En kamera som alltid är med är en bra kamera

Klockan är 21:56 och jag har ingen aning om vad jag ska skriva om. Det är hela poängen med det här inlägget, för jag vet att det kommer utveckla sig till något vettigt medan jag arbetar. Det är så jag ser bloggandet; som ett arbete. Det ska bli något som läsaren kan ha glädje av att ta del av och som får kosta mig lite tid och ansträngning. Att bara sitta och hälla ur sig upprepningar av vad man skrivit tusen gånger förut är inget som intresserar mig. Inte heller känns det bra att spotta ur sig bilder utan text.

Hmm, var ska vi börja då? Jo, lämpligen där vi slutade sist, strax innan jul. Egentligen vill jag inte tjata om utrustning längre. Kanske just för att jag erhållit en sådan som inte är mycket att diskutera. Samtidigt ger den mig inre frid. Jag kan inte längre välja.

Sony RX1 @ f/2

Du kanske undrar varför jag skriver ett inlägg när jag inte har någon baktanke. Det undrar jag stundom också. Jag tror det handlar om att vilja prestera något; i mitt fall främst inför mig själv. Att bara ta bilder utan att visa upp dem blir lite meningslöst, men om jag skriver ett inlägg så har de plötsligt fått en funktion.

Det här var dagen innan julafton och jag var ute och spankulerade vid Liljeholmen. Vid färgfabriken – som antagligen väntar på rivning –  hade någon stackare valt helt fel plats att ställa sin cykel.

Sony RX1 @ f/4

Sony RX1 är inte helt problemfri, hur fantastisk den än må verka på pappret. Det visste jag redan från början. Alla kameror har problem och jag brukar hitta saker som ingen annan tänker på. I det här fallet är jag dock inte ensam om att se att bilderna får en skiftande färgbalans mellan mitt och hörn. Det går dock rätt smidigt att lösa genom att man kör råfilerna genom Adobe DNG converter och sedan genom Cornerfix. Det sistnämnda är ett program som brottar om värdena i råfilen utifrån en profil som man själv gör, så att man kan få neutral färgbalans över hela bilden.

Så kom självaste julafton! Vi bestämde att den skulle bli lite annorlunda än vanligt, så istället för att börja krubba sill och dricka nubbar mitt på dagen så gick vi ut på en ganska lång promenad. Det var en väldigt trevlig omväxling måste jag säga; att få vara ute under de få timmar som det faktiskt är ljust.

Far illustrerar hur man isolerar grunden på ett hus, i snön.

Sony RX1 @ f/2,8

Som ni säkert ser ger den lilla kameran en synnerligen trevlig bildkvalitet och en separation mellan det som är i fokus och bakgrunden, som inte kan fås med små sensorformat. Jag är hur nöjd som helst.

Väl hemma blev det Kalle Anka i nyktert tillstånd och jag var nog inte ensam om att förstå att mycket av uppskattningen legat i att man annars varit en smula påverkad. Men visst, gammal Disney är inte fel och till och med den tramsiga bortklippningen av den svarta dockan i tomteverkstan kändes okej och förståelig.

Dessvärre insjuknade modern i någon slags feber, så efter middagen blev det klappöppning och högläsning uppe i sovrummet. Väldigt mysigt faktiskt.

Sony RX1 @ f/2

Jag ska försöka avverka allt som hänt sen dess i inlägget, så nu blir det ett litet hopp till juldagen då jag och Anders var ute och knallade.

Sony RX1 @ f/2

Anders är en vis man och har köpt en likadan kamera. Vi utbytte erfarenheter och inställningar, och fotade förstås. Om jag förstod honom rätt så säljer han sin 5D MkII eftersom det är så uppenbart att den inte kommer användas mer. Jag känner likadant, men behåller min D700 då jag har en del intressanta objektiv till den som kan vara kul att leka med. Det får dock vänta.

Sony RX1 @ f/2

Å andra sidan känns det som att jag klarar mig utmärkt med bara 35 mm på småbildsformatet. Har jag dessutom inget val så är det lätt att leva med begränsningen, som snarast blir en sporre att göra bättre ifrån sig.

Här blev det ett tomrum i almanackan. Jag har spelat gitarr timme in och timme ut varje dag, så det har inte blivit mycket fotande. Precis som i gamla tider när jag stod och lirade 3-6 timmar om dagen på vinden i barndomshemmet. Jag har en del att återhämta om man säger så, men tekniken sitter förvånansvärt bra.

Vi avslutar med en bild från i eftermiddags.

Sony RX1 @ f/2

Imorgon far vi till västkusten och min brors bröllop. Det blir en tillställning som sker utomhus på stranden och jag ska försöka fotografera det hela. RX1:an blir primär apparat, men jag tar nog backup i form av något analogt också.

Se där, ungefär 40 minuter tog arbetet idag. Inte fy skam, och vi ses nog snart!

Svullen hals och flammig kropp behöver inte vara så dumt

Ibland gör jag rätt ogenomtänkta saker. Vissa gånger ångrar jag det, medan det andra gånger faller ut mycket väl. Igår var jag med om en av de sistnämnda tillfällena, då jag i brist på något vettigare att göra gick på stan och fick för mig att kliva in i en musikaffär.

Där, inne i ett hörn, hängde en gitarr som bara skrek "PROVA MIG!!!", så det gjorde jag. Och tur var väl det, för maken till gitarr har jag sällan skådat. Ni som inte känner mig privat ska veta att jag innan fotointresset fanns hade ungefär samma fäbless för gitarrer som jag nu har för kameror och optik.

Jag greppade försiktigt men vant halsen på den gyllene Gibson Les Paul som mitt öga dragits till, och lyfte ner den. Den var lätt som en fjäder och redan efter första ackordet förstod jag att det inte var vilken gitarr som helst.

Sony RX1 @ f/11

Jag spelade på den i säkert en halvtimme i butiken och gick sedan hemåt. Men mitt där i snöfallet, ungefär när jag nått Stadshagens tunnelbanestation, kände jag att jag bara måste ha den. Det var lite once in a lifetime-känsla och jag hade ju faktiskt funderat på att köpa en enklare Gibson ändå.
Som ni redan förstått av bilden här ovan åkte jag tillbaka och köpte gitarren rakt av. Och sen dess har jag spelat och spelat på den i många timmar.

Jag fattar inte riktigt varför ingen köpt den innan jag gjorde det. En supersnygg Les Paul Standard nedsatt med flera tusen spänn tycker jag borde ha gått fort, men kanske var det den ovanligt feta halsen som avskräckte. Eller den inte helt "bokmatchade" flammiga lönntoppen där ena sidan är avsevärt mer figurerad än den andra.

Jag föredrar feta halsar och vet att om man ska hitta en gitarr med såhär flammig topp som är perfekt, så behöver betala kring 30 lax eller så. Så det finns inget att klaga på när priset var under hälften av detta.

Sony RX1 @ f/11

Gibson Les Paul är en rätt säregen elgitarr. Den ser ut som en akustisk dito till formen, men kroppen är solid och består av två träslag; mahogny och lönn. Den här visade sig ha kropp med baksida av ett enda stycke mahogny ("one piece") vilket är rätt ovanligt. Det som ser ut att vara en skarv i nedre delen är bara ådringen, och tittar man på ändträet så ser man att det helt klart är en enda stor träbit.

Tonen är klar och lite ihåligt träig, och den låter såpass starkt akustiskt att jag gärna spelar den oinkopplad. Rent spelmässigt är den precis lagom motsträvig och kärv. Man får ta i lite men får desto mer tillbaka.

Tidigare har jag mest varit inne på Fender Stratocaster som är en enkel och ergonomisk gitarr med stor mångsidighet. Les Paul har alltid känts lite som nån slags möbel, men lustigt nog är det just det jag nu uppskattar i utseendet hos den här.

Sony RX1 @ f/11 – beskuren till ungefär APS-C-format

Här syns det att flammigheten är mer jämn mellan halvorna i vissa vinklar. Kulören är ganska precis den som var som populärast strax innan 1960 och ett original från den tiden kan gå på flera miljoner kronor.

Många kopplar LP till hårdrock, men inte jag. Jag har gitarren högt uppe på bröstkorgen och spelar mestadels jazzig improvisation med ett nästan helt rent ljud.

---------------

Och så några ord om kameran som tagit bilderna! Sony RX1 funkar såklart till produktbilder och mitt problem är att min lägenhet inte erbjuder några särskilt trevliga bakgrunder. Med gråkort har jag nog i alla fall lyckats få korrekta färger och mitt psykedeliska vardagsrumsbord ger en trevlig färgklick att lägga saker på.

Från många håll efterfrågas detaljutsnitt för att kunna avgöra hur skarpt objektivet är för "critical work" – alltså landskap och liknande. Här nedan ser vi ett utsnitt i 100% av den första bilden.

Klicka på bilden så ser du, och visst ser det bra ut! Vid ISO 100 är bruset så lågt att det nästan ser lite plastigt ut, men det vore ju synd att klaga på när man kan tillföra brus i efterhand om man tycker att det behövs.

---------------

God jul på er, och kom ihåg att det nästan alltid är magkänslan som räknas. Det spelar ingen roll hur bra specifikationer en produkt har på pappret om du inte gillar den. Förresten gäller det människor också.

Steg 1: Utvärdering – Steg 2: Inlärning – Steg 3: Fotografering

Jag hade lite otur när jag köpte min Sony RX1 förra veckan. Objektivet visade sig vara decentrerat, vilket innebär att en eller flera linser inte sitter som de ska. Detta medförde att övre vänstra kvadranten av alla bilder blev lite grumligare än resten. De flesta skulle säkert aldrig ha lagt märke till det, men å andra sidan skulle de flesta heller aldrig ens fundera på att köpa en dylik kamera.

Jag skickade en testbild till Japanphoto och förklarade problemet, utan att egentligen ha något större hopp om förståelse. Men se, till min stora glädje svarade chefen vid butiken på Fleminggatan att han genast skulle låta skicka upp ett annat exemplar från Göteborg och att jag var välkommen in för ett byte redan dagen efter. Det kallar jag trevlig service!
Det första jag gjorde när jag kom hem var att sätta upp kameran på stativ och ta samma testbild som med det förra exemplaret, och nu var det skarpt från mitt till hörn redan vid f/2. Faktiskt långt skarpare än vad jag hade kunnat föreställa mig.

-------------------

Först idag lyckades jag ta en promenad efter jobbet för att åter igen låta kameran vara det verktyg den är tänkt att vara.

f/2 – 1/30 sekund – ISO 6400

Den mörka Stockholmseftermiddagen bekommer inte RX1:an ett dyft. Jag kan direkt påstå att den klår Nikon D700 rakt av vad gäller lågt brus vid höga ISO-tal och att f/2 därmed räcker utmärkt i de flesta situationer.

Den lite kryptiska rubriken är ett försök att beskriva ett förlopp som sker när jag köper en produkt. Steg 1 och 2 kan mycket väl byta plats, och i det här fallet började jag med att försöka lära mig kameran, för att sedan tyvärr behöva underkänna den vid teknisk utvärdering. Hur som helst är det först när jag vet att prylarna gör vad de ska, som jag kan börja koncentrera mig på bilderna.

f/2 – 1/20 sekund – ISO 5000

Den som tittar noga ser att detta är ett slags självporträtt. Såna små detaljer tycker jag kan förbättra en annars ganska tråkig bild avsevärt och jag funderar lite på att göra ett slags projekt av det. Alltså bilder där jag själv är med, utan att det först syns.

Vad som också syns för oss tekniskt insatta nördar är att Carl Zeiss 35/2 Sonnar ger en makalöst snygg bakgrundsoskärpa även på detta stora fokusavstånd. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande, om vi bortser från Zeiss 50/1,4 Planar och diverse korta teleobjektiv. Ytterligare ett skäl till att f/2 räcker längre än vad jag hade väntat mig.

Jag knallade Söder Mälarstrand bort och tilltalades av den av dumpad snö besudlade vattenspegeln vid Långholmen.

f/2 – 1/15 sekund – ISO 6400 (något ytterligare pressat i efterbehandlingen)

Egentligen är den här typen av motiv inte alls det jag brinner för. Men när ljuset tryter ser man ju lite annorlunda och får anpassa sig till situationen. Det brukar innebära att jag byter fokus från detaljer till miljöer. Fast sen i skuggan av Västerbron hittade jag helt rätt.

f/2 – 1/15  sekund – ISO 1600

Det här är det jag vill pyssla med. Att finna grafiska mönster och former i motiv där man ändå ser tydligt vad det är som fotograferats. Alltså en sorts närbildstänkande fast i större skala.

Men så är det förstås svårt att inte också lockas av vyerna, särskilt när man vet att kameran för ovanlighetens skull kan hantera dem.

f/2 – 1/10 sekund – ISO 5000

Västerbron skakar rejält varje gång ett tungt fordon far förbi, så jag fick stå med kameran lutad mot räcket bra länge innan det kom en lucka som tillät mig ta en bild vid relativt lång slutartid.

Den tekniske kanske har noterat att exponeringen ser ganska ”riklig” ut om man tittar på data för bilderna, och det stämmer. Jag har satt exponeringskompenseringen till +1,0 steg som mitt default-läge. Då slipper man mecka så mycket i efterhand och jag förstår inte riktigt varför Sony inte vågar kalibrera ljusmätaren så att sensorn mättas ordentligt från början. Eller ja, det är ju egentligen aldrig sensorn som mättas så fort man är över bas-ISO, men jag menar i förhållande till det ISO-tal man råkar använda. D/A-omvandlaren ska naturligtvis fylla så mycket som möjligt av bitdjupet i bildfilerna med information.

Att kameran har ett fast trettiofemmillmetersobjektiv stör mig inte alls. Det är snarare en mycket stor befrielse att inte behöva fundera på vad man ska ta med sig. Ibland måste man dock jobba lite hårdare och hitta ett perspektiv som eliminerar bökiga bakgrunder, som här nedan.

f/2 – 1/30 sekund – ISO 6400

Jag höll på att bli tokig på att det fina trädet i Fredhällsparken inte ville låta sig fotas utan skräp i bakgrunden, men efter 5-10 minuters funderande och stegande fram och tillbaka hittade jag till slut en mycket låg vinkel där jag bara behövt klona bort några små kvistar i nederkant av bilden. Sånt tycker jag är helt okej i och med att jag inte dokumenterar, utan letar efter former.

Sony RX1 är en ganska extrem kameran som nog mest tilltalar oss som är såpass kräsna att vi är beredda att betala det höga priset. Det gör också att RX1-ägare hittar mängder av fel på kameran, och det rapporteras just nu friskt om färgförskjutningar, orunda bländare och annat som sällan gör någon skillnad i praktiken. Själv tror jag att jag kommer att kunna vara nöjd om inget mer oförutsett inträffar, för det finns verkligen inget annat verktyg som är ens i närheten av samma specifikationer. Att kunna få bättre brus- och objektivprestanda än med Nikon D700 och en fin glugg, i en kamera som går ner i en stor jackficka, är helt otroligt.

Imorgon har jag tagit ledigt då det är synnerligen lugnt på jobbet, så nu börjar min två veckor långa julsemester. Det ska bli underbart att få vara ute och fota när det är ljust istället för att vara förpassad till det eviga mörkret efter arbetstid.

Steg 3 är påbörjat!

Vintercyklistens utmaningar

Som icke bilburen har man i storstadsmiljö ett fåtal val för hur man ska transportera sig från A till B. Det mest givna är kollektivtrafik, men som bekant fungerar den inte något vidare när det faller mer snö än väntat. Alltså mer än vad de som underhåller infrastrukturen hade väntat sig. Själv tycker jag att man borde budgetera och planera för ett antal rediga snöfall varje vinter, och det är jag nog inte ensam om.
Ett annat transportsätt är att använda fötterna. Inte heller det funkar problemfritt när snöröjningen verkar gå ut på att flytta snön från vägbanan till trottarerna.

Men det finns ett tredje sätt, nämligen cykel! Lustigt nog funkar det ofta utmärkt att cykla på riktigt usla vinterunderlag, om man har bra dubbdäck med stort mönsterdjup som kan plöja även genom flera centimeter modd.

Nikon D700 med 55/1,2 @ f/1,2

Detta är min cykel sedan minst tio år tillbaka, om jag minns rätt. Den känns fortfarande modern och jag är mycket glad över att jag inte snålade när jag köpte den. Det enda jag egentligen saknar är skivbromsar, men det har sagts mig att fälgbromsar faktiskt är vettigare på vintern.
Däcken är Nokia med 300 (!) dubb per sula. De kostar en slant men går i gengäld finfint att cykla med på blankis och modd är sällan problem tack vare stort mönsterdjup i gummit. Pedalerna byter jag på vintern till en BMX-variant som har stor stödyta men också bra grepp för fötterna. Man vill ju inte sitta fast i SPD-pedaler om man vurpar, så det får kosta lite extra benkraft.

-----------------

Jag har i dagarna konstaterat att min nyinköpta Sony RX1 har ett decentrerat objektiv (alltså att skärpan varierar över bildplanet), så bilderna i detta inlägg är tagna med Nikon D700 både före och efter att drömmen tillfälligt sprack. Lyckligtvis har Japanphoto mycket vänligt och utan krusiduller erbjudit mig att få ett helt nytt exemplar, som jag förhoppningsvis kan byta till imorgon. Men mer om det i nästa inlägg och nu återgår vi till cyklandet.

Det är inte bara underlaget som man får se upp med. Cyklister har inte alls samma lyx som bilister när det gäller skyltningen.

Nikon D700 med Zeiss 35/1,4 @ f/5,6

Nog för att båda vägar faktiskt leder till Solna, men hade man inte kunnat kosta på sig någon slags information om vilken sträcka som är kortast? På samma cykelfientliga vis är det väldigt vanligt att skyltningen plötsligt bara upphör. Man kan stå vid en T-korsning på en tidigare välskyltad rutt, där inte minsta spår av vidare tecken på vart man ska ta vägen finns kvar.

Det är väl ingen hemlighet att en del ogillar cyklister. Och det kan jag förstå. Vi passar inte riktigt in i något fack, som varande varken bilister eller fotgängare, och därför kanske vi oftare bryter mot regler än andra. Och för det får vi ibland betala.

Nikon D700 med Zeiss 35/1,4 @ f/2,2

Det här dådet måste vara avsiktligt. Det går liksom inte att missa en cykel som står parkerad mot en övergångsställeskylt under dessa omständigheter. Kanske plogbilsföraren har fått uppleva alltför många arroganta, galna cyklister och ville hämnas? Chansen att han eller hon lyckades förstöra rätt cyklists egendom är dock ringa.

Så varför ens bemöda sig med att cykla på vintern? Jo, för att det är härligt! Lite jobbigare än vanligt, men det är en väldigt trevlig känsla att med ett så simpelt fordon faktiskt kunna ta sig fram betydligt lättare än vad man kan tro. Och så kan man förstås när som helst stanna och fotografera lite.

Nikon D700 med Zeiss 35/1,4 @ f/1,8

Det är just precis då man inte vill släpa på två kilo kamera, utan ha en liten och lätt dito som ändå ger finaste bildkvalitet. Sony RX1 är nästan helt optimal på den fronten.

Sony RX1 @ f/2,8 – hårt beskuren (motsvarande APS-C)

Ibland blir svårigheterna med underlaget tyvärr övermäktiga. Igår såg cykelbanan i Solna ut såhär, och jag förstår faktiskt inte hur man tänker utifrån ett miljöpolitiskt perspektiv när man jämför med hur det ser ut på vägbanan. Vill man att folk helst ska köra bil eller inte?

Nikon D700 med Zeiss 35/1,4 @ f/1,4

Men skam den som ger sig! Jag fick leda cykeln några hundra meter och kunde sen använda körbanan istället, säkert till en del bilisters stora förtret. Tänk gärna på det när ni sitter i er varma bil och någon hemskt ouppfostrad cyklist är ivägen för er, i körfältet som är exklusivt menat för just er. Det kanske faktiskt inte finns något alternativ.

En del andra ger sig, har jag sett. Ganska många faktiskt, vilket bevisas av alla över vintern till synes helt övergivna cyklar. De kan stå i månader på samma plats och rosta bort.

Sony RX1 @ f/2 – ganska hårt beskuren

I den här bilden kan man faktiskt se objektivets defekt. Skärpan ligger på sadeln, som är ungefär lika långt från kameran som ”bullen” hitom mitten på styret. Ändå är skärpeplanet sådant att den bortre delen av styret är betydligt skarpare.

Men vi kan också se den fantastiska akutansen. Om utbyteskameran jag förhoppningsvis får imorgon är frisk, så kommer det bli många fotocykelturer i vinter. Det är något jag också vill uppmana fler att företa sig, för trots att det är rätt bökigt så får man väldigt mycket tillbaka.

-----------------

Det ska inte vara så himla lätt alltid. Att cykla på vintern är en lagom utmaning för oss som inte känner att vi vill dra iväg och bestiga höga berg eller sånt. Lite lagom dramatik i vardagen räcker ganska bra.

Mellanformat i fickformat

Film är ett väldigt spännande medium för många av oss som började fotografera digitalt. På sätt och vis känns det mer ”äkta” och genuint, men jag tänker inte gå in på nån slags diskussion kring det utan bara konstatera att det mest handlar om tradition och just känsla. Ett fysiskt medium kommer nog alltid att vara attraktivt, precis som pappersboken lär överleva bra länge trots att det finns läsplattor.

Nå, det var nu inte detta jag tänkte komma till. För mig som gärna provar allt jag kommer över i fototeknisk väg har det analoga mellanformatet varit till stort nöje, men egentligen inte mest på ett bildkvalitetsmässigt plan, utan mer för att det ger ett så (h)ärligt sätt att arbeta. Det är så påtagligt att man arbetar med en stor och känslomässigt viktig ruta, som faktiskt kostar en slant vid varje avtryck. Bildkvaliteten hos ett 6x7-negativ är dock förstås också superb, men inte nödvändigtvis bättre än en bild tagen med en digitalkamera av betydligt enklare sort.

När man jämför digitalt med analogt så tycker jag att det är rätt så vettigt att sätta en slags ekvivalenströskel kring en storleksfaktor 2 vad gäller upptagningsmediets sid- och höjdmått. Alltså, en 6 cm bred och hög filmruta kan ge ungefär samma bildkvalitet som en 3 cm bred och hög sensor.
Nu är det säkert en hel del som anser att detta är åt skogen fel, både åt ena och andra hållet. Så ta det här som nån slags sammanräknad faktor där jag väger lokal kontrast och akutans hos mellanformatet mot detaljupplösning i små digitala sensorer. En helt rättvis jämförelse kommer aldrig att kunna göras, men det är solklart att digitalt vinner med hästlängder när det gäller upplösning per ytenhet.

------------------

Att jag tar upp allt detta är förstås för att jag är inne på dag fyra med min Sony RX1. En kamera som är galet liten i förhållande till sensorformatet.

f/2 – 1/40 sekund – ISO 3200

Jag var inte ett dugg trött vid hemfarandet från jobbet, så det fick bli en promenad från Slussen genom Gamla Stan och sedermera till Thorildsplan. Kameran levererar så det står härliga till och dess minimala storlek är en stor fördel för mig som inte gärna syns när jag fotar.

Enligt tidigare resonemang anser jag att en digital 24x36-ruta – alltså det klassiska småbildsformatet – i sammanvägd bildkvalitet motsvarar ungefär 6x7 cm på film. Och aldrig har det varit så påtagligt som med denna kamera, just eftersom den är så sjukt liten.

f/2 – 1/25 sekund – ISO 2000

Därav rubriken på inlägget förstås. För mig är detta mellanformatkvalitet! Bilderna har allt det jag saknat från Nikon D700 när jag försökte mig på Olympus OM-D E-M5. En jättetrevlig kamera, som dock inte nådde ända fram. RX1 är istället faktiskt mycket bättre än D700 när det kommer till bildkvaliteten.

Det är svårt att inte mysa inför tanken på att 482 gram kan ge i stort sett den bästa bildkvalitet som är möjlig utan att släpa på en digital mellanformatare med stativ. En Nikon D800 och ett fint objektiv kommer möjligen en liten bit längre, men då snackar vi tegelsten och för min del noll fotoglädje.

f/2 – 1/30 sekund – ISO 3200

Fortfarande är dessa bilder från JPG-filer då jag i vanliga fall använder ACR och Photoshop CS5, som inte stödjer RX1. Magnus Fröderberg gav mig tipset att konvertera till DNG, men det finns ännu ingen uppdatering av Adobe DNG Converter. Just nu känns det som att det kvittar, ty JPG:arna är riktigt fina och behöver inte behandlas mycket alls.

Väl hemma igen var jag ändå inte trött, så det fick bli en cykeltur också. Jag hängde kameran diagonalt över bröstet och drog iväg i modden utan ryggsäck och med en trevlig känsla av frihet.

f/2 – 1/40 sekund – ISO 1000

Jag har bara provat att blända ner objektivet en enda gång, och det var till måttliga f/2,8. Att jag ändå skriver så gott om bildkvaliteten torde vara ett bevis på att den är riktigt, riktigt bra. Som sagt tror jag inte att du hittar något bättre om du inte är beredd att hosta upp bra mycket mer pengar och bära på minst fyra gånger högre vikt.

Nej, mina invändningar handlar om handhavandet, men det tar vi när jag bekantat mig mer med kameran. Det här är lååååångt ifrån en perfekt produkt och Sony borde skämmas en del över hur rutten mjukvaran är i förhållande till priset. Men det är synd att klaga och svårigheterna har faktiskt fått mig att andas minimalism igen. Inget mer funderande på vilket objektiv man ska ha med sig, till exempel. Skärmen går inte att luta. So what, det gick ju inte med Nikon D700 heller!

---------------

Sony RX1 är en kamera som växer för varje tillfälle jag plockar upp den, och jag tror det kommer att fortsätta under lång tid. Det var länge sen jag hade så roligt samtidigt som resultaten är bättre än vad jag väntat mig.

Trevlig helg!