Statistik är sanning och sanningen är alltid intressant

Jag har en märklig vana att anteckna alla fotoprylar som passerar mina händer, och under de senaste 7 åren sedan jag köpte min första riktiga kamera har jag fört bok. Det är knappast en slump att jag får en bunt mail från okända personer varje vecka, som på grund av mitt tekniska postande på en mängd forum fått för sig att jag vet massa saker om kamerautrustning. Det har de ibland helt rätt i. Låt oss ta en titt på varför!

Jag får upprepa det vanliga mantrat så att ingen tror något dumt. Detta är inte för att skryta utan för kunna föra ett resonemang om vad som är vettigt och för att illustrera att även en minimalist kan tillåta sig att byta prylar ofta. Hur ska han eller hon annars hitta det som eftersökes?

Jag blir lite mörkrädd själv, men detta är alla objektiv jag ägt.

Tokina 12-24/4

Tamron 17-50/2.8

Nikkor 18-35/3.5-4.5 AF-D

Nikkor 18-55/3.5-5.6 

Nikkor 18-70/3.5-4.5

Tokina 19-35/3.5-4.5

Nikkor 28-105/3.5-4.5

Nikkor 24-70/2.8

Nikon 75-150/3.5 Series-E

Tamron 70-300/4-5.6

Sigma 14/2.8 HSM

Voigtländer 15/4.5 Heliar II

Olympus 17/2.8 M.Zuiko

Tokina 17/3.5 RMC

Nikkor 20/3.5 AI-S

Sigma 20/1.8

Sigma 24/1.8 

Nikkor 24/2.8 AI

Nikkor 28/2.8 AI-S
Voigtländer 28/1.9 Ultron

Voigtländer 28/2 Ultron

Leica 28/2 Summicron-M ASPH

Sigma 30/1.4 HSM

Zeiss 35/2.8 C-Biogon ZM

Zeiss 35/2 Distagon ZF

Nikkor 35/2 AF

Nikkor 35/2 AI

Nikkor 35/1.4 AI-S

Voigtländer 35/1.4 Nokton

Voigtländer 40/2 Ultron II

Leica Summicron-C 40/2

Nikkor-H 50/2

Nikkor 50/1.8 AI-S
Nikkor 50/1.8 AF-D

Nikkor 50/1.4 AF-S

Zeiss 50/1.4 Planar ZF.2

Zeiss 50/1.5 C-Sonnar ZM

Zeiss 50/2 Planar ZM

Sigma 50/1.4 HSM

Nikkor 50/1.2 AI

Nikkor-S 55/1.2

Micro-Nikkor 55/2.8 AI-S

Pentax 6x7 SMC 55/4

Pentax 67 SMC 75/4.5
Zeiss 80/2.8 Planar C

Samyang 85/1.4 Aspherical IF

Nikkor 85/2 AI

Nikkor-H 85/1.8

Pentax 67 SMC 90/2.8

Voigtländer 90/3.5 APO-Lanthar

Leica Elmar-C 90/4

Zeiss 100/2 Makro-Planar ZF.2

Fujinon S 100/3.5

Pentax 67 SMC 105/2.4

Nikkor 105/1.8 AI-S

Nikkor 105/2.5 AI-S

Micro-Nikkor 105/2.8 AI-S

Sigma 105/2.8 Macro

Nikkor 200/4 AI


Ungefär 60 0lika modeller alltså, multiplar icke inräknat. Vad har jag nu lärt mig av detta? En hel del! :-)

Pentax 67II med SMC 90/2,8 @ f/2,8 – Kodak Tmax 400

Nu vet jag nämligen efter bara en kort provstund vad jag kan vänta mig av ett objektiv. Bilden ovan är från en rulle film jag tog härom veckan efter jobbet på en fredag. Regn hade förutspåtts så jag laddade den tåliga Pentaxen med min favoritfilm och satte ett mångsidigt men relativt litet objektiv frampå.

Tanken var att bränna hela rullen på full bländaröppning bara för att få fram det rätta mellanformatstuket, och det lyckades nog skapligt.

Pentax 67II med SMC 90/2,8 @ f/2,8 – Kodak Tmax 400

Jag vet mycket väl att 90:an ger krökt skärpeplan, vinjetterar vid full bländaröppning och är som skarpast på nära håll. Det har dessutom en ganska stökig bakgrundsoskärpa som man får passa sig för. Men det är ett väldigt bra objektiv överlag som jag skulle vilja placera ett snäpp över Zeiss 80/2,8 för Hasselblad.

Pentax 67II med SMC 90/2,8 @ f/2,8 – Kodak Tmax 400

Här kan vi ganska tydligt se hur mellanformat skiljer sig från småbildsformat. Hela moppen är i fokus och mycket skarp, men sen avtar skärpan toktvärt. Det beror på att korrigeringen för sfärisk aberration är bättre än för de objektiv som ger samma korta skärpedjup på mindre format, såsom till exempel 35/1,4 på småbild.

Med statistiken i bakhuvudet är objektivet förutsägbart. Jag behöver inte undra hur det beter sig i olika sitationer och jag vet att det ändrar karaktär på korta fokusavstånd. Det är där det trivs och skall användas.

Pentax 67II med SMC 90/2,8 @ f/2,8 – Kodak Tmax 400

6x7 är mitt absoluta favoritformat och jag har fyra objektiv till den här kameran. Alla med sina speciella egenskaper och hyss. För andra format har jag naturligtvis andra favoriter och för varje prylbyte kommer jag närmare den tekniska perfektion jag alltid eftersträvar.

Idag rastade jag Hasselbladaren en sväng i Gamla stan och insåg att jag nog gillar schaktsökare bättre än prismasökare, trots att PM5-prismat ger 1,0x förstoring med 80-millimetersobjektivet. Detta är en ganska spektakulär siffra för oss som vet hur sökare brukar uppmätas. Det innebär nämligen att när man för sökaren till ögat så ser man motivet precis lika stort som i verkligheten, och på småbildsformatet med 50 mm normalobjektiv (som används som standarddefinition för sökarförstoring) så motsvarar det 1,16x förstoring, att jämföras med ~0,7x som digitala proffskameror ger. Hasselbladsökaren är alltså rena bioduken i jämförelse.

----------------

Jag kommer aldrig sluta att utforska olika kameror och objektiv, så listan lär förlängas kontinuerligt. Men likt en naturligt logaritmisk kurva med basen e, avtar närmandet till målet med tiden och erfarenheterna, eftersom den värsta biten redan är avklarad.

y = ln x

Det bästa du kan göra för att slippa denna kurva är att titta på riktiga bilder tagna av riktiga fotografer. Labbtester visar sällan eller aldrig något som rimmar med det man själv ser på bild, så skit i Photozone, DxO och alla liknande sidor.

Men om du känner att du har lust så kan du göra som jag och prova allt själv istället:-)

Sökandet efter den bästa optiska sökaren är över

Blott tre rullar film har passerat Hasselbladaren sedan jag köpte den förra helgen, men redan har jag hunnit med att komplettera med lite intressanta prylar. Först köpte jag en ny mattskiva av typen acute matte av den trevlige försäljaren Jan Laurits som brukar annonsera här på Fotosidan. Det hade från diverse olika håll sagts mig att den skulle vara ett enormt lyft jämfört med originalskivan som är ganska mörk, och att det också var ett stort skäl att välja 500 C/M över den tidigare Hasselblad 500 C, då den sistnämnda inte har utbytbar skiva.

Mattskivan kom dagen efter beställning och direkt när jag provade den insåg jag att den inte skulle hjälpa mig ett jota. Originalskivans mörkhet beror på att den är väldigt matt, vilket gör att man ser precis var fokus hamnar, förutsatt att det befintliga ljuset räcker till. Det är där haken finns. Utbytesskivan var dock såpass optimerad för att vara ljus istället, att det blev ungefär som att försöka fokusera manuellt med originalskivan i en modern, digital spegelreflexkamera. Alltså nästan omöjligt.
Så Jan erbjöd en annan, liknande skiva fast med splitprisma (även kallat ”snittbild”) mot några extra hundralappar, så jag skickade tillbaka den första och väntade otåligt.

Ungefär samtidigt hade jag köpt en prismasökare av en annan FS-användare. Egentligen mest för att jag tänkte det kunde vara ball att prova, och för att priset var bra. Idag kom både den nya mattskivan och sökaren.

Ivrigt monterade jag attiraljerna som också inkluderade ett motljusskydd, och min första reaktion när jag kikade i okularet var att mungiporna åkte upp mot öronen.

– Dra ända åt helvete! Är det inbyggd biograf i kameran??

Jag skämtar inte när jag påstår att sökarbilden är ungefär dubbelt så stor till ytan som i min Pentax 67II. Jag trodde inte ens att det var möjligt. Tidigare har jag hyllat sökaren i Nikon FM2, och det här PM5-prismat som det heter, ger ännu lite bredare bild, och så då lika hög dessutom eftersom formatet är kvadratiskt.

Visst, den tar lite plats och gör kameran större.

Men viktskillnaden är inte särskilt stor och det tar bara några sekunder att byta till det ihopfällbara ljusschaktet om man vill använda det istället. Kamerans modulära uppbyggnad är mycket trevlig och något jag skulle önska mig hos digitala kameror av mindre snitt, men det får vi nog inte se i första taget.

Även mattskivan byter man mycket enkelt, så jag tar förmodligen med mig den gamla dito och schaktet när jag är ute, så att jag kan bygga om kameran när jag känner för det. När ljuset är gott så är det ändå svårt att matcha charmen av att titta direkt ner på mattskivan, och då får den med fördel vara väldigt matt så att man får en sökarbild med mycket djup.

---------------------

Nog om detta! Nu tittar vi på lite fler bilder från kameran ifråga istället. Och jag vill uppmana alla läsare att klicka på bilderna för att förstora, för annars blir kvaliteten onödigt lidande. Jag valde ut de bästa bilderna från senaste rullen till förra inlägget, så andrasorteringen får duga idag.

Zeiss 80/2,8 Planar @ f/4 – 1/15 sekund

Det brukar tjatas om att man måste ha stora och tunga stativ för tunga kameror, men det är skitsnack. Här har jag använt ett synnerligen litet och lätt Benro C0180T med Hasselbladaren, på sumpig och mjuk mark nere i en lerig skreva bakom Minneberg. Naturligtvis med spegeluppfällning och trådutlösare för att minimera alla eventuella källor till vibrationer. Här fokuserade jag förresten med schaktsökaren och originalskivan i väldigt dåligt ljus, vilket visar att den funkar som det är tänkt om man tar sig tid.

Och så en annan vy av den halvsjunkna båten vi tittade på igår. Notera gärna herrarna på segelbåten i bakgrunden som säkert undrade vad jag höll på med.

Zeiss 80/2,8 Planar @ f/2,8 – 1/60 sekund

Det här med kort skärpedjup på långt avstånd är en av mellanformatets fördelar jämfört med mindre format. Det går att få ungefär samma oskarpa bakgrund med ett 35/1,4 på småbildsformatet, men det kommer att se annorlunda ut. Främst blir övergången till oskärpan ”längre” och den absoluta skärpan per bildhöjd lägre eftersom objektivet måste ha en mycket extremare konstruktion. Däremot kan bakgrundsoskärpans karaktär; den så kallade bokehn, mycket väl bli mjukare om objektivet är modernt.

Objektivet Zeiss 80/2,8 Planar är en riktig klassiker och har ungefär samma konstruktion som det 50/2 Planar som jag använt för produktbilderna överst i inlägget, då på en Sony NEX-5N. Åttian är lite oskarpare vid full öppning men karaktären är ungefär densamma, det vill säga en aning bråkig bakgrundsoskärpa men desto mer tredimensionalitet.

Zeiss 80/2,8 Planar @ f/2,8 – 1/125 sekund

Jag är lite sugen på att prova ett Distagon 60/3,5 eller 50/4 bara för att se om de har en annan karaktär. Men annars finner jag 80 mm helt perfekt vad gäller bildvinkel. Man kan gott ha det som enda brännvidd på 6x6-formatet. Och så är det ju kul att så många klassiska foton har tagits med just denna kombination! Kanske oftare då med en Rolleiflex, men det är skitsamma.

Zeiss 80/2,8 Planar @ f/11 – 1/4 sekund

Det inklämda och fängslade stackars trädet mellan staketet och plåtskjulen är ett motiv jag återkommer till och ännu inte har lyckats göra rättvisa. Men en dag ska det bli bra. Den ljusa himlen är en svår nöt och antagligen borde jag prova att gå dit på morgonkulan så att jag får medljus istället.

-----------------

Och så ett litet tips i all välmening. Titta aldrig, någonsin i sökaren hos en Hasselblad med PM5-prismat om du inte tänker köpa en. För då kommer din egen kameras sökare att för evigt kännas liten, mörk och tråkig.

Trevlig helg!

Vardagskvällen är full av möjligheter

I afton har jag klurat lite på om jag ska framkalla en mellanformatfilm, gräva i arkiven eller kanske trotsa vädret och gå ut. Och nu såhär dags har jag klurat så länge att det är för sent för alternativ ett och tre, så det får bli en tillbakablick med lite digitalt fångade bilder som jag kommit att glömma i all yra över det analoga.

Dagarna innan påsk var jag ute med min lilla Sony NEX-5N, normalobjektiv och stativ, för att grundligt utforska mina närmaste omgivningar.

Leica 28/2 Summicron

Uppe bakom Salkhallen finns väl inget kul att hitta? Jodå! Det finns vackra motiv precis överallt. En algangripen betongmur är inte alls dumt om man bara lyckas hitta ett vettigt utsnitt. Precis som den trista väggen på kontorsbyggnaden med murgröna måste inramas på rätt sätt för att bli intressant.

Leica 28/2 Summicron

För två helger sedan, alltså strax efter påsk, var jag ute en sväng med en kompis och hittade återigen meningslösa men fascinerande motiv.

Zeiss 50/2 Planar ZM

Det kalla, grå stålet i små, ordnade trupper på väg mot den eviga vilan som obevekligen kommer att möta upp och försegla dem, när de omges av cement i gjutformar och byggnationer.

Polarn hade ett arbetspass att passa, så jag passade på att promenera hem från Liljeholmen i solskenet.

Leica 28/2 Summicron

Sol kan väl ingen ogilla, men jag gillar inte solbelysta motiv att fotografera. Nej, små skuggiga hörn är mycket intressantare. Och när man jobbar på dagarna så får man oftast nöja sig med en liten tur på kvällskvisten istället.

Förra veckan var tung och tråkig. Egentligen hade jag tänkt träffa Mahdad för en lokal fototur och lite allmänt skitsnack, men ork till socialt umgänge fanns helt enkelt inte och jag plågade mig istället med att cykla en långtur per kväll, helt fokuserad på att trötta ut mig till max för att få sova ordentligt. Kameran följer dock alltid med.

Leica 28/2 Summicron

Norr om Bromma flygplats är det riktigt skräpigt och härligt. De resande har flyttat sina alltid tillfälliga boningar till bakom Solvalla istället och lämnat diverse bråte efter sig. Du kanske noterar att jag nämnde resande i förra inlägget också. Jag både fascineras av dem och känner samtidigt en viss frustration över att de tycks stå över lagen eftersom de skräpar ner något fruktansvärt utan att någon vågar göra något åt saken. Det är helt enkelt inte politiskt korrekt att ställa samma krav på alla människor i detta land.

Innan jag vände hem tog jag en bild på sopstationen, som låg ironiskt gyllene och skinande mot den blå kvällshimlen.

Leica 28/2 Summicron

Jag har sedan dess försökt mig på några promenader efter jobbet, med visst men ganska klent resultat. Oftast är jag så trött att jag bara vill hem och sova, men just därför tvingar jag mig att stanna ute. Hemma finns inget att hämta.

Leica 28/2 Summicron

Imorgon blir det digitalt eftersom jag har två filmer att framkalla. Att fylla på med mer analogt skulle bara ta udden av hela saken. Det gäller att bilderna är aktuella, så att jag fortfarande har något att berätta om dem.  För jag tycker sällan att de håller helt på egen hand. Det krävs ett sammanhang.

------------------

Hur svårt och tråkigt det än känns så försöker jag göra vardagskvällar till min primära fotograferingstid. Det är då jag kan göra vad jag vill, med eller utan ork. Men jag vet också att om jag intar en fånigt positiv attityd så blir det bra. Bättre än när jag är utvilad under helgen.

En kulen kväll i trevligt kamerasällskap

I söndags hade jag inte mycket annat val än att dra ut och fotografera, som vanligt när tillvaron känns lite tom och tråkig. Efter att ha suttit inne hela dagen var jag kring middagstid väldigt rastlös, men till slut packade jag ner den nyinhandlade Hasselbladaren i en minimal axelväska och hängde därtill mitt minsta stativ över axelremmen. Precis när jag steg ut ur porten började det regna. Typiskt.

Men lite regn är inte så mycket att bråka om. Efter en rask marsch längs strandpromenaden lugnade sig nerverna något och jag plockade fram kameran.

Zeiss 80/2,8 Planar @ f/4

Klockan var kring sex och regnet lättade precis medan jag fällde ut stativbenen. Ett disigt töcken låg över Ulvsundasjön och stämningen var ganska speciell. Inte en käft ute, samtidigt som den fukttjocka luften överförde allsköns avlägsna ljud till mig från fjärran.

Trots att stativet är väldigt litet och oansenligt så hjälpte det mig på traven ordentligt. Den här gången hade jag nämligen laddat kameran med Ilford FP4+ som jag exponerade efter ”box speed” som är ISO 125.

80/2,8 @ f/8

Egentligen tänkte jag plåta den ruttna skorv till fartyg som ligger halvt osynlig från land, men idag var där folk i rörelse och jag ville varken störa eller konfrontera dem. Antar att det är nån slags resande eller hemlösa, då båten ser ut som om den tänker sjunka vilken dag som helst och helt klart är lagd lämpligt för att inte synas. Så istället förevigade jag det ovanstående beviset på att det finns bävrar i krokarna. Vem hade trott det?

Ett motiv jag försökt mig på många gånger är en gammal fin båt vars ägare lämnat att dö. Den här gången är jag ganska nöjd med resultatet.

80/2,8 @ f/16

Ljuset var helt rätt och likaså filmvalet. Ilford FP4+ är en traditionell film i den mening att den inte har någon hokus-pokus-teknologi i kornen. Den är som filmer var förr, helt enkelt. Att sen mina rullar passerade bäst före-datum 2007 spelar föga roll. Förvarar man film i frysen så kan den tydligen hålla hur länge som helst.

Jag slank runt den gamla gårdsbyggnaden som numera är kommunens, och platskontor för spårvägsbygget till Solna. Byggarbetsplatsen är fortfarande en generös källa till motiv, trots att den är under avveckling.

80/2,8 @ f/16

När jag fotograferar med Tmax 400 som är min standardfilm, eftersträvar jag oftast mycket hög mellantonskontrast. Men Ilfordfilmen har en annan karaktär och ber hellre om att valörrikedom. Den behöver inte alls efterbehandlas lika hårt men måste exponeras lite mer exakt för att komma till sin rätt.

Det här rullen har jag framkallat i Fomadon R09, vilket är nån slags kopia på Agfa Rodinal. Den spädes med fördel väldigt mycket (~1:100) för att kunna få ett relativt fint korn och hög kantskärpa, men här valde jag 1:25 mest för att prova, och det blev ganska bra tycker jag. Jag vill minnas att man får lite mer knök om man förlänger tiden och späder mer, men då får man plikta lite vad gäller gråskalans toner.

--------------------

På det hela taget är jag nöjd med Hasselbladaren trots att den är lite bökig att använda. Det kvadratiska formatet tvingar mig att tänka till, och det är skönt att slippa fundera över om man ska vända kameran på höjden eller inte.

Vi ses!

Första rullen med Hasselblad 500 C/M bådar gott

I lördags var jag i Uppsala och bytte kamera, vilket är något jag gör ganska ofta (har det sagts mig). Vi har alla olika mått på vad ”dyrt” är, men jag har fått uppfattningen att folk överlag tror att Hasselbladkameror är skitdyra. Så är lyckligtvis inte fallet!

För ungefär samma pris som man betalar för en ny, digital spegelreflexkamera med ett skapligt objektiv, får man en Hasselbladare med normalobjektiv och bakstycke. Priserna för ett så enkelt kit som möjligt varierar mellan ca 5000:- till 10.000:-. Tittar man på Blocket så finns dock folk som tror att de kan få ut nästan det nypris de gav när det begav sig på 70- eller 80-talet. Lycka till, säger jag bara.

För den som inte är bekant med systemet så är det vanligaste fotograferingssättet att man använder en ”skorstenssökare”, där man helt enkelt tittar rakt ner på mattskivan istället för att det sitter ett prisma emellan. Bilden blir därmed spegelvänd, vilket är jäkligt lurigt att vänja sig vid. Jag tog en rulle Tmax 400 under dagen i Uppsala och bilderna blev väl sådär, men några kan jag visa.

1/500 sekund – f/4

Här snackar vi äkta normalobjektiv! Diagonalen på filmformatet är exakt samma som brännvidden hos objektivet; Zeiss 80/2,8 Planar. Min egen upplevelse är att detta är mycket vidvinkligare än 50 mm på småbild, trots att det är snävare på bredden.

Tänker man kvadratiskt så är det en väldigt mångsidig brännvidd som täcker det mesta man kan tänkas vilja fotografera med en dylik kamera. Tyvärr hade jag en alltför ljuskänslig film i kameran, så jag fick fotografera mestadels ordentligt nedbländat.

1/500 sekund – f/11

Så jag fick välja motiv där bakgrunden också fyller en funktion, som här vid Uppsala station, på östra sidan.

Kameran verkar fokusera rätt och det finns inget ljusläckage eller annat elände som kan drabba en när man köper analoga kameror. Det har berättats för mig att Planar 80/2,8 inte är ett särskilt bra objektiv, men på det stora formatet spelar det faktiskt ingen roll. Jag kan se på de inskannade filerna att Voigtländer 80/3,5 Heliar, som satt i byteskameran, är skarpare överlag. Men så är det ett nytillverkat och modernt objektiv medan Planarn i detta fall är från 1982.

1/500 sekund – f/11

Detta var under den sista halvtimmen innan tåget hem skulle gå, så jag försökte bränna av alla bilder på rullen som ger 12 stycken. Anders spanar efter motiv i cykelparkeringen med Samyang 85/1,4 på kameran. Ett objektiv och en tillverkare som jag varmt kan rekommendera då det till en bråkdel av priset utmanar Nikons och Canons dito vad gäller optisk kvalitet. Men det är förstås helt manuellt.

Den spegelvända sökarbilden i Hasselbladaren gjorde mig stundom sjösjuk, särskilt när jag riktade kameran lite nedåt.

1/250 sekund – f/16

Jag brukar tjata om att 3:2 är ett uselt sidförhållande på bilder och att 5:4 eller liknande är trevligare och bättre. 1:1 är något helt annat. Här måste man verkligen tänka om man inte ska behöva beskära i efterhand.

1/500 sekund – f/11

Den smalspåriga museijärnvägens stoppbock blev sista bilden innan vi knallade bort och tog tåget hem igen.

---------------

Igår var jag ute och fotade en rulle Ilford FP4+ med stativ i grannskapet där jag tror det finns betydligt fler bra bilder. Såvida allt funkade alltså, eftersom jag körde en 120-film i ett 220-bakstycke. I värsta fall har jag förlorat första och/eller sista bilden, men det kan jag leva med.

Takten kommer förhoppningsvis att vara ganska hög framöver, så med lite tur har vi nya bilder att kika på redan i övermorgon. Måste bara framkalla och skanna nästa film först.

På återseende!