Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

En märklig manick och en närbelägen semester

Sen snön började falla härom dagen har jag varit  mycket nöjd med tillvaron. Att se omvärlden gå från idel svart, blöt asfalt som fräser ilsket när bilarna kör förbi, till mjuk tystnad och ett vitt och ljust flor som täcker marken, var det bästa som kunde hända faktiskt.

Vägen hem från jobbet denna fredag blev en övning i saktmod då tunnelbanans gröna linje drabbades av tvärstopp mitt i rusningstrafiken. Typisk! Jag var nämligen på väg mot Västerbroplan för att möta upp en annan FS-medlem som skulle sälja mig en pryl. En ganska märklig mojäng faktiskt, kan man tycka om man inte är gammal fotoräv och vet bättre.

Olympus E-M5 och 45/1,8 – extremt hårt beskuren


Vad som vid första anblick ser ut som ett objektiv är faktiskt en optisk genomsiktssökare. På sätt och vis är det ju ett objektiv, men till skillnad från ett dito för kameror ger det en virtuell och rättvänd bild som passar ögat bra, istället för en spegelvänd och reell bild som gärna låter sig projiceras på ett film- eller sensorplan, såsom i en kamera.

Den listige har kanske redan listat ut vad jag ska ha denna tingest till. Jo, se det här är ett förberedande för Sony RX1. Jag räknar med att kameran kommer att finnas tillgänglig innan den elektroniska sökaren är det, så jag ville förbereda lite och göra ett ställningstagande. Av diverse olika anledningar har jag nämligen förkastat alla tvivel om huruvida kameran är rätt för mig.

En sliten klyscha är att rätt kamera är den du har med dig. Vilket skulle bevisas just på vägen mot inhandlandet.

Nikon D700 med Nikkor 50/1,4 AI-S @ f/2,8


En kumpan på jobbet genomlever just nu samma frenesi angående manuella Nikonobjektiv som jag en gång gjorde, och vi har lånbytt gluggar i nån månad nu. Denna gång fick jag låna hans finfina AI-S 50/1,4 och han fick låna mitt Zeiss 35/1,4 över helgen. Tyvärr (för hans del) tror jag att Zeissen kommer kullkasta uppfattningen om vad som är ”bra” eller inte. Men å andra sidan är jag själv förvånad över hur jäkla bra den här kompakta femtian presterar. Riktigt trevligt faktiskt!

Vad vi ser på bilden är det fjärde tåget i rad som rullar in vid Odenplan samtidigt som man deklarerar ”avstigning för samtliga”. Jag tog bussen istället.

Efter lite snabbt packande av det nödvändigaste for jag sen till mina föräldrars hus som jag kommer att besitta medan de är bortresta. Det blir bara jag och katten Rufus här, alltså väldigt lugnt och skönt. Fast jag trivs ju bäst ute och gick en kort promenad vid halv nio-snåret.

Olympus E-M5 med 12/2,0


Inte en käft ute och stämningen var fantastisk. Ibland går det fint att acceptera att man är ensam och därtill gilla det. Fast helt ensam skulle det visa sig att jag inte var.

Olympus E-M5 och 12/2,0


Man kan tycka att det är helt onödigt att ploga vid blott 10-15 cm snö, men maskinparken ska ju rastas och de anställda gör bättre något än inget. Jag klev upp på en stentrappa och iakttog när mäster i hytten med stor hastighet och fin precision blottlade marken på vändplanen i ett nafs, utan att en enda gång stöta i en trottoarkant.

Avgaserna från miljödiesel påminner mig alltid om flygfotogen och tiden då jag gjorde lumpen som flygmek i Uppsala. Och lustigt nog kände jag plötsligt också lukten av vinter; den som alltid kom farande över Uppsalaslätten om kvällarna med den friska blåsten.

Innan jag går och lägger mig ska jag snickra till en liten platta täckt av skumplast som Rufus kan sitta på utanför dörren när det är kallt. Avtrycken av hans små tassar som smält snön på trappan ser så sorgliga ut, fast jag vet att han kan gå in genom luckan när han vill.

-------------

Trevlig helg kära läsare! Jag tror att min lilla semester kommer att kunna generera en hel del bilder, så håll utkik för nya inlägg inom kort.

Postat 2012-11-30 23:40 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Att veta vad man vill är inte alltid positivt

Folk som strävar mot givna eller egenuppsatta mål brukar framställas som förebilder. De framhävs som ”starka” och  kanske att de ”vet vad de vill”. Jaha, det låter ju jättebra. Men vad händer om man aldrig kan få som man vill då, trots att man vet mycket väl vad det borde vara?

Ibland känner jag att hela mitt liv bara är ett enda stort misslyckande, för jag är den där som vet exakt vad jag vill men som aldrig når fram. Det gäller allt från relationer till banala saker som fotografering. Vad är det för vits med att veta att man vill bilda familj när det aldrig kommer hända för att man är en social katastrof? Och vad är det för vits med att veta vad och hur man vill fotografera när det av olika anledningar inte går?

Jag önskar ofta att jag var lite korkad, om ni nu ursäktar den ironiska narcissismen i ett sådant uttalande. Tänk att bara få flyta med strömmen och inte fundera så evinnerligt på allt hela tiden. Tänk att åtminstone en liten stund då och då få vara nöjd med tillvaron och känna att det går bra. För det mesta är var dag istället bara ännu ett steg mot det oundvikliga slutet, utan tillstymmelse till framsteg eller belöning.

--------------------

Egentligen tänkte jag inte skriva så dunkelt men det slank bara ur mig, för jag kom på att det är ett genomgående system av tankar som omfattar allt jag gör och inte gör, och som bör luftas. Som när jag för en stund sen bara var tvungen att fylla ut tiden och dess meningslösa tomrum med en promenad. Det var knappast vad jag ville göra egentligen, men det jag vill har jag ingen möjlighet till ändå och jag står inte ut med att sitta hemma och stirra in i väggen.

Nikon D700 med Zeiss 35/1,4


Märkligt nog är jag inte det minsta nere. Bara helt tom. Varje dag är en upprepning av den förra och det var länge sen jag kände någon riktig entusiasm över något. För hur ska det gå till när jag vet att målen är ouppnåeliga?

Nikon D700 med Zeiss 35/1,4


Den starkaste känsla jag brukar ha är att jag vill bort från allt. Bara försvinna från den påträngande omvärlden som inte lämnar mig ifred en endaste sekund. Slippa se hur andra har det bra och utan större ansträngning uppnår basala nödvändigheter för ett vettigt liv, som för mig är rena utopin.

Nikon D700 med Zeiss 35/1,4


Fotografering har alltid varit ett slags utväg, men jag vet inte ens om jag tycker det är kul längre. Förmodligen för att jag har för mycket prylar som bara skapar ångest. Antingen får jag ta ett längre uppehåll och göra något helt annat, vad det nu kan vara, eller sälja allt jag äger och skaffa en enkel kamera för att slippa välja. Men då infinner sig samma elände som vanligt. Att jag vet vad jag vill ha, men det finns inte.

Nikon D700 med Zeiss 35/1,4


Imorgon är det måndag igen, med allt vad det innebär. Ännu en meningslös vecka i ett meningslöst liv utan tillstymmelse till hopp om något egentligen. För mig är det bara en måndag till att avverka innan måndagarna till sist är slut. Man ser sina vänner gifta sig, skaffa barn, göra karriär, köpa hus, och så vidare. Kul för dem, men jag kan inte ens vara glad för deras skull längre.

Jag önskar att jag inte visste vad jag ville, så att jag slapp veta vad jag går miste om.

Postat 2012-11-25 22:12 | Permalink | Kommentarer (20) | Kommentera

Färg och form i Västberga samt några funderingar kring Sony RX1

Trots viss vissenhet kom jag ut en sväng i eftermiddags och tillfrisknade snart tillräckligt ute i ljuset för att kunna ta några vettiga bilder. Ljus är verkligen en bristvara såhär års och även det genommulna vädret kändes uppfriskande och inspirerande jämfört med beckmörkret som annars infinner sig under varje ledig timme före och efter arbetsdagarna. Jag och en kompis knallade från Årstaberg till Älvsjö, och ni förstår säkert vad vi skulle göra där, men mer om det senare.

Västberga är ett av mina absoluta favoritområden att fotografera i. Det är lagom risigt och föränderligt i en mån som gör att man kan hitta nya saker vid varje besök. Den här gången blev det emellertid mest mönster och detaljer som lika gärna hade kunnat hittas bakom knuten.

Olympus E-M5 med Panasonic 25/1,4


Hela mitt fotografiska väsen har av hösten kvästs till den grad att jag nästan trodde att jag glömt hur man gör, men det kom plötsligt fram som om ingenting hänt. Härligt!

25/1,4


Ambivalensen som råder när jag ska välja vilka objektiv jag ska ha med mig ut börjar återigen bli så stor att det inte är roligt. Varför i helvete skulle jag börja köpa fler objektiv till den här kameran också? Det är som en sjukdom som inte verkar ha något bot. Mycket vill ha mer och ju mer man skaffar, desto sjukare blir man.

Nåja, idag kändes det bra att bara använda normalobjektivet. Samtidigt vet jag att det skulle ha gått utmärkt med nästan vilken annan brännvidd som helst, utom möjligen fisheye.

25/1,4


Jag vet nämligen vad jag vill fotografera och hur, så någon mångsidighet är egentligen inte ett dugg intressant. Lustigt nog är det ett sökande efter mångsidighet som ständigt får mig att tappa greppet och förvirra mig bort i olika djungler av prylar som jag inte behöver. Som en flytväst som i slutändan visar sig innehålla bly istället för skumplast.

Det är faktiskt ganska märkligt att jag å ena sidan kan ha sådan självdiciplin att jag bara tar ett fåtal bilder fototillfälle, som är strikt komponerade och som jag brukar kunna bli rätt nöjd med, samtidigt som jag å andra sidan hela tiden är missnöjd med utrustningen. Alltid är det något skit som inte stämmer och som stör mig.

25/1,4


Av dessa anledningar var det kul att – när vi väl kommit till fotomässan som ni säkert misstänkt – få klämma lite på Sony RX1. Jag har allvarligt funderat på att sälja allt jag äger i fotoväg och köpa en sån, för att helt enkelt inte kunna fundera mer. Risken är att den byts ut efter ett halvår som vanligt.

Det som slog mig är att RX1 är en väldigt ful och trist kamera. Och dyr. Ingen kommer att köpa den för att gå omkring och glänsa med, som man kan göra med en Leica M9, för den ser ut som vilken kompaktkamera som helst för en tusenlapp eller två. Helt perfekt som jag ser det! Ingen prestige, inget trams, bara en stooor sensor och ett fint Zeissobjektiv. Och så verkade den gediget byggd och väl konfigurerbar.

-------------------

Ja, ni förstår säkert. Dessa tankar är ju symptom på uppgraderingssjukan, igen, igen och åter igen. ”Om jag bara hade DEN prylen så skulle allt bli bra”. Jo, tjena.

Imorgon tror jag att det får bli lite film. Jag har en rulle som sitter i OM-1:an som måste avslutas, eller åtminstone klippas av på mitten för att framkalla de 6 rutor jag tog för några månader sedan. Eller så tar jag Hasselbladaren. Eller Pentax 67. Eller en Canonet som jag lånat. Eller D700. Eller får jag ångest av att inte kunna välja och ägnar dagen åt att sätta ut allt jag äger på Blocket till vrakpris.

Vi ses!

Postat 2012-11-24 23:44 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Jag har skapat en Hasselbladsimulator

Kvadratiskt bildformat i kombination med svartvit film är det många som gillar, förmodligen utan att vi egentligen funderat på varför. Jag tror att det är för att vi omedvetet knyter kvadraterna till gamla kameror och därmed gamla tider, samt förstås att det är iögonfallande annorlunda mot det som brukar eftersträvas idag. Utan att lägga några värderingar i det så tycker jag att det nog kan räcka för att få känna att kvadratiskt är spännande och trevligt.

Som ni vet har jag haft en inte oansenlig bunt olika kameror, varav några har givit kvadratiskt format, och som jag då helst laddat med svartvit film. Favoriten och den jag har kvar idag är en Hasselblad 500 c/m med normalobjektivet 80/2,8.
Att stå med kameran i maghöjd och kika ner på den spegelvända bilden direkt på mattskivan, är en upplevelse som jag skulle vilja unna alla fotografer någon gång under deras utveckling. Men det kräver sin man eller kvinna, och för min del har det inte blivit mycket analogt alls på sistone. Det är helt enkelt för bökigt.

Så vad gör man då om man ändå vill (åter)uppleva en del av denna tjusning, fast utan att behöva fippla med filmframkallning och annat elände? Jo, man ställer sin digitalkamera till kvadratiskt format och att den ska spotta ur sig svartvita JPG-filer. Om kameran kan det alltså. Det kan min!

--------------------

Första bilden dedikerar jag till nattens Hasselbladmästare Alf Johansson, för jag vet att du funderar på digitalkamera och jag tror du skulle gilla den här.

Olympus OM-D E-M5 med 12/2,0 – 1/2 sekund och f/2


”Nu har han till slut gått och blivit galen; fota i JPG???” kanske du utbrister. Jo, jag ville mest prova på kul och blev väldigt överraskad över hur bra det blev. Jag ställde helt enkelt in det monokroma läget med kontrast på ”+2” och skärpa på ”-1” och lät sen för ovanlighetens skull ljusmätaren göra som den ville, trots att jag vet att den vill exponera lågt.

Olympus OM-D E-M5 med 12/2,0 – 1/2 sekund och f/2,2


All den där glädjen som jag saknat så länge infann sig nästan direkt. Ack, så underbart att slippa tänka på att exponera så att det passar efterbehandlingen, för att inte tala om att kunna släppa tankarna på att behöva sitta och slita det lilla hår man har för att få vettiga färger under efterbehandlingen. Bara sikta, stå stadigt och knäppa av. Underbart.

Olympus OM-D E-M5 med 12/2,0 – 1/8 sekund och f/2


12 millimeters brännvidd på MFT-sensorn beskuren till 1:1 ger ganska exakt samma bildvinkel som 50 millimeter på Hasselbladaren. Att jämföra rakt av med mer utdragna bildformat är svårt, men det är ungefär som 28 mm på småbildsformatet utan beskärning. Lite lagom vidvinkligt sådär alltså, och mycket trevligt för att knalla runt med. För min del tycker jag att bildvinkeln blir mindre viktig ju mindre utdraget formatet är.

Som ni kanske lagt märke till så är slutartiderna riktigt långa för att vara bilder tagna utan stativ. Det hänger dels förstås ihop med att kameran har inbyggd bildstabilisering, men det beror nästan lika mycket på att jag haft kameran i Hasselbladläge. Alltså i maghöjd med uppvinklad bakre display. Detta är egentligen den enda anledningen till att jag förmodligen kommer kunna låta bli att köpa en Sony RX1, som i alla andra avseenden är nära perfekt.

Olympus OM-D E-M5 med 12/2,0 – 1/6 sekund och f/2


Olympus E-M5 är en ganska dyr kamera, liksom objektivet 12/2,0. Jag vill alltså inte vara snobbig nog att påstå att det här är någon slags billighetsvariant för den som inte har råd med en Hasselbladare. Tvärtom är nog faktiskt den här kombinationen ganska precis dubbelt så dyr. Men förhoppningsvis finns det andra MFT-kameror som kan ge kvadratiskt format, och Panasonic har ett fint 14/2,5-objektiv som kan hittas riktigt billigt.

Förmodligen tröttnar jag på det här rätt snabbt, men jag tänker försöka njuta så länge det varar. Att använda kameran på det här sättet är faktiskt som att få en helt annan utrustning på köpet. Man tänker annorlunda, tar andra bilder och blir inspirerad. Men någon riktigt ”Bladare” blir den ju aldrig, fast den till och med är vacker.

Hasse & Olle


Hasse är rätt så brutal och rättfram, medan Olle är elegant och lite klen. Framåt vårkanten när ljuset återvänder ska jag försöka ta ut Hasse lite mer, för nu står han och är butter i bokhyllan mest jämt, och det är ju inget bra.

---------------

Alla sätt att öka sin motivation är bra sätt, så sätt igång och gräv i menyerna på din digitalkamera vetja! Vem vet, du kanske hittar något riktigt spännande.

Postat 2012-11-19 21:32 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

I mörkret kan ingen se dig le

Klockan är snart halv nio och jag har inget bättre för mig, så jag tar kameran och går ut. Det tunga skrället idag, för lite omväxling, med knepigaste möjliga objektiv. Det där som är ”dåligt” med alla moderna mått mätt, men som är helt magiskt att använda.

Den blå grinden står på glänt som vanligt och jag kan omöjligen låta bli att försöka, igen. Det blir ganska bra trots att det är nästan becksvart och jag inte har något stativ med mig.

Nikon D700 med Nikkor 55/1,2 AI – 1/6 sekund och f/1,2


Det knorrande som vanligen infinner sig när jag fotograferar med andra kameror lyser med sin frånvaro, och efter att ha bekräftat att skärpan sitter där den ska på displayen kan jag inte låta bli att le där i mörkret för mig själv. Egentligen är det inte skarpt nånstans, men det blir så fint ändå.

Att jag som är så insnöad på teknisk perfektion kan nöja mig med detta är ganska underligt. Det är som om det här gamla objektivet har någon slags själ som gör mig nöjd trots dess brister. Eller så är det bara så att modernare och ”bättre” objektiv är tråkiga.

Nikkor 55/1,2 AI – 1/40 sekund och f/1,2


Lilla Tuva har glömt sin trehjuling och jag kryper på knä för att få till något som åtminstone liknar ett vettigt foto. I det här fallet blir resultatet mest kul på ett tekniskt plan, men leendet består.

Kanske är det rent psykologiskt, fast jag inte kan tro det, men med den här kameran får jag nästan alltid det jag vill ha.

Nikkor 55/1,2 AI – 1/40 sekund och f/1,2


Upp för trappan, handla en bit mat och sen hem till värmen. Tänk vad enkelt det kan vara att ha roligt ibland! Och så till den sura biten. Tänk om man slapp kånka på en tegelsten för att ha så roligt.

Nåja, det är synd att klaga och jag måste verkligen försöka hålla mig ifrån att söka efter något som inte finns. Det jag har är fantastiskt och mitt leende sitter än.

Postat 2012-11-17 22:12 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 Nästa