Noct-NIKKOR heter inte "Noct" bara för skojs skull

För den som missade mitt förra inlägg så har jag blivit lånad ett av de mest eftertraktade och mytomspunna normalobjektiv som finns. Detta tack vare en generös och trevlig läsare av bloggen som dock vill vara anonym, och det kan jag förstå.

Noct-Nikkor 58/1,2 har något så ovanligt som en handslipad (!) asfärisk lins i konstruktionen. Idag kan man gjuta sådana, men på det sena sjuttiotalet fick man snällt gå den svåra vägen. Asfäriska linser används oftast för att få bukt med så kallad sfärisk aberration som gör bilderna dimmiga vid stora bländaröppningar och som dessutom får fokus att förskjutas vid nedbländning. Något som man lätt kan börja slita sitt hår över om man inte har en kamera med elektronisk sökare som ser precis det som objektivet ser.

Hos Noct:en fanns också en annan anledning, nämligen att få bukt med koma, som är en direkt följd av sfärisk aberration när man kikar i bildcirkelns utkanter och som svårt kan besudla till exempel bilder av en stjärnhimmel. Och det målet lyckades man bra med. Emellertid är ingenting gratis och prestanda hos detta märkliga objektiv hade säkerligen sågats vid fotknölarna av alla de okunniga testare som idag agerar för konsensus på nätet. Det är nämligen bara skarpt precis i mitten och ingenstans i övrigt.

Men är det så farligt då? Jag klev av spårvagnen på väg hem från jobbet för att ta reda på den saken.

Länk till större bild

Idag har jag låtit bilderna vara helt obeskurna och efterbehandlat dem mycket försiktigt. Några ambitioner till konstnärligt innehåll finns inte då jag var (och är) extremt trött, men klickar man sig fram till den större varianten så går det att se att skärpan i mitten är vansinnigt bra. Men man kan också se att den avtar väldigt tvärt bara en liten bit utanför bildcentrum.

Länk till större bild

Det är jävligt synd att Fotosidan envisas med att bara tillåta ynkliga 1024 pixlars bredd på bilderna. Det är lagom om man sitter på en 13-tumsskärm, men ska det verkligen vara standard för en sajt där bilderna borde vara det viktigaste? Ni kan ju själva se vilken enorm skillnad det är att bara gå upp till 1500 pixlar, som ryms på det mesta i skärmväg som inte sitter på en laptop.

Nåja, vi går vidare. På större avstånd än ungefär 3 meter är det gruvligt svårt att fokusera rätt, och då har jag ändå sökarlupp (DK-17M) och utbytt mattskiva (Canon EG-S) i kameran. För de flesta bilder här har jag därför använt live-view, men på lite närmare håll funkar sökaren fint.

Länk till större bild

Nu börjar vi snacka! Det här är faktiskt nära mellanformatkvalitet, om man ser till skärpan i förhållande till skärpedjupet. En dylik bild (här vid ISO 4000) hade dock aldrig gått att ta utan stativ med mellanformat.

Apropå höga ISO-tal så måste jag säga att sensorn i Nikon D700 fortfarande är riktigt, riktigt bra vid lågt ljus. Bilden nedan har jag pressat 2,5 steg i råkonverteraren från ISO 4000 till ISO 22600.

Länk till större bild

Återigen kan vi notera att skärpan och akutansen är på topp i mitten men riktigt kass utåt bildkanterna. Vi kan också se den ”koma” jag tidigare nämnde, i ljuspunkterna ute till vänster som inte blir cirkulära, men väldigt mycket bättre än med andra liknande objektiv.

En MTF-graf hade sett ut ungefär som en Gaussklocka (normalfördelningskurva) och det kanske var därför man slutade att tillverka Noct:en. Samtidigt är det också något som sällan eller aldrig nämns när Noct-NIKKOR hyllas av konnässörer. Ty de är ofta blinda för att verkligheten kanske inte är lika perfekt som hajpen antyder.

Jag skulle vilja dra vissa paralleller till Zeiss ZM 50/1,5 C-Sonnar (hej Bengt!). Det är ungefär lika odrägligt oskarpt utom i mitten, men har därtill förstås också sin charm och användningsområden då det excellerar.

För allmänt bruk finns det mycket, mycket bättre objektiv än dessa båda svåra personligheter till mycket, mycket lägre priser. Men vet man vad man pysslar med och har klart för sig vilka begränsningar som råder, är båda mycket bra.

Länk till större bild

Jag kan försöka trösta den som dreglar med att jag alla dagar i veckan hade valt ett Zeiss 50/1,4 ZF istället, trots ett nypris på endast 4800:-. Det må var mycket pengar för den som prioriterar bil, hushåll, småbarn och annat framför kameror, men då får man stå sitt kast. Jämfört med de 20-30.000:- som Noct-NIKKOR 58/1,2 beting är det förstås småpotatis.

Länk till större bild

Och tar du sen inte bättre bilder än jag gjort idag så ska du fan inte ha en sån här glugg över huvud taget. Det gäller mig också. Tur att den inte är min!

----------------

I övrigt har jag så mycket att göra på jobbet att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Nästa vecka far jag till Tyskland, och förberedelserna är inte nådiga. Därför kanske det inte blir så många inlägg framöver, men man vet aldrig. Ett är i alla fall säkert, och det är att min RX1 hänger med söderöver.

Stay tuned!

Samlarens mardröm: Jag provar Noct-NIKKOR 58/1,2 AI-S

Inom alla tekniska områden finns produkter som är såpass bra och ovanliga att de når kultstatus. Om hajpen är tillräckligt stor skjuter priserna i höjden och produkten ifråga blir ett samlarobjekt, vilket gör att just samlare dammsuger marknaden och låser in dessa produkter så att ytterst få dödliga någonsin får veta hur de faktiskt fungerar. Samlare har nämligen ofta den märkliga egenskapen att de inte använder det de samlar på.
Själv avskyr jag samlande. Jag klarar inte av att äga saker som jag inte använder. Det får mig att må psykiskt dåligt och tur är väl det. För saker är till för att användas.

Om vi nu begränsar oss till det tekniska området fotografi, så finns där objektiv som anses så bra att de – idiotiskt nog – blir uppköpta och undanstoppade så att ingen kan använda dem. Nikon Noct-Nikkor 58/1,2 är ett sådant objektiv, och jag har ett här framför mig.

-------------------

Noct-Nikkor utvecklades på mitten av sjuttiotalet och var avsett att i första hand användas i lågt ljus och vid full bländaröppning. 1977 kom det ut på marknaden och har sedan dess dreglats över av allehanda fotografer, inklusive mig. Jag vet inte vad det kostade nytt, men en titt på Ebay kan få vem som helst att sätta kaffet i halsen. Ett i nyskick går för ungefär $5000 och kanske nedåt två tredjedelar av det för ett slitet.

Nu är jag varken så rik eller galen att jag köper en sån här pjäs utan att veta mer om det. Nej, istället har jag faktiskt fått låna objektivet av en annan FS-medlem som jag mötte upp i eftermiddags. Då jag ännu inte vet om han vill vara med i bloggen så får jag blott ödmjukast uttrycka min stora tacksamhet för att det finns människor som hyser så stort förtroende för mig, trots att vi aldrig träffats förut.

Men är det så bra som det sägs då? Låt oss se efter!

f/1,2

Jag gick min vanliga promenad i närområdet och den här gången kändes det faktiskt inte betungande att släpa på klunskameran. Man kan bara inte gnälla när man får använda ett objektiv som är såpass legendariskt.

Direkt kunde jag konstatera att skärpeplanet var väldigt snävt jämfört med mitt eget 55/1,2 som ni ser till höger i första bilden. Knappt tillstymmelse till ”glöd” kan ses vid f/1,2 och därför blev det också smärtsamt klart att fokus måste sitta helt perfekt. Men när den väl gör det, är resultatet minst så bra som det sägs.

f/1,2

Detta tycks dock bara gälla ett ganska begränsat område från mitten och ut till kanske 2/3 av bildytan. Där utanför blir det mest en enda gröt. I gengäld är den lokala kontrasten oförskämt bra och de flesta aberrationer är väl under kontroll.

Bakgrundsoskärpan är ett eget kapitel och en nog så stor anledning till hajpen. Och visst är den fin, i alla fall för ett såpass gammalt objektiv. Sen fotar jag oftast på mycket större avstånd än alla test-nissar, så jag är inte fullt lika imponerad på den fronten som en del andra.

Om man bländar ner händer faktiskt inte så mycket. Skärpan verkar pika vid f/2,8 i mitten medan hörnen möjligtvis faktiskt blir sämre vid mer nedbländning. Kontrasten ökar dock förstås tack vare begränsning av interna reflexioner mellan de stora linsytorna.

f/2,8

Färgerna upplever jag som typiska för Nikonobjektiv. Det finns ett svagt grön-stick och jag behöver arbeta mer med filerna än med Zeiss. Inget att gnälla på dock.

f/2,8

Ska man fota sånt här så gör Noct:en ingen skillnad mot andra gluggar. Jag tror att ett 50/1,8 AF-D för strax över tusenlappen klarar sig minst lika bra. Nej, här ska man uppenbarligen hålla sig till full glugg och där förbli!

f/1,2

Om man bara håller det som är i fokus till mittre delen av bilden så blir det som sagt oerhört bra. Skarpt, krispigt och med en förnämlig bokeh utan särskilt mycket störande oegentligheter vad gäller färgerna. Longitudinell kromatisk aberration är förvånansvärt låg; alltså det som innebär att man annars kan få gröna eller lila glorior i oskärpan.

f/1,2

Som ni ser är förmågan att isolera subjektet från bakgrunden mycket bra även på så stora avstånd som här, vilket var uppskattningsvis 10 meter. Oskärpan är då visserligen rätt stökig, men det är inget ovanligt. Just för den här typen av motiv kan jag inte nog rekommendera Zeiss 50/1,4 Planar istället, vars bokeh mjuknar ju större avståndet är.

Om man nu mot allt förnuft vill använda 58/1,2 som allround-glugg så går det naturligtvis också. Men räkna inte med bättre resultat utåt hörnen än från vilken superbillig normal som helst.

f/2,8

Här ser man faktiskt i detta miniformat att trädet och slangen till vänster är avsevärt oskarpare än båten. Och det beror inte på skärpedjupet, då avståndet var ganska stort.

För att riktigt förstå relationen mellan skärpa och oskärpa måste man hitta motiv som betraktaren känner till storleken på. Hade bakgrunden bara varit liiiite mjukare så hade bilden nedan kunnat tas för mellanformat.

f/1,2

Nu kanske du undrar hur jag kan sitta och uttala mig så säkert efter bara en liten kort runda. Men betänk då gärna att jag haft och provat i stort sett alla normalobjektiv för Nikonbajonett som gjorts. Jag vet ganska snart hur en glugg funkar. Men mer ingående tester kommer också, var så säker.

f/2

Såhär i rond ett måste jag säga att hajpen inte är helt ogrundad. Men om Noct-Nikkor 58/1,2 är värd de priser den brukar betinga vete fanken. Kanske, om man verkligen vet att det passar ens fotograferande. För kassaskåpsfyllning hade jag hellre valt guld.

Jag återkommer snart med mer material. Vi ses!

En liten tur med Heffaklumpen

Igår fick jag ett litet ryck och bestämde mig för att plåta lite med en annan kamera än vanligt. Den där gigantiska, groteska apparaten som ser ut som om den kunde göra allt från att brygga kaffe till att användas som båtankare. Och det är därför jag valt bort den, för jag vill ju bara fotografera.

Frampå satte jag mitt ljusstarkaste objektiv och besteg sedan velocipeden och for iväg. Ett tag trodde jag att det i vanlig ordning inte skulle bli en endaste liten bild, för jag orkade inte plocka fram Heffaklumpen om jag inte såg något som verkligen tilltalade. Men så på hemvägen dök det upp ett trevligt motiv. Tyckte i alla fall jag.

Nikon D700 med Nikkor 55/1,2 K @ f/2,8

Även om resultatet är bra och trevligt så kände jag näppeligen någon glädje när jag tog mina bilder. Sjukt svårt att fokusera samt tungt och klumpigt.

Nikon D700 med Nikkor 55/1,2 K @ f/4

Jag vet, det är förstås lite provocerande att säga så när en del andra bara kan drömma om en sån här kamera. Men det kanske å andra sidan minskar habegäret en liten smula.

Detta blev en bra påminnelse om varför jag valt att lägga pengar på annan utrustning som passar mig mycket bättre. Frågan är om jag någonsin kommer orka släpa runt på Nikonen. Objektiven kan man alltid behålla för framtida bruk, men kameran rasar bara i värde för varje dag.

Lite senare på kvällen blev det en kort promenad med betydligt tympligare doningar.

Sony RX1 (35 mm) @ f/2

Jag har inte lyckats hitta några större brister hos RX1 än, men objektivet är knepigt. Ibland blir ena hörnet oskarpt, medan det nästa gång är andra hörnet. Den höga upplösningen gör förstås att minsta lilla fel syns och överlag är prestandan superb. Det handlar förmodligen om att gluggen är väldigt bra korrigerad för sfärisk aberration och därför ger minsta lilla lutning av kameran jämte motivet ett för kort skärpedjup på ena eller andra sidan.

Det är bara att acceptera att ingenting nånsin verkar kunna bli perfekt. Även om det hade gått i teorin. Det är i alla fall jäkligt skönt att inte kunna byta objektiv.

Men är det konst?

Begreppet konst är konstigt. Målar du något med en pensel så brukar det sägas vara konst, oavsett om du är dålig eller bra. Det blir då dålig eller bra konst. Men om du fotograferar spelar det inte så stor roll om du är bra eller dålig. ”Konst” blir det bara om du ligger i det absoluta toppskiktet och har lagt ner en herrans massa tid på dina verk.

I viss mån kan jag väl tycka att det inte är helt åt pepparn att resonera så. Målaren skapar ju något helt från grunden, förutsatt att den inte kalkerar (mer om det senare!). Medan fotografen låter en teknisk grunka fånga ett ögonblick som man sedan kan arbeta vidare med. I datorn, på papper eller vad man nu vill. Givetvis är den största konstnärliga utmaningen att knäppa av i precis rätt ögonblick och/eller komponera så bra det går, men ändå. Man får massor av hjälp på traven och behöver ingen större kommunikation mellan hjärnhalvorna.

Själv skulle jag aldrig påstå att det jag gör är konst. Jag vet att vissa av mina bästa bilder skulle kunna kvalificera sig som sådan, men nej. Det handlar mer om en ganska banal vilja om att andra ska se det jag ser, samt inte minst att lära mig själv att se.

Utfartsutsnitt

Men är det inte just det målaren gör? Det kan jag förstås inte svara på eftersom jag inte målar, men jag tror inte det. När jag själv tecknat i yngre dar så ville jag skapa något som jag inte såg. En verklighet jag skulle vilja uppleva men som inte fanns.

I eftermiddags gick jag en liten snutt på västra Kungsholmen, och äntligen föll jag in i det efterlängtade tillstånd som jag saknat under hela vintern. Jag såg igen.

Tunnelbanevår

St:Görans gymnasium har en helt fantastisk vestibul som jag inte sett förut. Hela huset är ganska märkligt och jag skulle gärna se mer av inredningen.

Nu betjänas nummer 67

Jag kan ju inte tala för er läsare, men själv gillar jag bilden för att den är trevlig att titta på. Men konst? Pyttsan. Jag har ju inte uttryckt något. Känslorna får du själv stå för.

Hade jag målat motivet så hade jag säkert förvanskat det lite lagom. Förskönat, fördunklat eller på annat sätt blandat in mina känslor inför det. Det kanske hade varit konst.

Dålig viktfördelning

Jag undrar ofta vad fan det är jag håller på med egentligen. Gång på gång hittar jag den enklaste förklaringen och brukar nöja mig med den. Att jag gillar att återge till synes fula och ointressanta motiv på ett tilltalande sätt, utan att det handlar om den där förvanskningen jag talade om. Jag beskär verkligheten bara, så att också du kan se vad jag såg.

Kanske finns en bättre förklaring. Jag snuddar gärna vid konstiga resonemang om uttryck och känslor, men det känns aldrig riktigt äkta. På samma sätt som jag tycker att en del självutnämnda ”konstnärer” är helt uppe i de blå när de försöker säga något om vad de skapar. Jag tror dem inte.

Barnen var lättast att strunta i

Pretentionerna verkar ta överhanden så fort man vill vara ”konstnär”. Ja alltså, om man inte är bra på riktigt. Och hur många är det på en skala?

Förra helgen var jag på Liljewalchs vårsalong och fick vatten på min kvarn. Det sades att ungefär 2000 hade ansökt om att få ställa ut. Låt mig gissa att det var samtliga från Konstfack och inte så många fler.

Utställningen var kul och intressant, men herregud så mycket dynga. Påtagligt många verkade anse att vad som helst är konst bara för att man målar. En del andra hade tagit det ett steg för långt och jag misstänker nästan att mycket av just målningskonsten hade fotografiskt ursprung.
Där återkommer vi till min lilla not om kalkering. Vad är det för vits att måla av ett foto? Då kan man ju lika gärna fota istället, eftersom man uppenbarligen inte har bilden man vill skapa i huvudet ändå.

Men det fanns en hel del bra också.

Den glittrande och färggranna björnen som tagit av sig pälsen har jag en känsla av att inte så många gillade, men det gjorde jag. Ett bra exempel på lite lagom tramsig konst där skaparen faktiskt gjort något annorlunda, ”outside the box”. Är det bara på skoj eller finns det en vilja om att betraktaren ska fundera på syftet? Ingen aning, men jag funderade i alla fall. Hade jag varit rik hade jag nog köpt den bara för att uppmuntra tilltaget.

-------------------

Är det så att konst mest handlar om hur stora pretentioner man har? Tror du att du är något, så kan du säker få någon annan att tro det också. Detta spel för gallerierna har aldrig tilltalat mig och av samma anledning avskyr jag talangjakter (Idol, med mera). Folk som i första hand vill blåsa upp sitt ego verkar ha kidnappat konstbegreppet och jag ser ingen ljusning.

Jag hoppas innerligt att jag själv inte hör dit. Riktigt säker är jag dock inte.

Från mörker till ljus med analogt småbildsformat

Förra inlägget ägnade jag åt att hylla ett format som de flesta faktiskt inte provat, och som därför kanske fått en status det inte förtjänar. För hur man än vrider och vänder på det så är det nog så att mellanformatbilder är bra mest för att det är bra fotografer som använder det. Nej, detta är en självbekräftelsefras, utan bara konstaterandet att det alltid är lättare att hitta bra bilder tagna med bra utrustning eftersom bra fotografer brukar använda just bra utrustning.

Men vänta här nu! Är "bra" utrustning ekvivalent med bra bildkvalitet? Icke, nein, بالكاد, вряд ли, που δεν, nej! Bra utrustning måste ju vara grunkor som fotografen gillar, eller hur?

Leica M6 med Summicron-C 40/2

Om jag bara utifrån trevlighetsfaktorn skulle få välja en kamera, så skulle det vara en analog Leica. Jag har bara (ähum!) haft fyra stycken och det räcker gott för att låta dem vinna på total utklassning i trevlighetsklassen.

Leica M6 med Summicron-C 40/2

De här bilderna tog jag för två vintrar sen. Då var jag ganska trasig inombords och det kanske syns. Det var emellertid inget jag tänkte på just då. Foto har alltid varit en känslomässig utjämnare. Om jag är nere så hjälper det mig uppåt och om jag är uppsluppet glad så tvingar det mig till koncentration.

Vad gäller det analoga småbildsformatet så känner jag mig alltid hemma där. Väljer man kameror från tiden innan autofokusen så är de i stort sett alltid trevliga. Nätta, avskalade och därtill vackra.

Nikon FM2n med Zeiss 50/1,4

För att inte bryta av för mycket fortsätter vi med nattliga bilder. Fast nu ett år senare med en helt annan kamera som låg mig varmt om hjärtat.

Nikon FM2n med Zeiss 50/1,4

Hur kräsen jag än är när jag fotograferar digitalt, kan jag utan bekymmer acceptera det här resultatet. Det är lite som att lyssna till en repig vinylskiva eller en gammal rördriven köksradio. Det gör liksom inget att detaljerna inte är perfekta, när helheten är bra.

Sen kom våren.

Leica M4-P med Voigtländer 35/1,2

Och sommaren! Den ljuva sommaren.

Leica M4-P med Voigtländer 15/4,5

Jag fortsatte att prova nya kameror medan bekymren sakta tynade bort i det tilltagande ljuset. Givetvis fotograferade jag under hela denna tid också digitalt. Men roligast hade jag med mina analoga kameror. De enkla, avskalade tingestar som låter mig bestämma.

Olympus OM-1 med 28/3,5

Har analogt småbildsformat en plats idag? Mitt svar är ett rungande JA! Givetvis.

Det spelar ingen roll hur bra bildkvalitet även enkla digitalkameror kan ge. De är fortfarande inte i närheten av lika trevliga att hantera. En enkel kamera som man laddar med film, kan man ha en relation till. Den är som en fåordig men trogen vän. För precis som med vänner får du ingenting om du inte också själv ger någonting.

Olympus OM-1 med 50/1,8

Just nu droppar det från taken och på eftermiddagarna har jag hört otaliga småfåglars sång. Våren knackar lite svagt på dörren men lär inte bli insläppt än på ett tag. Under tiden laddar jag själen med arkivbilder, varav några ni ser här ovan. Men rätt vad det är så kommer jag ladda en kamera med film också.

Trevlig helg!