa hade nästan alltid ett objektiv vars brännvidd motsvarade diagonalen av formatet, det vill säga √(56²+56²) = 79,2 ≈ 80 mm.

Översätter vi detta tänk till småbildsformatet så får vi √(24²+36²) = 43,3 mm. På mitt favoritformat, 6x7, blir det ungefär 90 mm.

Pentax 67II med 90/2,8 @ f/2,8 – 1/30 sekund – Kodak Tmax 400 @ 800


Vi kan konstatera att den ”äkta” normalen är en skvätt vidare än de 50 mm som förespråkas idag. Att den förlängts något är troligen för att det är lättare att göra ett nästan symmetriskt objektiv med den högre ljusstyrka som krävdes på det mindre formatet för att få vettig användbarhet med finkornig film (lågt ISO-tal). Sedan har det levt kvar och ingen verkar ha brytt sig om den – i min mening – högst betydande skillnaden.

Pentax 67II med 90/2,8 @ f/2,8 – 1/1000 sekund – Kodak Tmax 400 @ 800


Kombinerar man diagonaldefinitionen med ett mindre utdraget sidförhållande, som här med 55x70 mm (oftare 56x69 mm på andra 6x7-kameror), så får man något som är mycket svårt att uppleva och återskapa med en småbildskamera. Man får med avsevärt mer på kortsidan än med 50:an på småbild och en aning mer även på bredden.

Pentax 67II med 90/2,8 @ f/8 – 1/125 sekund – Kodak Tmax 400 @ 800


Efter att ha provat det här ett tag så är det mycket svårt att känna någon av den omtalade ”naturligheten” i det mindre formatets normalobjektiv. Själv känner jag i stort sett aldrig något behov av att beskära bilderna eller byta till en annan brännvidd ens i riktigt knöliga motivsituationer.

Som betraktare av den färdiga bilden befinner man sig i en slags trevligt ingenmansland där bildens format sällan eller aldrig gör sig påmint. Man glömmer helt enkelt bort att undra över eller lägga märke till bildvinkeln.

Pentax 67II med 90/2,8 @ f/8 – 1/125 sekund – Kodak Tmax 400 @ 800


Är man sugen på att testa detta utan att ha en mellanformatare så kan man använda en 35:a (eller 24 mm på APS-C) och redan i kompositionsögonblicket tänka att man beskär bilden ganska ordentligt i sidledd. Det finns också faktiskt ett enkelt och fint alternativ som är rätt redan från början, nämligen en micro four thirds-kamera med 20-millimetersobjektiv.

I början känns det konstigt med det ”ihoptryckta” formatet, men jag tror att de flesta uppskattar det när man väl vant sig. Det är riktigt synd att ingen tillverkare vågat göra en småbildskamera med ett sånt format som fyller bildcirkeln, vilket vore fullt möjligt. Dessutom skulle sensorytan öka en liten smula. Kanske får vi se det i framtiden när tillverkarna helt skrotat spegeln, men traditionen sitter djupt rotad i ryggraden hos fotografer, trots att de kanske aldrig ens fotat med film.

---------------

Om du har chansen att prova en kamera med äkta normalobjektiv, så gör det! Risken är förstås att det blir dyrt, men det är något av en ögonöppnare och en fröjd för den som tilltalas av fotografisk minimalism.

Postat 2012-02-16 22:58 | Permalink | Kommentarer (19) | Kommentera

Nykalibrerat ögonmått

Ibland genomlider man långa perioder utan att lyckas ta några vettiga bilder. Inspirationen kan mycket väl finnas där och så även fotoglädjen, men när man kommer hem och sätter sig framför datorn så framgår understundom att man inte fått med det man tänkte sig på bild. Eller att man helt enkelt måste ha halvsovit när man fotograferat. Och det är ju inte någon rolig upptäckt, för då är det för sent!

Det är som om man tappat blicken på något vis. Kanske måste man skärpa sig lite mer. Kalibrera ögonmåttet och börja titta ordentligt innan man trycker på knappen. Ibland kommer synen tillbaka helt av sig självt, antagligen för att man mår bra eller bara är allmänt vaken.

Jag tror bestämt att det var så i lördags, då jag och en kompis drällde omkring i utkanten av staden. Till en början fotade jag mellanformat för att få slut på en rulle som suttit lite väl länge i kameran, men efter en välförtjänt (nåja) fika som nypåfyllt bränsle fick jag fjutt på digitalkameran istället, när vi i stort sett var på väg hem igen.

M8 med 28/2 @ f/2,8


Lite synd på bilen i bakgrunden, men jag ville ha med hela den igentejpade rutan och backspegeln, så det fick bli såhär. Jag gillar verkligen mönster och former som bara råkat bli vackra, utan att skaparen haft en ringaste tanke på det.

M8 med 28/2 @ f/5,6


Eller varför inte helt slumpmässiga mönster som bara uppstått av vardagliga sysslor. Att se sånt kräver att man är vaken, vilket man som sagt inte alltid är. Men att se räcker inte. Det är på tok för lätt att bara slänga upp kameran utan att först fundera ut hur bilden ska bli så bra som möjligt.

M8 med 28/2 @ f/2


Mången skitig byggarbetarhand har öppnat den här dörren, vilket bildade ett intressant motiv. Hur kul hade det varit med en ren dörr, på en skala? Det är spåren av någon sorts verksamhet som man vill åt. Eller som jag vill åt.

M8 med 28/2 @ f/2,8


Det är knappast någon som haft en estetisk baktanke med uppläggningen av kantstenarna, men de organiserade staplarna tilltalar just därför. Jag hade gärna gjort bilden annorlunda men det gick bara att stå på ett ställe, så det fick bli vad det blev.

Ibland fotar jag förstås helt andra saker också, som här vid Gärdets tunnelbanestation.

M8 med 28/2 @ f/2


Det är alltså här alla era borttappade effekter finns, om ni undrat. I någon slags bastuliknande utrymme som fått vara kvar som minnesmärke över en tid då det fanns folk som skötte om saker och ting i samhället. Nu är det tydligen för dyrt, trots världens näst högsta skattetryck. Var tar pengarna vägen? Vi borde verkligen ha råd med några effektförvarare.

--------------------------

Att det gick bra att fotografera var nog för att jag var på bra humör, vilket jag är fortfarande. På jobbet har ett nytt, spännande projekt just startat och till på köpet har jag sovit riktigt gott i helgen. Allt sånt gör underverk för kreativiteten och jag ska snart börja ta med mig kameran för att fota lite efter jobbet på vardagarna nu när ljuset börjar återvända.

Nästa gång blir det lite bilder från mellanformatrullen. Vi ses då!

Postat 2012-02-13 23:41 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 Nästa