Kylslagen och utdragen snabbvisit på Kvarnholmen

God sömn natten till denna fredag gjorde att jag på något märkligt vis lyckades vakna pigg och utsövd klockan 05:10 i morse. Trots att himlen var klarblå när jag gläntade på persiennerna kollade jag prognosen, som lovade regn och kyla, så jag greppade paraplyet och packade ner tjocka tumvantar i väskan, innan jag for till jobbet.
Att jag är först på jobbet hör till ovanligheterna men idag var så fallet och humöret var därför gott. Delvis för att jag för tillfället har jävligt mycket att göra – vilket jag älskar att ha – men också naturligtvis för att en behövlig helg var i annalkande.
Arbetsdagen känns nästan hälften så lång om man kommer vid sjusnåret och går hem vid fyra jämfört med om man kommer vid nio och går vid sex. Fråga mig inte varför. Men idag kändes som en kort, intensiv och bra dag. Som alla dagar borde vara.

Det tråkiga är att nästan all den entusiasm jag kan ha under dagtid brukar vara helt borta när jag slutar, för hemma finns ingenting som väntar utom en säng att sova i. Därför försöker jag i den mån det går fotografera lite efter jobbet istället för att åka hem. Idag bestämde jag mig för att knalla runt Kvarnholmen, där jag inte varit på rätt länge.

Sony NEX-5N med Zeiss 50/2 ZM

Lagom till att jag rundat Svindersviken började det spöregna. Några buttra tankar for genom huvudet, men kunde utan större besvär viftas bort och paraplyet kom till nytta. Lite väder skadar väl inte?

I och med att jag hade 50:an på kameran så försökte jag koncentrera blicken en smula snävare än vanligt. Annars gillar jag 28 mm bäst, som blir nån slags normalobjektiv på NEX:en.

Sony NEX-5N med Zeiss 50/2 ZM

Uppe på toppen precis vid det stora bageriet började det snöa och blåsa något förbannat. Merde! Inga filter hade jag med mig till objektiven heller, så nu gällde det att försöka undvika att kleta ner hela frontlinsen på den glugg som för tillfället satt på kameran.

Med några nypåhittade handgrepp och paraplyskaftet nedstucket i ena jackfickan gick det ändå förvånansvärt bra, och min tidigare butterhet försvann snabbt när jag hittade mängder av trevliga små motiv längsmed den grusväg som ersätter den ordinarie bortsprängda Tre Kronors väg.

Sony NEX-5N med Leica 28/2 Summicron-M ASPH

En byggnisse klev ur sin bil och stegade bestämt mot mig där jag stod, en bra bit innanför avspärrat område, men slog av på takten så fort han såg att jag bara fotograferade. Vi talade ett litet slag om de K-märkta byggnaderna och han berättade att man skulle bygga nya innanmäten innanför fasaderna, precis som tidigare gjorts med själva Saltsjökvarn. En mycket trevlig lösning i mitt tycke, då man låter arkitekturen vara men utnyttjar området till något vettigt.

Ombyggnationerna tar säkert flera år från och med nu, men det är bra drag på Kvarnholmen.

Sony NEX-5N med Leica 28/2 Summicron-M ASPH

Jag vill inte uppmana till brott på något sätt, men jag tror att ni som är UE-intresserade ska ta er en liten kik, just nu. Jag talar inte om varför heller, så åk dit och undersök själva.

Det snöblandade regnet kom och gick under de närmare två timmar jag spenderade på Kvarnholmen, liksom vinden. Jag återgick till att koncentrera mig på detaljer som egentligen hade kunnat hittas på mer lättillgängliga platser.

Sony NEX-5N med Leica 28/2 Summicron-M ASPH

Om vi ska snacka lite om utrustningen också så är jag fortfarande oerhört nöjd med kameran. Den har en hel del hyss för sig, men om man hanterar den som om den vore en mellanformatare så går det bra. Och det är ungefär så jag tar mina bilder.

Sony NEX-5N med Leica 28/2 Summicron-M ASPH

Möjligheten att zooma in i sökaren eller på skärmen gör att alla bilder är perfekt fokuserade, förutsatt att man förstår hur man ska bära sig åt. Efter att jag sett mitt motiv så spenderar jag någon minut med att gå runt och hitta en bra plats eller vinkel som passar. Sen ställer jag mig där och försöker med små steg och rörelser hitta fram till en inramning där allt stämmer. Ibland går det fort, men det andra gånger kan ta uppåt 10 minuter innan jag är nöjd nog för att ta en bild.

Sony NEX-5N med Leica 28/2 Summicron-M ASPH

Precis efter den här bilden såg jag bussen komma i ögonvrån och kubbade bort till hållplatsen, for till Slussen och tog sen tuben hem. Jag frös något fruktansvärt men var samtidigt glad över att jag inte åkt direkt hem från jobbet. Mitt hem ser jag nämligen som ett fängelse. Där är jag så lite det bara går.

-------------------

Trevlig helg! Min kommer jag som vanligt att försöka spendera utomhus, även om det snöar, regnar eller blåser. Fotografera kan man alltid göra;-)

Fotografering handlar om att exkludera och eliminera

Med anledning av att jag på sistone börjat använda ett vidvinkelobjektiv för första gången på länge, har jag också funderat lite på dess användningsområden. Nu kommer jag säkert att trampa på några ömma tår, men jag vill påstå att de flesta använder vidvinkelobjektiv för att få med så mycket som möjligt i bilden, och det är därför det ofta rekommenderas för landskap och liknande. Visst kan det vara trevligt ibland, men i mitt tycke är vidvinkeln ett ofta missförstått objektiv. Kanske just för att man lätt halkar in i detta snäva (!) få-med-allt-tänkande utan att sen någonsin ta sig ur det.

Resultatet är plottriga bilder där allt är väldigt smått och även om man får en bra överblick så finns det ingenting som fångar betraktarens sökande blick. Det är mest häftigt för att det inte ser ut som man upplever motivet med ögat.

Nu kanske du börjar undra hur fasen jag ska få detta att gå ihop med rubriken. Varför skulle man använda ett vidvinkelobjektiv för att utesluta saker, när det uppenbarligen ger möjligheter till motsatsen? Jo, till exempel för att avståndet kräver det.

------------------

Igår var jag trött som bara den efter jobbet men bestämde mig resolut för att fotografera lite istället för att åka hem. Något inom mig stämde väldigt bra, för jag lyckades trots tröttheten ta ovanligt många vettiga bilder på kort tid.

Sony NEX-5N med Voigtländer 15/4,5 @ f/5,6

Bilden ovan, som är den första på promenaden, hade jag inte kunnat ta med ett normal- eller teleobjektiv. Jag ville isolera kedjan och de fyra fästhålen i den tjocka stålskivan för att de bildat en estetiskt tilltalande form, med såväl slump som välordning inblandat.
Enda sättet var att fotografera skivan ovanifrån, och på den högsta höjd jag kunde nå med armarna hade normalobjektivet bara fått med en liten bit av mitten. Följdaktligen valde jag vidvinkeln och höll kameran på framsträcka armar, pekandes nästan rakt nedåt och tryckte av utan att se något alls.

Ironiskt nog har jag alltså lyckats eliminera omgivningen genom att använda en stor bildvinkel. Rakt emot det gängse tänket om att med vidvinkel inkludera istället för att exkludera.
Lite senare hittade jag ännu ett motiv som kunde fångas med samma teknik, men det förstod jag inte att jag gjort, förrän långt efteråt.

Sony NEX-5N med Voigtländer 15/4,5 @ f/5,6

För att få en diagonal komposition med trottoarkanten som ram i ovankant samt utrymme mellan denna och kuberna, hade jag inte kunnat stå längre bort och därför inte heller kunnat använda en längre brännvidd. Här hade förmodligen en ännu vidare bildvinkel kunnat vara effektfullt, men det kanske också hade sett lite för ”spektakulärt” ut. Jag gillar inte spektakulära bilder eftersom det oftast bara är tekniska aspekter som gör bilden tittvärd då. ”Wow, vilken häftig vinkel!” är inget bra betyg tycker jag.

------------------

Nu ska vi emellertid inte begränsa oss till vidvinklar. Jag vill hävda att all fotografering handlar om att utesluta saker. Att begränsa verkligheten. Att beskära den. Att bara plocka ut det som man finner intressant. Oavsett om det är några kuber på marken, en mäktig och vacker havsörn i flykt, ett bra skott i fotbollsmatchen eller en intressant händelse på gatan. Det fotografen gjort i samtliga fall är att eliminera allt det ointressanta runtom, men på helt olika sätt.

För min egen del handlar allt om att lyfta fram intressanta former, vackra färger och mönster i helt vanliga saker. De där som de flesta går förbi varje dag utan att reflektera över. De som måste framhävas från sin trista omgivning för att få liv och bilda god estetik.

Sony NEX-5N med Zeiss 50/2 Planar ZM

Här har jag istället använt ett kort teleobjektiv, eller kanske ska man kalla det en ”lång normal”, för att på större avstånd skära ut en i sammanhanget liten del av motivet. Framför mig på marken låg en stor hög med presenningar som när jag klev på dem sjönk ihop, och ut forsade stora mängder vatten över mina otäta skor. Jag kunde alltså inte gå närmare och därför inte använda en kortare brännvidd.

Jag gillar bäst att använda objektiv med fast brännvidd; mest för att de är nätta och därtill ofta ljusstarka, men också för att de brukar vara mycket skarpa. Manuell fokus har blivit något av en grej för mig och jag trivs inte med moderna, plastiga objektiv.
En zoom är annars egentligen ett effektivt verktyg för att fullt ut  kunna anamma idén om uteslutning. Man kan då nämligen ställa sig på rätt ställe och sen beskära motivet optiskt, till precis det utsnitt man vill ha. Tyvärr lockas många att ställa zoomen i ett av sina två ändlägen och sen flytta sig själv tills det blir ”häftigt”, men så behöver man alltså inte göra.

Använder man fasta brännvidder får man istället leta motiv som passar in i den bildvinkel man har till hands.

Sony NEX-5N med Leica 28/2 Summicron-M ASPH

Mitt lilla kit består som ni ser av 15, 28 och 50 millimeter på en sensor med så kallat APS-C-format, vilket de flesta enkla till medeldyra systemkameror idag har. På en kamera med det större småbildsformatet motsvarar det ungefär 23, 42 och 75 millimeter. Det täcker nästan allt jag kan tänka mig att vilja fotografera. Ibland skulle jag vilja ha något längre, men man kan ofta beskära ganska hårt om objektivet är bra och om kameran har hyfsad upplösning. Sen föredrar jag motiv som ligger ganska nära mig, så tjugoåttan är den jag gillar bäst.

Sony NEX-5N med Leica 28/2 Summicron-M ASPH

Den tomma, svartskimrande väggen är för mig en viktigare del av motivet än cyklarna, medan deras prydligt uppradade styren tillför, balanserar och komplementerar.

När bilden blott handlar om färg och form kan kan abstrakt och konkret få mötas i vilka kombinationer som helst, vilket gör möjligheterna att finna motiv oändliga. Var som helst, när som helst och hur som helst. Det gäller bara att se och våga utesluta allt det andra runtom.

------------------

Och så en liten brasklapp. Objektiven i inlägget varierar från dyra till hiskeligt dyra, men det är naturligtvis inte deras förtjänst att jag tagit bilderna och sett motiven. Jag hade troligen klarat mig utmärkt med enkla och billiga Sony 18-55/3,5-5,6 samt 16/2,8 även om det inte varit lika trevligt.

Hur som helst kan jag verkligen rekommendera en liten, spegellös kamera med vinklingsbar skärm om du gillar att fotografera på det sätt jag gör. Det är hur kul som helst och väskan blir fjäderlätt. Att man dessutom kan fotografera obemärkt är ett stort plus.

Höjden av vansinne är att köpa två nästan likadana objektiv

Alldeles nyligen inhandlade jag en stycke Zeiss 50/1,5 C-Sonnar ZM att använda på min lilla NEX-5N. Ett besynnerligt objektiv som fått mestadels god kritik; dock tydligen i många fall av folk som inte ens provat det själva. Det brukar bli så när internet är med i informationsspridandet, tyvärr.

Zeiss själva marknadsför objektivet mycket försiktigt, med all rätt vill jag påstå, efter att ha ägt det en stund. Det är motsatsen till mångsidigt och har så mycket knasigheter för sig att jag raskt bestämde mig för att prova den enklare och lite mindre knepiga 50/2 Planar ZM. Det visade sig vara en mycket bra idé.

50 mm är ett enda stort ingenmansland på APS-C-kameror. Jag har verkligen hatat denna brännvidd när jag hade Nikon D200, så det må tyckas skumt att jag på ett bräde nu lagt ut stora pengar på två objektiv som är ”fel”. Men det har sina poänger.

Sony NEX-5N med ZM 50/2 Planar @ f/5,6

Men, om jag får säga det själv, så har jag vid det här laget kommit såpass långt i mitt kunnande att jag kan få till det jag vill även med knasiga bildvinklar. Så jag återgår till att förkovra mig i det rent tekniska, samtidigt som jag förhoppningsvis kan leverera en och annan vettig bild.

Sonnaren är ett objektiv som bör plåtas vid full bländaröppning. Det finns liksom ingen vits att blända ner eftersom skärpeplanet ändå är så krökt att bara det du fokuserat på är skarpt. Dessutom har det inte alls den ”Zeisskaraktär” som jag många gånger hyllat. Planarn däremot, känns helt rätt från första skott.

Sony NEX-5N med ZM 50/2 Planar @ f/4

Ah! Allt det jag väntar mig av ett Zeissobjektiv, efter att ha ägt en hel bunt, finns där som på beställning. Knallskärpa, fina färger och en ”avrullning” till oskärpan som tilltalar.

Det är lite som en beroendesjukdom, det här med Zeiss. Det tar rätt lång tid att halka dit, men när man sett ljuset så är man rökt. ZM 50/2 Planar beter sig mycket likt ZF 50/1,4 Planar i det att det är lite ”snällare” än till exempel 35/2 Distagon. Bildkvaliteten är inte lika ”in your face”, utan istället delikat och förnämlig. ZM 35/2,8 C-Biogon hamnar i samma ypperliga fack förresten.

Dagens lilla promenad utspelade sig på Djurgården. Jag tänkte kika lite vad som händer på Beckholmen, men se där var det igenbommat. Men det var inte så dumt att flanera längs kajen vid det renoverade varvet bakom Grönalund heller. Jag försökte använda det nya objektivet så mycket som möjligt, men någon bild med de övriga små kamraterna fick det bli också.

Sony NEX-5N med Leica 28/2 Summicron-M @ f/4

Det är nu jag börjar ifrågasätta mig själv. Är det ens någon skillnad mellan Zeiss och Leica? Ser någon annan det jag ser? Det spelar egentligen inte så stor roll. Men som jag upplever det är Summicronen annorlunda. Kanske är den det mest perfekta objektiv som någonsin gjorts. Ändå gillar jag de billigare Zeissgluggarna bättre. Leican ger liksom 100% av allt. Färgerna är så starka att jag ofta måste dra ner dem och oskärperenderingen i bakgrunden kan vara så mjuk att den blir tråkig. Men det är ju synd att klaga på perfektion.

Den konstiga bildvinkeln som 50 mm på APS-C-kameror ger, är utmanande och därför intressant. Mitt förhållningssätt är nu alltså helt annorlunda än förra gången jag hade en kamera med lite mindre sensor än fullstor.

Sony NEX-5N med ZM 50/2 Planar @ f/5,6

De bländarvärden jag skriver under bilderna är inte alltid korrekta, för det sparas inte på något vis i bildfilens data. Kameran vet inte ens om att det sitter ett objektiv där framme.

Det är nästan, nästan så att jag klurar på att sälja den vansinnigt dyra Summicronen och köpa ett ZM 25/2,8 istället. Men då tappar man ett stegs ljusstyrka, och om det kommer något NEX-liknande med större sensor så ångrar jag mig nog. Den får stanna ett tag. Priserna på Ebay är helt sinnessjuka och jag blir lite kallsvettig när jag tänker på att min minimala kameraväska av enkel modell är laddad med totalt nästan femtiotusen kronor när jag bara är ute och slöfotar.

Sony NEX-5N med ZM 50/2 Planar @ f/2,8

Naturligtvis är värdet en ständig nagel i mitt öga. Är jag verkligen värd detta? Är jag en tillräckligt bra fotograf för att förtjäna att använda det bästa som finns? Jag vet inte, men säkert är att det ger upphov till viss fostran. Jag kan inte visa upp vilka skitbilder som helst. Att sen ett riktigt proffs kanske levererat bättre är mest sporrande.

Promenaden blev längre än väntat. Den här trappan känner säkert några av er igen. Den mjuka kalkstenens marmorering i kombination med gotisk formgivning är något jag inte kan motstå.

Sony NEX-5N med ZM 50/2 Planar @ f/4

Kanske talar jag för döva öron, men några av er ser nog precis vad jag menar när jag säger att den här bilden har ZEISS stämplat över sig. Varenda liten krumelur i stenarna syns, samtidigt som helhetsintrycket är tämligen mjukt och behagligt.

Jag vill påstå att effekten av ett objektivs förträfflighet tilltar kvadratiskt med sensorns storlek, till dess att man når begränsningen hos själva bildcirkelns storlek. Jag provade aldrig ZF 50/1,4 Planar på den mindre sensorn, och idag övergick det i en ung mans ägo. Men jag var redan innan tämligen säker på att dess mindre ljusstarka ZM-kusin skulle leverera det jag vill ha. Den är liiiite annorlunda; objektivt sett bättre. Samma sammetsmjuka oskärperendering och subtilt målande färgpalett, som med efterbehandling kan pressas till en oerhörd stuns.

Sony NEX-5N med ZM 50/2 Planar @ f/2,8

Sonnaren då? Den är till salu, men får jag den inte såld så gör det inget. Den har kvaliteter som jag tror skulle vara helt fenomenala på en större sensor. Om inte annat kan man använda den vid full glugg, handhållet, när det är för mörkt för f/2.

Sony NEX-5N med ZM 50/1,5 Sonnar @ f/1,5 – ISO 3200 och 1/25 sekund

I och med att jag håller på att göra mig av med mina Nikonkompatibla prylar så har jag frigjort en del pengar. Det finns egentligen inget ”behov” av ytterligare objektiv, då 15, 28 och 50 mm täcker det mesta. Men jag skulle gärna prova ett ZM 35/2. Har du ett till salu så är det bara att hojta till!

Fortsatt trevlig helg!

Makrotips för Sony NEX

När Sony släppte sin serie av NEX-kameror hade de troligen ingen aning om att de av vissa skulle komma att användas för helt andra saker än utvecklarna avsett. Föga anade de att detta skulle bli den av entusiaster mest omtalade och hyllade plattformen för användande av helt andra objektiv än Sonys egna.

För er som inte är bekanta med konceptet så handlar det om spegellösa kameror med mycket kort registeravstånd; alltså måttet från sensorn till bajonettfattningen för objektiven. Att avståndet är kort innebär att man med hjälp av en enkel adapter kan sätta i stort sett vilket objektiv som helst på kameran, förutsatt att det kan fokuseras manuellt och att man kan ställa bländaren rent mekaniskt på själva objektivet.

Själv har jag liksom många andra insett att den bästa matchningen för kameran – i mitt fall en NEX-5N – är objektiv för Leicas M-bajonett, då de redan från början är avsedda för spegellösa kameror. Utbudet är mycket stort och prisbilden sträcker sig åtminstone nedåt tusenlappen för rysktillverkade objektiv kring 35-50 mm. Uppåt finns ingen som helst gräns på vansinnet däremot.

---------------

En mycket stor nackdel med samtliga M-objektiv är att de har stor närgräns. Alltså att det kortaste avståndet du kan fokusera ned till, är långt. Vanligast är 0,7 meter, men 1 meter är inte ovanligt på äldre konstruktioner. Några få moderna objektiv från till exempel Voigtländer går ner till 0,5 meter för vidvinklar, men inte ens det är något att hurra för när man vill ta närbilder. Men, det finns en elegant lösning!

En klurig filur i Taiwan tillverkar nämligen en M-adapter för NEX med inbyggd fokussnäcka! Jag hittade tips om denna på Fred Mirandas fotoforum och beställde raskt en direkt från Hawks på Ebay.

Trots den nästan komiska språkförbistringen som följde efter ett par enkla frågor från mig, kom adaptern till närmaste postkontor på blott 6 dagar efter utsatt datum för skickandet.  Och jag må säga att jag är gruvligt nöjd!

De flesta billiga adaptrar för M till NEX är liiiite för tunna för att man med säkerhet ska kunna fokusera till oändligt. Hawks-adaptern är enligt spec 0,1 mm för tunn, vilket gör att objektiv från 35 mm och uppåt fokuserar tämligen exakt enligt avståndsskalan, medan vidvinklar kan gå en bit förbi oändligt. På bilden ovan (som för övrigt är tagen med en Canon S10 från 1999) ser vi mitt Voigtländer 15/4,5 med de circa 3 mm utdrag som adaptern tillåter som mest. Det kanske inte låter så mycket, men närgränsen flyttas från 0,5 meter till precis strax framför frontlinsen.

Den här bilden är helt obeskuren och myntet närmast är en svensk enkrona, med en tämligen ovanlig baksida. ”Den underbara sagan om ett land på andra sidan hafvet”, står det och jag undrar hur Finland hamnade på ett svenskt mynt. Fint, fint i alla fall!

Utdrag är ett knepigt begrepp. Ju kortare brännvidd objektivet har, desto närmare flyttas närgränsen med ett visst utdrag. Så makroregionen hamnar man bara i med Hawks-adaptern om man använder korta brännvidder, men samtidigt kan man ändå förkorta närgränsen ordentligt hos ett normal- eller teleobjektiv.

Mitt nya Sonnar 50/1,5 ZM har en otäckt stor närgräns på 0,9 meter, men med adaptern kan jag halvera den.

Ska vi dra det till sin spets så vill jag påstå att det vore korkat att INTE köpa en adapter med utdragsmöjligheter. Det finns flera som härmat Hawks, men om du vill stödja upphovsmannen så hittar du honom här: http://myworld.ebay.com/hawks_factory/?_trksid=p4340.l2559
Jag betalade ca 1200:- och med tanke på byggkvaliteten så måste jag säga att det är mycket prisvärt. Särskilt jämfört med de vanliga, extremt ruttna adaptrar som erbjuds från Kiwi och andra märken.

-------------

Annars då? Jodå, våren är i annalkande och kameran hänger med varje dag. I eftermiddags var det underbart varmt och jag promenerade utan mössa från Slussen till Thorildsplan, via Långholmen medan solen gick ner.

På fredag ska jag hämta ett Zeiss 50/2 Planar ZM hos en annan FS-medlem och sen utvärdera mot Sonnaren. Må bästa objektiv vinna!

Snart är alla dina objektiv värdelösa

Det pågår en revolution om du inte redan märkt det. Inte direkt i det tysta, men den är ändå inte såpass uppmärksammad att konsekvenserna av den kan skönjas om man inte har huvudet på skaft. Jag talar naturligtvis om utfasandet av spegelreflexkameran som konstruktion. För att de mindre tekniskt bevandrade ska förstå hur detta kan ha någon större betydelse så ska jag lite kort beskriva vad det handlar om.

Till alldeles nyligen fanns det bara ett sätt för fotografen att se genom kamerans objektiv (om vi bortser från storformatkameror), vilket kan vara helt avgörande för att lyckas komponera sina bilder så exakt som möjligt, nämligen genom en spegel mellan objektivets utgångspupill och filmen eller sensorn där ljus länkas av till en optisk sökare. Detta medför en rad nackdelar som man kanske inte tänker på.

För det första måste det finnas en massa rörliga delar, mattskiva, prismor och grunkor som måste kalibreras minutiöst för att allt ska lira med autofokus eller manuell fokus, samt att det måste gå tillräckligt snabbt att fälla upp och ner spegeln för att det inte ska störa med onödigt lång ”blackout” före och efter exponeringen. Detta klarar moderna kameror galant, men det finns en mycket, mycket större nackdel. Nämligen att objektiv med brännvidd som är kortare än – eller ungefär lika lång som – avståndet mellan utgångspupill och film- eller sensorplan, måste ha en klurig konstruktion.

----------------

Vi tittar på några nytagna bilder med Sony NEX-5N mellan varven, så ska jag förklara vidare. Den kameran saknar spegel, vilket vi ska se är en stor fördel.

Slakthusområdet – Summicron-M 28/2

Exakta kompositioner är något jag själv gillar skarpt och därför har spegelreflexkameran alltid varit det självklara alternativet. Men så var det objektivkonstruktionens nackdelar som jag nämnde. Det är nämligen så att om objektivets ”optiska mittpunkt” ligger på samma avstånd från sensorn som brännvidden, så kan det ges en helt symmetrisk konstruktion. I praktiken gör man ändå objektiv för spegellösa kameror en aning asymmetriska, men det ska vi inte gå in på nu. Det viktiga är att normal- och vidvinkelobjektiv kan göras väldigt mycket mindre än dito för en spegelreflexkamera.

Container – Summicron-M 28/2

Det man måste göra (förenklat sett) med korta objektiv för spegelreflexkameror är att man tar grundkonstruktionen från ett normal- eller teleobjektiv och sätter en vidvinkelkonverterare framför. Alltså till exempel en drös negativa linser, vars tillförda distorsion på ett eller annat sätt måste korrigeras med ändringar i ursprungskonstruktionen.

Jag vet egentligen för lite om det här för att uttala mig, men något åt det hållet är det. Det intressanta för oss användare är att vidvinkelobjektiv för spegelreflexkameror blir väldigt stora, och det är ju inget trevligt. Man kan säga att ju längre ut man måste flytta objektivet från sensorn, desto mer måste man korrigera dess design genom att tillföra ännu mer linser på framsidan. Så effekten blir dubbelt illa.

Zeiss Distagon 35/2, Leica Summicron-C 40/2 samt Summicron-M 28/2

Här ovan ser vi tydligt hur detta kan te sig. Distagonen längst till vänster är nog det närmaste man kan komma ett ”teleobjektiv med vidvinkelkonverterare” frampå. Den lilla fyrtian sitter 18,5 mm närmare filmen eller sensorn och kan istället vara nästan helt symmetrisk, och därför väldigt liten. Att tjugoåttan är lite större beror på att det är en mycket sofistikerad och modern design som ändå jämfört med ett 28/2 för spegelreflex är minimalt i storlek.

Förutom att kunna vara små har nästan-symmetriska objektiv en annan fördel. De har i stort sett ingen geometrisk distorsion, alls. Det innebär att räta linjer utåt bildkanterna förblir helt räta.

Pendlingsfordon – Summicron-M 28/2

Jag är helt övertygad om att spegelreflexkameran sjunger på sista versen. NEX och dess små kusiner från andra märken är bara början och Leica M9 har redan bevisat att det fungerar (om än med vissa problem) och att man kan utnyttja befintliga objektivs hela bildcirkel även när utgångspupillen ligger relativt nära sensorn. För det är där problemen kommer in. Ingenting är ju gratis, som bekant.

Titta noga på det vita planket ovan. Ser du att färgtemperaturen skiftar över ytan? Den är kallare utåt hörnen och varmare i mitten. Det beror på att det korta avståndet från utgångspupill till sensor innebär att ljuset faller in mycket snett mot sensorns hörn, och därmed ter sig filterpaketet framför sensorn tjockare där än i mitten, vilket orsakar en färgförskjutning samt i extrema fall dessutom ett krökt skärpeplan. Leica M9 har löst detta med ett mycket tunt IR-filter och inget anti alias-filter alls.

Trädrötter på skolgård – Voigtländer 15/4,5 Super Wide-HELIAR

Jag tror att Nikon bredde på så förskräckligt med prestanda i den nya D800 delvis för att de visste detta. Att spegelreflex snart kommer att vara ute och att kameran måste hålla och kännas modern länge, länge.

Har man inga problem med att bära runt på större objektiv än nödvändigt så har de mer telecentriska vidvinklarna fördelar som lägre vinjettering och jämnare skärpa från mitt till hörn samt framför allt mindre stökig bakgrundsoskärpa utåt bildhörnen. Telecentricitet är när utgångspupillen ser ut att ligga långt bort om man står på sensorn och ”tittar ut genom objektivet” trots att brännvidden är kort, vilket är fallet med Distagonen för Nikon till exempel. Men man får tänka på att de flesta riktigt fräsiga vidvinkelobjektiv för spegellösa kameror faktiskt är designade för att användas med film (Leica M-systemet framför allt), så även på den fronten lär vi se en revolution.

----------------

Nu är alltså frågan om man raskt ska sälja av sina dyra vidvinkelobjektiv för spegelreflexkameror. Jag håller redan på för fullt! Distagon 35/2 här ovan är till salu till exempel. Även mitt älskade ZF 50/1,4 Planar.

Det sistnämnda har en mycket speciell karaktär och jag gjorde härom dagen ett dyrt impulsköp i hopp om att kunna ersätta det med något mindre. Det blev ett Zeiss 50/1,5 C-Sonnar, som nog är det märkligaste objektiv jag ägt eller provat.

Staketkaos – C-Sonnar 50/1,5 ZM @ f/2,8

Om man gillar snygg bakgrundsoskärpa så måste detta vara den heliga Graal. Däremot har det så många andra nackdelar att jag redan satt ut det på annons igen och bestämt mig för att inhandla ett ZM 50/2 Planar istället. Skärpeplanet är såpass krökt att hörnen även på den lilla APS-C-sensorn i NEX-5N inte är skarpa förrän vid f/8!

Å andra sidan...

Kurragömma – C-Sonnar 50/1,5 ZM @ f/1,5

...är det faktiskt riktigt skarpt vid full öppning. Nästan lika skarpt som ZF-Planarn är vid f/2,5. Men jag vet inte riktigt vad jag ska använda det till. Jag fotar sällan med kort skärpedjup nu för tiden och den mindre sensorn gör det inte direkt mer lockande.

Snökanon i Hammarbybacken – C-Sonnar 50/1,5 ZM @ f/1,5

Det är lustigt att en design som härrör från 30-talet fortfarande kan vara så intressant. Men den är enormt svårtämjd och jag har hållit på att gå upp i limningen ett antal gånger. Den gör liksom lite som den själv vill, och det vet jag inte riktigt om jag kan tolerera. Jag vill ha kontroll.

Sonnaren tycker jag emellertid är ett mycket bra bevis för, och exempel på, att spegellöshetens återtåg kommer att kunna emottagas varmt. Det gäller bara att fotograferna där ute förstår fördelarna, och det är ju som ni kanske insett inte så självklart eller lättbegripligt. Zeiss själva vågade inte göra en symmetrisk design till deras nya 24/1,8 för NEX-kameror till exempel (det är därför det är så förhållandevis stort). För de känner mycket väl till problemen som kan skapas av filtret framför sensorn, som de inte kan styra över i Sonys fall.

--------------

Nu väntar vi bara på en spegellös, modern kamera med fullstor sensor. Jag gissar att det dröjer två år ungefär. Kanske mindre. Till dess kommer jag att återigen förkovra mig i massa spännande, nya och gamla objektiv och under tiden njuter jag av att ha en extremt liten kamera med ypperlig bildkvalitet som jag kan ta med mig precis överallt.