Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Vidare analys av Olympus OM-D E-M5

Varje gång jag tvingas skriva ut kamerans fullständiga beteckning ryser jag av obehag. Hur kan man kalla något så vackert vid ett så fult namn? Hade jag varit marknadsförare hos Olympus hade jag kallat kameran OM-1D, punkt slut. För det är ju vad den är; en digital OM-1 av första generationen.

I början av 70-talet hade de manuella småbildskamerorna precis passerat kulmen av sin finess och tillverkarna började göra större och större kameror, med allehanda onödigt lull-lull som skulle locka nya köpare. Då släppte Olympus sin nu legendariska OM-1, som var en mycket liten, avskalad spegelreflexkamera, med en uppsättning objektiv som än idag är bland det minsta som finns med tanke på avståndet mellan bajonett och film. En del fnös medan andra jublade.

Idag, sisådär 40 år senare, är det dags igen. Samtliga tillverkare av digitalkameror utom Leica har varit helt insnöade på att proffsiga kameror ska vara stora och klumpiga. Men så har Olympus vaknat, igen!

Panasonic 20/1,7 @ f/5,6 – 1/250 sekund och ISO 200


OM-1D... förlåt, OM-D E-M5 är storleks- och funktionsmässigt kameran jag velat ha bra länge. Den är snygg, liten, välbyggd, har inbyggd sökare som ser genom objektivet, ett harmoniskt sidförhållande på bildformatet, är vädertätad samt har en brutalt effektiv bildstabilisering. Vad mer kan man önska? Jo, en större sensor förstås.

Men allt kan man inte få och en större sensor hade betytt ett avsevärt dyrare kamerahus och lite större objektiv, om de nu ska ha autofokus. Och det vill ju 99% av alla användare tydligen ha. Själv har jag valt Panasonic 20/1,7 Aspherical som normalobjektiv, eftersom det matchar kameran ypperligt och ger en bildvinkel som är mycket mångsidig.

Panasonic 20/1,7 @ f/2,8 – 1/15 sekund och ISO 400


Den här bilden är helt obeskuren, tack vare den vinklingsbara skärmen och bildstabiliseringen, som tillät mig att fotografera från maghöjd med lång slutartid utan tillstymmelse till skakningsoskärpa. Sensorn är ganska brusig jämfört med min Sony NEX-5N, men tack vare stabiliseringen behöver jag ytterst sällan gå över ISO 800. Att kameran dessutom ger ett mindre utdraget format gör att jag inte behöver beskära lika ofta heller.

Kameror som är roliga att fota med, glömmer man snabbt begränsningarna hos. Leica M8 är en sådan, liksom E-M5:an, men på helt olika sätt. Den förstnämnda är extremt avskalad i sin funktionalitet medan Olympusen har menyer som man lätt kan gå vilse i. Men när man väl konfigurerat dem – och möjligheterna är stora att få den att göra precis som man vill – är handhavandet mycket enkelt.

Panasonic 20/1,7 @ f/1,7 – 1/20 sekund och ISO 200


Objektivet då? Jovars, det är inte så dumt! Jag valde det mest för att det i kombination med 4:3-förhållandet bildar den ”perfekta normal” som jag eftersträvat sen jag första gången provade Pentax 67II med 90/2,8.

Micro four thirds är ett extremt mycket mindre format (6x7 på film är ungefär sjutton gånger större till ytan), som dessutom är liiiite mer utdraget på bredden, men man kan lätt anamma samma tänk med båda objektiv- och kamerakombinationer. Och det är precis vad jag försöker göra.

Panasonic 20/1,7 @ f/2 – 1/5 sekund och ISO 200


Jag har gnällt lite på att färgerna är futtiga jämfört med Leica och Zeiss, men lyckligtvis verkar det åtminstone delvis bero på råkonverteraren. Efter att ha laddat hem några nya färgprofiler ser det betydligt bättre ut, och jag kan ägna mig mer åt att le åt att bildstabiliseringen är fenomenal. Jag har lyckats få bilder som är helt skarpa ner till enskild pixelnivå vid uppåt en hel sekund!

-------------------

Jag känner en stor längtan efter att köpa fler objektiv till MFT och sälja min Sony, men jag ska försöka låta bli. Måste bli mer dogmatisk! Att som ikväll gå ut en timme i skymningen och komma tillbaka med flertalet användbara bilder (se ovan), betyder mycket mer än att kunna fotografera ”allt”.

Jag kan av hela mitt hjärta rekommendera denna kamera. Den kan tyckas dyr, men det är den inte i förhållande till vad man får. Olympus vålnad går igen, och det med besked. Cirkeln är sluten. Äntligen!

Postat 2012-07-31 00:15 | Läst 4901 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Begränsning är befrielse

Sedan ett par dagar tillbaka befinner jag mig i ett litet torp någonstans i Södermanland, mest för att ta det lugnt under slutet av den första veckan på min semester. För en gångs skull har jag inte känt något större sug efter att fotografera, men med mig i fotoväg har jag i alla fall en liten kamera och ett ljusstarkt objektiv med fast brännvidd om andan skulle falla på. Och det gör den lite då och då, fast utan några större pretentioner.

Olympus OM-D EM-5 med Panasonic 20/1,7 @ f/3,2 – ISO 200


 För att fördriva tiden har jag lånat farsans cykel och försökt upptäcka lite mer av de omgivningar som jag faktiskt aldrig som yngre brytt mig om. Konstigt nog vill jag minnas att vi alltid for åt samma håll på upptäcksfärderna. Nu var det istället skogen som hägrade.

f/8 – ISO 200


Här en gammal ask som träffats av blixten men som fortfarande lever och frodas på andra sidan stammen. Apropå blixten så har det varit väldigt varmt och kvavt, men inte åskat än. Vädret har istället inbjudit till badande.

f/5 – ISO 200


Det här är vid badplatsen i sjön Sillens södraste ände. Märkligt nog var det helt tomt på denna ljumma fredagkväll, trots att vattnet var varmt och skönt.

I jakt på närmare badmöjligheter begav jag mig igår ut på små skogsvägar med cykeln.

f/6,3 – ISO 200


Det gällde att aptera kameran innan jag känt om vattnet var kallt eller varmt, så att ingen betänketid fanns. Den lilla tjärnen var säkert 25 grader varm, så det gick bra.

f/6,3 – ISO 200


Bortsett från stambanan mot Nyköping i bakgrunden var det någon kilometer till närmaste hus och större väg, och därför nästan knäpptyst. Tystnad är något jag saknar mycket hemma i lägenheten i Stockholm, där ett ständigt brus gnager sig in i huvudet och förstör ron, dag ut och dag in.

--------------------------

Kameran är alldeles utmärkt för cykelturer då den är liten, men jag måste säga att jag inte är helt nöjd med bildkvaliteten. Många påstår att micro four thirds är i stort sett likvärdigt med APS-C, men jag misstänker att det är så kallade ”fanboys” som vägrar att acceptera att det de själva valt inte är bäst. Bruset är lätt mer än ett helt steg värre än NEX-5N och skärpan och färgerna hos Panasonicobjektivet kommer inte ens i närheten av Leica eller Zeiss. Hade någon väntat sig något annat? Ja, jag tror faktiskt det. Särskilt de som inte provat själva.

I alla fall duger det för just kravlös fotografering. Tyvärr är det inte sånt jag brukar pyssla med.

f/2,2 – ISO 200


Att man bara kan få kort skärpedjup på ganska korta avstånd är inget jag bryr mig om. Men det går inte att komma ifrån att jag måste efterbehandla bilderna MYCKET hårdare för att få någorlunda likvärdigt resultat som med NEX-5N. Det har jag inte hört någon annan säga.

Jag kommer aldrig att bli nöjd tror jag. Är en sak rätt så är en annan fel. Här är bildvinkeln, sidförhållandet och kamerans handhavande och storlek helt rätt. Istället får man tumma på de optiska egenskaperna hos objektivet. Vi får se vad Olympus själva har i kikaren framöver, för jag tror som sagt inte att det i första hand är sensorstorleken det handlar om. Till dess försöker jag njuta av att vara befriad från valmöjligheter. Det är värt väldigt, väldigt mycket.

Postat 2012-07-29 18:39 | Läst 4058 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Olympus OM-D kan vara den slutgiltiga lösningen

Det finns bra och dåliga affärer. Båda brukar lustigt nog ha gemensamt att de sker mycket ogenomtänkt, fullständigt spontant och med allt vett och sans bortkopplat. Trots att jag egentligen är en ganska försiktig typ så går jag på kamerafronten helt på tvärs med förnuftet och låter känslorna styra. Det brukar faktiskt bli bäst så, och börjar man tänka på vad sakerna kostar så mår man bara dåligt.

Igår sålde jag ett objektiv som nog måste anses vara ett av de bästa som någonsin gjorts, nämligen Leica 28/2 Summicron ASPH. Förr trodde jag att Zeiss gjorde det bästa av det bästa, men detta objektiv vände fullständigt uppochned på min fototekniska världsuppfattning. Det var det första och enda objektiv som gjorde att APS-C-formatet kunde ge samma bildkvalitet som fullformat.

Många människor intar ofta nån slags försvarsställning när utrustning de själva äger visar sig lite sämre än någon annan. Att heja på AIK eller Djurgården är ungefär som att heja på Canon eller Nikon. De andra är sämre, punkt slut.
Detta vi-och-dom-tänkande försöker jag, så gott det går, att ignorera. Det känns primitivt och ovetenskapligt, både i sportvärlden och när det kommer till märkesbögeri inom till exempel foto. Eller varför inte Volvo mot SAAB.

Hur som helst så upptäckte jag att snacket om ”3D-look” inte alls är exklusivt för Zeiss. Det handlar istället helt enkelt om något som uppträder när ett objektiv är så bra att det inte finns något mellan bildens innehåll och betraktaren. En mycket tillfredsställande egenskap, och en mycket dyrköpt sådan. Så dyr att det började kännas väldigt fånigt, och därför sålde jag Summicronen.

------------------

Bara en timme senare stövlade jag in på Scandinavian photo och köpte en Olympus OM-D EM-5 med kitzoom och ett Panasonic 20/1,7. Jag ska strax berätta varför.

Sony NEX-5N med Leica 35/2,5 Summarit @ f/4


Flitiga läsare av min blogg kan nog lista ut vad det är jag är ute efter. Förra inläggets hyllande av Konican med 40/1,8 är en ledtråd om inte annat.

Bästa bildkvalitet i all ära, men det finns andra saker som är minst lika viktiga, såsom kamerans handhavande, dess storlek och vikt, samt inte minst upptagningsformatets förhållande mellan höjd och bredd. Jag som fotat en del med mellanformat och 6x7 har fullständigt ruttnat på 3:2-formatet och beskär ändå sönder allt jag får ut av en vanlig APS-C-sensor.
Så varför inte köpa en kamera som faktiskt har en mindre utdragen bild redan från början? Det tog mig inte mer än ungefär en dag att lista ut hur det skulle gå till, och resultatet ser du ovan till vänster.

Likheterna med Konican är slående. Bildvinkeln är nästan precis densamma, såväl som utseendet på respektive kamera- och objektivkombination, även om Olympusen faktiskt är ganska mycket mindre. Men vad viktigare är, är att Olympusen med 20/1,7 ger mig ett förhållande mellan bildens höjd och bredd, som tillsammans med bildvinkeln är perfekt. Jag upprepar, PERFEKT.

Kan jag då leva med att bildkvaliteten är lite sämre än med APS-C och dyra Leicaobjektiv? Jag tror det.

Panasonic 20/1,7 @ f/2 – ISO 800 pressat lite mer än ett steg till 2000


Bilden här ovan är helt obeskuren och tagen i redigt mörker igår kväll på mitt gamla fritids, som nu är dagis. Slutartiden var 1/13 sekund, vilket hade varit helt omöjligt utan bildstabilisering. Det är en rätt kass bild, men den visar varför jag gillar formatet och vad kameran duger till. Kräsen som jag är så noterar jag att skärpan inte är helt okej över hela bildytan när bildstabiliseringen arbetar hårt. Men när resten stämmer så kan det kvitta.

Idag knallade jag från Nockeby torg och hem till lägenheten i Alvik med OM-D:n och de båda objektiven i en mycket liten axelväska.

Panasonic 20/1,7 @ f/4 – ISO 200


Det lilla objektivet ger egentligen redig tunnformig distorsion, vilket alltså innebär att räta linjer buktar lite när de ligger nära bildkanten, men trots att det är olika tillverkare så korrigerar kameran detta både i sökaren och när den sparas som råfil. Jag har använt Adobe Camera RAW, som tydligen samarbetar med inbäddade data i råfilen och därför också ger automatisk distorsionskorrigering. Mycket trevligt!

Inte heller här kände jag någon vilja att beskära. Vetskapen om att det kan bli rätt redan från början, gör mig mycket mer eftertänksam vid fototillfället. Detta förhållningssätt är en bra utgångspunkt, men det är fånigt att ta det till överdrift. Vid skolan i Riksby bytte jag till normalzoomen, mest för att jag ville prova den.

Olympus 12-50/3,5-6,3 @ f/6,3 och 30 mm – ISO 200


Jag har rätat upp bilden ytterst lite, mest för att det var omöjligt att stå rakt ovanför fotskrapsgallret utan att få med mina egna fötter. Att använda en normalzoom för första gången på ett par år var faktiskt väldigt roligt! Plötsligt kan man ju välja exakt vilket perspektiv man vill ha och sen bara zooma till rätt utsnitt.

Zoomen är helt vedervärdigt plastig, men då jag prutade en tusenlapp så blev också merpriset för den just tusen spänn. Det tycker jag att den är väl värd, då den har ett trevligt omfång (motsvarande 24-100 på fullformat eller 16-67 på APS-C) och är vädertätad, vilket också kamerahuset är. Det finns också ett makroläge som tillåter mycket närgångna bilder.

Optiska prestanda är förvånansvärt bra faktiskt, åtminstone i vidvinkel- till normalområdet.

Olympus 12-50/3,5-6,3 @ f/5 och 12 mm – ISO 200


Jag brukar säga att jag inte är så förtjust i vidvinklar. Det beror emellertid mycket på det utdragna formatet hos alla större kamerasensorer. Med 4:3 blir det mycket, mycket trevligare och här har jag inte behövt beskära ett endaste dyft. Man får med mer på höjden (fast det blir ju på bredden när man vrider på kameran som här) och mindre på bredden.

Här tycker jag nog att man kan se att objektiven ger lite dävna färger, men som sagt, det är okej. Kanske skaffar jag ett Olympus 12/2 vad det lider, men jag måste först bestämma om denna kamera ska ersätta NEX-5N eller inte. Min själ säger att det ska bli så.

Olympus 12-50/3,5-6,3 @ f/5,7 och 37 mm


Närbildsegenskaperna är som sagt riktigt bra, och det där med autofokus som jag egentligen inte gillar är rätt bra att ha. Måste vänja mig lite bara. Denna bild är, som du säkert ser, beskuren en skvätt i sidled.

När jag kritiskt granskar bilderna på skärmen i full storlek så är det mycket tydligt att NEX-5N med mina manuella objektiv är mycket bättre. Samtidigt framgår det med svidande tydlighet att det faktiskt inte syns nämnvärt i nedskalat webformat, och det är ju så jag presenterar mina alster. Kanske kan detta få mig att koncentrera mig mer på själva bilderna än på deras tekniska kvalitet. Jag hoppas det.

Olympus 12-50/3,5-6,3 @ f/6,3 och 16 mm – ISO 200 med polfilter


Att jag skriver såhär mycket efter så kort ägande är ett bra tecken på att jag är nöjd. Jag hade inte väntat mig att en plastig normalzoom med skitdålig ljusstyrka skulle vara så trevlig att använda faktiskt. Den väger bara 200 gram och är mycket liten, trots att den ser stor ut på bild. Filterdiametern är 52 mm, så mitt gamla Hoya-polfilter funkar finfint.

Nu var jag nere i Margretelund, alltså mitt hemrevir. Istället för att gå raka vägen hem bytte jag till 20/1,7 och gick en liten extra omväg.

Panasonic 20/1,7 @ f/4 – ISO 200


Nån som kan lista ut vad detta är? Det är en fyrhjulig vagn med motor i och nån slags elaggregat i andra änden. Bilden är ett uns beskuren i höjdled.

Panasonicen är optiskt mycket bättre än zoomen. Dock är den, precis som en del förståsigpåare påstår, lite ”klinisk” i sin karaktär. Ja, skratta ni bara. Det krävs ett sjukligt tränat öga för att se det, och jag vore gladast av alla om jag var lite mer ovetande.

Skärpan är det i alla fall inget som helst fel på, den saken är klar som korvspad. En gammal Ford fick bli sista bilden innan jag lunkade hemåt.

Panasonic 20/1,7 @ f/2,8 – ISO 200


Har du orkat läsa ända hit? Jösses. ;-)

Nåja, jag hoppas att du förstår att vad jag underförstått vill säga med inlägget är att det finns gränser för hur mycket kraven på bra bildkvalitet bör inverka på valet av utrustning. Förra gången jag hade en kamera med micro four thirds-sensor hade den ingen sökare och objektivet (Olympus 17/2,8) var vedervärdigt kass. Den här gången är det annorlunda.

Imorgon åker jag något försenad tillsammans med min bror till Trosa. Olympusen följer naturligtvis med och det blir förhoppningsvis något inlägg från vischan inom kort.

På återseende!

Postat 2012-07-25 23:25 | Läst 5623 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Visst fan var det bättre förr!

Mitt sökande efter den perfekta kameran lär aldrig ta slut och inte blir det lättare av att marknaden översvämmas av skitbra prylar som nästan är det jag vill ha. Riktigt ända fram är det dock inget som når, på gott och ont. Det betyder ju att jag borde slippa bry mig och använda det jag har istället. Men så fungerar inte jag.

Med anledning av det ständiga sökandet provade jag som hastigast en Olympus OM-D EM-5 idag. Snacka om fult namn! Hade den inte bara kunnat heta OM-D?
Nåja, anledningen var och är att jag fullkomligen avskyr 3:2-formatet, och därför ofta beskär mina bilder såpass hårt i sidled att det nästan inte blir nån skillnad i sensorformat mellan det befintliga APS-C-formatet och Micro four thirds, när jag är klar ändå. Dessutom vill jag ha en kamera som inte är avsedd för klåpare, vilket NEX-5N är, hur bra dess bildmässiga prestanda än är. Därtill har den ingen ”själ”. Den är skitbra men stendöd, helt enkelt.

OM-D:n var mycket, mycket mindre än jag hade väntat mig. Faktiskt otroligt liten, samtidigt som den har alla reglage på precis rätt ställen. Den elektroniska sökaren är tyvärr inte lika bra som Sonys, men jag vet inte om det spelar nån roll om man har autofokus.

-----------------

Varför i hela friden har jag nu kommit in på detta? Jo, igår brände jag nämligen en rulle film i en kamera som i mångt och mycket liknar OM-D:ns efterhärmade ursprung, alltså OM-1 och dess efterföljare. Det påminde mig om att glädjen i hanteringen av kameran är minst lika viktig som bildkvaliteten. Om inte viktigare faktiskt.


Den här pjäsen har jag nallat av mina föräldrar för ett par år sedan men inte riktigt vågat prova förrän nu. Men igår var det dags, och det var banne mig på tiden! Kameraskrället är nämligen helt fantastiskt, trots att det på sin tid var en så kallad ”instegskamera”. Alltså en relativt billig sak utan krusiduller.

f/8


Objektivet är nära en ”perfekt normal”, alltså med en brännvidd som motsvarar diagonalen av upptagningsformatet. Jag har läst här och där att det ska vara riktigt skarpt, och det är ingen överdrift vill jag lova! Jag tror banne mig att det klår Leica Summicron-C 40/2 och dessutom har överlag bättre egenskaper.

Det här var nere på Smedslättsvarvet i Bromma. Min kompis Björn kom förbi och vi gick en sväng längs vattnet i det som är båda våras uppväxtmiljö. Björn hade dock med sig spännande prylar av helt annan magnitud än min minimalistiska pjäs.

f/8


Denne man är ungefär lika prylgalen som jag, men vi har valt helt olika vägar, vilket är mycket intressant. Mer om det senare.

Åter till Konica 40/1,8 Hexanon AR. Vilket namn! Så ska det låta. Vid full glugg är skärpan fortfarande enastående bra. Så bra den nånsin behöver vara, skulle jag vilja påstå.

f/1,8


Karaktären är allt annat än modern, men det gillas. En hel del sfärisk aberration och därför lite ”glöd” vid f/1,8 men i gengäld rätt smutt bakgrundsoskärpa på någon meters håll. Utom i hörnen, där det händer lustiga saker, men det är inget ovanligt. På nära håll är dock istället oskärpan rejält bökig, men det gör mig inget.

Visst; det är svårt att helt uppfatta huruvida objektivet verkligen är bra på film skannad med mediokra medel. Men jag tror mig ha tillräcklig erfarenhet för att direkt kunna säga att påståendena om denna glugg är sanna. Den ÄR skarp, liten, lätt, skitbillig och allmänt bra. Men kameran då?

Jovars! Den är inte alls lika välbyggd som den Nikon FM2n jag hyllade ett tag, men fortfarande tillräckligt bra. Det behövs ju inte så mycket annat än en slutartidsratt och en sökare för att skapa en trevlig kamera för film. Och trevlig måste jag verkligen säga att Konican är. Sökaren är lite mörk, men ganska stor och relativt lätt att fokusera med. Jag tror att den har enkla speglar istället för ett glasprisma.

Därmed är kameran också lätt, och hela ekipaget med objektiv och film väger under 650 gram. Bara ungefär 100 gram mer än NEX-5N med Leica 28/2 Summicron, som ger i det närmaste exakt samma bildvinkel. Och den är jag van vid, så jag kände mig hemma hela tiden.

-----------------

För att återgå till den utopiska diskussionen om vad som är bäst, så hade Björn en relativt nyinhandlad Nikon D800 och diverse trevliga objektiv som han haft länge och väl. Jag fingrade lite på den och tyckte nog att den kändes avsevärt lättare än D700, trots att greppet var bättre i och med att det var högre. Lillfingret hamnar inte utanför, som du ser här nedan.

f/1,8


Nä, Björn är inte en sån där kille som kammar håret med en fläskfilé varje morgon, men det gigantiska avståndet mellan sådant beteende och hans och min verklighet kanske gör att ironin i gesten inte går fram riktigt. Detta är en ödmjuk man, men som gärna skojar en del, och det är ju trevligt.

I handen där ser ni alltså en annan filosofi. En effektiv, mångsidig och alltjämt vettig utrustning för vem som helst som vill ha det bästa och ändå inte betala alldeles för mycket (låt oss relatera till andra ”nödvändiga” kostnader, såsom bil, hus, och så vidare). Jag var ju där själv ett tag och trivdes, med D700 och 24-70, med mera.

Men nä, faen. Jag vill ha begränsningar! Fast inte såna som jävlas med mig.

f/5,6


40 mm på småbildsformatet är nästan perfekt. Lite för utdraget bara. Det är därför jag sneglat på den nya Olympusen. Hur jag än vrider och vänder på det, så vet jag ändå att den inte kommer att kännas som en ”riktig” kamera. För det är den inte, tycker jag.

Jag har till och med funderat på att skaffa en D800 och köra konsekvent i 5:4-läget samt bara skita i att den är stor och tung. Men vilket objektiv skulle jag ha då? Det finns inget som passar perfekt.

Äh, använder man gammalt skräp så behöver man i alla fall inte tänka så mycket. Efter middagen stannade jag till vid min gamla lågstadieskola på vägen hem.

f/4


Jag skulle kunna fota ett helt liv med den här brännvidden och den här storleken på kamera, om bildkvaliteten var så bra som jag vill. Men något sådan existar inte, digitalt. Jag fattar inte varför. Vad hände egentligen?

Varför alla dessa superzoomar, plastmonster och eländigt ruttna sökare? Jag talar då inte om D800 som ju är så kompetent att den måste vara ganska stor. Men den kompetensen behöver jag inte.

f/2,8


Är det inte lite tragiskt att man ska behöva ta till en instegskamera från 1976 för att känna den fotoglädje man eftersträvar, när man äger och har ägt bland det bästa som över huvud taget går att uppbringa? Om det satt en digital sensor i den här kameran så hade jag slutat leta. Men jag får fortsätta. Det är inte så dumt heller egentligen.

Postat 2012-07-23 22:13 | Läst 4661 ggr. | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

Hälleforsnäs bruk med film och digitalt

Första kvällen på min semester tänkte jag ägna åt att återge ett stycke industrihistoria för er i bild och text, från en liten resa som utspelade sig för ganska precis en månad sedan, närmare bestämt vid midsommar. Trots att jag packade lätt fick två kameror plats i väskan och jag har därför varvat svartvit film med digitala färgbilder. En ganska trevlig kombination faktiskt!

Leica M4-P med Voigtländer 15/4,5 och Kodak Tri-X


Jag har nog aldrig varit nån vidvinkelkille, men det är svårt att inte hitta fotoglädje med den mycket kompakta Voigtländern som lätt går ner i en jackficka.
Här var vi, av den halvt utbrända delen av bilden i framrutan att döma, på väg till torpet i Trosatrakten – som agerade basläger – på E4:an söderut ser det ut som. Thomas kör, jag gräver ner mig i kartor och Anders är bara komplett galen.

Midsommarafton har jag redan återgett i ett tidigare inlägg. Det var en ganska lugn tillställning eftersom vi tänkte fara iväg nånstans dagen efter, utan att då veta vart. Här lyser flitens lampa med bildredigering på kvällskvisten.

Leica M4-P med Voigtländer 35/1,2 @ f/1,2 och Kodak Tri-X


Vi kom iväg relativt tidigt på midsommardagen och siktade på en tiomilarunda nordväst ut. Det första stoppet vid Sparreholm har jag också skrivit om, så du får gräva i arkivet om du vill läsa om det, för jag orkar inte leta själv.

Igen hade jag placerat mig strategiskt i baksätet för att kunna gräva i kartor och söka på nätet med datorn som jag hade i knäet, och det tycktes mycket riktigt som att Hälleforsnäs var en håla väl värd ett besök. Jag hade kollat upp saken mycket ytligt redan kvällen innan, men det var först på vägen det blev bestämt.

I ärlighetens namn trodde jag att det skulle vara en besvikelse, men jag höll masken. När vi kom fram hördes dock ett smärre jubel i bilen.

Leica M4-P med Voigtländer 15/4,5 och Kodak Tri-X


Stället var helt rikskass! Stor entusiasm utbröt och alla tog med sig vad man i utrustningsväg kunde tänka sig behöva ur bilen. För min del blev det Leican med supervidvinkeln monterad och ett par extra filmrullar, samt NEX-5N med normalobjektivet Summarit 35/2,5, på varsin axel. En jäkligt trevlig kombination faktiskt.

Nu kunde jag ta svartvita, grisigt korniga översiktsbilder med Leican, och trevliga närbilder i färg med digitalkameran.

Sony NEX-5N med Leica Summarit 35/2,5


Egentligen hatar jag att ha mer än en kamera med mig, men den här gången kändes det helt okej. Särskilt då jag använde dem till helt olika saker.

Sony NEX-5N med Leica Summarit 35/2,5


Hälleforsnäs bruk anlades 1659 av Abine Noij, som var antingen polack eller vallon, beroende på vem som tillfrågas. Att driva bruk fick inte vem som helst göra, utan det krävdes kungligt tillstånd för förädling av järn. Det fick dock Noij här i Hälleforsnäs, för att gjuta kanoner, med masugn och allt.

Av den tidiga verksamheten finns som vanligt inte mycket kvar, men byggnaden på bilden ovan är lite extra intressant. Kolhuset som det kallas, var på sin tid i början av 1800-talet troligen den högsta fribärande byggnaden i Europa med hela 18 meters takhöjd. Här förvarades kol, som ju behövs för all framställning av järn och stål.

Mer sentida byggnader tycks vittra snabbare, men inte blir processen mindre vacker på bild för det.

Sony NEX-5N med Leica Summarit 35/2,5


Den här byggnaden, liksom de flesta andra i området, är troligen från sekelskiftet och uppfördes när Svenska Aduceringsverken i ASEA:s regi drev stället. Nu började man tillverka rör istället för de jordbruksmaskiner och liknande som varit grunden för verksamheten sedan kanontillverkningen inte längre behövdes.

Nu måste jag flika in en fototeknisk detalj. Ser ni hur trevliga färgerna är? Jag äger två moderna Leicaobjektiv, och båda är fantastiskta när det kommer till färger. Bättre än Zeiss, tro't eller ej!

Men film är inte dumt heller...

Leica M4-P med Voigtländer 15/4,5 och Kodak Tri-X


Filmen har jag framkallat i ”Rodinal”, som ger ett väldigt krispigt korn som passar platsen. Ändå gillar jag nog färg bättre.

Sony NEX-5N med Leica Summarit 35/2,5


Vi låter bilderna tala för ett slag istället för att jag snackar massa strunt.

Sony NEX-5N med Leica Summarit 35/2,5


Sony NEX-5N med Leica Summarit 35/2,5


Sony NEX-5N med Leica Summarit 35/2,5


En sak som förvånade oss är att hela platsen är välstädad. Den är mycket sliten, men det råder samtidigt ordning och reda och det gör det ännu trevligare att fotografera. Hela ”baksidan” av bruket mot sjön till, från kaféet och affärerna på framsidan sett, är öppet att utforska bäst man vill.

I en av nämnda affärer fastnade mina vänner på återvägen mot bilen. Själv gick jag vidare upp på en höjd bakom något som jag tror är masugnsanläggningen.

Leica M4-P med Voigtländer 15/4,5 och Kodak Tri-X


15 mm på småbildsformatet är som sagt groteskt vidvinkligt, men det kan vara rätt kul att få med ”allt” på bild. På bilden nedan ser vi till höger baksidan av kolhuset med det höga innertaket om 18 meter. Det är bara överdelen av trä som sticker opp över marken från detta håll.

Leica M4-P med Voigtländer 15/4,5 och Kodak Tri-X


Är du i krokarna kan jag rekommendera ett besök vid Hälleforsnäs bruk. Men det är egentligen inget att åka långt för, om man till exempel bor i Stockholm. Det finns extremt mycket skrotigare miljöer (med inbyggt goda chanser att ofrivilligt ta livet av sig) i till exempel Norberg. Det är nästan så att jag ska plocka fram lite gamla bilder från 2005 till nästa inlägg med anledning av det.

Nu fortsätter min semester och jag funderar starkt på att lägga ifrån mig mitt armbandsur. Må väl!

Postat 2012-07-21 00:33 | Läst 5654 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 3 Nästa