Som nybakad fotograf i Norberg 2005

Under sena tonåren började jag så smått intressera mig för bilder, utan att jag idag kan minnas någon specifik anledning. Dock hade jag då spelat gitarr dag och natt i några år och kanske ville söka mig vidare. Jag började teckna en hel del och grävde med förtjusning i gamla kataloger från Auktionsverket och Bukowskis, där jag kunde ta del av hundratals fantastiska tavlor som inspiration. Bilderna var ganska små men kvaliteten tillräckligt bra för att jag skulle kunna sitta i timmar och bara fascineras av hur konstnärerna avbildade motiv som saknar motstycke i verkligheten. Det ville jag också göra, och när internet blev allmän förströelse började jag så smått fixa med andras bilder som jag hämtade hem, utan att veta vart det skulle leda.

Intresset stannade av en smula när jag inte kunde hitta de bilder som jag ville se. Det hade ännu inte slagit mig att jag kunde ta dem själv, och att teckna var för svårt för att mitt självkritiska jag skulle acceptera resultaten. Intresset föll i dvala och jag fortsatte spela musik.

Men så knäppte det till när några kompisar köpte systemkameror och började ränna runt. I oktober 2005 köpte jag därför en Nikon D50 med kitobjektivet 18-55 och bara en vecka därpå for vi några stycken västerut i landet för att undersöka några intressanta platser. Idag ska vi kika på några bilder som jag grävt fram i arkivet och ombearbetat så gott det går.

-------------------

Huvudmålet var gruvorten Norberg men på vägen passade vi på att titta till den gamla kalklinbanan som går mellan Forsby och Köping. En riktig klenod med mängder av trevliga miljöer som är (eller i alla fall var då) fria från vandalisering och inte igenbommade.

Det verkar som att jag hade full koll på vad jag ville fotografera, men inte riktigt hur, så jag har rätat upp och beskurit många av bilderna så att de får representera någon slags kompromiss mellan mitt nuvarande och dåvarande kunnande.

Vissa bilder förvånar mig rejält, för jag har tagit till konstiga tekniker som jag aldrig ens skulle ha kommit på att de existerar idag.

Bra vete fasen om det blev, men ganska annorlunda. Jag har alltså zoomat under exponeringen som uppenbarligen varit utan stativ.

Det här var inne i ett maskinhus där banan ändrar riktning och korgarna länkas av från en vajer till en annan. Man kan ju nämligen inte ha hur långa vajrar som helst, så det är antagligen praktiskt att dela upp den i delavsnitt med separat drivning.

Att så kallad UE är förknippat med vissa risker må vara hänt, men att klättra upp i en stolpe kunde vi inte låta bli.

Där uppifrån har jag en rad överexponerade skitbilder som ingen blir glad av att se, så vi hoppar vidare till miljön utanför ett ödetorp på vägen mot Norberg.

Den här bilden hade jag kunnat ta idag, men då hade jag komponerat precis såhär istället för att lämna massa tomrum till vänster som jag nu klippt bort.

På den tiden hade Anders en liten Ford Fiesta som ser riktigt rymlig ut om man lånar Björns fisköga. För att inte tala om att Anders ser komplett galen ut (vilket inte är något ovanligt i och för sig).

Sen ser det ut som att vi övernattat nånstans och druckit öl. Mmmmmm, öl!

Skulle tro att det är Björn som står för den kreativa belysningen här, då han redan då var ganska erfaren och hade hållit på några år, även med film. Samma Björn poserade villigt när vi dagen efter anlände till Norberg, där misären och eländet frodades, till allas oerhörda glädje.

Jag har besökt en del dåliga platser i mina dagar, men jag tror fortfarande inte att något slår det här gruvområdet i Norberg. Det var väldigt spännande och vårt numera vedertagna interna ordspråk – ”dåligt är bra” – passar bättre än vanligt.

Jag nämnde risker och vill nämna det igen. När man ser en såhär inbjudande syn är det lätt att bara leta efter närmaste ingång och sen ränna runt utan att tänka sig för. Det kan vara helt livsfarligt, med öppna schakt, rasfärdiga tak och så vidare. Jag vet inte om vi tänkte på sånt, men jag hoppas att du gör det om du är på liknande ställen.

Såhär i efterhand älskar jag den spöklika byggnaden och jag är säker på att den var lika fascinerande då. Givetvis letade vi raskt upp en ingång.

Gemensamt för många nedlagda industrier som stått orörda är att det brukar se ut som att man bara lämnat allt och gått. Ingen kontinuerlig process med successiv nedmontering och långsam avstanning. En dag var det bara slut och alla gick hem. Det gör miljöerna väldigt historiskt intressanta; som ett slags konserverat tillstånd över hur det såg ut, inklusive hur eländig arbetsmiljön kan ha varit.

Som ni säkert sett på den korrugerade plåten utvändigt kan det här inte ha varit särskilt länge sedan. Wikipedia har inte så mycket att säga men det verkar röra sig om 80-tal.

”Norberg var länge ett centrum för järnframställning i Mellansverige, men på grund av en växande konkurrens från bland annat Japan i slutet av 1970-talet, så blev verksamheten snabbt olönsam. Spännarhyttans masugn stängdes för gott 1981 och ett stort antal personer blev utan arbete. Gruvdriften hölls vid liv något längre, men alla är nu stängda.”

Utsikten från gruvlavens topp är god och som synes sammanföll vädret utmärkt med våra fotografiska intentioner.

Uppfordringsschaktet i just den här gruvan är diagonalt och lutar snett nedåt i berget med ett paternosterverk istället för hiss. Hur kolsvart och kusligt det än kändes så kunde vi givetvis inte låta bli att gå en bit ner.

Hohooo, nån hemma? Nä, bara gråsuggor, spindlar och andra ljusskygga små kryp förstås. Den smala trappan till höger ledde ganska långt innan man kom till ett större maskinrum i berget, där gruvgången nedanför var vattenfylld. Kanske tur det så att vi inte frestats att gå ännu djupare.

Idag skulle jag aldrig ens fundera på att använda blixt, men är det kolmörkt så kan man ju faktiskt få bilder av saker som annars är omöjliga att fotografera. Jag vill minnas att vi alla tre hade ganska rejäla ficklampor med oss för ledsyn. Dock visste ingen var vi var, så hade vi trillat ner i ett hål så hade ingen märkt det heller.

Väl ute igen började vi avsöka de mindre anläggningarna för att inte missa något intressant innan vi tog ajö. Björn spanar runt i något som antagligen är en äldre och mindre lave i marknivå.

JPG-filerna från Nikon D50 är inte helt roliga att försöka göra något av. Antagligen hade jag ställt kameran till hög kontrast, men det går ändå att med lite god vilja trolla fram saker i skuggorna. Jag skulle tro att kameran är helt utmärkt även idag om man vet vad man gör. Men det gjorde jag ju inte då.

En bild fick mig att skratta till när jag gick igenom mappen som innehåller ett par hundra bilder från tre dagar.

Den här är ju rätt bra och rolig faktiskt! Anonyma UE:are i nån slags precis lagom påklistrat försök till konstnärlighet. Att fokus ligger helt åt pipan gör inte så mycket.

Vi avslutar med en bild som lyckats få ganska skaplig teknisk kvalitet, hur det nu gått till.

Jag brukar säga att jag inte är intresserad av att titta på mina bilder när jag väl gjort dem färdiga, men jag tror att jag får omvärdera den saken. Den här lilla utflykten var mycket givande att gräva fram igen. Det som krävs är antagligen att bilderna är såpass gamla att jag helt glömt bort dem. Därför ska jag från och med nu kika lite i arkiven då och då och se om jag hittar något spännande. Kanske bilder som jag missat eller som är värda att visa igen.

Hoppas ni inte hann tröttna på vägen i det långa inlägget, och ha en trevlig helg!

Guide: Så halverar du din status på fem minuter

En del människor tycks tro att de kan öka sitt människovärde genom att köpa dyra saker och visa upp för sin omgivning. Som om de skulle bli lite bättre och lite finare av det, trots att det inte på något sätt visar att de åstadkommit något själva. Det går jättebra att ta ett fett lån och köpa en skrytbil och sen leva på existensminimum om man tycker att det är kul, bara för att få känna omgivningens lystna blickar.

Personligen kan jag bli fascinerad av en fin bil, för att den är vacker att se på och för att den kanske har en exceptionell motor med mycket kraft. Men inte fan blir jag imponerad av ägaren. Varför skulle jag bry mig om honom (det är knappast kvinnor som pysslar med sånt)?

Samma sak gäller naturligtvis kameror. Det är väldigt, väldigt tydligt att en del ”fotografer” mest köper fet utrustning för att synas. Det ska vara batterigrepp och hela baletten när man går på stan och glänser.

-------------------

Tyvärr råkar det vara så att vi andra, som faktiskt trots allt vill ha en bra kamera för att den är bra, också måste stå ut med att se ut som reklampelare eller personer i behov av penisförlänging. Men man kan faktiskt göra några mycket enkla ingrepp för att minska sin så kallade status. För vem vill erhålla status genom sina produktval? Inte jag.

Vips, så försvann en stor del av uppmärksamheten.  Skönt!

Sådär ja! Nu ser bara riktigt inbitna nördar vad det är för kamera vid en hastig blick. Knappast något som Berra på stan kan förknippa med känd kostnad eller känt märke, och således uteblir förhoppningsvis den ofrivilliga statusen.

---------------------

Jag har redan bestämt mig för att inte använda den här kameran där det finns folk. Men den är samtidigt såpass ny att jag inte riktigt kan hålla mig såhär i början, och idag köpte jag en sökarlupp som jag var tvungen att prova, så det blev en tur på stan ändå efter jobbet. Lyckligtvis i lite mindre uppseendeväckande skepnad den här gången alltså.

f/5,6

Den aptunga Zeiss 35/1,4 är verkligen inte rolig att bära runt på, men man blir desto gladare av bilderna sen.

f/8

Att fokusera rätt är inte helt lätt trots lupp (DK-17M) och utbytt mattskiva (Canon EG-S). På över 3 meters håll är det i stort sett omöjligt och man får prova sig fram. Lite tråkigt, men man kan ju inte få allt.

f/1,4

På medelkorta avstånd och med lite nedbländning går det bättre. Dock tycker jag att ögat blir ansträngt väldigt fort vilket gör det svårare och svårare ju mer man försöker. Så det gäller att försöka vara lite snabb och då funkar det.

f/4,8

Jag känner fortfarande att jag inte alls tar lika bra bilder med den här kameran som med min mindre utrustning. Mycket på grund av att den är så klumpig att det verkligen stör hela tiden, men också för att jag ännu inte fått använda den i de miljöer där jag vet att den kommer att fungera bra.

Hade jag fått välja mellan Olympus OM-D och Nikon D700 så hade jag alla gånger valt den förstnämnda. Inte för att den är bättre, utan för att den är så enormt mycket vettigare och roligare att använda, samt ger tillräckligt bra bildkvalitet. Att den är tekniskt underlägsen spelar inte någon nämnvärd roll i det stora hela.

f/8

De här bilderna ger knappast någon status heller, men i den mån man ska söka uppmärksamhet som fotograf så bör man åtminstone göra det med sina bilder, inte med sin utrustning. Jag jobbar på och ser vart det leder helt enkelt. Så länge jag är nöjd själv så kan folk tycka precis vad de vill. Jag har åtminstone inte köpt mig en social position.

Hela begreppet status är så oändligt primitivt. Som en apa som samlar bananer på hög för att imponera på flocken. Har människan verkligen inte kommit längre än så?

En välkalibrerad sökare är ett måste för manuell fokusering

Idag anlände shimsen som jag och arbetskamrat Lennart beställt till våra respektive Nikon D700. Hans fokuserade lite för långt bort och min lite för nära. I min kamera satt det vid begagnatköpet en Canon EG-S-mattskiva som på något märkligt sätt passar finfint i D700:an, troligen för att den laserskurits av någon firma. Jag köpte dock också en Katzeye med snittbild, och en sån har också Lennart i sin kamera.

När man använder en spegellös kamera där sökaren eller skärmen visar precis det som sensorn ser, är det en befrielse med manuell fokus. Det kan liksom inte bli fel, förutsatt att man kan zooma in vid fokuseringen. Men hos spegelreflexkameror är det en annan femma. Där måste mattskivan vara exakt lika långt från objektivet som sensorn är, när man tänker sig ljusets väg via spegeln. Från fabrik är kalibreringen lite sisådär eftersom det inte spelar någon större roll för den som använder autofokus.

I mitt fall – för det var bara jag som hade min med mig – hjälpte det att ändra från en shimskombination på 0,35 mm till 0,30 mm för att hamna rätt. Det motsvarar någon centimeter på 1 meters håll och uppåt en halvmeter på 5 meters håll. Felet blir alltså större med ökat avstånd, vilket kan verka bakvänt.

Jag gick en liten sväng efter jobbet för att prova, och nu får ni tåla lite bilder som mest handlar om objektivets karaktär istället för estetiska yttringar.

f/1,4

Jag använde Zeiss 35/1,4 eftersom jag inte får plats med något mer i väskan jag har på ryggen till jobbet varje dag. Som ni ser är det mycket skarpt redan från full bländaröppning och kan separera motivet från bakgrunden trots ganska många meter från mig till det.

En sak jag glömde nämna i början av inlägget är att jag bytte tillbaka från Katzeye-skivan till EG-S. Jag föredrar att fokusera utan hjälpmedel om det går och Katzeyeskivan är mycket ”omattare” runtom snittbilden – mer som Nikons original – vilket gör att man är helt rökt om man inte använder just snittbilden. Ju mattare skivan är, desto exaktare ser man i sökaren var fokus ligger. Men det ställer också till en del problem med ljusmätningen.

f/1,4

En modern mattskiva (som egentligen inte är en mattskiva i ordets rätta bemärkelse) är uppbyggd av små mikroprismor som släpper igenom ljus vars infallsvinkel motsvarar ungefär f/4-5,6. Det betyder att du inte ser kortare skärpedjup i sökaren än så heller och det är därför de är så omöjliga att fokusera manuellt med. Detta medför dock att sökaren blir ljus och klar, och alltså får man en fin och trevlig bild när man låter autofokusen arbeta.

Med en skiva avsedd för manuell fokus, såsom Canon EG-S, ser man istället något som mer motsvarar f/2,8. Det ger mycket bättre exakthet då skärpedjupet blir kortare i sökaren. Emellertid blir den också mörkare och kamerans ljusmätning lirar inte helt som den ska, för den är ju gjord för en annan skiva.

Det skulle gå att göra en sökarskiva som var optimerad för f/1,4. Dock skulle den bli kolmörk redan vid f/2.

f/1,4

Efter middagen... Eller vänta! Jag har ju inte ätit middag än. LCHF är bra skit. Jaja, lite senare cyklade jag iväg till Ranhammarsvägen och fotade vidare.

Nu när mörkret föll blev det istället nästan omöjligt att fokusera rätt på större avstånd utan snittbild. Jag skulle gärna ha en kombination; alltså precis som i gamla tiders manuella kameror där dels skivan var mycket matt och man dels hade snittbild eller grova mikroprismor i mitten.

f/1,4

Ironiskt nog kommer jag därför antagligen inte att använda D700:an när det är mörkt, trots att dess sensor sopar banan med det mesta annat på marknaden. Det får istället bli den spegellösa Olympusen som med bildstabilisering och autofokus funkar helt ypperligt i lågt ljus.

Samtidigt kommer jag ha svårt att slita mig från ”looken” man kan få med en större sensor och ett ljusstarkt objektiv.

f/2

Trots ungefär fem meter till skylten blir bakgrunden snyggt uppmjukad och lite lagom diffus. Inte riktigt som med mellanformat, men en bra bit på väg ditåt.

Nu måste jag bara lista ut vad jag ska använda kameran till. Cykla går definitivt inte!

f/1,4

Ganska säkert är att jag inte vill använda den när jag är bland människor. Den är så stor att det är omöjligt att inte bli uttittad och därmed tappa all lust att fotografera. Nej, den får nog användas vid speciella tillfällen när jag på förhand vet vad som gäller och vart jag är på väg. Samt förstås lite då och då när man bara är sugen på kort skärpedjup.

----------------

Slutklämmen idag är att det är oerhört viktigt att se till att sökaren är kalibrerad om man ska fokusera manuellt med en spegelreflexkamera. Chansen att det blir rätt genom att bara byta sökarskiva finns förstås, men det verkar ganska ovanligt. Jag ska försöka ta lite bilder när vi (jag) shimsar Lennarts kamera imorgon, så ska ni få se att det inte är några konstigheter.

Vi ses!

I skogen finns varken tid eller rum

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Jag hade tänkt fotografera betong idag, och det började ganska bra, beroende på hur man ser det. Slumpgeneratorn i huvudet sade åt mig att ta Nockebybanan till dess ändstation och se vad jag där kunde finna, vilket kanske kan anses märkligt med tanke på det nämnda målet med själva fotograferingen.

Till min stora glädje hittade jag raskt ett vedervärdigt kvarter redan på andra sidan Drottningholmsvägen som jag dessutom aldrig besökt.

Olympus OM-D E-M5 med Panasonic 25/1,4 @ f/3,5

Regnet hade behagat sluta för tillfället och det hördes bara avlägsna skrällar från vår vän Tor som for omkring och svingade sin hammare mot vagnsplåtarna uppe i himlen. Och precis som en blixt från klar himmel – trots att himlen idag var allt annat än klar – slog det mig att det var en perfekt dag för en promenad i den närbelägna Judarnskogen istället.

Några raska steg senare nalkades jag skogsbrynet och möttes av ett gudomligt ljus som silade ner mellan trädkronorna, så vänt att inte ens det ymniga myggbeståndet kändes jobbigt.

Olympus OM-D E-M5 med Panasonic 25/1,4 @ f/2,8

I väskan låg förutom jacka, vattenflaska och en påse nötter som proviant, även ”den heliga treenigheten” till mitt relativt nya kamerasystem. Alltså objektiven Olympus 12/2, Panasonic 25/1,4 och Olympus 45/1,8 för micro four thirds. Jag bestämde mig för att försöka göra så mycket som möjligt med tjugofemman först och sen byta när jag tröttnat.

Olympus OM-D E-M5 med Panasonic 25/1,4 @ f/1,4

Jodå, du läser rätt. Bilden är tagen vid full öppning och kanske kan övertyga en och annan om att MFT faktiskt kan duga även för den kräsne.

Kompositionsmässigt känner jag mig ovan i skogen. Jag ser fantastiska motiv precis överallt men har väldigt svårt att göra något vettigt av dem på bild. Det blir mest bara massa ”sallad” och stämningen jag upplevde på plats försvinner lätt. Terrängen gör ofta att man inte kan stå precis var som helst och därmed få det utsnitt man vill, så jag skulle faktiskt föredra ett bra zoomobjektiv, tro't eller ej.

Olympus OM-D E-M5 med Olympus 12/2 @ f/2,8

Det lilla men ganska dyra 12/2,0 M.Zuiko är ett objektiv som man sällan ser tester eller recensioner av. Det är synd, för det är hur bra som helst. Det är gruvligt skarpt redan från f/2 och har en mycket trevlig byggkvalitet för att vara ett objektiv med autofokus. Chassiet är av metall och inger förtroende.

Olympus OM-D E-M5 med Olympus 12/2 @ f/2,8

De västra delarna av Judarnskogen kännetecknas av ganska oländig morän med medelstora stenblock som stundom ger en riktig trollskogskänsla. Jag vet inte om det är äkta urskog som aldrig brukats, men den lär nog inte vara rörd de senaste 50 åren eller så i alla fall.

I dessa mossbeklädda salar släpper alla mina tankar på annat. Ingenting spelar någon roll och livet känns enkelt. Det går finfint att bara stå i en slänt i en halvtimme och glo och lyssna på trädens sus och som idag de tunga droppar som faller från träden efter regnet.

Olympus OM-D E-M5 med Olympus 12/2 @ f/2,5

Harsyra täcker marken tillsammans med ormbunkar, små buskar och mossor av alla de slag. Går man inte på de upptrampade stigarna är det svårt att tro att man är mitt i en tätbebyggelse med blott femhundra meter till närmaste villa eller tunnelbanestation.

Olympus OM-D E-M5 med Olympus 12/2 @ f/2,8

Det blir problem att visa varierade bilder när omgivningarna har precis samma färgskala hela tiden. Jag tog betydligt fler bilder per tid än vanligen, varav blott några få kunde sättas ihop till en serie som jag hoppas inte tråkar ut betraktaren.

Jag är lite förvånad över hur bra jag tycker att det fungerade med vidvinkeln faktiskt. Troligen beror det en del på att bildformatet inte är så utdraget. På väg ut ur skogen bytte jag till det korta telet istället, mest ”bara för att”.

Olympus OM-D E-M5 med Olympus 45/1,8 @ f/2,5

Bortåt Ängby står några vackra tallar av lägre modell som jag gissar är ganska gamla. Kanske så gamla att de varit med sedan här bedrevs åkerbruk och boskapsbete på 1800-talet. Trakten har varit bebodd i evigheter och det finns många fornlämningar i skogarna, samt ett torp som tros ha anor från 1600-talet.

Innan jag började gå mot Brommaplan och mataffären tittade jag på klockan. Sex, redan! Det hade gått tre timmar utan att jag ens funderat på tiden. Den försvinner helt ur mitt sinne när jag mår bra, och det gör jag uppenbarligen i naturen. Det spelar inte så stor roll om det är vid havet, i bergen eller i skogen. Att bara få komma bort från trafikbrus och hetsiga människor är underbart.

---------------------

Imorgon är det ny arbetsvecka med massa kufiska tester på schemat. Olympusen hänger med, och är jag någorlunda pigg så blir det nog en och annan tur efter jobbet. Vi ses!

Låg vikt behövs bäst när du INTE fotograferar

Jag läser en hel del på internationella fotoforum och har slagits av hur olika man tänker kring det här med kamerans storlek, beroende på var man kommer ifrån. Själv har jag aldrig varit i USA, men det är ingen hemlighet att saker är och ska vara större där. Det går tydligen också igen i kamerautrustningen, för när det talas om för- och nackdelar med låg vikt hos kameror så är det nästan bara europeer som på internet propagerar för att prylarna ska vara små.

Jag vet inte om det beror på prestige eller att amerikaner ofta är så tunga att det inte spelar någon roll om kameran är det, men trenden är tydlig; de verkar inte vilja ge sken av att bry sig. Eller så anser de det vara ”manligt” (kvinnor förekommer i stort sett inte på tekniska forum) att hävda att de minsann orkar släpa runt på flera kilo utan att knota. Kul för dem, eftersom det är de tunga kamerorna som är bäst.

-----------------

Idag tänkte jag att vi på detta ämne ska granska en ganska oväntad vinkel. Det råkar nämligen vara så att jag – hur mycket jag än vurmar för lätta kameror – inte alls har något emot de tunga, medan jag fotograferar. Nej, det är istället när jag INTE fotograferar som utrustningens vikt har betydelse. Som idag till exempel, då jag gick från Mörby till Odenplan med kameran runt halsen.

Olympus OM-D E-M5 med 12/2,0

På den cirka 7 kilometer långa sträckan, inräknat diverse kringelkrokar, tog jag 9 bilder. Varav blott en endaste överlevde sållningen mellan papperskorgen och sådant som kan visas.

En förutsättning för att alls ta några bilder är att kameran finns framme och redo, vilket i mitt fall innebär hängandes runt halsen. Är man själv brottare så kanske det inte spelar så stor roll om kamera med objektiv väger två kilo, men för mig som är ganska klen är det en stor plåga. Och det är här Olympusens låga vikt gör störst nytta, ty vid själva fotograferingstillfället är det istället ofta en nackdel, då lägre masströghet gör att man inte kan hålla den still på samma sätt.

OM-D E-M5 är en mycket trevlig kompromiss härvidlag. Den är inte superlätt, men tillräckligt nätt för att kunna hänga runt halsen med ett objektiv monterat under långa promenader utan att störa. Visar det sig sen att man knappt fotat, så spelar det inte så stor roll, medan det skulle kännas som ett ganska stort nederlag om kameran var tung och jobbig att släpa på.

-----------------

Eftersom jag inte har något mer att visa från dagens bravader så tar vi en titt på hur det kan gå när entusiasmen vinner över gnällspiken. Förra helgen tog jag med mig min Nikon D700 och Zeiss 35/1,4 samt Samyang 85/1,4 på en cykeltur. Det var allt annat än vettigt, men gav skapligt resultat.

Nikon D700 med Samyang 85/1,4 @ f/1,4

Väskor har aldrig intresserat mig och därför har jag en Lowepro Flipside 400AW för alla tillfällen då jag behöver nån form av större arsenal. Det innebär att man vid cykeltur måste ställa ifrån sig cykeln, ta av sig väskan och plocka fram det man behöver. Här vid bygget av den nya arenan i Råsta blev det säkert tio stopp med bara tio till hundra meter emellan. En jävligt tröttsam procedur, som jag lyckligtvis inte hade något emot just då.

Nikon D700 med Zeiss 35/1,4 @ f/6,7

Oförtrutenheten berodde mest på att jag använde det magiska och nyinhandlade Zeissobjektivet. Visst gav det bra resultat, men jag tror faktiskt att jag hade tagit betydligt fler vettiga bilder om jag haft Olympusen hängande diagonalt över bröstet istället.

Nikon D700 med Zeiss 35/1,4 @ f/10

Arenan ser ut att börja bli klar faktiskt, och det finns mängder av trevliga saker att fotografera om man ”råkar” ta sig förbi avspärrningarna. På helgen är det ganska folktomt och de som är kvar verkar inte bry sig alls om man som jag bara ser ut att visa intresse för själva byggnationerna. En synlig kamera hjälper säkert också.

Nikon D700 med Samyang 85/1,4 @ f/11

Stundom undrar jag lite förläget inför mig själv vad i hela friden jag ska ha D700:an till. Det blir knappast bättre än med den lilla Olympusen. Å andra sidan är det roligt och annorlunda. Bildkvaliteten är naturligtvis ”bättre” rent tekniskt, men är det någon annan än jag som ser det?

-----------------

Det sätt jag fotograferar på kommer nog alltid att må bäst av en nätt och begränsad utrustning. På många sätt har ”nedgraderingen” från fullformat, via Sony NEX, till Olympus OM-D återväckt fotoglädjen, samtidigt som förenklingen säkert på sikt kan leda till att jag lär mig uppskatta större format när de verkligen kommer till sin rätt. Just nu känner jag bara en stor tillfredsställelse över att slippa släpa på tunga prylar och istället kunna koncentrera mig på att tänka och att fotografera när motivet uppenbarar sig.

Om du inte redan har en lätt kamera så kan jag bara rekommendera dig att prova en. Idag finns många fina alternativ som ger rysligt bra bildkvalitet. Möjligheten finns att du faktiskt börjar använda den mer än den tunga. Det kommer jag garanterat göra framöver, för det är mycket roligare.