Ytterligare tre intensiva dagar i Tyskland

I tisdag eftermiddags for jag återigen för jobbets räkning till Tyskland och denna gång den mellersta norra delen, närmare bestämt till Salzgitter nära Hannover där arbete av halvt okänd art skulle utföras hos Volkswagens motorfabrik.

Efter snabbt byte (hann knappt gå på muggen!) i Köpenhamn landade jag på Hannovers flygplats som inte är alltför stor. Där skulle jag möta Jens och Ola som var på väg med bil från annat jobb i Belgien, och eftersom ingen svarade i telefon när jag ringde så ägnade jag mig åt att fika och fotografera lite istället.

25/1,4

Min nuvarande vardagskamera är såpass liten att den passar perfekt att resa med. Om du inte läst mina tidigare inlägg om förra resan så handlar det alltså om en Olympus OM-D E-M5 med tre små objektiv.

Två timmar försenade dök herrar Felgenträger och Stray upp och det var hög tid att åka mot Salzgitter och en god middag på hotellet.

25/1,4

Återigen den tyska, effektiva motorvägssstilen som kan få vilken hederlig svensk som helst att bli lite blek om nosen. Gasen i botten går bra även när det är mörkt, lustigt nog. Jag måste nog ändå säga att jag stundom varit glad att bilen faktiskt inte gick så mycket fortare än såhär.

Nästföljande dag ägnade vi förmiddagen åt att planera, diskutera, skriva och leta hotell inför hemresan som skulle ske med bil. Kring klockan 13 var vi färdiga och beslöt att fara till IAA-mässan (Internationale Automobil-Ausstellung) i Hannover innan möte och middag med en lokal säljare vid klockan 18.

Mässområdet i Hannover är helt enormt. Jag vet fortfarande inte om vi bara lyckades besöka ett (fel) område, men det blev inte riktigt som vi tänkt oss.

12/2,0

Mitt i smeten står ett gigantiskt trätak som för tankarna till diverse fransk-belgiska serietecknares illustrationer av rymdfarkoster och avlägsna världar. Konstruktionen är ganska meningslös att försöka fånga på bild i sin helhet, så det fick bli en ”detalj” med vidvinkeln.

Nu, efter att ha tittat in i ett otal olika hallar, började vi inse att vi inte hamnat där vi tänkt oss. Detta var nämligen mässan för lastbilar, bussar och arbetsfordon. Scheisse!
Nåja, det fanns en del kul ändå faktiskt. Bland annat denna pjäs som sitter i Scanias största lastbilar.

25/1,4

16,3 liters slagvolym och 730 hästkrafter i V8-utförande är det svårt att som motorintresserad förbli oberörd inför.

När vi nu insett att mässans utbud handlade om riktigt stora saker så banade vi oss väg till det vi trodde kunde vara de största. Amerikanska lastbilar!

12/2,0

När man ser de traditionella, amerikanska jättelastbilarna på bild så inser man inte att de faktiskt är mindre än europeiska dito. De råkar bara vara utformade på ett sätt som får dem att se gigantiska ut. Den här Peterbilt-vagnen med 12-litersmotor och dubbla, seriekopplade turboaggregat är betydligt mindre än Volvos och Scanias större modeller. Men visst är det kul och trevligt att amerikanerna inte är så förbannat rationella. Krom, starka färger och fina former gör dessa maskiner betydligt trevligare att vila ögonen på.

På vägen tillbaka mot utgången stod en pjäs som är svår att beskriva i ord. Jens och Ola poserade framför denna best som inte verkar behöva någon väg alls. Ut i skogen bara!

12/2,0

Egentligen rådde fotoförbud, men om man har en såpass liten kamera som Olympus OM-D E-M5 så är det ingen som lägger märke till en. Ju mer jag använder kameran, desto mer gillar jag den.

Middag med en lokal tysk säljare avlöpte och efter en god natts sömn for vi till Volkswagen och uträttade vårt arbete, som jag tyvärr inte kan berätta något alls om på grund av sekretess. Allt gick över förväntningarna och vi lämnade stället med en känsla av förnöjsamhet och det var väldigt intressant att se hur moderna bilmotorer tillverkas och monteras.

Efter att ha lämnat Ola på flygplatsen i grevens tid, då trafiken tjockade till sig rejält just när den verkligen inte fick göra det, tryckte Jens sen plattan i mattan mot Köpenhamn där vi skulle övernatta på vägen hemåt.

25/1,4

Här tankas det diesel upp till tanklocket (det gick tydligen i 6 liter mer än vad tankapparaten ville), några mil innan färjan från den landanslutna ön Fehmarn över till Rödbyhavn i Danmark.

Vädret var ungefär så dåligt som det kan bli, men bilfärden blev desto mysigare. I vetskap om att jag tagit väldigt få vettiga bilder under resan passade jag på att försöka fånga stämningen på macken.

25/1,4

Det blind-bokade hotellet i Köpenhamn var ganska schaskigt, men det vägdes upp av den trevliga personalen. När receptionen utifrån såg ut som om den lika gärna hade kunnat ligga i Novosibirsk och ha blivit övergiven på 70-talet så var receptionisten denna afton istället en skinande glad karl som kunnat få den buttraste självmordskandidat att komma på bättre tankar.

Morgonen därpå tryckte jag i mig så mycket korvar, ostar, skinkor och ägg som möjligt för att vi skulle slippa stanna på vägen mot Stockholm. Nu skulle tiden minimeras och jag litade på Jens. En liten abstrakt bild från det usla parkeringsgaraget unnade jag mig dock.

25/1,4

Nog för att jag tidigare talat mig varm om Tyskland, men när man far över Öresundsbron mot sitt hemland är det svårt att inte bli ännu lite gladare.

25/1,4

Med tysk effektivitet tillryggalade vi Köpenhamn-Stockholm på sex och en halv timme, utan att någonsin köra mer än ungefär 10 km/h för fort (väl uträknat för att slippa konsekvenser från lagens långa arm). Som Jens säger så handlar det om att inte stanna och att inte bromsa i onödan och jag tror att många kunde ha mycket att tjäna på att tänka likadant.

Nedan ser vi hela sträckan från Salzgitter till Stockholm.

Jag insåg också att den där jäveln du har sniffandes i häcken på motorvägen och som du anser vara en trafikfara, tycker likadant om dig för att du kör långsamt, och att båda har ungefär lika rätt men med olika filosofier. Flytta dig så är det inget problem. Det gör tyskarna och det borde kunna funka även i Sverige. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga faktiskt. Men, know your enemy, så blir allt enklare och bättre.

-------------------

Nu är det slutrest för denna gång och på måndag vidtar rapportskrivning och uppföljning, samt säkert en mängd mindre spännande möten. Ha en trevlig helg så ses vi snart igen!

Detta är vad jag söker! Såhär ska det se ut! [Varning – Zeissreklam]

 Igår tog jag en liten repa med cykeln och valde med flit ”fel” utrustning. Med viss glädje upptäckte jag nämligen att man faktiskt kan få ner Nikon D700 med Zeiss 35/1,4 monterat i den mycket nätta väskan Lowepro Fastpack 100. Den är egentligen tänkt att ersätta min gamla Orion Trekker II som är lite för stor för Olympus OM-D:n och dessutom redigt sliten vid det här laget.
Då jag ville avsluta reportageserien från Tysklandsbesöket så valde jag dock att vänta med ett blogginlägg om saken, så det kommer som nu märker nu.

Jag kommer förmodligen inte att anamma denna kombination särskilt ofta. Ty hur kompakt väskan än är så väger kamera- och objektivkombinationen nära 2 hela kilo. Jag försöker se det som nån slags modern ekvivalens till en analog mellanformatare, och då blir det lättare att försvara. Man tar kanske fem till tio bilder under en utflykt och jag kan stå ut med vikten då bildkvaliteten är såpass bra.

----------------

Första anhalt blev Engelska kyrkan i Diplomatstaden. En plats som jag aldrig lagt märke till och som därför blev intressant.

f/2,4

Nu ska vi nörda oss lite! Det är just det här jag vill åt. Vid 1,5 stegs nedbländning finns en ”sweet spot” hos objektivet där skärpan är fenomenal, samtidigt som bakgrundsoskärpan är precis lagom för att få separation mellan förgrund och bakgrund.

Hur jag än vill att det inte ska vara så, så har jag inte sett denna typ av rendering hos några objektiv från andra tillverkare än Zeiss. Bakgrundsoskärpan är nämligen lustigt nog låg i kontrasten. Alla färger och former finns där, tydligt och klart, men detaljerna avtar mjukt och fint. Det spelar inte ens någon roll att oskärpecirklarna faktiskt har en hård kant (titta på skiffertakets dubbel-linjer till höger), för det syns inte i helheten.

----------------

Denna kyrka är ganska märklig, för den låg ursprungligen nära Norra bantorget där den färdigställdes 1866 efter vissa problem med grunden. Den flyttades dock 1913 till dess nuvarande plats i Diplomatstaden, på en del av den gamla Garnisonskyrkogården där uppemot 4000 personer begravts. Kvar idag är endast ett fåtal gravar.

f/2,4

Även här kan vi se en viss hårdhet i bakgrundsoskärpan utåt hörnen, men i sammanhanget – alltså en ljusstark trettiofemma på småbildsformatet vid medellångt avstånd – är resultatet faktiskt enastående bra. Det är lätt att önska sig någon slags utopiskt mjuk oskärpa men sådant har aldrig hittills åstadkommits vid sådan bildvinkel vad jag vet. Dessutom är som sagt kontrasten i bakgrunden låg, vilket är mer värt om man vill att betraktarens öga ska dras till motivets skarpa delar. Där har till exempel Nikon enorma nackdelar med deras objektiv i jämförelse.

Det enda objektiv i samma härad jag provat eller sett exempel från som hade hanterat bakgrunden bättre är Voigtländer 35/1,2 för M-bajonett, men i gengäld var det inte i närheten av lika skarpt.

Sen tog det en lång stund innan jag stannade igen. Jag låter platsen vara öppen för gissningslek.

f/4

Vissa komponenter hos ett objektivs karaktär kan inte beskrivas med grafer och siffror. Den norske fotografen Björn Rörslett har förr alltid retat mig lite med sina väldigt subjektiva utläggningar om alla de hundratals objektiv han beskriver på sin hemsida, men det är ganska intressant att jag nu är nästan till 100% överens med honom om de objektiv som jag provat själv.

Zeiss 35/1,4 är ett objektiv som förmodligen kan göra många fotografer missnöjda. Det är inte spektakulärt för fem öre. Det ger inte någon klatchig knallkontrast och brutala färger, som till exempel Leica 28/2 Summicron ASPH. Nej, istället är det hela tiden liiiiite bättre på att vara naturligt än de flesta andra objektiv. En egenskap det delar med Zeiss 50/1,4 Planar.

f/1,4

Kan ni platsen nu? Här försvann all min intention att ta en bra bild och jag koncentrerade mig bara på att utforska objektivets egenheter. Jag har trots allt inte använt det särskilt mycket eftersom Olympusen gått varm istället.

Det finns ju också ett äldre Zeiss 35/1,4 för Contax som kan användas på Canons spegelreflexkameror. Vad jag kan se av det som presenteras i bildväg på nätet har det objektivet noll gemensamt annat än brännvidden med den här nya dito varianten. Contaxen är rena motsatsen med brutal lokal kontrast, starka färger och en något underdimensionerad bildcirkel som ger hård vinjettering.

f/3,3

Den som vill ha ”färdiga bilder” utan efterbehandling gör nog bättre i att köpa en Canonkamera och ett Contax (eller Rollei!) 35/1,4, eller varför inte ett enklare nytt Zeiss 35/2, än det nya 35/1,4.

För mig är dock den här pjäsen helt rätt. Den är neutral men formbar och beter sig ganska mycket som det jag är van vid från mellanformat. Fast det finns två inte helt små problem. Vikten, och svårigheterna att fokusera rätt. Så länge jag har andra kameror också är det inget att bråka om, men jag skulle inte välja denna glugg om det var mitt enda alternativ.

----------------

Faktum är att jag hade tagit Olympus OM-D E-M5 med Panasonic 25/1,4 över Nikon D700 med Zeiss 35/1,4 vilken dag som helst om jag inte fick ha båda. Jag skojar inte! Lagom är bäst. Men visst är det trevligt att få ynnesten att använda det bästa som finns ibland.

;-)

Tyskland med Olympus OM-D – Del 3

Sista dagen i Tyskland och tillika min hemfärdsdag, blev inte riktigt som det var tänkt. På förmiddagen var vi hos det lilla bolaget TBB som köpts upp av Atlas Copco, där jag skrev en rapport om vad vi pysslat med de tidigare dagarna, medan säljaren och kompanjonen Jens diskuterade hur det gått med de tyska kollegorna. Vid sådana tillfällen önskade jag verkligen att min tyska var bättre, för det är lagom skoj att vara i ett sällskap där man är den enda som inte kan deltaga i diskussionen. Visserligen begriper jag som sagt en del, men inte tillräckligt.

Framåt lunch började Jens må dåligt och efter någon timme när rapporten var gemensamt genomgången och ivägskickad, for vi till hotellet. Han gick och lade sig med feber och jag tog en braklunch i solen på verandan, för att sen promenera iväg och turista i omgivningarna av Mengkofen.

Jag gick bygatan tills bebyggelsen upphörde och vek av på en liten grusväg. Efter några hundra meter kom jag till en skog och en skylt.

25/1,4

Vad jag inte visste då, eftersom min tyska som sagt är begränsad, var att Betreten des Grundstücks verboten betyder att tillträde till ägorna är förbjudet (rätta mig gärna om jag har fel, för jag har använt google translate som inte är helt tillförlitligt). Jag menar, hur ska man med usel skoltyska lyckas lista ut vad Grundstück betyder? Jag trodde det gällde de små dammar som låg intill eftersom även fiskeförbud nämns på skylten under, och gick därför vidare.

25/1,4

Hmmmm, nu började det kännas lite mer fel. Fast jag begrep att Forstverwaltung betyder skogsförvaltningen, och antog att det var som vilken privatväg som helst i Sverige. Hur det är med den saken har jag ingen aning om, men jag fortsatte ändå.

25/1,4

En urtjusig blandskog av bok, hassel och lind (tror jag) bredde ut sig och jag undrade varför jag var ensam där. En lite olustig känsla av att stå med fingrarna i syltburken infann sig och jag gick tillbaka till grusvägen.

Jag nämner ju kameran i rubriken och har så gjort även i de två tidigare inläggen, utan att egentligen tala om den i brödtexten. Jag får erkänna att det är ett marknadsföringsknep! Att blanda produkter med händelser verkar locka många läsare, och ni vet ju hur mycket jag brinner för själva tekniken bakom fotograferandet. Därför kan jag med stort nöje berätta att Olympus OM-D kan vara den perfekta kameran för såna här tillfällen.

De tre objektiv jag hade med mig är små, lätta och väldigt bra. Denna dag använde jag i stort sett bara normalen Panasonic 25/1,4 som är min favorit och så bra att den kan utmana det fyra gånger större småbildsformatet. När jag återvände till grusvägen – som övergått i två leriga hjulspår – och gick vidare uppåt mot byns ovansida fick sensorn sig en utmaning den med.

25/1,4 (troligen med polfilter; minns dock inte)

En del tjatar om att kameror ska ha bra dynamiskt omfång. Jag har aldrig riktigt fattat det, för det är sällan jag fotar motiv där det spelar någon roll. Men såhär när man är ute och turistar blir det lite annorlunda och jag fick lyfta skuggorna rejält i den här bilden. Och här måste jag säga – trots att sensorn imponerar – att större format har väsentliga fördelar.

Jag bryr mig inte ett skvatt om att en del testsajter påstår att OM-D E-M5 har större dynamiskt omfång än Nikon D700, för det stämmer inte i praktiken. Skuggorna blir mycket brusigare och det är lättare att bränna ut högdagrarna. Men det räcker ändå och blir över i 9 fall av 10. Dock ska rätt vara rätt!

Bortom majsfältet kom jag ut på landsvägen och började gå tillbaka mot byn.

25/1,4 med polfilter

Jag har tidigare beskrivit hur tyskar kör bil och det kändes direkt olämpligt att promenera längs denna landsväg där de flesta höll uppskattningsvis 100 blås. Så jag gick ut i gräset så fort jag hörde en bil och det sölade ner återvandringen en smula, men jag hade ju (trodde jag då) gott om tid på mig.

25/1,4

Likaledes har jag nämnt att tyskar inte verkar ha något emot att kombinera gammalt och nytt. Inte för att det här huset är gammalt, men man tycks strunta i att solpaneler är fula, för de fyller ju en funktion. Detta tänkande gillar jag skarpt trots att det går emot mitt egentliga estetiska sinne.

Nere i Mengkofens äldre delar tittar kyrkan fram som den centrala punkt den utgör, omgiven av både gamla och nya hus huller om buller.

25/1,4

Någon skrev i en kommentar till ett av de föregående inläggen att Bayern är konservativt. Det kan man tycka vad man vill om, men tradition och kultur tycks man vilja bevara, som här på den lokala brandstationens vägg mot vägen.

25/1,4

I Sverige hade detta kulturella tilltag antagligen av etablissemanget beskrivits som ”unket” eller liknande, då man inte tycks få anamma sitt arv. Om det inte sker i muséer eller kulturella reservat då alltså. Men i vardagen? Nej, icke. Där är svensk kultur något dåligt som vi helst ska skämmas över och ersätta med andra influenser utifrån.

En sista bild på rådhuset innan jag återvände till hotellet.

25/1,4

Jag knackade på dörren till Jens rum och möttes av ett vrak som blivit betydligt sämre än innan vi skildes åt. Mina försök att erbjuda mig att gå och handla förnödenheter nekades och jag gick ner till receptionen för att beställa en taxi till flygplatsen. Där tog det tvärstopp. Hur mycket gott jag än sagt om Tyskland så finns det saker som verkligen inte funkar, till exempel att handla med kort. Varken taxibolaget eller den lokala banken ville befatta sig med VISA och efter mycket dividerande fick jag ränna upp och låna 50€ av sjuklingen för att alls komma därifrån, då min egen kassa inte räckte.

I rättan tid anlände en yngling med en fin BMW till synes helt utan koppling till någon taxiverksamhet, som körde mig de 9 milen till München för 90€ i makliga 170 km/h. Hoppas att det handskrivna kvittot duger för att reseräkningen ska gå igenom här hemma.

--------------

På tisdag far jag ner igen, och då till Salzgitter. Jag har faktiskt ingen aning om vad som står på schemat annat än att vi ska till Volkswagen och träffa en herr Rainer som jag talat lite med då han besökt oss i Nacka. En trevlig karl som verkar precis lika effektiv som man kan vänta sig. Jag kommer naturligtvis att rapportera utförligt även om denna följande vecka.

Till dess får ni ha det så fint, så ses vi!

Tyskland med Olympus OM-D – Del 2

Bayern i sydöstra Tyskland är ett så kallat förbundsland, vilket med lite god vilja kan liknas vid Sveriges län. Här är kulturen, arkitekturen, dialeken och maten lite annorlunda mot övriga Tyskland; mer lika dito i närliggande, västra Österrike. Bayern har länge varit ett eget kungadöme och det verkar som att stoltheten över svunna tider sitter kvar på ett speciellt sätt.

Om vi fortsätter där förra inlägget slutade så befann jag mig nu på turistpromenad i Landshut, i djupaste Bayern. En stad ungefär 6 mil från München som hyser 63.000 invånare och vars stadskärna är präglad av välbevarade äldre byggnader i brokiga färger.

45/1,8

Landshut grundades redan 1204 och hela stadskärnan är uråldrig. Uppe på kullen ligger Trausnitz-slottet som också det härrör från samma årtal.

45/1,8

Till höger ser vi Bayerns flagga stolt vaja i vinden och trots att det var lite kyligt med ungefär 15 grader och redigt blåsigt, hade jag fullt upp med att vara totalt fascinerad av platsen. I Sverige har vi en egendomlig önskan om att vilja bevara historiska miljöer. Visst, det är i mångt och mycket jättebra, men ska vi verkligen förvandla historiska stadsdelar och byggnader till reservat och muséer? Det tycker inte jag, och uppenbarligen inte bayrarna heller.

12/2,0

Nej, en levande stad måste få förbli levande och anpassas till samtiden. Det behöver inte betyda att man river hela kvarter för att göra plats för groteskt fula parkeringshus och affärscentra som man gjorde i Sverige på 50-talet, och det kanske är just det som gjort att vi här hemma är så otroligt försiktiga. Klarakvarteren och centrum hos nästan varenda svensk småstad har ju jämnats med marken, och nu när man inser vilket vansinne detta var, så inträder istället nån slags arkeologisk inställning till allt gammalt.

På det sättet är Landshut uppfriskande. Man kan tycka att de stora englasfönstrena i butiken ovan är skitfula, men gör det så mycket? I gengäld kan man fortsätta att använda byggnaderna för affärer, bostäder och allt annat som vi faktiskt vill ha i en modern stad. Bara man visar respekt för arvet så går det bra, tycker jag.

Vissa saker bör man dock givetvis hålla tassarna borta ifrån.

12/2,0

Får jag prata lite om kameran så måste jag säga att den betett sig exemplariskt. De tre små objektiven är i det närmaste perfekta för resor som denna och hela paketet med kamerahus och allt väger gott och väl under ett kilo men ger ändå mycket bra bildkvalitet kombinerat med trevligt handhavande.

25/1,4

Lite ruffigare kvarter fanns också, och här tycker jag att ni ska ta en ordentlig funderare över FIAT-skyltens existens.

25/1,4

Den skylten skulle ALDRIG ha tillåtits i Sverige. Vi skulle ha ansett att den stör kulturarvet. Men för fasen; hur mycket stör det egentligen att inte få anpassa befintliga byggnationer till rådande samhällsklimat? Jag föredrar den tyska modellen alla gånger. Det finns en stor charm i att nytt och gammalt slåss om utrymmet och mångfalden ökar markant om myndigheterna inte lägger näsan i blöt så mycket.

Sedan hände något ganska märkligt, ur ett svenskt perspektiv sett.

25/1,4

Nä, jag menar inte vädret även om det också var spännande. Jens, den svensktyske säljaren och kollegan som jag åkte med, ville åka förbi sitt gamla hus i härheten som han lämnade för två år sedan. En granne kom ut när vi stannade till utanför huset, och plötsligt satt jag med en stor kall öl i handen och försökte förstå så gott som möjligt när de talade gamla minnen. Den relation de tycktes ha, grannar emellan, är något jag aldrig sett i Sverige. Till råga på allt bjöd värddamen in en annan granne per telefon (som Jens inte heller kände) och det blev allmän fika. Mycket trevligt och väldigt besynnerligt.

Återigen visade sig en tysk öppenhet och prestigelöshet. Den här lite kalla ytan vi svenskar kan visa mot varandra för att markera att vi inte riktigt vill ha kontakt med främmande i onödan, tycks inte existera. Tyvärr lämnade jag kameran i bilen, men ni får lita på mitt ord. Det är knappast en slump att ordet gemytlighet kommer från tyskan.

Till sist kom vi iväg och Jens ville prompt att vi skulle äta på en av hans gamla favoritrestauranger, och när vi hittat rätt så insåg jag varför.

45/1,8

Kolla in kopparkärlet till vänster. Här brygger alltså ägaren (till höger i bild) sitt eget öl! Om jag minns rätt så blev det ungefär 5000 liter om året och naturligtvis blev det en dylik öl; en Weissbier, till maten som utgjordes av Schweinshaxe mit knödel. Godare öl och godare fläskkött har jag sällan smakat!

12/2,0

Jens är en vis man och drack den lustiga blandning av bubbelvatten och juice som är vardagsdricka i Tyskland (trots att man får köra med 0,5 promille), medan jag blev lite lagom knall på en schnaps som den gode restaurangägaren nödvändigtvis skulle ha mig att dricka för att jag var svensk. Inte mig emot. Vi for motorvägen hem till hotellet i Mengkofen och jag slocknade mätt och glad.

Vi avrundar inlägget här, annars blir det så mycket att ni inte orkar läsa ordentligt. Imorgon återkommer jag med bilder från en liten promenad i Mengkofen och förstås fler tankar om Tyskland i allmänhet. Sov gott till dess!

Tyskland med Olympus OM-D – Del 1

I måndags morse for jag och en kollega för Atlas Copcos räkning till Tyskland, och det var inget snack om att åka utan kamera. Påbud om minsta möjliga bagage rådde, då vår vän där nere hade fått en mindre bil än han räknat med, så jag tog Olympusen med 12, 25 och 45 mm. Det visade sig vara ett finfint val och nu ska jag ta er med på en liten resa som kommer att sträcka sig över minst två inlägg, för jag har en del att visa.

-------------------------

Ankomsten till Leipzig vid 12-tiden var mycket angenäm i det att jag och Gunnar möttes av en för mig oväntat varm sensommarvärme. Jens och Falk mötte upp med respektive bilar och vi tog oss till hotellet där lunch intogs utomhus.

12/2,0 – Gunnar, Falk och Jens från vänster till höger

Tyvärr kan jag inte berätta precis vad vi gjorde i Tyskland eftersom jag jobbar med produkter under utveckling, men vi besökte BMW:s fabrik som imponerade ordentligt på mig. En känsla av tysk effektivitet infann sig och skulle komma att förstärkas under hela den korta vistelsen i Tyskland.

Åter på hotellet i den lilla byn Schkeuditz, som ju ligger i före detta Östtyskland eller DDR som vi känner det, gick jag och Gunnar en liten promenad i området. För att ha någon som helst aning om var vi var fotograferade jag av datorskärmen med kartan innan avfärd.

12/2,0 – Google maps var bra att ha!

Jag hade visst hopp om att finna risiga öststatsmiljöer men det lantliga läget var inte optimalt för sånt. Dock rådde det ingen brist på trevliga fasader av betydligt äldre sort.

25/1,4 – Kulturhistoria var det gott om överallt

Jag kan redan nu säga att jag aldrig tidigare riktigt förstått mig på Tyskland. Det har känts lite ”jaha, och vad är bättre än Sverige?”. Den uppfattningen måste jag strängeligen revidera. Visst, jag har varit i Tyskland förut, men som svensk på genomresa har jag aldrig talat med folk ordentligt och aldrig upplevt hur tyskar är mot varandra.

25/1,4

Vår infödde och nye vän Falk berättade att de lärde sig ryska i skolan istället för engelska. Fick man bra betyg i ryska så kunde man få läsa engelska också, men som han beskrev det så hade de flesta ingen lust med varken dera. Det förstår jag.
Vi satt ganska många timmar på kvällskvisten och talade över några öl om Tyskland, DDR, Sverige och utvecklingen i Europa.

Jag tog endast ett fåtal bilder i Schkeuditz och dagen därpå for vi – efter ytterligare ett besök hos BMW – vidare mot München och Bayern. Det var först nu jag skulle bli riktigt bekant med tysk attityd, genom Jens bilkörning.

Som svensk är man i regel indoktrinerad med tanken att det är farligt att köra fort, men jag måste säga att jag sällan känt mig så trygg som när herr Felgenträger höll de 215 km/h som vår Volvo S80 klarade, så fort tillfälle gavs på Autobahn. Det handlar uppenbarligen om attityd och förståelse för hur det funkar. När svenskar slöar till bakom ratten kör tysken vaksamt och på helspänn, men fort. Vi tillryggalade de 44 milen till Dingolfing på galet kort tid och firade ankomsten med öl. Vad annars?

Foto: Jens Felgenträger – 12/2,0 – Gunnar till vänster, jag till höger

Detta var på hotellet i Mengkofen, en liten håla ett par mil utanför Dingolfing och ungefär 10 mil från München. Efter en Schnitzel stor som en pizza och en god Weissbier sov jag som en stock och i drömmarna for en tanke om att man kanske borde bli tysk istället.

Vid BMW i Dingolfing jobbar inte mindre än 30.000 personer. Ja, ni läste rätt! Fabriken är helt sinnessjukt stor och jag önskar vid en gud som inte finns att Sverige, som har minst lika stor industriell potential i förhållande till folkmängd, kunde sätta igång och bli ett lika vettigt land istället för ett paradis för förtidspensionärer och bidragstagare. Ursäkta om jag blir politisk, men allt handlar om politik. I Tyskland rullar man inte tummarna och det märks överallt och hela tiden.

Där var vi över dagen; Gunnar hade farit hem på morgonen och på hemvägen ville Jens, som är infödd tysk, visa mig Landshut i hans forna hemtrakter. En fantastiskt vacker stad, som tydligen är en av de få som inte bombats sönder under andra världskriget och därför lyckats behålla sin medeltida karaktär.

12/2,0

Kvällens inlägg vill jag avsluta med att säga att jag verkligen gillar Tyskland. Jag kan lite knackig tyska efter att ha läst C-kursen på gymnasiet och jag förstår ganska mycket när språket talas långsamt, men jag skulle vilja lära mig det bättre så att jag kan tala själv, för det här är ett land som i mångt och mycket är det jag önskar att Sverige hade varit.

Imorgon kommer ett lite mer bildrikt inlägg. Vi ses då!