Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Tekniskt avbrott – Fjuttonde kapitlet i boken om den perfekta cykelkameran

Nog för att det är en kall vår, men jag har lite svårt för alla klagovisor om den. Varför gnälla på något som inte kan ändras? Det är fullständigt bortslösad tid och energi, plus att man bara blir sur och tvär helt i onödan, vilket dessutom gärna smittar av sig. "Och det ska komma från dig?", kanske du illvilligt tänker.
Jo, jag vet. Jag gnäller en del själv. Dock förhoppningsvis på saker som man faktiskt kan ändra på, vilket jag kort tänker beröra i detta inlägg.

Hur som helst så var vädret i söndags underbart i Stockholmstrakten. Kring nollan och vindstilla, så jag pumpade däcken, klädde mig väl och laddade väskan med kamera och förnödenheter inför en cykeltur. Som vanligt helt utan mål. Det brukar bli roligast då.

Iväg for jag i maklig takt norrut. Jag har aldrig karta med mig utan kör bara på känn, så att man hamnar där man hamnar. Lyser solen, som den gjorde nu, så brukar jag dessutom roa mig med att försöka hålla koll på väderstrecken med hjälp av den och med flit inte leta efter platser jag känner igen. Fram till Kista hade jag dock full koll av gammal erfarenhet, men sen...


Strax efter ruttens vändning där uppe i toppen av kartbladet insåg jag var jag var och bestämde mig för att kolla in Husby. Det var säkert 5 år sen jag var där sist. Nu blir det politiskt känsligt, så det enda jag egentligen kan skriva att jag rekommenderar alla att åka dit för ett besök. Särskilt om du gillar mångkultur.

Ärligt talat har jag aldrig känt mig så vilsen i landet Sverige som där, i söndags. Är det verkligen meningen att vi ska bygga samhällen i samhället? En kvinna med sitt barn som gick före mig upp mot torget stannade och vände när det var ungefär hundra meter kvar, på grund av den uppenbara ostämningen där. Jag fortsatte dock och möttes av en syn (och blickar mot mig) som jag sent ska glömma. Tyvärr kan jag inte beskriva detta eftersom jag då kommer att överösas av hatiska kommentarer. Men låt mig bara kort konstatera att jag var enda etniska svensk, om vi bortser från polisen. Och det var inte jag och polisen som skrek.

Jag kan bara upprepa; åk dit! Kolla själv vad våra politiker har gjort med vårt land istället för att sitta hemma och tro på Aftonbladet, i din segregerade trygghet. Men akta dig också för att skylla på dem som bor där. Det är inte deras fel.

-------------------

Nå, vidare till det egentliga ämnet. Kameran tog jag inte fram förrän mycket senare – bland annat efter att ha cyklat genom den mycket trevliga parken mellan Rinkeby och Tensta – närmare bestämt i Mariehäll. Det var först då jag hade lyckats smälta Husbyupplevelsen och kunde koncentrera mig på att ta bilder.

Sony RX1 @ f/8 – 1/80 sekund – ISO 160


Under lång tid har jag dividerat med mig själv om huruvida RX1 är rätt kamera för mig. Jag kan direkt säga att den är helt klockren när det kommer till handhavande. Jag har faktiskt inte ett enda negativt ord att säga; i alla fall inte just nu. Och att jag skulle behöva tänka efter ordentligt för att hitta nackdelar torde säga en del, eftersom jag är jävligt kräsen.

Knapparna sitter på rätt ställen och det mesta är konfigurerbart så att man kan göra kameran till sin egen.

f/2,8 – 1/160 sekund – ISO 200


Om man ser RX1 för vad den är – en kompaktkamera med galet stor sensor – är det svårt att klaga på att den inte har fällbar bakre skärm. Det är annars det enda jag saknar, men jag skulle inte vilja sortera detta faktum under hanteringsegenskaper. Snarare är det en konsekvens av att den är såpass liten och i övrigt i det närmaste perfekt.

f/5,6 – 1/80 sekund – ISO 100


Man kan inte få allt man gapar efter. Inte ens för trettiotusen spänn. Men jäklar i mig vilken kompetent liten apparat som ger bra bildkvalitet man kan få.

Puristen i mig vill inte gilla objekivet fullt ut. Samtidigt får det full pott i alla tester. Antingen visar detta att jag är knäpp eller att testerna inte är tillförlitliga. Bra är det i alla fall. Jävligt bra.

f/5,6 – 1/500 sekund – ISO 100


Och om objektivet är bra så är sensorn ännu bättre. Bildfilerna är snälla och mjuka i råformat, men tål riktigt brutal efterbehandling. Samtidigt måste jag erkänna att jag gillar Nikon D700 bättre. Alltså en mer än fyra år gammal sensor!
Nå, det är väl av samma anledning som en del hyllar Kodaks gamla fullformatskameror. Man måste väga lågt brus mot trevliga färger, hur knasigt det än kan låta.

f/2 – 1/800 sekund – ISO 100


Den här bilden leder mig in på politiken igen. Nog är det tragiskt att kunna demonstrera det fina dynamiska omfånget och den makalöst mjuka bakgrundsoskärpan hos Sony RX1, med en bild som visar att Tvärbanans nya gren är vandaliserad långt innan den ens tagits i bruk.

Vi får det samhälle vi röstar fram. Tror ni att dessa "busungar" kommer att sluta busa när de får tre veckors samhällstjänst? Det tror inte jag.

f/2 – 1/640 sekund – ISO 100


Det är faktiskt du som bestämmer. Du behöver inte rösta som du alltid gjort; som dina föräldrar gjort eller som dina kompisar gör. Du behöver inte acceptera ökat våld, höjd pensionsålder, patetiska straff för brottslingar och så vidare. Du har all rätt att tänka själv och säga ifrån.

Min förhoppning är att vi kan få både dem som sparkat sönder busshållplatsen här ovan och pöbeln på Husby torg att inse att de kan bygga sin egen framtid. Det kan inte jag hjälpa dem med tyvärr. Däremot kan myndigheter och politiker göra det genom tydliga gränsdragningar och rättmätiga straff för otyg, så att de skötsamma får ta större plats.

Jag är säker på att varje vandal har massor att berätta. Varför inte med hjälp av en kamera? Vi kanske borde införa fotodokumentation av sin samtid på straffskalan. Det kunde bli riktigt, riktigt intressant.

------------

Imorgon far jag norröver till ena hälften av mina rötter. Glad påsk!

Postat 2013-03-27 22:43 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

När inspirationen tryter kan man alltid experimentera med tejp

Just nu råder för min del ett stort mörker på fotofronten. Jag har lust att fota, men det blir bara skit. Eller så blir det som oftast; ingenting alls. En promenad på flera timmar i fina omgivningar kan ändå innebära att jag inte ens orkar lyfta kameran till ögat, för att jag inte ser något som tilltalar mig.

Så, vad gör man i stunder som dessa? Ger upp? Fan heller! Man plockar fram en rulle tejp samt en sax och modifierar ingångspupillen på sitt objektiv. Ingångsvasaruattdehetteba? Lugn, en sak i taget.

Först en bild på ingredienserna för en chilensk pebre; en stark gucka som Pedro på jobbet brukar blanda till!

Nikon D700 med Nikkor 55/1,2 @ f/1,2


1 liten burk Sambal Oelek (65 gram)
1 kruka färsk koriander
1 tomat (skalad)
2 vitlöksklyftor
1 mellanstor gul lök
1-2 matskedar olivolja
1 tesked oregano (torkad på burk)
En liten skvätt grill- eller allroundkrydda.


Eftersom jag är starkt emot användandet av smakförstärkaren natriumglutamat (E621 samt besläktade E620-625) så ersätter jag sista raden med salt istället.

Om man nu vill ha lite mer fart i bilden så kan man som sagt manipulera bländaren en smula!


Kameran stod på samma ställe som nyss, men som ni ser är bakgrundsoskärpan nu plötsligt helt annorlunda. Det ser ut som att jag har flyttat kameran i sidled under exponeringen, trots att koriandertexten uppenbarligen är skarp. Hur gick detta till?

Enkelt sett kan man säga att varje punkt i bakgrunden blir till en oskärpecirkel när denna punkt ligger utanför fokus. Denna oskärpecirkel kan ha en mängd olika egenskaper och det är detta som avgör objektivets så kallade bokeh; alltså hur oskärpan ter sig.

Det jag har gjort här ovan är att förvandla cirkeln till en bred linje, med lite tejp.


Helst hade denna ändring fått ske där bländaren normalt sitter, men att plocka isär objektivet är inte direkt lätt gjort. Beroende på objektivets konstruktion kan det löna sig att tejpa den bakre linsen istället, men vill man leka friskt så föreslår jag att man använder ett filter, för det kan man vrida på. Och så slipper man tejpklisterrester på sina fina objektiv.

Om jag istället tejpar spalten på andra ledden så så kan du nog lista ut vad som händer, eller hur?


Just det! Nu har oskärpecirkeln förvandlats till en stående slits och bokehn blir därför utdragen på höjen, eller vad man ska säga.

----------------------

Jag borde verkligen ha gjort detta noggrannare då det går att få mycket mer påtagligt resultat, till exempel med en smalare spalt och/eller större avstånd till bakgrunden. Men samtidigt gillar jag att inte planera för mycket.

Prova själv! Störst effekt får du med ett ljusstarkt objektiv som du ställer in största bländaröppning på. När man tröttnat på fartränder så går det fint att prova andra former, såsom trianglar, hjärtan eller vad som helst.

Lycka till! :-)



Tillägg vid strax efter midnatt: Pebren blev bra! Kanongott att garnera en skinkmacka med. Jag glömde skriva att alla ingredienser ska finhackas, men det begrep ni säkert ändå.

Postat 2013-03-23 23:18 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Storskiftet och svenskheten ur ett tyskt perspektiv

Under min senaste resa söderöver fick jag åter igen uppleva en från ett svenskt perspektiv oväntad attityd människor emellan. Den gemenskap, vänlighet och öppenhet jag fann i södra Tyskland saknar helt motstycke i Sverige, men det har förmodligen inte alltid varit så. Och jag har en teori om varför vi svenskar är som vi är. Den är enkel och lite tragisk.

År 1757 kom i Sverige en förordning om storskifte, vilket innebar att det – av arvsskäl till vansinnesgrad upphackade markägandet – skulle omfördelas. Åkerlotter smala som byvägar där häst eller oxe knappt kunde vända skulle slås samman och hemmansägaren skulle få en större lott istället för mängder av små.

Detta innebar naturligtvis en stor förbättring vad gäller utnyttjandet av marken. Samtidigt splittrade man också bygemenskapen då gårdarna flyttade med den mark de blivit tilldelade, ut och bort från bykärnan. Och där tror jag vi har grunden till svaret på gåtan om varför svenskar är som vi är.

Såhär drygt ett decennium in på tvåtusentalet kanske det kan tyckas irrelevant. Men jag är ganska säker på att storskiftet är en starkt bidragande faktor till att vi svenskar inte är som tyskarna.

Folkliv i Würzburg


Om vi bortser från den kepsbeprydde mannen i bakgrunden är detta inte turister. I Würzburg bor lite mer än etthundratrettiotusen människor, och trots det är stadskärnan vital, vänlig och avslappnat prestigelös. Precis som i nästan vilken annan tysk småstad som helst alltså.

Den svenska, mentala kylan känns oerhört avlägsen. Man tycks vilja ta hand om varandra och känner uppenbarligen en gemenskap. Att hälsa på främlingen i gathörnet är normalt. Tänk om vi också kunde göra så!

Festung Marienberg vid floden Main


Ingen har väl undgått att ”vi” i Sverige vill förringa vårt arv? Med ”vi” menar jag inte dig och mig, utan samhällseliten. Journalister, politiker och proffstyckare gör allt för att förminska svenskarna och våra förfäders umbäranden samt den lilla gemenskap vi fortfarande känner. De tycks vilja att vi ska vara splittrade, vilsna och kanske därför lätta att kontrollera.

Det är förmodligen därför jag känner så starkt för Tyskland. Jag står inte ut med det svenska självhatet längre. Var är stoltheten och glädjen över att vara ett med sina grannar?

----------------------

Som jag berättade i förra inlägget spenderade vi helgen i Wiesentheid. En afton skulle vi ”bara hälsa på en stund” hos Jens väns föräldrar. Som svensk kände jag den vanliga obekvämheten komma krypande. Det hade jag verkligen inte fog för, såsom kvällen utvecklades.

Oväntat svenskbesök


Paret bodde i Sverige under 15 år men flyttade sen hem till Tyskland, då de inte gillade den politiska utvecklingen. Och jag förstår dem till fullo. Vi satt länge på kvällskvisten och bläddrade i en kartbok över Sverige och tittade på gamla vykort från den tid de ansåg var den bästa i deras liv. En whiskyflaska åkte fram och när det var dags att åka hem hade jag och far i huset helt tömt den. Jens höll sig till vatten och körde oss säkert hem till hans mor i Untersambach, där jag i välmod slocknade innanför de ljustäta aluminiumpersienner som pryder nästan alla tyska hus.

Morgonen därpå var jag inte helt i form, men vi sprang några kilometer i den Bayerska skogen bakom huset, för Jens hade lyckats övertala mig att ta med löparskor. Med lätt dunkande huvud men lätta fötter och till doften av nysågad pinje där vi banade oss väg över hyggen och längs medeltida alléer, förstod jag att det är såhär det borde vara.

----------------

Trevlig helg kära läsare! I nästa avsnitt tar vi en titt på tysk hobby och dryckeskultur.

Postat 2013-03-15 23:45 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Hemma bra men borta bäst – På resa i Tyskland

Jag kan omöjligen kalla mig berest med moderna mått mätt. Med undantag för två veckor i Kina har jag bara besökt västeuropeiska länder och där egentligen aldrig känt mig särskilt hemma. Troligen för att vistelserna varit i form av rena semesterresor, där man inte kommer i kontakt med det vardagliga livet eller kulturen på plats.
Nyss hemkommen från en affärsresa till Tyskland har jag fått en annan bild av ett för mig tidigare rätt ointressant land. En mycket trevlig bild därtill.

Förra gången jag skrev om Tyskland var i höstas och inläggen var klart präglade av entusiasm. Det kommer inte att bli annorlunda den här gången kan jag lova. Under en och en halv vecka reste vi runt i trakterna av München och vi börjar i Marktoberdorf, dit vi for för att besöka traktortillverkaren ACGO Fendt.

Marktoberdorf


I Bayern inklusive Franken hade det fallit mycket snö, men som på beställning ljumnade det lagom till vår ankomst och det mesta smälte bort inom bara någon dag. Jag har för mig att det var 9°C mitt på dagen här nere mot österrikiska gränsen.

Vid horisonten tornade Alperna vackert upp sig framför den sömniga landsbygdens gårdar och lador. Det är emellertid inte naturen i Tyskland som tilltalar mig. Tvärtom tycker jag faktiskt att svensk natur är mycket trevligare på alla sätt och vis. Nej, det jag gillar med Tyskland är kulturen, folket och i viss mån politiken. För trots att vi är väldigt lika är vi samtidigt ljusår från varandra.

Autobahn


Som svensk är det svårt att inte bli skraj första gången man åker med en tysk bilförare på Autobahn. Det går FORT! Men efter ett tag förstår man att det funkar utmärkt och lite senare undrar man varför i hela friden vi är så sjukt försiktiga här hemma.

För det är vad svenskar är; försiktiga till tusen. Minsta risk innebär förbud, vilket i sin tur gör att svensken aldrig lär sig att ta ansvar på samma sätt. Kör man i 200 km/h så kan man inte sitta och dåsa till (särskilt inte om det är mörkt, som i det här fallet). Man måste lita på att övriga trafikanter vet hur man gör och inte byter fil utan att blinka eller titta bakåt. Nu ska vi inte snöa in på just detta, men det speglar på ett intressant vis skillnaden mellan svensk och tysk kultur.

Vidare! Mat och umgänge är en annan trevlig punkt.

Schnitzel med starköl till lunch


Här råder ett lite märkligt förhållande. När svensken är mycket mån om att köpa vettig mat till hemmet är vi istället rätt sparsamma med att gå ut och äta. Tysken verkar i gemen göra tvärtom. Man äter gärna ute, dricker och pratar och tar god tid på sig på lunchen. Samtidigt är mataffärerna fyllda med vad jag skulle kalla rent skräp. Tänk Lidl i Sverige och du har en bild av vilken tysk mataffär som helst. Det är skitbilligt och det mesta verkar bestå av en onödigt stor dos tillsatser. Å andra sidan dräller det av skinkor helt utan stabiliseringsmedel och annat mög som är mer regel än undantag här hemma.

Priserna är väldigt, väldigt låga jämfört med i Sverige. Tallriken här ovan kostade 5:50 € om jag minns rätt, och då fick man en köttbit på kanske 350 gram. Det är helt omöjligt att få såhär mycket mat på en lunchrestaurang i Sverige och priset lär ändå vara uppåt det dubbla.

Vidare till byggnadskonsten! När man bygger nytt så bygger man nytt. Jag har inte kunnat se någon retro-trend eller vilja att efterapa gammal stil. Det är både synd och bra.

Bostadshus i Dingolfing


Synd för att smaken inte alltid är särskilt estetiskt tilltalande och bra för att folk gör som de vill. Ofta ser man en hög nivå av vad vi i Sverige skulle kalla kitsch. Tyskarna verkar inte ha det där tänkandet om måttfullhet som leder till stram design. Å andra sidan är det i stort sett alltid välordnat, rent och snyggt överallt.

Infrastruktur står över allt annat och precis som Autobahn är ett naturligt inslag var man än reser är man heller inte rädd för kraftledningar, vindkraftverk och annat nödvändigt ont som skulle kunna ses som fult och jobbigt.

Råkor vid Bayernwerkstraße


Lite längre fram i veckan for vi till Stuttgart och Porsche. Jag är inte tokintresserad av bilar, men just Porsche har något som jag tilltalas av. Man apar inte efter andra utan bygger vidare på sitt alldeles egna, framgångsrika koncept. Nu hade temperaturen stigit till strax över 20°C och kalla Sverige kändes extremt avlägset.

Porschemuseum


Inne på fabriken rådde strikt fotoförbud såklart. Jag kan dock direkt säga att den som pungar ut för en modern Porsche får kvalitet rakt igenom. På något vis känns det som att exempelvis en 911 är menad att användas ”på riktigt” istället för som penisförlängare på parkeringsplatsen. Den utstrålar inte samma pondus som en Ferrari och går säkert för den delen inte lika bra, men istället är de lite grova dragen oerhört tilltalande i sin enkla funktionalitet.

På sätt och vis speglar detta tyskheten i övrigt. Man är som sagt inte rädd för att kombinera gammalt och nytt, samtidigt som arvet alltid är närvarande. Att lägga plåttak på 1500-talsladan är helt okej, om ni förstår hur jag menar.

Wiesentheid


Helgen spenderade vi hos den tysksvenske säljarens ömma moder i Wiesentheid, ungefär mitt mellan Frankfurt och Nürnberg. Ortnamnet betyder ”Visent-heden” (visent är europeisk bisonoxe) och i byn finns byggnader kvar från 900-talet.
Inkomsterna här är ganska låga och därför ser man inte samma moderniseringsfrenesi som inåt storstäderna. Istället kan man ana att det var desto bättre för något århundrade sedan, då slott, kyrkor, gårdar och monument har enorma proportioner i förhållande till bystorlekarna.

---------------------

Jag rundar av här för i afton, men mer kommer i nästa inlägg. Då ska jag gå in lite mer på den privata sfären. Min vän Jens – vars hemtrakter detta är – har släpat runt mig för att träffa mängder av hans bekanta under vistelsen. Om jag hittills uttryckt beundran för Tyskland på det materiella planet så är jag faktiskt ändå mer fascinerad av den raka och öppna attityd som råder människor emellan.

Visst var det skönt att komma hem till gamla Sverige igen. Men jag kan inte låta bli att längta tillbaka redan. Så till den grad att jag bestämt mig för att lära mig tyska på riktigt.


Vi ses!

Postat 2013-03-14 21:25 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Mot Tyskland!

Imorgon bitti far jag för jobbets räkning till södra Tyskland. Vi kommer att besöka en rad olika fabriker för att sätta ut så kallade ”fältprov”, vilket innebär att kunden får låna ett eller flera system av oss mot att de ger oss feedback på hur det fungerar. Det rör sig om produkter som ännu inte finns på marknaden, så mycket mer än så kan jag inte berätta.

Detta är något som kameraindustrin verkligen borde anamma, för hur ofta är det inte produkter släpps som visar sig ha stora brister så fort en riktig fotograf får lägga vantarna på dem? Utvecklare och designers i all ära, men många av dem är inte tillräckligt insatta i hur produkten faktiskt kommer att användas i praktiken. Därför borde alla tjäna på att kamera- och objektivprototyper skickas till duktiga fotografer istället för till halvkändisar och andra klåpare som inte vet hur man gör.

I Atlas Copcos fall sätts prylarna på prov på riktigt då de används i produktion, som om det vore en köpt produkt. Resmålen ser ut enligt nedan och rör fabriker som tillverkar bilar, jordbruksmaskiner och tredjepartsväxellådor. Där kommer vi att plantera ut några sofistikerade system för åtdragning av skruvförband, alltså bult eller mutter.


Precis som förra gången tar jag naturligtvis med mig kameran. Du kan läsa mer om hur det var då här:

http://www.fotosidan.se/blogs/hertsius/tyskland-med-olympus-om-d-del.htm
http://www.fotosidan.se/blogs/hertsius/tyskland-med-olympus-om-d-del-2.htm
http://www.fotosidan.se/blogs/hertsius/tyskland-med-olympus-om-d-del-3.htm

Sa jag kameran förresten? Nå, det stämmer inte längre. Jag har nämligen bestämt mig för att ta med mig två kameror den här gången, hur irrationellt det än kan vara på en resa. Nummer ett är förstås Sony RX1 som torde komma helt till sin rätt. Den andra är desto ballare!


Jag märkte att jag hade lite plats över i min rätt så minimala packning, så varför inte? Det var länge sedan jag fotograferade analogt, och en bra nystart torde kunna vara att göra det på främmande ort. 6 rullar Tmax 400 borde räcka långt och jag fick till och med ner mitt lilla stativ i rullväskan som checkas in som handbagage.

Vädret ser ut att kunna bli riktigt trevligt med vårtemperaturer och en del solsken!


Vi kommer att under den första veckan bo i den lilla byn Mengkofen precis nära Dingolfing, och därifrån göra dagsturer till respektive fabrik. En liten tur till Steyr i Österrike blir det också, och med lite tur kanske man kan se Alperna på håll om vädret tillåter.

Förmodligen kommer jag att skriva något blogginlägg från hotellet. Alla sådana av vettig standard har numera gratis internet inbakat i rumspriset nämligen, vilket är bra och trevligt. Vad som inte är lika bra och trevligt är att tyskarna i regel vägrar ta emot kortbetalningar, så jag har laddat upp med en otäckt stor summa i kontanter. Sist höll jag på att inte komma hem när taxin vägrade ta kort och flyget skulle gå rätt snart. Det misstaget gör jag inte om.

Vi ses!

Postat 2013-03-03 22:17 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 Nästa