"Den är bara ett verktyg och du kommer förmodligen att hata den"

Ming Thein är en ganska duktig fotograf som skriver en del vettiga saker ibland. Jag brukar inte bry mig nämnvärt om vad andra anser om utrustning, men alldeles nyss hittade jag det här trevliga inlägget av honom, som handlar om att kameratillverkarna helt tappat bort det här med känsla och taktilitet: http://blog.mingthein.com/2013/03/29/film-diaries-hapatics-2/

Jag skriver under på hela resonemanget. Bara de dyraste och finaste kamerorna idag är i närheten av lika habegärliga eller trevliga att hantera som vilken dussinkamera som helst från den gamla goda tiden, och då når de ändå inte hela vägen fram. Inte ens Leica lyckas få sina digitala kameror att kännas lika bra som de analoga. Att det ska vara så förbannat svårt, va?

Samtidigt får vi fler och fler funktioner samt bättre och bättre bildkvalitet per krona. Alla jublar! Eller? Inte jag. Jag väljer lätt hellre en trevlig kamera med medioker bildkvalitet än en trist kamera med bra dito. Eller, det är vad jag tidigare har gjort.

Men när ingenting på marknaden passar eller ens lockar så är det inte mycket att göra. Man får ändra sina tankegångar och söka nya infallsvinklar. I mitt fall fick det bli en extremt bekväm apparat som delvis är motsatsen till det jag söker. Den är helt död, aptråkig, skitful och har förmodligen designats av folk som aldrig själva kan ha tagit en vettig bild i sina liv.

Det hjälper inte att man har ansträngt sig för att kameran ska kännas robust. Sony RX100 känns ungefär lika inspirerande att använda som en tvål, en dörrmatta, en dammsugare eller en stege. Den tar dig från A till B, men gör inte ett skit mer än så.

Det är här utmaningen ligger. Under helgen har jag traskat runt med underverket i jackfickan, utan att egentligen tänka på att den finns där. Och så vips, så hittar man något att fotografera. Triumferande kan man då dra fram dammsug... eh, kameran, och ta en bild! Som dessutom kan bli rätt bra, om man lyckas ta sig förbi dess inbyggda dumheter.

Citatet i rubriken är en fri översättning från en medlem på ett amerikanskt forum, som delgav sin uppfattning om kameran för mig. Han hade både rätt och fel.

Som kamera sett är RX100 bland det tråkigaste jag har använt. Men som verktyg är den motsatsen. Maken till lämplig apparat att alltid ha med sig tror jag i dagsläget inte finns, om man som jag kräver skaplig bildkvalitet.

Allt onödigt är bortprioriterat på den mekaniska och optiska fronten. Vad Sony däremot inte vågat är att även prioritera bort mjukvarufunktioner som man drunknar i. Varför ha auto-ISO om användaren inte får bestämma längsta slutartid? Varför ha en jävla filmknapp om användaren inte vill filma, som inte kan användas till annat? Jag blir rakt ut sagt förbannad på detta eviga dravel, och enda lösningen är att ställa in kameran för enklast möjliga bruk och sen köra helt manuellt. Annars vet man aldrig vad den får för sig för dumheter.

Man kanske kan se den som en schweizisk armékniv. Du ville bara ha en kniv, men du fick en massa annan skit du inte behöver på köpet. Knivbladet är det enda du använder och det är betydligt mindre och sämre än på en renodlad kniv. Men några sådana finns inte på marknaden. Så du får snällt köpa armékniven och bara använda knivbladet. Samt betala för resten.

Nåja, det är ju bättre än att inte ha en kniv alls. Eller att behöva dra runt på en motorsåg, som en modern spegelreflexkamera kan jämföras med i sammanhanget.

Men tänker man sig kameran som endast ett verktyg, så blir det faktiskt både inspirerande och intressant ändå. En ny dimension uppenbarar sig. Det är bara du och motivet. Kameran – som för mig helst ska vara del av den känslomässiga kopplingen mellan motiv och fotograf – förvandlas till en avtryckarknapp som du använder när du är färdig med bilden i huvudet.

Ingen romans, inga känslor. Bara klick.

Sen stoppar man ner verktyget i sin ficka och går vidare. Utan att tänka så mycket på att man just tagit en bild. Väl hemma kan man istället upptäcka hur knasigt hög kvalitet det går att få ur någonting som inte är mycket större än en mobiltelefon.

Detta är inget jag vurmar för. Men jag har inte mycket val. Än.

Goda vänner kräver omsorg

Det är lätt att försaka fotoflanörens bästa vänner. De får stå ut med en hel del skit, väta och annat elände. Oftast helt utan uppskattning, tyvärr. Ikväll gjorde jag bot och bättring, genom att ge mina vänner lite välförtjänt kärlek och allmän omsorg.

Dessa stövletter från Rockport har under mina fötter trampat många mil, genom stad, längs grusväg och över skog och mark. Det är inte mer än rätt att de får ordentlig översyn ibland, så att man slipper köpa nya stup i kvarten. Bra skor håller i många år om man vårdar dem.

Apropå det var jag i eftermiddags en sväng på Östermalm, och förvånades som vanligt över att väldigt många tycktes ha flång nya kläder från topp till tå. Slänger man plaggen när de är smutsiga istället för att tvätta, eller hur funkar det?

Själv gillar jag rejäla kläder som tål slitage. Det får gärna synas att man använt dem, fast trasiga behöver de ju inte få bli innan man byter. När så till slut ändå är fallet skänker man dem givetvis till bättre behövande.

---------------

Trevlig söndag, och skänk en tanke till pjucken dina!

Materiel och dess stämningar

Det finns motiv som gör sig bra på bild, nästan oavsett hur de framställs. Oftast handlar det jag tänker på om saker som rör betraktarens sinnen utan att bilden behöver vara bra. Det kan vara en söt hundvalp till exempel, som får oss att smälta i ömkan inför det sköra lilla livet. Men det kan också – i andra ändan av snutteskalan – handla om kärva ytor, spår av dofter, ljud och gamla minnen av tider som flytt.

När jag denna löningsfredag glatt spatserade längs Skeppsbron, slog en välbekant doft emot mig. Den av stenkolsrök.

Tyvärr är det ännu lite för kallt i vattnet för att den annars kompletterande förnimmelsen av hav skulle fullända upplevelsen. En bild av den fina gamla ångaren tog jag i alla fall, medan jag drömde mig bort till kobbar och skär.

Jag stannade till länge och väl. Granskade det vackra skrovet; den nästan knivsvassa, nymålade stäven och björkstockarna till fendrar. Den stilla röken ur skorstenen som skvallrade om att det förekom verksamhet där nere under däck.

På bara några minuter flyttades mina tankar till en annan värld och förändrade hela min sinnesstämning. Att jag skulle handla en jacka glömde jag helt bort, men vad gjorde väl det när jag istället erhöll fascination och lugn.

--------------------

Kanske kan bilden förmedla en del av dessa känslor till betraktaren. Inte ensam, men i kombination med texten. Trevlig helg på er!

Höga krav som konceptuellt självbedrägeri

Är det något jag beundrar så är det konstnärer som med flit arbetar med enklaste möjliga utrustning. Det kan vara tecknaren som ihärdigt hävdar kolkritans suggestiva svärtas överlägsenhet över möjligheten att kunna framhäva detaljer. Eller bluesmusikern som väljer en skrällig gammal gitarr med en stränghöjd som kan få vem som helst att ge upp, för att det ger en härligt kärv ton. Eller fotografen som med glasplåtar och objektiv från 1800-talet säger sig vilja söka rötterna och komma bort från automatiken.

I det sistnämnda fallet kan man förstås påstå att det är motsatsen till enkelhet, men ni förstår säkert hur jag menar. Det handlar om att välja bort det man egentligen skulle vilja ha, för att det inte är utmanande nog. Eller för att det ger ett såpass tekniskt bra resultat att man till slut skymmer innehållet. Det man faktiskt skapar.

Själv är jag av uppfattningen att nästan all fotografi faller utanför ramen för vad som normalt skulle kunna kallas konst. Det gäller även mig själv. Därför ska jag nu kliva ner till en nivå där resonemanget – som ändock fortfarande bibehåller sin natur – kan appliceras på desto fler av oss. Nämligen till viljan att att ha så bra bildkvalitet man bara har råd med, eller för den delen orkar släpa på i form av fin utrustning.

Att fotografera något som någon annan skapat i syfte att vara vackert, kan omöjligen vara konst. Om man inte gör det på ett sätt som framhäver något som ursprungskonstnären inte ville visa. Men då kan man ju lika gärna välja motiv som aldrig var menade att vara vackra, eller hur?

Det är här jag ofta slår knut på mig själv. Å ena sidan vill jag just visa det vackra i det fula; å andra sidan njuter jag av att framställa bilder av lite vad som helst som håller hög bildkvalitet, som här ovan. Och mina krav på bildkvalitet har under åren fått mig att alltför ofta glömma bort vad är jag egentligen vill.

Än mer patetiskt blir det när jag berättar att bilden är tagen med min nya kompaktkamera, Sony RX100. Vad har du hållit på med egentligen, Martin?

Jo, se det ska jag berätta. Självbedrägeri kallas det. Man intalar sig något så till den grad att man till slut tror på det och måste försvara det till varje pris. I mitt fall handlar det om tanken att bilden inte håller om den inte är tekniskt perfekt. I själva verket är det naturligtvis bara trams.

Det är innehållet som till största del gör om bilden håller eller inte. Kompositionen, ljuset, färgerna, strukturerna, de eventuella händelserna, och så vidare. Haken är det där med ”till största del”. Det är där jag fastnat, eftersom bra bildkvalitet naturligtvis framhäver många av egenskaperna som får en bild att bli tilltalande. Men aldrig kompositionen och valet av motiv. De viktigaste komponenterna.

Med det i åtanke kanske påståendet om att avbildandet av andras verk inte kan vara konst, måste revideras en smula. Fast nu var det inte dit jag ville komma, men tänk gärna själv vidare på den banan.

Befrielsekänslan av att alltid ha sin lilla kamera i jackfickan och veta att man inte kan välja, är stor. Nu råkar RX100 vara riktigt tekniskt kompetent, men jag tror faktiskt jag skulle känna likadant om den hade varit avsevärt enklare.
Jag kommer inte att börja ta helt annorlunda bilder bara för det. Mina estetiska mål är desamma, framodlade av mycket funderande genom åren. Däremot kommer jag att tvingas sortera intrycken bättre innan jag bestämmer mig för att ta en bild. Välja bort sådant som bara hade varit kul att titta på tack vare tekniskt spektakulär kvalitet och istället anstränga mig mer kring allt det som inte har med kameran att göra.

Den finare utrustningen har jag kvar, men jag hoppas att den nyvunna insikten kan få mig att känna mindre behov av den. Åtminstone till vardags.

Ta nu inte detta så allvarligt. Ständigt söker jag svar på frågor som egentligen aldrig hade behövt ställas. Och när ett dyker upp så greppar jag, analyserar, provar och utvärderar detta svar. Det leder alltid framåt. Men det skapar också nya frågor. Den kanske viktigaste är; varför fotograferar jag över huvud taget?

280 gram minimalism – En första titt på Sony RX100

Hur långt kommer man egentligen med en kamera som går ner i bakfickan? Den frågan ställde jag mig innan jag bestämde mig för att införskaffa en Sony RX100; en av de mindre kompaktkamerorna på marknaden som samtidigt har en i sammanhanget skapligt stor sensor på 13,2 x 8,8 mm. Låter det litet? Då ska ni veta hur vansinnigt små sensorer de flesta andra kompakter har.

Det är ingen slump att tillverkarna valt att beskriva sensorsmåttet med tum i bråkform, till exemel 1/1,7" som är en vanlig storlek hos lite dyrare kameror. Som om det inte vore nog är detta en bedräglig standard för spelfilm där det är bildcirkelns mått man anger, som anses vara 3/2 gånger större än upptagningsmediets diagonal.
1/1,7" innebär – efter lite räknande – en sensor som mäter 8 x 6 mm. Alltså mindre än halva ytan mot den i RX100.

Gör detta någon skillnad? Givetvis! Den är precis samma som mellan småbildsformatet och APS-C.

Nu ska man inte inbilla sig att det blir lika bra som med en kamera som har större sensor. Men jag måste säga att för priset och till storleken sett är det här riktigt bra. Emellertid måste man efterbehandla bilderna mycket hårt för att de ska få den stuns som åtminstone jag eftersträvar. Och då gäller det att inte dra upp ISO-talet för högt, för då är man rökt.

Bilden ovan var mest ett extremt exempel för att se hur kameran klarar hård behandling. Nu ska vi istället kika på några skott från ett par cykelturer då den varit med, igår och idag. Den första gick ut mot Drottningholm.

Tyvärr har ljushuvudena hos Sony gjort sensorn i 3:2-förhållande, så jag måste av estetiska skäl ofta beskära bort lite av den dyrbara ytan. Antagligen för att de har fått för sig att "proffs" vill ha det så. Nåja, kvaliteten räcker som synes ändå.

Vanligen är jag inte så förtjust i zoomobjektiv. Men har jag ett till hands så använder jag det och nu insåg jag snart att jag gärna väljer en ganska lång brännvidd i många fall.

Kameran ska ha bildstabilisering, men jag har inte sett röken av dess funktion. Antagligen är den på mest hela tiden, för ingen skillnad märks i hur still bilden blir när man trycker ned halvt.

Detta är ett av diverse hyss som RX100 har för sig. Det verkar som vanligt som att mjukvaruavdelningen inte ens har snackat med hårdvaruutvecklarna.

Men vi ska inte vara för petiga. Det var ju av den anledningen jag köpte kameran; för att ta ned mina förväntningar ett par snäpp och bara fotografera istället för att fippla med materielen. På Kärsöns södra sida hittade jag den här gamla fotogendunken eller vad det är, vid en märkligt välanlagd och robust gammal skogsväg. Är det militären som varit i farten tro? Alltså gällande vägen tänkte jag mest.

Efter en rejält slirig färd med genomsura fötter som följd kom jag slutligen glad fram till Brostugan. Måste bestämt utforska Kärsön mer!

Det var gårdagen det. I eftermiddags blev det en ny tur och jag njöt av att inte behöva ha ryggsäck på mig. Kameran låg i jackfickan och drogs raskt fram så fort jag såg något trevligt motiv.

Här borta i Sickla jobbar jag, och varje gång jag far förbi denna kåk sörjer jag lite i förväg, för jag misstänker att den kommer att rivas rätt snart. Marken är nog apdyr och då går det inte för sig att gamla monument över en svunnen industriell era står och ruttnar bort.

Färden gick sedan söderöver via Enskede och bort genom Svedmyra. Inte förrän i Östberga stannade jag för att plåta den övergivna gamla minigolfbanan, apropå att ruttna bort.

Det hårda ljuset är väl inte direkt stämningsgivande för att framhäva en plats som denna. Dock låter det kameror bekänna färg och RX100 skötte sig finfint. Jag måste ändå här inflika att det inte är ett dugg roligt att försöka komponera bilden på en skärm när solen ligger på i medljus.

Nästa anhalt Telefonplan!

Som sagt, det krävs en del efterbehandling för att få stuns i bilderna. Är ljuset vid tagningstillfället gott så är det inga problem. Notera förresten gärna det fina staketet med lutande stag också på plattformarna, som vackert bryter av mot dörrarnas vertikala linjer. Mycket trevlig arkitektur.

Totalt blev det nästan fyra mil idag, i en lugn och maklig takt. Det var riktigt skönt att inte känna det vanliga självpåtagna tvånget att hitta motiv som liksom gör det värt att stanna och plocka fram heffaklumpkameran. Lustigt nog blev det ändå fler och bättre bilder än vanligt, kanske just på grund av det.

Här var jag nästan hemma, då skuggorna mot Salkhallen i Alvik bildade en trevlig abstraktion som inte kunde motstås.

-------------------

"Utrustningen spelar ingen roll" är en sliten klyscha som jag avskyr. Ändå är det med en smått triumferande känsla jag kan konstatera att jag tydligen klarar mig bra med mycket enklare utrustning än vad jag egentligen vill ha.
När utgångspunkten i vanliga fall är att jag vill framställa motivet exakt som jag tänkt mig, var den nu istället att jag får göra vad jag kan med det jag har.

Hoppas verkligen att detta håller i sig, för det är säkert nyttigt på alla sätt och vis.