Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Tjusningen med att ta sig fram för egen maskin

Lutningen är precis lagom och du rullar ljudlöst nedför backen; susar förbi de långsamma fotgängarna på trottoaren och har tillräcklig fart för att bilen bakom inte ens ska fundera på att köra om. Vinden prasslar lite lätt kring öronen när du far fram genom landskapet, utan motor. Vid korsningen saktar du ner och visar med en enkel gest att den mötande och svängande bilen som egentligen borde väja, kan köra före. Det finns ingen anledning att hetsa trots att du är ute för att röra på dig. Motionen kan du ta när du lite senare måste streta uppför en lång backe, som lär komma förr eller senare. Ty cyklisten förpassas ofta till vägar med större lutning än bilisten, märkligt nog.

Cykeln är ett frihetens redskap. En apparat och ett tillstånd för transport som jag älskar. Därför köpte jag mig idag en ny velociped, då den gamla bokstavligen höll på att trilla i bitar.


Egentligen tänkte jag köpa en hybridcykel. Alltså en blandning mellan räser och MTB som i första hand är avsedd för pendling och annat på asfalterad väg. Men så vände jag och vred på funderingarna och kom fram till något helt annat. Nämligen att jag vill kunna cykla precis överallt, och att den största anledningen till att jag inte gjort det förr, var just cykelns beskaffenheter.

Spontanköpet från i eftermiddags är en Specialized Stumpjumper med tjugonio-tumshjul. En cykel som är klar för tävling och kostar därefter. Behöver jag det? Nä, men det är jäkla trevligt med prylar som är bättre än man själv. Precis som när det gäller kameror!

Min förra cykel – en Cannondale F800 –  var också "klar för tävling" när jag köpte den för tretton år sedan. Idag är den mekaniskt slut. Här nedan en bild från ett av alla äventyr, vid ca -15°C i Huvudsta. Notera handskarna på sadeln.


Den nya cykeln har väldig annorlunda ramgeometri och större hjul. Den känns inte fullt lika rapp, men desto stabilare.

Om det finns en gud så bestämde hen sig för att jävlas ordentligt med mig, för när jag fått hem cykeln (genom cykling) och bytt om till vettiga kläder så började det pissa från himlen. Och inte lite heller! Nyfikenheten fick mig dock att strunta i det och jag for ut i skogen.


Det var länge sen jag hade så kul, mol alena! Den nya cykeln känns med sina större hjul och bättre fjädring brutalt överlägsen i terrängen. Samtidigt ger geometrin en mer upprätt ställning som är bekvämare; perfekt för mina förortssafaris. Men den är stor, den låga ramen till trots, och jag når inte ner till marken med fötterna sittandes i sadeln.

Jag inser att det kan vara lite provocerande att vurma för såhär dyra prylar (ca 20 lax) när man är amatör. Det är precis som med kamerasaker. Man klarar sig utan problem med enklare doningar, men väljer man att punga ut så får man smaka på teknisk perfektion. För mig är det värt det. För andra inte.

------------------

Jag kan inte nog understryka att lyckan med att cykla kommer från att man tar sig fram utan motor. Vare sig du väljer skogen, grusvägen, cykelbanan eller landsvägen, så är grundkänslan densamma. Det är utopiskt bra när det är som bäst. Man rullar nästan motståndslöst fram genom stad och landskap. Visst, regn är ju inte så kul. Men på samma sätt som regnet stör, förnöjer alla de andra dimensionerna ens framfart. Dem som du missar om du sitter inne i en bil. Dofter, ljud, vind, kontakten med underlaget.

Avslutningsvis vill jag uttrycka min stora avsky inför medelålders män i trikåer som tror att de äger världen. Visst, kör gärna så snabbt du kan när det är säkert. Men fan inte i rusningstrafik på Stadsgårdsleden. Det är ungefär lika begåvat som att hålla 250 km/t på svensk motorväg. Visa hänsyn och coola ner lite istället.

Postat 2013-05-26 23:41 | Läst 6334 ggr. | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

Dålig marknadsföring och ett mäktigt träd

Den absolut största fördelen med en kompaktkamera är att den kan vara med hela tiden. Min ligger antingen i jack- eller kavajfickan, eller i en minimal axelväska. Den stör inte, väger nästan ingenting och kan plockas fram precis när som helst. Det betyder inte att jag använder den särskilt mycket, men att den finns där när jag känner för att ta en bild. Den är en slags försäkring, kan man säga. En liten grunka som med sin blotta existens höjer livskvaliteten för oss som brinner för fotografi.

Som till exempel när jag och några av mina arbetskamrater gick tillbaka mot jobbet från en trevlig lunch, en bit bort. På vägen noterade jag en lite komisk scen, ur ett marknadsmässigt perspektiv.

Sony RX100 @ f/5,6


Det gäller att sätta upp sina reklamskyltar på rätt ställen. Detta är uppenbarligen inte ett sådant! Det professionella montaget med kvalitetsprodukter ser inget vidare ut, eller vad säger du?

Visst hade man kunnat ta bilden med en mobilkamera, som en av mina kamrater gjorde. Men då kommer den också bara att hålla "dokumentationskvalitet". Kanske helt okej när motivet talar för sig själv, som här. Men visst blir det trevligare om man kan erhålla en bild med hög teknisk kvalitet när man ändå håller på.

Det här borde jag faktiskt pyssla med oftare. Alltså, att ta bilder i förbifarten av saker som råkar passera när man egentligen gör andra saker. Dessa tankar har sin upprinnelse i ett fint träd jag fotograferade härom dagen.

Sony RX100 @ f/4 – Panorama av två bilder


Bakom före detta Stefanskolan (som nu heter något annat) i Kristineberg står detta väldiga träd, omgivet av gamla ekar. Jag har gått förbi det många gånger och tänkt att det är väldigt grannt. Men så stannade jag till just den här gången och kikade lite närmare. Stammen är säkert 1,5 meter i diameter vid marken och kronans topp torde nå uppåt 20 meter.

Jag tog några bilder och plockade med mig ett blad, för jag mindes att jag för inte alltför länge sedan köpt en bok om träd.

Bladet hann tyvärr skrumpna en aning innan jag alldeles nyss genom bokens nyckel försökte artbestämma det. Till sist kom jag ändå fram till att det måste vara en ”svartpoppel” av något slag. Ett träd som naturligt inte förkommer i Sverige.

Sony RX100 @ f/1,8


Jag är nog inte den typiske köparen av boken. Fågelskådande, blomfotografering och artbestämningar har aldrig intresserat mig. Men den är så trevligt upplagd att jag ändå måste rekommendera den. Man kan sitta och bläddra lite förstrött och kika på de fina illustrationerna, eller så kan man läsa den ganska omfattande delen om svensk skogshistoria. Om hur ek-, hassel- och bokskogarna bytts ut mot gran och fur i södra Sverige över ett tidsspann på bara några hundra år. Eller om hur olika träslag använts för båtbyggande, tunnor, läkt, balkar och annat.

Sony RX100 @ f/1,8


Ibland är det faktiskt härligt att få nörda ner sig lite. Gräva i sånt som de flesta inte bryr sig om och som i dagens samhälle kan te sig ointressant. Men egentligen; borde man inte ha viss kännedom om naturen i sitt eget land? Jag tycker det.

Att den mäktiga poppeln inte naturligt hör hemma här gör den bara intressantare. Gå gärna dit och kika om du har vägarna förbi.

Postat 2013-05-23 23:35 | Läst 5689 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Avbrott i kompaktkameraanvändandet och lite historia från Bromma

Under ganska precis en månad har jag inte rört min systemkamera. Nedpackad i väskan som därtill ligger i ett skåp, har den fått avtjäna ett hårt men rättvist straff i ensamhet och nesa, för grova brott mot lagen om kreativitetshämmande hög fotoutrustningsvikt (jag önskar verkligen att en sådan fanns!). Men nu är saken utagerad och vad som tidigare hänt är glömt och förlåtet.

Hemkommen i eftermiddags till tomhet, hunger och olust lade jag mig att sova på sängen ett slag, och när jag vaknade klockan 18:53 var alla problem som bortblåsta. Ett utmärkt tillfälle att utforska sin omgivning med Heffaklumpen, precis som förr, så jag tog tuben till Abrahamsberg och började gå hemåt.

Nikon D700 med Zeiss 35/1,4 @ f/1,4


Lillsjön är som namnet antyder inte så stor. Dock har den en mycket spännande historia då den fordom varit del av en havsvik nedanför Ulvsunda. Det är det äldsta kända ortsnamnet i hela Stockholm faktiskt, då det förekommer på en runsten från tusentalet.

På andra sidan sjön från där bilden är tagen sett, strax till höger, låg Riksby. Under medeltiden var det en stor by och går man upp i backen ovanför Kvarnbacksvägen kan man lätt föreställa sig att det var ett gott läge i den böljande södersluttningen.

Av Linta-sundet, som förband Ulvsundasjön med Mälaren under vikingatiden, finns idag bara den konstgrävda Lillsjökanalen, som dock tidigare var den naturliga Lillån. Längs denna vandrade jag vidare.

Nikon D700 med Zeiss 35/1,4 @ f/5,6


Nu hoppar vi några hundra år framåt i tiden. Det här är "Inspektorsstugan" för den gamla järnvägen mellan Sundbyberg och Ulvsunda. Industrispåret var i bruk till för bara några år sedan, och idag bygger man den nya Tvärbanegrenen till Solna på samma banvall. Inspektorsstugan ligger emellertid en bra bit bort, men gångvägen till höger i bild har varit järnvägsspåret som under en kort tid på 40-talet sammankopplade stambanan med spårvägslinje 13 från Alvik. Tanken var att man skulle kunna ta spårvagnen från Alvik till Sundbyberg (vilket nu till sist blir verklighet!), men efter bara några år rev man upp spåret – utan att ha använt det – då busstrafik var det som gällde i dåtidens anda.

Stugan ligger vid den röda punkten 290 på kartan nedan, och man kan där även se linjesträckningen.


Problemet med den här kartan är att Bromma Flygfält anlades på 30-talet, och uppenbarligen finns det inte här! Så varför går järnvägen över Lillsjökanalen redan innan dess? Jag älskar att gräva i sånt här. Det finns huuuuuuur mycket trevligt material som helst på nätet. Men just nu, såhär dags, går vi vidare.

Frågan som just nu maler i mitt huvud är; varför i helvete släpade jag på mer än två kilo kamera? Blev det bättre av det?

Nikon D700 med Zeiss 35/1,4 @ f/1,4


Vid den övergivna villan på Margretelundsvägen försökte jag leka lite med kort skärpedjup. Tyvärr känns det bara fånigt. Det gör möjligen en annars usel bild kul att titta på, men knappast bra. Bilden säger inget och jag har ingenting att berätta om den. Men jag vill ändå visa den just därför.

-----------------

Månaden med kompaktkameran har varit väldigt nyttig. Den längtan efter kort skärpedjup och större sensorformat som ni kan se uttryck för i bilderna ovan, har visat sig i många fall helt onödig. Vad jag saknat mest är istället en sökare att sätta ögat till och ett trevligt handhavande.

Samtidigt blir jag automatiskt mycket seriösare när jag fotograferar med storkameran. Jag vill plötsligt berätta något och den ökade bildkvaliteten hjälper mig att finna inspiration till det. Förmodligen borde jag ha ett mellanting mellan klump och fickvänligt.

-----------------

Avslutningsvis den vanliga uppmaningen: Gräv där du står! Det finns spännande historia att gräva fram om nästan vilken plats som helst. Och vem vet; du kanske får en helt ny relation till din hemvist om du vet mer om den.

Postat 2013-05-21 23:27 | Läst 5392 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Hundrafemtio bilder på tjugoåtta dagar

Diskussionerna om varför, vad och hur vi fotograferar kan ibland inspirera och få oss att tänka till; kanske förbättra vår relation till kameran och motivet genom nya insikter. Men de kan också göra folk upprörda när någon tar sin egen uppfattning på lite för stort allvar och okritiskt propagerar för ”den rätta läran”. Det händer precis hela tiden och jag är själv knappast oskyldig.

Många gånger förr har jag framhållit vikten av att inte ta onödigt många bilder, vilket kan ses som just sådant propagerande. För det är klart att det under vissa omständigheter krävs många bilder för att uppnå det man vill, till exempel för att fånga ett speciellt ögonblick i en fotbollsmatch eller liknande. Där fungerar det (nog – jag har inte provat) inte att hålla igen på avtrycket och leka minimalist.
I många andra situationer är jag däremot helt övertygad om att man tar mycket bättre bilder om man ständigt strävar efter att varje tryck på knappen ska ge en bild man kan vara nöjd med. Visst är det en pretentiös tanke, men varför inte om det fungerar?

------------------

Under den senaste veckan har jag tagit en cykeltur nästan varje dag, och idag var inget undantag. Försommaren rasar och jag har svårt att förstå hur man kan sitta inne under helgeftermiddagar eller vardagkvällar.


Du hade förmodligen väntat dig bilder på blommor eller grönska efter dessa rader, men icke! Att jag trivs i densamma betyder inte att det är något jag har lust att fotografera. Istället är det som vanligt förorten, betongen och rostet som lockar.

DSC00151 heter bildfilen. Det innebär att jag just idag passerat 150 bilder med min Sony RX100 som jag ägt i ganska precis en månad. Och då har jag ändå haft den med mig hela tiden, varje dag.


För varje kamera som passerar min ägo tar jag färre och färre bilder per användningstid. Förhoppningsvis beror det till största delen på att jag nu är ganska säker på vad jag vill fotografera, samt hur. Det finns inte längre någon mening med att lalla runt och glädjefnattsknäppa massa bilder ens när kameran är ny.

------------------

Dagens cykeltur gick genom Råcksta, Nälsta, Spånga, Tensta, Ärvinge, Rissne, Bällsta och slutligen hem genom Ulvsunda. Jag vet inte vad det är, men jag dras ständigt till förorterna. Där finns en slags bitterljuvt, tilldragande vemod. Men också hopp och drömmar.

Härom dagen harvade jag runt i Solna och njöt av de vackra färgerna hos fasaderna på miljonprogramhusen.


Nu kanske du skakar på huvudet. Vackert? Jo, jag är allvarlig. Många av förorterna är otroligt trevliga i sin planering och arkitektur, med parker, breda gator, gångvägar och små centrum med affärer. Däremot har vi politiker som under några årtionden gjort allt för att de ska bli obeboeliga för civiliserade människor. De har nästan lyckats och jag drar mig numera för att cykla i vissa områden annat än på dagtid. 

Vi återgår till att diskutera kameran istället för dessa förbjudna ämnen. För alltid lär det vara någon (bosatt annorstädes) som blir upprörd om jag går in på orsakerna.
Sony RX100 gör sitt jobb med bravur. Den går ner i benfickan på mina kortbyxor, eller i bröstfickan på jackan. Men, vore det inte för det så hade jag lätt hellre valt en kamera med större sensor. Nyckelordet här är väsklöshet. Man kan få riktigt vettig bildkvalitet ur en kamera som kan tas med överallt, till och med sommartid med endast t-tröja och kortbrallor på sig!

Av de 150 bilderna är det kanske en tiondel som håller måttet, men det beror inte på kameran utan på mig. Det mesta blir ren dokumentation, som här nedan.
Emellan dagens tur och den i Solna hann jag med en lång jäkla repa bortåt Barkarby där jag bara vara tvungen att svänga in på en hemlig väg.


Jag fortsatte såklart, rätt ut på landningsbanan för flygplatsen som sedan länge är nedlagd. Det är sånt som är tjusningen med cykelturer i förorten. Man har aldrig en aning om var man hamnar.

Jag har aldrig karta med mig och aldrig någon plan. Jag bara kör och hittar det jag hittar.


Ändå brukar ungefär 5 bilder om dagen räcka. Hur ofta hittar man fler intressanta saker än så att fota? Visst, man kan ta hundra bilder på samma motiv och sen sitta och välja ut den som blev bäst. Men hur kul är det?

----------------

Unna dig en kamera som passar dina behov, om du anser dig ha råd. Som du säkert förstått av detta inlägg behöver det inte alls innebära det bästa tänkbara. Sen är det bara att dra ut och öva, öva och åter öva. Till exempel genom att aldrig ta en bild utan att tänka efter ordentligt innan. Det lönar sig.


Vi ses i förorten!

Postat 2013-05-18 21:25 | Läst 5203 ggr. | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Vägen till Kurdistan


Lördagmorgonen inleddes med svår ångest, som ganska snart förbyttes till utståbar oro. Djävulen kan komma och knacka på med sitt budskap när man minst anar det, men vid det här laget har jag mina receptfria lösningar klara. En lång cykeltur fick det bli, där den ovanstående bilden var den enda som togs. Ty som så ofta på sistone har fotograferandet förpassats till en biroll i tillvaron. På gott och ont.

Egentligen hade jag tänkt hälsa på en gammal vän. Han förstod och vi träffas imorgon istället.

------------------

Ångest är ett luddigt begrepp. Det kan innebära vad som helst från lätt magknip och oro, till hjärtklappning och en känsla av att man är instängd i ett trångt rum utan luft där paniken är nära. Den kan vara antingen fysisk eller psykisk, eller både och. För min del har den minskat i styrka över åren, men den kommer alltid lika oväntat.

Efter cykelturen hade det lugnat sig, men oron gnagde. Så efter middagen gick jag runt kvarteret. Till Kurdistan.


På långt håll såg jag att honom sitta med en rykande kopp te, vid ett rangligt litet träbord mitt på trottaren utanför butiken. Klockan var ganska precis nio och koltrasten sjöng. Solen som just var på väg ner bakom de gulbruna funkishusen värmde inte längre, men dess närvaro och sommarens intåg kunde inte annat än få mig att le.

– Hej, välkommen!

Den mustaschbeprydde mannens ständiga vänlighet har en och annan gång fått mig att tänka igenom min syn på migrationspolitiken, som jag har ganska starka åsikter kring. Jag köpte två folköl och en fryst, färdig matlåda. – Varför är jag inte lika trevlig själv? frågade jag mig. Gesundaplans Livs, eller "Lilla Kurdistan" som det står på kvittot, visar vid varje besök att människors godhet inte sitter i deras härkomst.

De tämligen likformiga kvarteren mellan mig och butiken lockar verkligen inte till fotografering. Men om man har en liten kamera i fickan så kan man gott försöka.

 
Fixie-cykeln påminde mig om den mänskliga naturen. Vi tenderar att köra fast i mönster där ytterligheterna ibland kan få ta för stor plats. Man fastnar lätt i sin bubbla och ältar sina mantran.

Är det inte minimaliseringen av sin cykel genom att ta bort bromsar och växlar, så är det sökandet efter den perfekta kameran, motarbetande av kapitalismen eller avsky inför invandringen vi ägnar oss åt. Med mera.

---------------------

Jag har inget emot detta. Men jag påminner mig gärna om att livet är ganska kort. Och när ett femminutersbesök i Lilla Kurdistan kan förvandla oro till lugn vet jag att problemen går att lösa. Allihop.

Postat 2013-05-11 23:36 | Läst 5620 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 Nästa