Förändringar och historia i Bromma

Ett tjockt och ogenomträngligt molntäcke hade i morse rullat in när jag gläntade på persiennerna. I brist på termometer gick jag i vanlig ordning ut på balkongen och kände efter lite, och insåg raskt att det var rena värmeböljan ute jämfört med den föregående veckan. En snabb titt på prognosen bekräftade att temperaturen torde ligga strax under nollan, och det var inte tal om annat än att dra iväg på en cykeltur. Vart jag skulle visste jag som vanligt inte. Emellertid fick det dova vädret och en lite märklig känsla av tomhet mig att styra kosan mot Västerorts baksidor.

Jag började med en plats som för några år sedan var en av Stockholms absolut eländigaste. Annedalsvägen passerade då under industrispåret mot Ulvsunda, som nu är rivet. Där innanför fanns en bilskrot och vågade man gå upp i skogen så fanns ett helt husvagnsläger med pundare, prostituerade och andra stackare. Nu har det blivit ett fint bostadsområde som dock ligger lite märkligt till än så länge, och jag tror att de flesta som flyttat in inte har en susning om vilken misär som här rådde. Kanske lika bra det.

Sony RX1 – f/4 – ISO 320 – 1/50 sekund

Bällstaån tittar fram under en gallergrind där den rinner ut från Solvalla nedanför Ulvsundavägens akvedukt. På norra sidan har det förr bara vara ett enda hie av skräp och sly, men nu har det byggts ett par små broar och kommer anläggas en park där. Bakom det höga planket finns järnvägen som effektivt segregerar nyfasionabla Annedal från Rissne och annat. Varje gång jag är här förbannar jag det faktum att det är omöjligt att ta sig över ån (vilket man nu alltså kan) och järnvägen, så att man måste ta en lång omväg runt Solvalla eller tillbaka till Sumpan, om man vill till Rissne eller Bromsten och Rinkeby . Men jag skulle tro att de boende ska vara glada för det, för precis norr om Akvedukten ligger Solvallas camping där det minst sagt huserar en del kufiska typer.

Detta tvingade mig bort längs Bällstavägen och jag svängde in på Bällsta allé. En annan baksida av Bromma som de flesta aldrig besöker.

f/2 – ISO 200 – 1/50 sekund

Här inne låg förr en hel liten by med anor från 1300-talet (Bælztæ) kring Bällsta gård, men nu är det mig veterligen bara två hus som är bebodda, inklusive den mäktiga gårdsbyggnaden. De omgivande byggnaderna som för bara något år sedan huserade bilverkstäder och säkert en del ljusskygg verksamhet med tanke på hur det såg ut, är antingen rivna eller igenbommade.

Jag vet inte vad det är som drar mig dessa platser. Det är kanske någon slags fascination över samhällets förändring och den historia som varje liten marksnutt runtom oss faktiskt besitter. När staden expanderar trycks det obekväma undan och vips har ett nytt bostadsområde etablerats. Men just denna förändringsprocess tillåter mig att se vad som faktiskt fanns där innan, i mellanskedet när människorna givit sig av men husen står kvar i väntan på rivning.

Den plan som under turen dykt upp om att cykla till Spånga övergavs och jag vred styret västerut istället. På Arrendevägen i Sundby finns ett litet industrikomplex kvar, inklämt mellan villaområdet och det lilla vattendrag som ansluter till Bällstaån, precis under om inflygningen till Bromma.

f/4 – ISO 800 – 1/50 sekund

Att cykla på oplogade men upptrampade smala stigar är inte lätt. Mittfåran blir upphöjd och knölig av den packade snön, och kommer man lite på sidan av så står man ofelbart på näsan. Lyckligtvis brukar det inte gå så fort, så efter en liten kullerbytta var snö i skoskaften mitt enda bekymmer.

Kraftledningen som löper längs allmänningen bort mot Vällingby är nästan knasigt låg här, för att den inte ska utgöra en risk för flygplanen som passerar precis ovanför. Jag har mången gång undrat hur det kan vara tillåtet, för det finns ju en del anledningar till att den faktiskt är hög i vanliga fall. Men nu ser det faktiskt ut som att man ska gräva ner den i backen av allt att döma.

f/2,8 – ISO 640 – 1/50 sekund

Jag följde dälden bort mot Spångavägen och eftersom det började snöa småspik beslöt jag att turen fick bli lite kortare än jag tänkt mig. Men lite mer kunde man ju hinna med att fotografera och jag svängde in mot Beckomberga.

f/2 – ISO 1000 – 1/50 sekund

Det här är ett av de mest intressanta minnesmärkena i hela Västerort. Beckomberga var när det anlades på 30-talet ett av Europas största mentalsjukhus, med plats för 2000 patienter. Med tanke på hur man såg på sinnessjukdom på den tiden vill jag inte veta vad folk utsatts för i dessa märkliga och mäktiga byggnader.
Sedan 1995 är verksamheten nedlagd och sjukhuset står tomt och igenbommat. Det är nästan omöjligt att inte få lite kalla kårar när man är här, åtminstone på kvällen.

f/2 – ISO 2000 – 1/50 sekund

Det är som om all ångest och vanmakt har ackumulerats på platsen för evigt. I jorden och i luften. Jag skulle aldrig, aldrig bosätta mig här, hur trevligt och snyggt det än kommer att bli efter renovering. Och då är jag ändå rationell och tror inte ett dyft på andlighet, spöken eller ett liv efter döden.

Flygfoto från 1935

Man lade medvetet verksamheten långt från stan, och visst är det spännande att se hur lantligt det var här ute på den tiden. Det är inte mycket mer än en mansålder sedan. Tiden går fort och utvecklingen med den, på gott och ont. Själv tror jag nog att det var bättre att släppa ut alla dårfinkar än att de hade fått sitta kvar, men å andra sidan anser jag att dagens rättsväsende och behandlingen av missanpassade människor är komplett galen åt andra hållet.

Det viktigaste av allt är att vi inte glömmer bort allt detta. Och då menar jag inte bara Beckomberga, utan att varje plats du beträder, bevistar och uppehåller dig på, har en historia. Var du än står och går har andra varit där förut och jag tycker det är din plikt att tänka på det. Värdera det och begrunda det, oavsett om det gäller ett tioårsperspektiv eller tiotusen år.

Du har säkert minst lika intressanta omgivningar som jag, så ge dig ut och snoka!

Två Sony RX1 på Skeppsholmen, samtidigt!

Jag kan inte låta bli att undra hur många Sony RX1 som sålts i Sverige. Kvoten till generalagenten var förmodligen ganska liten och de första kamerorna lär ha sålt slut i ett nafs, men ändå verkar intresset ganska svalt jämfört med till exempel de mycket dyrare Leica M9-kamerorna. När mitt första exemplar visade sig ha en rutten glugg så fick jag raskt en ny på bara ett par dagar, vilket torde säga något om efterfrågan. Men vad beror det på att en såpass nydanande och intressant kamera inte röner mer snack och begär?

Jag tror att förklaringen är ganska enkel och består av två delar. Den första är att kameran inte ser ut att vara något för världen. Det lönar sig alltså inte att köpa den som exklusiv accessoar som man kan gå runt och känna sig fin med. Den andra är att det inte går att byta objektiv. Så därmed faller säkert 99 av 100 köpstarka kunder med kameraintresse bort. Och det är ju tur, för om det stod ”Leica” på kameran så är jag säker på att priset hade varit det dubbla.

Nu kanske du blir lite provocerad, men jag tycker faktiskt att den är billig, sett till vad den faktiskt är. Typ som en Porsche 911 Turbo inklämd i skalet från en Fiat Uno för ”bara” en halv miljon. En kamera som är så långt ifrån mångsidig det går, men med prestanda som får konkurrenterna i samma storlekssegment att blekna, samtidigt som priset är lägre än för motsvarigheter i större storlek.

f/4 – ISO 400 – 1/80 sekund

Det kom sig så att jag och Anders gick en sväng på Skeppsholmen i eftermiddags, och han råkar äga den andra RX1 jag över huvud taget sett i Sverige. Jag är inte säker på om han köpt sin av samma skäl som jag, men jag tror det. Viljan att ha en kamera som ger bästa bildkvalitet men som samtidigt går att ta med sig överallt gör multipla system onödigt, och är ett nog så gott skäl att lätta på lädret om man anser sig ha råd.

Skeppsholmen är en trevlig plats som både erbjuder turistiskt sköna motiv, men också en del små vrår med patina och karaktär. Ovan en militärbil av modell Valpen, där jag tyckte det var lite fint med hjärtat som kontrast mot de råa linjerna och faktumet att fordonet är menat för krig.

Att lära sig se med trettiofemmillimetersblick är fostrande. Jag tror faktiskt att Zeiss Sonnaren är lite kortare än så dessutom, så vid närbilder måste man verkligen gå nära.

f/8 – ISO 800 – 1/80 sekund

I början var jag lite osäker på om detta kompakta objektiv verkligen hade Zeisskaraktär. Jag är inte helt övertygad än, men när man som idag kunde fotografera nedbländat och vid låga ISO-tal så övertygar bildkvaliteten verkligen. Jag tror knappt det går att få in något bättre i ett så litet paket och jag önskar mig inget bättre. Skillnaden mot Olympus OM-D med de fina MFT-objektiven är påtaglig för mig, men det kanske inte spelar så stor roll för en utomstående betraktare.

f/8 – ISO 400 – 1/80 sekund

På Skeppsholmens nordöstra sida ligger virke för båtbyggande. Jag vet inte om märkningarna i ändträet är ploj eller fyller någon slags funktion för att klassificera vad som är lämpligt för vad. Hur som helst kan jag inte låta bli att fascineras av idén att i modern tid bygga båtar på gammalt sätt, och jag noterade att det mesta var ek samt en del furu.

Här tycker jag att Sonnaren visar en viss likhet med det magiska Leica Summicron 28/2 ASPH som jag hade till Sony NEX-5N. I vissa situationer är det som om man får ett inbyggt polfilter och ytor ser ut att vara ”matta” men samtidigt väldigt närvarande och färgstarka.

Om man istället för att flukta ut över båtarna vid kajen vänder blicken mot land, kan man förutom båtbyggarplanen också hitta gamla maskinelement. Såsom denna smideshammare (tror jag väl att det är, men rätta mig om jag har fel!).

f/4 – ISO 200 – 1/50 sekund

Den elektroniska sökaren gör det lite lättare att handhålla kameran vid halvkorta slutartider, och dessutom kan man komponera mer exakt. Här tvingades jag dock att använda displayen på baksidan för att hitta exakt rätt höjd så att de vertikala linjerna blev raka. Jag har visserligen sen justerat lite i efterhand, men ju närmare man kommer från början desto bättre blir det förstås.

Om man bortser från att sökaren är ett verktyg, så är den också väldigt trevlig att titta i. Upplösningen är såpass hög att man knappt tänker på att den är digital faktiskt, och bilden är ungefär lika stor som hos en spegelreflexkamera med fullformatsensor. Återigen; helt klart värt pengarna trots att den kostar multum.

Vi gick vidare utåt Kastellholmen och jag lånade ut mina tumvantar till Anders som började frysa en smula. Själv var jag nästan onödigt påpälsad i dunjacka och hela baletten, men jag hade misstänkt att det skulle kännas svalt trots att temperaturen var nästan tio grader mildare än igår. Vinden låg ju på.

f/5,6 – ISO 800 – 1/80 sekund

Jag har tidigare ojat mig lite över att Sony inte låter användaren välja längsta slutartid vid auto-ISO. Den är per default 1/80 sekund, och nu har jag faktiskt börjat tycka att det är ett ganska vettigt värde. Börjar det mörkna såpass att man vill förlänga tiden så är det snabbt ordnat att gå över till manuellt läge om man vill prioritera hög exponering framför saknad av eventuell skakningsoskärpa.

f/5,6 – ISO 250 – 1/80 sekund

3:2-formatet är inget jag gillar, som ni säkert vet, så jag beskär ofta bilderna en del. Men det ska bra mycket till innan man skurit bort så mycket att den större sensorn inte skulle löna sig.

Vi konstaterade glatt att det fortfarande var ganska ljust när klockan närmade sig fyra. En omgång svull skulle dock behövas och stegen styrdes mot centrum. På vägen hittade jag en fin dörr, som jag tror tillhör en bank.

f/2,8 – ISO 1250 – 1/50 sekund

Zeiss 35/2 Sonnar är inte ett perfekt objektiv, men banne mig om det inte är en nästan perfekt kompromiss. Jag har ännu inte stött på någon situation då det inte ger mig vad jag vill ha, och det säger en del med tanke på hur kräsen jag är. Bakgrundsoskärpan (som vi inte sett något av i dagens inlägg) är helt fantastiskt snygg, och akutansen är tillräckligt hög för att höja sig över mängden. Sen må det vara hänt att andra Zeissobjektiv är bättre på den punkten, men då är de också antingen betydligt större och/eller kräver kameror som kostar mer och därtill har sina begränsningar.

Nu ska jag ta en grogg och lyssna på Bitches brew av Miles Davis! En platta som antingen får en att bryta ihop eller skina upp. Stämningen föranleder mig att tro på det sistnämnda.

So long!

Återuppvaknandet

Inspirationstorkan är total. Hur jag än vrider och vänder på saken så har jag ingen som helst lust att fota längre. Och inte fan blir det bättre av att det är minus femton heller. Men jag vet att det vänder, så jag kämpar på och tvingar mig att åtminstone aldrig glömma den där ursprungliga tanken om att motivet alltid finns mitt framför näsan på mig.

Då solen idag tittade fram igen och tycktes vilja förgylla hela eftermiddagen bestämde jag mig för att utnyttja arbetstidsförkortningen, så jag smet från jobbet redan vid tretiden.  Bussen till Slussen och sen bar det av till fots genom centrum. Fast där kände jag snart den vanliga avogheten till vimlet och drog mig undan, norrut istället.

f/2,8 – 1/60 sekund – ISO 1250

Så plötsligt kom allt tillbaka, bara sådär. Blicken som ständigt och nyfiket söker av omgivningen medan man går den gråtrista gatan ner. Viljan att skildra något, som av årstiden trängts undan djupt nere i sinnets katakomber i flera månader.

Inte för att jag hittade något särskilt spännande, men jag fick den där mysiga känslan inombords som man bara kan få när saker och ting är så bra som de kan, utifrån de givna omständigheterna.

f/4 – 1/40 sekund – ISO 1600

Linjer, fält och former började dyka upp i synfältet. Nu gällde det att komponera strikt och inte falla för viljan att plåta loss, ”bara för att”.

f/2 – 1/50 sekund – ISO 1250

Det här är en nybörjares foton, ty det är vad jag är efter bortavaron. Men jag vill visa dem ändå, och betänk gärna att jag faktiskt bara tog tre bilder, och att det är dessa ni ser här ovan.

Kanske är det svårt att fatta hur jag kan beskriva fotografisk entusiasm när jag uppenbarligen knappt har rört slutarknappen. Men för mig är fotograferingen en process som inbegriper även sökandet. Man kan ha en bra fotodag utan att ta en enda bild faktiskt.

--------------------------

Vi avslutar med en bild från i söndags när jag tvingade mig själv ut på en liten cykeltur. Just då var humöret inte det bästa, men såhär i efterhand tycker jag att fångsten kan vara värd att visa.

f/2 – 1/30 sekund – ISO 6400

Jag vill önska er alla en trevlig helg, och misströsta inte om inspirationen tryter. Snart kommer våren, och säkert en massa känslor och glädje med den.

------------------------

Alla bilder är tagna med Sony RX1

Bröllopsfotografering med kompaktkamera och andra dumheter

Över nyår var jag nere i Strömstad för att bevittna min brors giftermål under tämligen speciella omständigheter. Egentligen är jag rätt allergisk mot sociala tillställningar och hade ett visst mått av ångest innan, men som så ofta angående sådant hade jag helt fel och det var supertrevligt. Mycket tack vare brudens förtjusande familj, som är bland de gladaste människor jag träffat.

De giftasmässiga hade i förväg bett mig att så gott det gick försöka fotografera bröllopet. Det ville jag gärna, men jag vidhöll samtidigt att de inte kunde vänta sig några superproffsiga bilder då jag är helt grön på det området. Därtill tänkte jag bara ta den lilla kameran, som ju inte direkt är mångsidig. Det visade sig vara både en bra och en dålig idé. Jag ska strax berätta varför.

På kvällskvisten innan bröllopsdagen var jag rastlös och gick en promenad medan det överhettade vandrarhemsrummet lämnades med fönstret på vid gavel, efter att först med våld ha lyckats stänga av det oavstängningsbara elementet.

f/2 – ISO 4000 – 1/30 sekund

”Den lilla kameran” är alltså Sony RX1, en angenäm följeslagare som jag gissade skulle räcka och därtill lämpa sig bättre än Nikon D700 med manuella objektiv, för det är det enda jag har till den klumpen. Och visst presterar den, bildkvalitetsmässigt. Men vad jag inte anade var hur stora problem jag skulle få med autofokusen.

Vigseln var tänkt att äga rum nere på stranden på en närbelägen plats, dit vi for med hyrd buss i vilken den närmaste släkten inrymdes. Men vädret var så eländigt med ösregn att vi fick knö in oss i ett väldigt mysigt båthus, och det var inte så dumt. Jag tänker inte visa er några privata bilder utan att ha frågat de nygifta, men en bild från stranden när regnet avtagit bjuder jag på.

f/5,6 – ISO 1600 – 1/80 sekund

Som ni ser på siffrorna under bilden var det rätt mörkt även mitt på dagen, men det utgjorde inga som helst problem för kameran och jag tror att de kommer att vara helt nöjda med bilderna. Men, vid festligheterna på kvällen och därtill inne i båthuset, fick jag uppleva det mindre tillfredsställande faktum att RX1:ans autofokus är grymt långsam, och därtill får den för sig att tvärvägra ibland. Jag kan verkligen INTE rekommendera denna kamera till den som fotograferar liv och rörelse, men lyckligtvis gör jag vanligen inte det.

Nu blir inlägget lite rörigt eftersom jag tänkte försöka klämma in vad som hänt sen dess, men så får det bli. Några dagar senare bestämde jag mig för att raka av mig skägget, och mitt uppe i den processen kom jag på att jag skulle prova mustasch. Så här får ni en skojfrisk bild på mig iförd tangorabatt! Det ser man inte varje dag.

f/2 – ISO 200 – 1/60 sekund

Den behöll jag inte länge, som ni kanske förstår. Men lite kul var det allt och det blir säkert ett nytt försök en annan gång.

Det här ingår i mitt utforskande av kamerans egenskaper som allt-i-allo-apparat. Den är ju som sagt ganska begränsande, men för mig passar det väldigt bra. Att tvingas fotografera allt man vill med en fast brännvidd är utmanande och intressant. Små vardagspromenader blir mycket trevligare om man kan ha med sig sin kamera utan att ständigt förbanna dess vikt. Här nedan hittade jag en andlandningsbana där underlaget ser ut att ha varit lite svårt.

f/11 – ISO 1250 – 1/25 sekund

Jag hade ärligt talat inte orkat bry mig om att fotografera detta motiv om jag hade haft klunskameran nedpackad i väskan. Och där har vi hela vitsen med att lägga hysteriska summor på en tingest som RX1. Den är alltid med och kan alltid vara framme, samtidigt som den ger en rasande fin bildkvalitet som lämnar ytterst lite att önska.

Ironiskt nog har jag ändå fotograferat väldigt lite på sistone. Under hela den gångna veckan har jag legat däckad i nån form av mild influensa som inte direkt bättrat på statistiken, men idag kom jag ut en sväng i det härliga vädret.

f/8 – ISO 200 – 1/400 sekund

Detta ståtliga träd står på Lilla Essingen, där jag äntligen fick sträcka på mina av stillasittande stela ben. Temperaturen var nånstans kring -15°C och jag upphör aldrig att förvånas över hur många som går omkring utan mössa i sånt väder. Är det häftigt att klä sig illa, eller vad är det fråga om? Jaja, har man inget innanför pannbenet kanske det inte finns någon vits att skydda det heller. Själv önskade jag att jag tagit täckbyxor, för långkalsongerna räckte inte riktigt för att hålla underredet varmt, men det fick gå ändå.

En sista bild på standardvyn från spårvagnsbron hem till Alvik fick det bli innan jag gick och handlade på ICA, för att avsluta den gångna veckans eländiga färdigmat i brist på ork att laga något vettigt själv.

f/8 – ISO 100 – 1/200 sekund

Jag längtar faktiskt tillbaka till jobbet och ser fram emot att få sätta tänderna i några uppgifter som ligger och väntar på mig, så den här helgen verkar bli en väldigt fin upptakt efter hemmavaron. Imorgon ska jag vara ute så länge det bara går om vädret tillåter, och kameran följer naturligtvis med. Förhoppningsvis kan jag börja snoka reda på mina vanliga halvabstraktioner istället för att slentrianmässigt plåta vykortsmotiv.

Ha det fint!