Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Från fotografering till blogginlägg på kortast möjliga tid

Sist skrev jag om att småbildsfilm är ett hinder för arbetsflödet och idag ska vi kika på ett exempel på motsatsen. Ju mer jag funderar, desto mer inser jag att hela mitt fotograferande handlar om att gå från idé till färdig bild så fort som möjligt, med så hög kvalitet som möjligt. Det ställer krav framför allt på mig, men det kan jag tåla. Vad jag INTE kan tåla är om utrustningen sätter käppar i hjulen för mig, och det gör film, milt sagt.

I förmiddags framkallade jag en mellanformatrulle och trodde att jag skulle kunna skanna den till kvällen. Icke sa Nicke! När den torkat lite halvt efter några timmar såg jag att den behövde fixeras mer, så det var bara att doppa ner den i soppan igen, skölja igen och hänga på tork igen. Nu många timmar senare är den fortfarande inte torr eftersom man måste torka den extremt långsamt om den ska bli plan. Och det vill man att den ska bli om det ska bli någon skärpa att tala om när man skannar negativen.

Där försvann kvällens inplanerade göromål, men jag ger mig inte så lätt. Istället satte jag upp ett mål om att dra ut och komma hem med en bild som är värd att visa och skriva något om, på mindre än en timme. Såhär blev det.

Sony NEX-5N med Leica 28/2 Summicron ASPH @ f/2,8


Klockan i kameran går fel, så för er EXIF-gluttare så kan jag tala om att bilden togs ungefär 21:30. Det har alltså gått mindre än en och en halv timme sen dess och då har jag dessutom hunnit med en mil på cykel efteråt.

Det är så jag vill att fotografering ska funka. Inte sitta och vänta i dagar eller ibland veckor på att få bilderna färdiga. Då försvinner all inspiration, all fotoglädje och all lust att över huvud taget skapa något.
Att försöka kombinera detta med en liten och lätt kamera som dessutom ger bästa möjliga bildkvalitet är ett helvete, har det visat sig. NEX:en är det bästa verktyg jag haft hittills och den duger. Men helt nöjd är jag inte och blir det troligen aldrig heller.

------------------

Nu kan ni återgå till att gräva i era gamla unkna arkiv och leta fram bilder som ni tog för några veckor sen. Själv tar jag nya imorrn, så det så.

;-)

Postat 2012-06-30 22:53 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Småbildsfilm stryper fotografen

Förutom att kameror för film i regel är i runda slängar 100 gånger trevligare än dito digitala, ger också filmen ett slags avstånd mellan fotografen och den färdiga bilden som kan vara trevligt. Man kan inte kolla om det blev bra på displayen utan måste istället hålla sig tills man framkallat filmen (eller skickat den på framkallning). Detta ger märkligt nog en slags avslappnande effekt som jag själv upplever som mycket positivt inverkande på fotograferingens trevnad, men också på kvaliteten hos bilderna. Man trycker helt enkelt inte av förrän man tror att det kommer att bli bra.

Voigtländer 15/4,5 och Kodak Tmax 100 @ ISO 50


Att man tror det blev bra är visserligen ingen garant för att det faktiskt blev det, men å andra sidan slipper man fundera över det under den vidare uppfotograferingen av filmrullen. När jag började fotografera med film fick jag ångest över omöjligheten att se vad man gjort direkt, men nu är det precis tvärtom.

Den här specifika rullen har jag plåtat med en Leica M4-P, som är en väldigt fin och trevlig kamera för inte så fasligt stora pengar. Det enda jag kan önska mig av den är en inbyggd ljusmätare, men det går rätt bra med en handhållen också. Såvida man inte har bråttom förstås. Det extremt vidvinkliga Voigtländerobjektivet kräver en extern sökare som man sätter i blixtskon, vilket faktiskt gör fotograferingen ännu mer intressant och spännande.

Zeiss 50/2 ZM Planar och Kodak Tmax 100 @ ISO 50


Men så kommer vi oundvikligen till den mörka baksidan. Att det är 24 – eller ännu värre, 36 – bilder på en rulle! För en sån som jag så blir detta i-landsproblem till ett smärre helvete. När man vid dagens slut står där och bara har tagit 5 bilder så kan man inget annat göra än att vänta på nästa fototillfälle för att till sist, kanske efter flera veckor, framkalla filmen och se vad man skapat. Och då har man – om man är jag – fullständigt tappat intresset för bilderna. De är inte längre aktuella och jag har ingen relation till dem. Dessutom har jag antagligen slarvat mig igenom sista biten av rullen för att få den att äntligen ta slut.

Jag vet inte om Libyens ambassad här ovan hade haft besök av islamister, men poliser fanns det i överflöd i alla fall. Jag bryr mig inte eftersom händelsen inte längre är intressant. Precis som den nedanstående.

Zeiss 50/2 ZM Planar och Kodak Tmax 100 @ ISO 50


Denna bild är helt meningslös utan sin historia och den känns inte så kul att berätta en månad senare. Men i alla fall, jag iakttog under tio minuter en strandskata som gång på gång hoppade upp på pållaren till vänster, vände sig om, såg sin egen spegelbild i det blanka elskåpet och flög för att möta sin nyfunna kärlek. Med förvirring och besvikelse som följd varje gång. Inte gav den upp för det! Den hade nog kunnat hålla på i flera timmar om jag inte råkade skrämma den genom att smyga upp på baksidan av skåpet. Det var nog en god gärning som sparade den en del träningsvärk skulle jag tro.

Jag ger inte upp så lätt heller. Då är jag snarast en person som inte ens försöker om jag inte vet att jag kan komma dit jag vill. I fallet med småbildsfilm har jag verkligen försökt, men utan att komma på hur jag ska bära mig åt för att det ska funka och vara kul i längden.

Leica 28/2 Summicron @ f/2 och Kodak Tmax 100 @ ISO 50


Jag slösade en ruta på att kolla om mitt dyraste objektiv är skarpt ut i hörnen vid full bländaröppning. Svaret är JA! Men visst fyller bilden en funktion också som dokument över det totalt tragikomiska i att en skyltbutik har den fulaste skylten jag någonsin sett. Jag menar; skulle du köpa en skylt här? Inte jag.

Som om det inte vore nog med att det tar evigheter innan filmen är framkallad, så har vi det där med skanning. Visst, bildkvaliteten räcker och blir över med min relativt enkla flatbäddsskanner Epson V700. Men herregud vilket jobb det är. Bara att skanna tar uppåt en timme för en rulle. Sen ska varje ruta behandlas i minst 5 minuter från en negativ TIFF-bild om man vill ha något vettigt ut av den.

Nu är det säkert flera läsare som undrar varför jag inte bara skannar i batch och låter mjukvaran sköta jobbet. Visst, det kan man göra om man vill ha noll kontroll över tonaliteten, igensotade skuggor och automatisk beskärning till 90% av höjd och bredd. Glöm det! Det är som att fota i JPG.

Leica 35/2,5 Summarit och Kodak Tmax 100 @ ISO 50


Samtidigt kan jag utan skrupler konstatera att jag trivs förvånansvärt bra med mätsökarkameror, trots att de är helt ”fel” för vad jag vill åt, nämligen exakta kompositioner. Men jag är beredd att ge upp på den punkten om kameran är tillräckligt trevlig. Därför har jag som ni kanske vet återigen börjat fundera på en M9.

Summarit-35:an är rysligt bra faktiskt. Trots att den på pappret (och enligt prislappen) är lite sämre än 28/2 så gillar jag dess karaktär bättre då den har lägre kontrast i bakgrundsoskärpan och verkar bättre optimerad för större avstånd. Nedbländat till f/4 är de mycket lika, med endast ett litet övertag i kontrast och färg för Summicron-28:an. I gengäld får man lägre kromatisk aberration och lägre vinjettering med 35/2,5.

En liten, skarp trettiofemma på småbildsformat är egentligen det enda jag behöver.

Leica 35/2,5 Summarit och Kodak Tmax 100 @ ISO 50


Det är för detta mitt ögonmått är kalibrerat och klart. En skvätt beskärning på långsidan till 5:7 eller 4:3 bara, så är jag hemma.

Synd bara att den enda kameran som kan ge mig detta kostar multum. Jag har bestämt mig för att anse att jag har råd, men det kräver att jag säljer Summicronen om det ska gå fort. Detta tycks omöjligt i Sverige. Marknaden är helt enkelt för liten så jag får väl snällt spara istället som man borde.

-----------------------

Av i inlägget nämnda anledningar dröjer det innan jag kan visa något från Hälleforsnäs bruk som jag lovat. Måste plåta upp rullen och sen... Ja, ni förstår. Film är både fantastiskt och förfärligt.

Är du sugen på en M4-P eller Summicron 28/2 till vrakpris så är det bara att hojta till!

Postat 2012-06-28 20:39 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

En kort men behövlig frist från vardagen

10:15 rullade vi med god fart över Tranebergsbron i fredags morse, för att undvika den värsta midsommartrafiken. Men till skillnad från de flesta andra som skulle söderut svängde vi av E4 i höjd med Hallunda för att ta väg 258, 226 och 225 efter Vårsta mot Mörkö. Via Sibble går den snirkliga och relativt smala vägen i ett vackert jordbrukslandskap fram till färjan vid Skanssundet.

Sony NEX-5N med Leica 28/2 Summicron @ f/5,6


Väskorna var naturligtvis packade med kameraprylar bland annat. Själv hade jag lite för många objektiv för mitt eget bästa och min analoga Leica utöver NEX:en. Det blev inte särskilt mycket seriöst fotograferande, utan jag koncentrerade mig istället på att njuta av landskapet.

Ett par stopp på Mörkö hann vi med. Först vid nån slags slott som låg gömt och till synes privat ute på en udde, och sen innan bron tillbaka till fastlandet. Där fanns inte mycket att se och alla tre resenärer sökte frenetiskt efter åtminstone något litet att fånga på bild innan kapitulationen var ett faktum. Jag fann i alla fall en käke från ett djur till sist.

Sony NEX-5N med Leica 90/4 Elmar-C @ f/5,6


Målet var ett torp i Västerljung, nära Trosa. Då vi var ganska tidigt ute handlade vi i Vagnhärad och bestämde oss för att för en gångs skull strunta i strapatser och bara slappa resten av eftermiddagen. Men en liten promenad i den närbelägna skogen kunde man ju kosta på sig innan matdags förstås.

Sony NEX-5N med Zeiss 50/1,5 Sonnar ZM @ f/1,5


Sen...hrrrrm...lyckades jag ändå släpa med herrskapet ut på en tämligen obekväm promenad ut på en plöjd åker. Men det är så det ska vara! Man ändrar planen när det passar liksom.

Sony NEX-5N med Leica 28/2 Summicron @ f/8


Nåja, efter en ganska vristvrickande timme ute på åkern som i alla fall gav oss en trevlig upplevelse av att se ett par tranor, kändes det desto mer angeläget att brassa svull, så en snabb reträtt till torpet företogs.

Anders (och jag) konstaterar nöjt att ICA:s chilibearnaise innehåller hela 77% fett.

Sony NEX-5N med Leica 28/2 Summicron @ f/2


Här ser vi en god anledning till att använda kameror med stor sensor. Med NEX:en måste jag ha ett helt sjukt dyrt objektiv för att komma åt det som hade kunnat erhållas med ett tämligen enkelt 35/2,8 på fullformat.

Thomas laddade grillen med fläsk och grönsaker under tiden och vi kan se samma tekniska bildegenskaper också här.

Sony NEX-5N med Leica 28/2 Summicron @ f/2


Sen var det dags för fotboll. Eller vänta! Det verkade mycket roligare att gå ut i snickarboden och plåta lite istället.

Sony NEX-5N med Leica 35/2,5 Summarit @ f/5,6


Min morfar var en ordningens man. Var sak på sin plats och gärna uppmärkt om det kunde vara någon tvekan om vad det var för något.

Sony NEX-5N med Leica 35/2,5 Summarit @ f/2,5


Det här med ”hen” och att mans- och kvinnorollerna ska förintas är ju en sentida konstruktion, som ni vet. Tycka vad man vill om det, men mormor svarvade inga skålar och morfar lär inte ha kokat nån saft heller. För det är nog bland annat sånt som mormor samlat dessa vackra buteljer till.

Sony NEX-5N med Leica 35/2,5 Summarit @ f/5,6


Efter fotbollen såg nån av oss ett fantastiskt ljus ute på gården och vi sprang ut, precis lagom onyktra och med kamerorna i högsta hugg.

Sony NEX-5N med Leica 35/2,5 Summarit @ f/4


Solen hade just tittat fram under ett tjockt molntäcke och kastade ett varmt, hårt ljus parallellt med marken, som lät trädkronorna skina som om vore de av guld.

Midsommarafton var över relativt tidigt och snart sov alla i enslig gård. På lördagen skulle vi nämligen fara till Hälleforsnäs bruk, men om detta ska jag förtälja i nästa inlägg.


Vi ses!

Postat 2012-06-25 22:52 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Modern industridesign suger elefantballar

Om du är tillräckligt gammal för att känna dig lite generad över det vulgära uttrycket i rubriken så ska du nog fortsätta läsa, för det jag tänker snacka om handlar om att det var bättre på din tid.

Trots att jag är född 1979 och därmed inte lider av någon slags nostalgi när jag talar om detta, så anser jag att industridesignen under min livstid har varit genomgående usel om vi jämför med hur det såg ut ytterligare en eller två generationer bakåt. Och jag kan direkt säga er varför det är så. Folk vill inte längre betala för god kvalitet och snygg design. Allt ska bara vara så mycket som möjligt för så lite pengar som möjligt. Detta synsätt genererar skräp och det tycks gå igen inom de flesta områden.

Låt oss titta på två dagsfärska exempel i form av två motorcykemotorer.

Sony NEX-5N med Leica Summarit 35/2,5


Varje linje fyller en funktion utan att för den sakens skull vara ful eller tråkig. Ingenting är dolt. Istället är hela konstruktionen öppen att se för betraktaren, med rör, skruvar, klämmor, kåpor, sladdar, kylflänsar, beslag och infästningar. I mina ögon utstrålar konstruktionen kraft och simplicitet, trots att motorn antagligen är helt genomusel med moderna mått mätt och därtill onödigt krånglig.

Men hur ser då en modern motor ut i jämförelse?

Sony NEX-5N med Leica Summarit 35/2,5


Det kanske är orättvist att jämföra en brittisk cykel med en tysk, men faktum är Triumphs nutida inte är särskilt mycket bättre än den här, utseendemässigt.

Det här är så jävla fult!!! Ramen är en effektiv, rät linje från baksvingens infästning till styrhuvudet med riktigt fula svetsfogar till att börja med. Motorn som borde vara maskinens hjärta och själ, sitter undangömd bakom taffliga kåpor och de delar som faktiskt syns saknar all form av tilltalande design. Slangar, stag och skruvar ser ut att vara inhandlade på Clas Ohlson istället för tillverkade med precision och finess. Kolla bara på de små, grå plastlocken på den yttersta kåpan. Är det något som konstruktören hittat på kontorsgolvet och som egentligen hör till en pennvässare?

Det här är tydligen bara en apparat som gör vad den ska, ungefär som en hjullastare eller ett hissmaskineri. Varför inte sätta en stor jävla kåpa över hela skiten så att man slipper se eländet? Beklämmande är ett passande ord.

---------------------

Vet ni vad? Jag är ganska säker på att det här är anledningen till att Leica fortfarande är så habegärligt bland fotografer, trots att kamerorna på många sätt är rent av dåliga. De har nämligen nån slags själ, precis som Triumphen.

Sony NEX-5N med (troligen) Leica Elmar-C 90/4


Jag saknar ibland min M8 och har faktiskt kommit fram till att om jag säljer objektivet där på bilden så har jag råd med en begagnad M9. Inte helt oväntat att det skulle bli så kanske? ;-) Kameran får vara hur dålig den vill om den är rolig att använda och gör att man därför tar bra bilder. Så det är min plan i det eviga racet mot teknisk perfektion.

Olympus har med sin nya OM-D faktiskt tittat bakåt på samma sätt som Leica. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite tragiskt att man inte istället tittar framåt och gör något helt nytt, men med samma tonvikt vid design och känsla som var så vanligt innan konsumtionshysterin slog till. Hellre betala stora summor för något man är nöjd med under lång tid, än att hela tiden känna ett behov av att uppgradera till den senaste plasträsern.

Körde jag motorcykel hade jag köpt mig en Ducati. Av någon anledning tycks italiensk design ha lyckats behålla självaktningen utan att egentligen sitta fast i det förgångna. Se bara på Alfa Romeo, vars tämligen enkla bilar fortfarande är mycket vackra jämfört med andra. Det går utmärkt att peka ut en Alfa även när loggan är bortplockad, vilket knappast kan sägas om många andra märken.

Mitt sista exempel är en elgitarr.

Leica M8 med Summicron 28/2


Leo Fender hade ett helt fantastiskt öga för form. Faktiskt bokstavligen, då han var blind på det andra. Han lånade friskt från andra, såsom huvudformen som är av orientalisk modell. Plektrumskyddets praktiska funktion kombinerades med effektiv och estetisk design. Urgröpningarna i kroppens framkant för att lättare kunna spela högt uppe på halsen blev till ”horn” som numera är en vedertagen del av formgivningen hos vilken elgitarr som helst. Kort sagt; han var ett geni och hans former håller lika bra idag som när han 1954 lät göra urtypen till Stratocastern.

Min förhoppning är att vi just nu är i en svacka och att suget efter bra design kommer tillbaka, liksom viljan att faktiskt betala lite mer för kvalitetsprodukter. Det finns naturligtvis mängder av duktiga formgivare, men får de verkligen det utrymme de förtjänar? Vill folk ens ha snygga, funktionella prylar som lockar till användande varje dag, året om? Jag tror det, men det sitter nog långt inne.

--------------------

Innan jag rundar av och önskar er en trevlig midsommar vill jag dela med mig av ett oväntat möte jag hade igår. Jag skulle bara ta en nypa luft vid 22-tiden.

Sony NEX-5N med Leica Summarit 35/2,5


Just när jag skulle gå in i skogen såg jag två rävungar på stigen, kanske 20 meter bort. Jag stannade till och gjorde kameran redo, och under tiden kom den ena för att möta mig. Den var väldigt nyfiken och under kanske tio minuter hade jag den på armlängds avstånd flera gånger där jag slagit mig ner på marken.

Vid dylika tillfällen hade en modern, ful och plastig kamera med autofokus varit bra att ha. Men mötet med räven var mycket mer värt än bilderna, så det är skitsamma.

-------------------

Trevlig midsommar där ute! Min tänker jag ägna åt att insupa naturen och landet i all enkelhet. Ty enkelhet har inget med torftighet att göra. De kan mycket väl vara varandras motsatser, om man vill.

Postat 2012-06-21 21:44 | Permalink | Kommentarer (15) | Kommentera

Kultursafari, badväder och fågelbombardemang

Söndagen ägnades åt en liten utflykt till Växbo och Rengsjö, strax öster om Bollnäs. Först inleddes färden via landsväg mot Lottefors, sedan över kraftverksdammen och vidare längs en synnerligen risig traktorväg norr om Västersjön som man nog bör hålla sig borta från om man inte har fyrhjulsdrift på bilen. Men det hade vi och till sist dök vi fram vid skolan och stora korsningen i Växbo.

Växbo kvarn är ett slags musealt bruk där det finns intressant kulturhistoria att kika på, men även kommersiell verksamhet i form av servering och butiker. Den lilla smedjan på andra sidan tjärnen är nog både och.


Smedskrället lyckades sälja på föräldrarna två handsmidda spik till en badrumskrok, och det var mycket trevligt att se honom arbeta. Vis av insikt från andras dumhet hade han dessutom vett nog att bära hörselskydd.

Ässjan eldades med stenkol på traditionellt vis och borde därför avskys av alla miljövänner. Men om ni ursäktar så brukar miljövänner inte ha särskilt stor kunskap om miljö. De är mer intresserade av att det ska vara ”gamla metoder” även när dessa är energislösande och giftiga. Ungefär som att använda zinkvitt i linjoljefärgen trots att det innehåller kadmium. Blunda och låtsas som att det fortfarande är 1850 bara! Nåja, i liten skala spelar det knappast någon roll.


Unge herr smeden verkade ha rätt bra koll både på historia och teknik. Det här mycket tjusiga yxhuvudet är smitt genom att man bankar ut järnet till en plåt, viker det, bankar ut, viker det, och så vidare.


Vi for vidare genom Rengsjö och stannade till ett slag vid en gård, men jag fotograferade inte så mycket utan tog det mest lugnt. Väl hemma igen hade de regntunga skyarna upplösts och solen tittade fram, med besked!


Efter ett snabbt dopp i Herten, som verkar hålla ungefär 17°C enligt mina fötter, så tog jag en cykeltur upp över Uvberget och mot Lenninge. Precis nedom högsta krönet är utsikten mycket trevlig och utförslöpan lång och fin. Till höger är det någon som vet hur man sköter sin skog, helt klart.


Tänk om kameratillverkarna hade lust att göra en kvadratisk sensor, så att jag slapp dessa förbannade, utdragna och till formatet fula bilder. Medan jag drömmer om det så funkar NEX-5N med Leica 28/2 jäkligt bra som lätt och trevlig kombination att ta med sig överallt.

Det blev inte så mycket fotande här heller, men på tillbakavägen svängde jag in vid Sunnerstaholms kraftverk och fick en trevlig vy över Voxsjön som är en del av Voxnan.


Det är något speciellt med vädret på denna plats. Prognosen stämmer sällan eller aldrig och ofta lättar molntäcket och bildar ulliga stackmoln när resten av landet verkar ha skitväder. Så när jag kom hem var jag så varm att jag var tvungen att bada igen.

------------------

19:55 skulle mitt tåg mot Stockholm gå och med ungefär 15 minuter till övers kunde jag inte låta bli att snoka runt lite kring bangården. Det skulle visa sig lite mer spännande än jag anat.


Ser ni den där trevliga högen med röda brandsläckare till vänster? Dit var jag på väg egentligen, men mitt på grusplanen blev jag attackerad av ett tiotal synnerligen aggressiva tärnor som störtdök mot mitt huvud och skrek mig i öronen, så jag tvingades till reträtt! Nog för att jag blivit utsatt för störiga fåglar förut, men detta var något utöver det vanliga. Jag fick ducka, dra upp ryggsäcken över huvudet och dra mig tillbaka.

Faktiskt kände jag mest nån slags fascination. Tänk att så små djur kunde schasa bort stora 85-kilos-Martin inställd på att ta en bra bild. Leende gick jag tillbaka till station lagom till att det ankommande tåget kom rullande nedför den svaga lutningen från Karlsund ett par hundra meter bort.

Hemresan var snabb och bekväm, men i lägenheten sov jag som vanligt som en kratta. En liten dröm om ett eget hus har börjat ta form. Vi får se hur detta utvecklar sig!

Postat 2012-06-18 23:24 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 3 Nästa