Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Att återuppfinna hjulet

Jag är fartblind. Tekniken susar förbi och jag gör allt för att hänga med, i en slags strävan mot perfektion, som jag hela tiden vill tro är rationell. Men hur jag än försöker så missar jag ofta målet med en faktor som borde få mig att skämmas. Och visst skäms jag.

I all den här längtan efter det perfekta har jag glömt bort grunden. Jag tog fasen fler bra bilder för något år sedan än vad jag gör idag och jag vet precis varför. Jag har förträngt tjusningen i att utmanas av restriktioner. Av att tvingas göra det bästa av det man har.

Som om jag inte redan har det som behövs. Bah! Skulle jag betrakta mig själv genom en annan, okänd människas ögon så skulle jag förmodligen avfärda mig själv som en uppblåst idiot. Vem tror han att han är egentligen?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Men för att bryta mönstret bestämde jag mig ikväll för att ta en bild. Bara en, inom hemmets väggar, som skulle tåla att visas. Så det gjorde jag.



Det tog ungefär en timme från idé till färdig bild, och under den tiden upptäckte jag vilken glädje det faktiskt kan finnas i att arbeta långsamt. Det slog mig också att jag ju inte brukar ha något alls emot att jobba med tunga och bökiga prylar när jag fotograferar med analogt mellanformat. Så varför inte inta samma ställning när man trakterar en tung och digital kamera, som jag gjorde här?

Det står helt klart att jag borde kunna ta rätt bra bilder och stå ut med vikten hos kameran, om jag behandlar den precis som jag gör med Hasselbladaren eller Pentax 67. Alltså med en motivteknisk varsamhet och en tanke om att varje avtryck måste leda till en bra bild.

Att jag inte tänkt på det förut! Förmodligen beror det på att jag blivit beroende av lättillgängligheten och därför – likt en missbrukare – krävt mer, mer och mer, samtidligt som ”ruset” avtagit med varje tagen bild.

------------

Jag måste begränsa mig mer. Ta den tunga kameran, gärna med bara ett objektiv, och gå ut och ta alla de där bilderna jag skulle älska att ha tagit. Det vet jag att jag kan.

Postat 2012-10-29 23:14 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Det dyra och medvetna valet att vara en ”early adopter”

Att köpa sprillans ny utrustning precis när den släpps, är en kostsam historia, förutsatt att man inte behåller den väldigt länge. Å andra sidan får man nosa på den allra senaste tekniken och uppleva under som inte är alla förunnat. Det kan vara värt en slant faktiskt.

Som ni säkert vet så byter jag utrustning som andra byter strumpor. Det kostar pengar och jag får ibland frågan varför jag är beredd att lägga dessa pengar på något som bara är en hobby. ”Bara?”, kan jag då replikera. Är inte fritidsintressen det man bör lägga mest pengar på? Att fotografera är det bästa jag vet och jag ser ingen som helst anledning att snåla på den fronten, när man istället kan dra in på kläder, möbler och annat mindre viktigt.

---------------

Mitt bästa kameraköp har varit Nikon D700. Jag köpte den när den släpptes 2008 och ägde den till förra hösten; alltså ganska precis tre år. Avbetalningen av de 25.000:- kronorna tog ett år och vid försäljningen betingade den 13.000:-. 
Slår vi ut detta på ägandetiden så blir det 333:- i månaden. Sjukt billigt!

Ser vi till de lite mindre bra affärerna så kan vi förmodligen räkna Olympus OM-D E-M5.

Olympus 12/2,0 @ f/4 – medvetet framprovocerad flare


Jag älskar fortfarande kameran, men jag avskyr slumpmässigheten i huruvida bilderna kommer att bli skarpa eller inte. Och så saknar jag hela tiden det jag får ur Nikon D700, som jag inhandlat en igen, begagnat till lågt pris.

Precis som med Fuji X100 så sållar jag agnarna från vetet och får tåla att det kostar. Men det gäller att faktiskt räkna på det också så att man inte tar det till helt galna proportioner. Säljer jag Olympusen och objektiven idag för 70% av vad jag gav för tre månader sedan, så har den kostat mig 2300:- i månaden. Det är mycket, men inte vansinnigt.

Panasonic 25/1,4 @ f/4,5


Jo, det är nästan vansinnigt faktiskt, med tanke på att jag är medelinkomsttagare. Samtidigt ångrar jag inte köpet. Det har varit lärorikt och jag har tagit många bra bilder som är är nöjd med. Räknar man lite till så blir det ungefär 80:- per dag. Alltså ungefär som en lunch ute om man inte har matlåda med sig.

Bilderna i det här inlägget tog jag idag när jag promenerade tillsammans med min vän Björn från innerstan till Kristineberg. Ett användningsområde där kamerans låga vikt verkligen är underbar.

Olympus 45/1,8 @ f/2,8


 Att vara frivillig testpilot innebär också väntade kraschlandningar. Hur mycket jag än älskar Olympus E-M5, MTF-formatet och de superba objektiven, så måste jag tvinga mig att acceptera en lägre standard om jag ska fortsätta låtsas vara nöjd. Det funkar inte i längden.

Om ni betvivlar att jag någonsin blir nöjd med bildkvalitet överlag så får jag påminna om Nikon D700 igen. Under de fyra år som jag haft denna kamera, om än i två omgångar, så har jag aldrig varit missnöjd med just bildkvaliteten. Aldrig. Den ger mig fortfarande, tillsammans med bra objektiv förstås, exakt det jag vill åt.

Stundom gör även Olympusen det. Här stannade vi till vid Kristinebergs hotell som håller på att rivas, och jag gladdes åt kamerans fenomenala egenskaper när den väl gör vad den ska.

Panasonic 25/1,4 @ f/2,5


Men den gör inte alltid vad den ska och jag kan inte lista ut vad det beror på. Som sagt, det är lite av en slumpgenerator inbyggd och det är fasen inte mig det är fel på. Jag misstänker bildstabiliseringen och/eller intern korrigering för optiska aberrationer.

----------------

Det är dags för nästa steg på den aldrig till himlen nående prylstegen och jag skiter i att det kostar. Det får vara så. Har man ingen att dela sitt liv med så måste man få unna sig att spendera sina pengar på de saker man faktiskt gillar att pyssla med.

Nu går jag strax en kort nattpromenad och imorgon ska jag prova att musicera med min bror.  Släkt och vänner kan man lyckligtvis inte köpa och de är mest värda. Sov gott!

Postat 2012-10-27 23:35 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Fyra sekunder på ett dygn

Medan kvinnor kan pryda sig med allehanda smycken från topp till tå utan att ses som märkliga, finns det egentligen bara ett smycke som män brukar och kan bära, som är allmänt accepterat. Det är nästan obligatoriskt, fast de flesta kanske inte ens reflekterar över att det faktiskt är ett smycke. Jag talar naturligtvis om armbandsuret; en given följeslagare var vi än går i den moderna tid vi lever i.

Armbandsuret har alltid fascinerat mig som mekanisk apparat, för att inte tala om som filosofisk nagel i ögat. Vi är så beroende av tiden som begrepp att det är skrattretande, trots att den egentligen inte existerar. Tid finns inte, men ändå kan den fånga oss, fördärva oss och styra varje steg vi tar.

--------------

Så kom det sig att jag fick för mig att köpa en ny klocka. Och den här gången kände jag att det skulle bli en ”riktig” klocka. En ständig följeslagare; lika pålitlig som snygg och intressant att betrakta samt mekaniskt fascinerande i sin konstruktion.

Jag satte en övre gräns på tjugotusen spänn och började förutsättningslöst att leta. Efter bara några dagar hade jag hittat vad jag sökte och mer därtill, till en bråkdel av maxpriset.

Nikon D700 och Nikkor 105/2,5 AI med polfilter samt närbildslins Nikon No.5T
f/16 – ISO 200 – 4 sekunder


Undermedvetet ville jag ha något som speglar min personlighet, samt mitt estetiska och tekniska intresse. Klockan skulle vara enkel, men samtidigt elegant och gärna mekanisk.

Till min stora glädje fann jag det för mig sedan tidigare helt okända märket Hamilton, och sedemera klockan ni ser här ovan. Det bästa av allt är att jag tycker att den är snyggare än de flesta klockor som kostar hundratusen spänn och att jag aldrig sett någon annan i Sverige bära denna.

Khaki Field som serien heter, har ett schweiziskt, automatiskt urverk, ETA 2824-2. För er som är helt oinsatta så drar det upp sig självt med hjälp av en obalans som rör sig när du rör armen.

Hur onödigt och knäppt det än må verka när det finns mycket exaktare kvartsurverk för en spottstyver, så är det känslan som räknas. Alltså magkänslan.

Nikon D700 och Nikkor 105/2,5 AI med polfilter samt närbildslins Nikon No.5T
f/8 – ISO 200 – 4 sekunder


Jag antar att det är lite som att lyssna på vinylskivor. Vetskapen om att det är en liten nål som faktiskt far i spåret på skivan och med sina rörelser skapar ljudet, gör det mycket trevligare att höra musiken än om den tuggats fram av en processor i en dator.

Exaktheten hos ett sånt här urverk är knasigt bra om det kalibreras ordentligt. Det brukar sägas att man ska vänta ett par månader innan man avgör det, men redan nu konstaterar jag att klockan går ungefär 7 sekunder för fort per dygn. Jag trodde i min enfald att det var enastående, men det går tydligen att komma ner i plusminus 1-2 sekunder per dygn. Fyra sekunder per dygn i felmarginal, som rubriken lyder, krävs för att ett mekaniskt, självuppdragande urverk ska få ett C.O.S.C-certifikat.

--------------

Ni får själva googla begreppen om ämnet känns intressant och jag inser att merparten av läsarna är helt oförstående. Så för att runda av kan jag nämna att bilderna är tagna på mitt köksbord med en ogenomskinlig, vit plastpåse knuten om skomakarskärmen som hänger däröver. Visst, det är inte jätteproffsigt, men jag tycker ändå att man kan få vettiga resultat med väldigt enkel utrustning.

Jag har gillat min förra klocka i snart tio år, men glaset är sprucket och den är helt slut.

Nikon D700 och Nikkor 105/2,5 AI med polfilter samt närbildslins Nikon No.5T
f/8 – ISO 400 – 0,6 sekunder


Som ni ser är Nikkor 105/2,5 helt förnämligt tillsammans med den apokromatiska närbildslinsen, som ursprungligen var menad för 105/1,8. Skärpan är dyngbra ned till f/16 men avtar sedan tvärt och blir muggig vid f/22.

--------------

Jag hoppas att ni känner mig. Jag är ingen snobb. Men jag kan inte låta bli att hysa starka känslor inför högkvalitativa saker. Må det vara en Leicakamera, ett Zeissobjektiv eller en trevlig klocka.

Trevlig helg!

Postat 2012-10-26 23:48 | Permalink | Kommentarer (19) | Kommentera

Det är fortfarande inte mycket som klår Nikon D700

Igår skrev jag lite om hur olika sensorformat ger olika bildkvalitet och att det kan ha betydelse även i nedskalade bilder. Då visade jag exempel från Olympus E-M5 och försökte väl vara så snäll jag kunde, blandat med berättigad kritik. Det brukar nämligen vara så att folk alltid försvarar det de själva äger med näbbar och klor. Men inte jag.

Nog för att micro four thirds är ett utmärkt format som räcker för det mesta, men när jag idag kånkade runt på Nikon D700 och Zeiss 35/1,4 under en sväng efter jobbet var det mycket, mycket svårt att inte undra om det faktiskt inte är värt vikten.

f/1,4 – ISO 2000 – 1/30 sekund


Jag kan i och för sig direkt svara på den föregående retoriska frågan med ett rungande ”NEJ!!!”, för det suger enormt med två kilo hängande om halsen. Men titta noga på bilderna i detta inlägg. De har sån stuns, färg, skärpa och brusfrihet att Olympusen bleknar även vid bas-ISO. Jag fattar knappt hur det går till, men så är det.

f/1,4 – ISO 6400 – 1/8 sekund


Det är ju såhär det ska se ut. Hur fan ska jag lyckas nöja mig med mindre när jag vet vad jag missar? Det går nog tyvärr inte. Såhär i efterhand borde jag nog ha nöjt mig med Panasonic 20/1,7 till Olympusen så att det bleve ännu större skillnad. Då hade den kanske kunnat funka som vardagskamera på ett annat sätt. Nu slåss systemen med varandra och sliter åt varsitt håll. Ungefär som djävulen och ängeln på varsin axel i en gammal Carl Barks-ritad Kalle Anka-serie, som båda kommer med lockande erbjudanden men som inte går ihop på något sätt med varandra. Och oftast är det jävulen som vinner första ronden.

Jag betvivlar att det fortfarande idag skulle gå att få mycket bättre bildkvalitet, vad man än betalar. Visst, en Nikon D4 kanske ger ännu lägre brus. Men det syns ju över huvud taget inte ändå i de flesta bilder, så vad spelar det för roll?

f/1,4 – ISO 2500 – 1/30 sekund


Jag har knappt fattat hur bra Zeissen är eftersom det inte är någon barnlek att fokusera rätt; särskilt inte i mörker. Men det går och fan vad bra det blir. Helt sjukt bra. Jag hittar inte en enda optisk svaghet som ens är värd att beakta. Eller jo, lite geometrisk distorsion finns. Men inte värre än de flesta andra trettiofemmor.

f/1,4 – ISO 5000 – 1/30 sekund


Betänk gärna också att det här är en kamera som idag går att få begagnad för nedåt 8000:-. Jo, jag vet att det ändå kan kännas som mycket pengar, men det är galet prisvärt.

Så vad ska jag göra nu då? Bita i det sura äpplet antagligen och använda det jag har, men välja mina tillfällen med respektive system. Dock är sannolikheten att jag behåller D700 säkert tio gånger högre än för den stackars Olympusen. En mycket egendomlig idé skulle dock kunna ändra på den saken, nämligen Sony A99. Den har EVF som lär funka ypperligt för manuell fokus, samt vinklingsbar skärm. Och så går det att använda Zeissen på den med en utbytesbajonett från Leitax. Men detta är ännu bara ett frö långt inne i skallen och kommer fortfarande innebära alldeles för tung utrustning.

f/1,4 – ISO 200 – 1/45 sekund


Här missade jag fokus lite, trots live view. Jag gillar att fokusera manuellt men det är inget kul när man missar varannan gång. Dagtid går det skapligt dock.

Egentligen borde jag kanske valt en annan rubrik på inlägget. Typ ”VM i i-landsproblem” eller något i den stilen. Men är man så besatt av bilder och bildkvalitet som jag är, så tycker jag ändå att det är högst relevant att ständigt söka efter det som kan maximera både fotoglädje och bildkvalitet. För att vara nöjd ger alltid den sinnesro som krävs för att ta bra bilder.

Jag återgår snällt till att vänta. Åtminstone för tillfället. För jag vet att även om jag köper en Sony RX1 så kommer jag inte att vara nöjd med den heller. Det blir jag nog aldrig, och vem vet, det kanske är lika bra det!

Postat 2012-10-24 21:09 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Fullformat eller fulformat

Nu står jag som åsnan mellan två hötappar igen. Jag vet inte hur många gånger det hänt, men det är en dålig trend som bara leder till en sak, nämligen tunnare plånbok. Jag har alltså två kamerasystem som båda är ganska dyra, varav jag inte fullt ut gillar något av dem. För antingen får man det ena, eller det andra. Inte både och. Det vill ingen tillverkare bjuda på trots att det är fullt möjligt.

En liten och trevlig kamera tar man med sig överallt och det blir både roligare att fotografera och fler bilder tagna. Men vad hjälper det när man sen ändå sitter och önskar att man hade tagit den andra på grund av bildkvaliteten? I söndags gick jag en promenad i survädret och det blev tydligare än någonsin förut, tyvärr.

Olympus E-M5 med 12/2,0 @ f/4 – ISO 200 och 1/8 sekund (med stabilisering)


I skogen bakom Åkeshovsbadet skymde det ordentligt vid sextiden och trots att jag kikade på live-histogrammet så har kameran exponerat fullständigt åt helsike. Minst ett steg för lågt som behövde höjas i råkonverteraren. Ingen större fara kan man tycka, men bristen på detaljer i den fullstora filen är bedrövlig och det ser man inte när man zoomar in på skärmen, utan först hemma när det är för sent.

Ett objektiv som när det presterar som bäst är magiskt, kan ge helt risig skärpa lite hux flux utan att man förstår varför. 1/8 sekund är knappast orsaken och ibland ser det likadant ut vid mycket kortare tider än så.

Det finns många bra saker också, tro inte annat. Olympus 12/2,0 har en närgräns på endast 20 cm och trots det lilla sensoformatet kan man få ganska kort skärpedjup.

Olympus E-M5 med 12/2,0 @ f/2 – ISO 200 och 1/15 sekund (med stabilisering)


Se, plötsligt är allt som vanligt och jag behöver inte påminnas om varför jag köpte kameran! Men detta ständiga lotteri alltså. Jag förstår att det är svårt att se vad jag menar när vi betraktar bilder i smått webformat, så ni får lita på mitt ord vad gäller de negativa sidorna om ni inte ser dem.

4:3-förhållandet mellan bredd och höjd är nästan det bästa av allt. Jag beskär bilderna mycket mindre ofta än med Nikon D700, men det beror också på den vinklingsbara skärmen som gör att man slipper stå krum och eländig, vilket ofta annars orsakar lite halvdana kompositioner.

Olympus E-M5 med 12/2,0 @ f/2,5 – ISO 200 och 1/20 sekund (med stabilisering)


Just denna bild har jag beskurit, fast av andra estetiska skäl. Koloniträdgårdsområdet vid Lötsjön låg mycket stilla och tyst medan jag smög runt och letade motiv, med viss framgång. Det är ju det, att om jag istället haft storkameran med mig, så hade jag inte orkat leta ens.

Men, men och men igen. Jag gillar ändå inte bildkvaliteten tillräckligt mycket för att vara nöjd. Det blir som lite ”plastigt” och filerna kräver enorma mängder efterbehandling jämfört med den fyra år äldre D700, och ändå blir det aldrig efter all ansträngning lika tillfredsställande slutresultat.

Olympus E-M5 med 45/1,8 @ f/1,8 – ISO 800 och 1/45 sekund (med stabilisering)


Jag har sagt det förut och säger det igen: Det finns inga bildkvalitetstekniska fördelar med mindre sensorformat. Punkt!

ISO 800 med E-M5 är ungefär lika brusigt som ISO 3200 med Nikon D700, precis på pricken som fysikens lagar gör gällande då formatens area skiljer med en faktor 4 (2 steg). Men då kan man tycka att E-M5 borde ha större försprång eftersom den som sagt är fyra år nyare.

Brushysterin är emellertid överspelad för oss som inte fotar sport och fåglar. E-M5 har goda prestanda som räcker gott och väl för det mesta. Bara man inte sitter och lurar sig själv. Dock är bildstabiliseringen guld värd. I alla fall när den fungerar som det är tänkt.

Olympus E-M5 med 25/1,4 @ f/1,4 – ISO 400 och 1/10 sekund (med stabilisering)


Normalobjektivet från Panasonic är det som fungerar bäst överlag tycker jag. Det är jättebra på korta och medellånga avstånd men tappar betänkligt när man fotograferar landskap till exempel.

Bina sover nog gott där inne i kupan och här har kameran exponerat förträffligt utan att jag behövt gripa in, vilket jag ofta gör när jag ser att histogrammet är åt skogen. Färgerna däremot, begriper jag mig inte alls på. Det är som om all den glans och lyster som finns i bilder tagna i bra ljus, försvinner direkt så fort man pressar sensorn det minsta lilla genom att höja ISO eller fotografera sämre ljus.

Kanske är Bayerfiltrets RGB-komponenter väldigt svaga, alltså med stort överlapp, så att man inte kan återge så många olika nyanser korrekt. Det lustigaste av allt är att jag på den fronten tyckt att Leica M8 varit bäst av alla digitalkameror jag provat. Den kameran har en sensor som brukar anses helt värdelös med moderna mått mätt. Brusar gör den, men i gengäld får man de ljuvaste färger.

Nåja, ibland skiner E-M5 riktigt bra den också.

Olympus E-M5 med 25/1,4 @ f/1,4 – ISO 800 och 1/20 sekund (med stabilisering)


Då sensorn – rakt emot alla uppmätta värden – tycks ge måttligt dynamiskt omfång jämfört med Nikon D700 till exempel, tycker jag att det helt klart blir snyggast att låta bilderna hålla hög kontrast. Lite som diafilm kanske. Om man kan acceptera igensotade skuggor som en estetisk effekt så går det bra att använda lite högre ISO-tal och faktum är att det blir ganska fint ända upp till ISO 3200.

------------------

Normala människor hade gladeligen nöjt sig med detta eminenta bildtagningsinstrument, särskilt kombinerat med de objektiv jag idag har visat bilder ifrån. Men jag är inte normal. Så jag har kvar den gamla klumpen från 2008 som fortfarande har ALLT jag önskar, utom att vara portabel.
Det tycks dock finnas hopp vid horisonten. Sony RX1 har nästan allt, förutom en vinklingsbar skärm. Kanske kan man skita i det och köpa en ändå. Jag har inte riktigt bestämt mig än. Att objektivet inte är utbytbart spelar mig ingen roll.

Avslutningsvis ett råd. Skruva inte isär objektiv om du inte vet hur man gör. Jag bestämde mig för att fetta om fokussnäckan på mitt nyinhandlade Nikkor 55/1,2 AI. Det skulle jag inte ha gjort.


Isär var ju en barnlek. Men inte ihop. Gaffeln för bländaröverföringen samt fjäderpinnen till densamma ska passas in helt utan att se dem, samtidigt som de två helocoiderna (motgående gängor utanpå och inuti fokusringen) ska sammanfalla. Och dessa gängor har fyra ingångar, som jag naturligtvis inte märkte upp innan jag rev isär skrället.

Nåja. Nu vet jag hur man inte gör! Med lite tur kan jag lossa inre gängan från främre linsgruppen och passa ihop fokussnäckan som en vidstående del, för att sedan klämma dit optiken. Annars får jag lossa bakre linsgruppen för att få ledsyn att passa in bländarlänkaget och sen ploppa dit det efteråt. Om det går.

Ha're!

Postat 2012-10-23 20:44 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
1 2 3 Nästa