Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

En kamera, ett objektiv, ett skitväder

Ibland känner jag mig som en jäkla klantskalle till fotograf som inte lyckas med någonting hur mycket jag än försöker. Men så kommer små ögonblick då allt stämmer. Faktiskt oftast under sämsta möjliga omständigheter och jag tror att det beror på att det är just då jag vågar släppa kraven på mig själv. Därigenom blir allt ironiskt nog mycket bättre.
Det kanske verkar rätt självklart, men hur rationell jag än må vara som person så får vettet aldrig riktigt grepp om mig när jag ska skapa något. På sätt och vis är jag glad över det, trots att det kan vara väldigt frustrerande.

Hela veckan har jag försökt, försökt och försökt igen. Jag har trots den vanliga håglösheten efter jobbet varje kväll släpat mig ut ändå. För skam den som ger sig! När det handlar om något som jag VET att jag kan, så ger jag inte upp i första taget.

Ikväll upprepade jag tvångsproceduren och nu gick det bättre! Kanske för att det började regna i samma stund som jag besteg min velociped.

Sony NEX-5N med Leica 28/2 Summicron ASPH @ f/5,6


Jag är ingen anhängare av regn direkt. Men ibland behövs det och jag tror att alla pollenallergiker där ute drog en lättnadens suck när nu himlen bestämde sig för att sätta alla luftburna partiklar på plats. Själv mös jag lite faktiskt. Fåglarna kvittrade obekymrat på och att doften av våt asfalt får mig att gå igång avslöjar att jag kanske inte är den anti-stadsbo som jag ibland vill tro. Allt har sina goda sidor.

En bra sak med regn om man är en sån som jag, är att man får vara ifred. Man kan knata runt sitt motiv, fundera och planera kompositionen utan att det är massa folk som undrar vad man håller på med och ställer sig och glor på en. Sånt kan få mig att åka hem och sura fast felet egentligen bara är mitt eget.

f/2


Det bokstavligen sura med regn är att kameran blir blöt. Och att man gärna får fallande vattendroppar med i bild som kan förstöra om de är för många. Men att man själv blir blöt är inget jag bryr mig om alls faktiskt.

En del motiv tjänar ganska mycket på fuktigt väder. Färgerna blir klarare med lite väta på ytorna och det ”platta” ljuset som många verkar avsky ser jag som en stor fördel. Därför bemödade jag mig att ta en bild på ett motiv som jag velat fotografera varje gång jag passerat, utan att ha funnit motivationen förrän nu.

f/2,8 med polfilter


Färgkombinationen mellan putsen och gardinerna tillsammans med symmetrin kom så till slut till sin rätt. Helst hade jag sluppit speglingen i glaset, men inte ens polfilter rår på den när man pekar objektivet rakt emot en glasruta.

Jag anammade Bengt Björkboms metod med att ha kameran under jackan. Det tycks funka bra så länge man inte cyklar så att man blir svettig, för då mår nog inte kameran så bra där under. Emellertid bör man slippa problem med kondens på sökarokularet och objektivlinsen när kameran är varmare än omgivningen, så vid svalt väder är det säkert utmärkt. Måste undersökas ytterligare!

Jag har varit inne på att sälja Summicronen, men varje gång jag använder den ångrar jag mig.

f/2


Jag har haft några objektiv som varit lite extra magiska. Det här är ett av dem.  Färg, kontrast, skärpa och oskärpa är så bra att man kan trilla av stolen, till och med på en liten APS-C-sensor. Det finns egentligen inget mer att önska utom möjligen artefakter och aberrationer som kan tillföra nån slags ”karaktär”.

Det har tredimensionalitetsillusionen som de bästa Zeissobjektiven ger, fast med MYCKET mer färg, och det presterar nästan lika bra på alla avstånd.

f/4


Jag stack ut vid åtta och kom hem nio. Ni vet ju att jag gillar film, men att kunna publicera sina bilder bara nån timme senare är en fröjd. Jag gillar inte att sitta och gallra och låta bilderna ”mogna”, för då skulle jag antagligen refusera mig själv för mycket. Nej, pang på ska det vara! Ju färskare bilder desto bättre.

-------------------

Ikväll hjälpte skitvädret mig att ta bättre bilder än under resten av veckan, mest för att jag trivdes bättre och fokuserade mindre på fotandet. Tydligen måste det finnas ett slags motstånd i omgivningen som får mig att släppa kraven för att allt ska lira. Att då också ha en kamera och ett objektiv som man kan lita på är ganska viktigt. Det är aldrig utrustningen som är flaskhalsen när jag fotograferar och det motiverar mig att arbeta hårdare.

Imorrn har jag sjukt mycket att göra på jobbet, men kanske har jag tid att hämta upp mitt Leica 40/2 som jag har haft utlånat till en god vän. Som vanligt är man ju sugen på att prova något ”nytt”! ;-)

Postat 2012-05-31 22:51 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Att köra vilse är en underskattad hobby

När foto kommer på tal brukar jag gärna framhålla dess största fördel; att fotografering kan kombineras med i stort sett vilken annan aktivitet som helst. Du kan ha med dig kameran i skidbacken, på jobbet, på festen, på semestern, på fotbollsmatchen (i alla fall om du inte spelar själv), på julafton, och så vidare. På så sätt är foto ett trevligt komplement till allt det andra man gärna pysslar med och behöver inte ens för den mest entusiastiska fotograf vara det viktigaste vid en given fotosituation.

Det där andra man pysslar med kan ta sig vilka former som helst. Själv är jag gärna ute på oförutbestämda utflykter, helst på cykeln men gärna också till fots. Och bland de trevligare saker jag vet är att åka vilse med flit.

Sony NEX-5N med Leica-M 28/2 @ f/5,6 och polfilter


Igår företog jag mig en typisk vilsetur på cykel. Jag började med att fara till Sickla, sen genom Sicklaskiftet till Bagarmossen och vidare västerut utan att ha någon större aning om var jag faktiskt var. Tyvärr kom jag mig inte för med att fotografera förrän ovan, nånstans i trakterna av Svedmyra.

Att jag styrde kosan just hitåt var för att jag såg ett par stora cisterner som såg väldigt övergivna och trevliga ut. På närmare håll såg man att de nog ändå var i bruk trots allt.

Sony NEX-5N med Voigtländer 15/4,5 @ f/8 med polfilter


Uppe på den smala grusvägens vändplats framför (eller snarare bakom) cisternerna stod en man med stort skägg och drack öl. Det visade sig att han också ”bara var ute för att utforska lite” och han var hur trevlig som helst. Vi spekulerade ett slag i om det kunde vara gasklockor och om man kunde ta sig in eller inte. Klottret visar att man uppenbarligen kan det, men kanske inte utan påföljd om farbror Blå skulle få för sig att komma på oanmält besök. Medan vi pratade dök det upp två ynglingar i periferin med lite ”fel vinkel” på kepsen och klurig uppsyn, men de avvek snabbt när de såg oss. Kanske klottrare, kanske inte.

Efter en kort lov i det säkert fästingstinna gräset nere till höger sett till bilden ovan, för att se om det fanns en öppen ingång, vände jag och hittade snart istället Sockenvägen. Den känner jag till och fortsatte därför västerut längs denna, med solen mitt i plytet.

Det finns en mängd trevliga områden längs Sockenvägen men tyvärr stannade jag inte för att fotografer igen förrän på Årstafältet. Det var lite för varmt och jag hade mest sikte på att ta mig hem innan jag skulle bränna upp pannan.

Sony NEX-5N med Voigtländer 15/4,5 @ f/8 med polfilter


Nu var jag åter i kända trakter och satte därför av i en väldig fart mot Bromma och föräldrarnas hus där jag tänkte äta middag bara slappa som husvakt när de var bortresta.

Väl framme mindes jag badbyxorna i ryggan som jag tagit med ”i fall att”. Fallet ”att” kändes klart aktuellt, svettig och dammig som jag var och vips hade jag knallat ner till stranden och kastat mig i det iskalla vattnet. För det var verkligen KALLT!

Om jag ska försöka knyta ihop det här så måste jag ändå säga att det minst sagt uppfriskande doppet var ungefär som vilsekörningen. Man kan låta bli. Eller så kan man prova bara för att det är trevligt att jävlas med sig själv lite.

Sony NEX-5N med Leica-M 28/2 @ f/2


På vägen tillbaka till huset väcktes gamla minnen till liv. Här har jag gått hundratals gånger och just idag var jag barfota till på köpet. Det är inte mycket som slår doften av en försommarskog och jag lät mina ovana fotsulor traska i den mjuka mattan av blad bredvid den asfalterade gångvägen. Såhär i efterhand kan jag räkna till 8 myggbett, men det var det värt.

Den sista snutten upp till huset är en ganska brant backe. Där cyklade vi i barndomen som dårar och höjdpunkten av dumheter var nog när en kompis åkte rullbräda (även kallat skateboard på utrikiska) på magen nedför. Det gick åt helvete, men han lever och mår finfint idag, vad jag vet.

Sony NEX-5N med Leica-M 28/2 @ f/2


Den fina bilen (en Morris?) har stått på samma ställe i säkert 20 år. Idag kanske det är lite svårt att förstå hur man kunde välja grå lack, men visst är det sobert?

----------------------

Jag borde verkligen ha tagit fler bilder under vilsekörningen, men jag tror att ni förstår innebörden av inlägget ändå. Visst är det kul att se exotiska platser och nya miljöer, men glöm aldrig att du på till exempel en söndag kan ge dig ut och åka vilse med flit i din omgivning. Då hamnar du i en trevlig gråzon mellan arbetsdagen och den där drömresan som är så avlägsen.

Tyvärr tror jag att många avfärdar det här som just grått, men det beror i så fall bara på bristande nyfikenhet. Tänk dig att du är turist i ett främmande land istället och släng kartan och kompassen. Gå lite på måfå och se var du hamnar. Det sämsta som kan hända är att du får bättre lokalkännedom!

Postat 2012-05-28 22:36 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Det är dyrt men roligt att vara extremist

Hela mitt fotograferande är präglat av extremism. Kompositionsmässigt vill jag helst vara så strikt så att det kan verka löjligt, men oftast når jag inte riktigt dit utan nöjer mig med bilder som för mig lämnar kvar en kliande klantstämpel. Men stämpeln är fadd och jag kan leva med att jag inte får till det som jag vill.

Det här tänkandet går igen även i utrustningen, som väl ingen kan ha undgått att förstå. Jag vill ha det bästa som finns, inom mina ekonomiska ramar. Punkt!
Det gäller inte bara foto, utan också allt annat jag ängnar mig åt. Som till exempel musikinstrument.

---------------------

Idag tänkte jag fara in till stan för att handla lite kläder. Av någon outgrundlig anledning hamnade jag inne på DLX musik istället och började provspela olika förstärkare. Det skulle visa sig bli en dyr historia, för jag ”råkade” slänga ett öga på Marshalls jubileumsserie av små rörförstärkare. Och efter tio minuter i provrummet samt en timmes funderande slog jag till.

Sony NEX-5N med Leica Summicron 28/2 @ f/4


Jag har länge letat efter en förstärkare som låter bra på låg volym. Det kan man kanske relatera till en liten kamera med stor sensor. En pryl som kan leverera precis det man vill ha, fast i förminskad version. Det gör Marshall JTM-1C med bravur!

Rörförstärkare ska helst pressas ganska hårt om de ska låta bra med elgitarrer. Den här mojängen ger 1 Watt i uteffekt genom ett 12AU7-rör (som egentligen är avsett för fasvändare), men kan också strypas till 0,1 Watt. För er som inte är insatta låter det antagligen sjukt lite, men jag kan lova att 1 Watt räcker för att få dig vräkt.
Om du spelar HÖGT på din stereo på festen så ligger du troligen nånstans strax under 1 Watt per kanal, i kontinuerlig effekt. Att det står ”300 Watt” på baksidan av högtalarna har noll och inget med verkligheten att göra, då det är vad de tål som mest under några millisekunder i taget.

---------------------

Nåväl! Jag är grymt nöjd med förstärkaren, men jag kan inte låta bli att gräma mig lite över att jag försökt uppnå samma sak till lägre kostnad förut. Ty totalt sett så hade jag tjänat på att köpa dyrt direkt istället för att leta.

Samma sak gäller fotograferingen. Låt oss titta på ett utsnitt av ovanstående bild.

Sony NEX-5N med Leica Summicron 28/2 @ f/4 – 100% crop


Är objektivet bra så kan man koncentrera sig på att fota och är förstärkaren bra så kan man koncentrera sig på att spela. Sen kan man alltid älta det där med att ”det är fotografen som tar bilden, inte kameran”. Givetvis, men det blir ju aldrig sämre om fotografen har fin utustning.

Jag njuter av fina objektiv på precis samma sätt som jag njuter av en god måltid. Zeiss 50/2 Planar ZM är som en välkryddad, precis lagom stekt biff.

Sony NEX-5N med Zeiss 50/2 Planar ZM @ f/2


Men jag inser att mina upplevelser ses som överdrivna i ickeextremisternas ögon. Det hade väl blivit nästan lika bra med ett plastigt Sony 50/1,8? Javisst, men jag vill åt det där sista, göttaste.

Sony NEX-5N med Zeiss 50/2 Planar ZM


Jag betalar gladeligen dubbla priset för att få prestanda i toppklass, trots att jag verkligen inte behöver det. Vem ”behöver” egentligen bättre bildkvalitet än vad en enkel kompaktkamera kan ge? Precis som att ingen egentligen ”behöver” ett snyggt gitarrljud eller en välsmakande måltid.

Man ”behöver” väl inte trevliga naturupplevelser heller.

Sony NEX-5N med Zeiss 50/2 Planar ZM @ f/2


Det är dyrt att vara extremist, men jäkligt trevligt. Man får prova saker som gör en själv till den svagaste länken i kedjan fram till det man vill uppnå. Vad annat kan vara vettigare att lägga sina pengar på?

Trevlig pingst!

Postat 2012-05-27 00:30 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Sony NEX-5N mot Hasselblad 500 C/M

Många av oss som har kameror med lite mindre sensor drömmer gärna om att ändå kunna få kort skärpedjup, eller vi kanske snarare ska tala om oskarp bakgrund, vilket inte nödvändigtvis är samma sak. Att vi valt kameror med liten sensor kan bero på till exempel ekonomiska aspekter eller helt enkelt att kamerorna är mindre.
Jag vet att läsarna har väldigt blandade kunskapsnivåer i ämnet så jag tänkte ta och försöka mig på en relativt enkel teknisk förklaring till varför resultaten från olika film- och sensorformat kan se så olika ut. Håll i hatten!

Låt oss först anta att vi vill jämföra två olika format vid ungefär samma bildvinkel. Det är absolut lättast att begripa och dessutom förmodligen det man som fotograf kommer att behöva ta ställning till när man väljer sin kamera, förutsatt att man tänker fotografera på ungefär samma sätt oavsett format på sensorn eller filmen.

Eftersom jag råkar ha en bunt olika kameror så tänkte jag ta Sony NEX-5N och Hasselblad 500 C/M som exempel, då jag använt dessa mest på sistone. Tyvärr har jag inte objektiv till respektive format som ger både samma bländaröppning och samma bildvinkel, men man kommer riktigt nära om man beskär den kvadratiska Hasselbladbilden på höjden till samma 3:2-förhållande som den digitala sensorn ger och sätter ett 80/2,8 på mellanformataren och ett 35/1,2 på den lilla digitalkameran.

Nu måste vi räkna lite, och det är ju alltid kul! Bländaröppningen är nästan precis lika stor på båda dessa objektiv, som ni ser här nedan.


Det man kanske inte tänker på är att ljusstyrkan är en kvot och således är det intressanta den faktiskta storleken på bländaröppningen, som är...

80/2,8 = 28,8 mm
35/1,2 =29,2 mm

Måttet kallas objektivets ”ingångspupill” och är linjärt relaterat till hur oskarp bakgrunden blir när vi jämför de två formaten. Ju större ingångspupillen är, desto större oskärpecirkel kommer att bildas av en punkt i bakgrundens oskärpa.

I en perfekt värld skulle alltså Voigtländern ge kortare skärpedjup när bildvinkeln är densamma! Men riktigt så trevligt förhåller det sig dessvärre inte. Ty alla objektiv lider av mer eller mindre sfärisk aberration som i allra högsta grad påverkar skärpedjupet, men inte minst skärpan själv.

Vi tittar på ett par exempelbilder så kanske det framgår bättre vad jag snackar om. Denna gång om någon ska du förstora bilderna.

Hasselblad 500 C/M med Zeiss 80/2,8 Planar @ f/2,8


Den här bilden har jag visat förut och en annan fotograf på Flickr undrade hur en NEX med just Voigtländer 35/1,2 skulle stå sig i jämförelse, så jag gick tillbaka en annan dag och tog en bild med den kombinationen. Det blev från andra hållet, för det stod en ful Volvo parkerad ivägen på vänstersidan den här gången.

Sony NEX-5N med Voigtländer 35/1,2 @ f/1,2


Det blir lite svårt att ignorera att bilderna har så olika sidförhållande, men å andra sidan illustrerar det tydligt varför jag avskyr 3:2 och älskar kvadrater. Båda är dock lika breda och har där samma bildvinkel dessutom, så jämförelsen är högst relevant.

Vi kan se att oskärpan i bakgrunden faktiskt är ungefär samma! Men vi ser också att digitalkameran inte ens är i närheten av att ge samma stuns och definition, trots den i sammanhanget minimala visningsstorleken. Tji fick alla ni som tror att man måste skriva ut bilder i jääääätteformat för att det ska spela nån roll vilken utrustning man använder. Tittar vi närmare blir det otäckt tydligt.

Hasselblad

NEX-5N


GAME OVER!

Det är inte skakningsoskärpa i NEX-bilden. Det är astigmatism och sfärisk aberration. Det blir inte skarpare än så i den delen av bildrutan vid full bländaröppning, men man får nu betänka att detta motsvarar ett 100%-utsnitt av hela 36 miljoner pixlar på det format den är avsedd att användas på, nämligen 24x36 mm.

I Hasselbladutsnittet ser vi att skärpedjupet är tunt som en knivsegg och bara den lilla gummiflärpen ute på lyktans hörn är helt skarp. I Voigtländerbilden är istället hela klabbet ungefär lika dimmigt, dubbelt och oskarpt.

Varför blir det såhär då? Jo, f/1,2 är en extrem ljusstyrka som aldrig kan ge lika hög skärpa vid full bländaröppning som f/2,8 oavsett brännvidden. För det är ju faktiskt ett relativt mått, även om vi här jämför absoluta skärpedjup. Därför har det större formatet ett extremt övertag och ett väldigt enkelt objektiv kan sopa banan med ett mycket dyrt och påkostat för ett mindre format.

------------------

Nu ska man inte hänga läpp om man har en kamera med mindre format. Det finns ju andra aspekter med sån utrustning som är trevliga. Men man kanske ska fråga sig om det är värt att slänga dyra pengar på ljusstarka objektiv istället för att lära sig framkalla film, för faktum är att Hasselbladaren är rätt mycket billigare än NEX:en med respektive objektiv.

Jag hade nästan avfärdat Voigtländern helt men bestämde mig i alla fall för att ta en sista testrunda med det och bara använda f/1,2.

f/1,2


Det ÄR faktiskt ganska skarpt, om man lyckas sätta skärpan rätt. Det är sjukt svårt faktiskt även med förstorad bild på NEX:en. Man ser knappt vad som ligger i eller utanför skärpeplanet och det är nog därför jag förut tyckt att det ser för hemskt ut.

f/1,2


Hawks-adaptern med inbyggd fokussnäcka är synnerligen trevlig. Den gör att jag får minst halverad närgräns på trettiofemman, som här ovan.

Jag fotar helst på lite större avstånd och där vete fasen om objektivet gör någon nytta alls. Det blir varken kort skärpedjup eller bra skärpa. Bara lite luddigt, men det kan i och för sig vara trevligt ibland.

f/1,2


f/1,2


Ett välkorrigerat f/2-objektiv hade nog kunnat ge både bättre skärpa och nästan samma oskarpa bakgrund på det här avståndet. Men jag velar ändå lite. Kommer det en NEX eller annan liten kamera med fullstor sensor så tror jag att objektivet skulle vara jäkligt spännande att använda.

Jag hoppas att alla begrep hur det här hänger ihop. Sammanfattningsvis så kan man säga att ju större format sensorn eller filmen har, desto bättre resultat kan man få vid ett visst skärpedjup. Och som ni ser så kan det faktiskt synas ganska tydligt vid små visningsstorlekar på webben, inte bara om du skriver ut dina bilder stort.

Jag hoppas också att detta kan locka några av er att prova mellanformat och film! Det är mycket roligare och kanske till och med billigare, om du är en sån som bara fotar några bilder om dan.

Postat 2012-05-23 22:21 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

En dröm om havet

Om jag fick välja skulle jag vara utomhus i alla väder. Långt från vägbrus, asfalt och höghus.


Jag skulle byta sorlet, skvallret och snacket mot kluckande vågor och prasslande vass.


Skitiga gator mot släta klippor. Fula fasader mot gran, fur, rönn och pil.


Kanske en vacker dag få vakna till fågelkvitter och doften av tång och hav, istället för grannens cigarrettrök och buller i trapphuset.


Lyssna till mås, skarv, trut och labb. En och annan geting och fästing kunde man nog tåla.


Men imorgon ringer klockan lika ilsket som vanligt och drömmen får ett abrupt slut.

Postat 2012-05-22 00:57 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa