Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Med franskt läder och titan i arslet

Om fotografi är en materialsport så är cykling etter värre. Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna hålla mig på en vettig nivå, men det gick inte. Efter fem veckor och 80 mil på min nya cykel har jag sedan i fredags fått stifta bekantskap med en av de mest välgjorda och tekniskt sett trevligaste grunkor jag stött på nånsin, och om det ska jag nu berätta.

Gilles Berthoud är en fransman som vet hur man lockar kunder. Hans produkter utstrålar en ålderdomlighet i kvaliteten, men som samtidigt har väldigt moderna inslag. För ett par veckor sedan beställde jag därför en sadel från honom och i fredags ankom den mitt lokala postkontor.

Man kan undra hur spännande en cykelsadel egentligen kan vara. Men när jag packade upp sadeln ur sin trekantiga kartong var det som att öppna en ask med guld och juveler. Herregud! Doften av läder slog emot mig och blotta åsynen av det svarta, halvcentimetertjocka skinnet fäst med rostfria torx genom graverade mässingsbussningar i ramen av grågrön kompositplast fick mig att dra rejält på munnen. Jag vände och vred på den; inspekterade de smäckra titanrälerna och gick sedan ner och monterade den på cykeln.

För att göra det svårt för mig fick det bli en tur i vanliga byxor, alltså utan den dämpning för ändalykten som oftast förespråkas.

Solna


Precis som väntat var sadeln hård som sten. Men jag kände direkt att jag satt endast på sittbenen, och jag vet att så ska vara fallet. Efter kanske 50 mil kommer sadeln att ha antagit formen av min rumpa, men redan nu kändes det klart bättre än med de modernare sadlar jag tidigare provat.

Vädret var ljumt men friskt och det blev en lagom tur på fyra mil.

Tensta


Järvafältet börjar som en smal tarm mellan Kista och Rinkeby, för att sedan breddas och sträcka sig via Barkarby upp ända mot Upplands väsby. Jag gillar skarpt detta område och använder det ofta som genomfart för färder som sen brukar gå österut.

På hemvägen var ljuset på Huvudstabron magiskt och mjukt.

Ulvsunda


Varje meter jag rullar med min Specialized Stumpjumper bekräftar att den är helt rätt. Sittställningen är perfekt och den formligen glider genom knöliga skogspartier med rötter och stenar, samtidigt som den är mycket medgörlig och känns lätt på asfalt. Däcken tänker jag dock byta mot något med mindre mönster.

Idag cyklade jag hemifrån Alvik upp till Barkarby och sen runt Säbysjön på smala grusvägar, och sen förstås hem igen. Jag har aldrig tidigare varit i dessa trakter och intrycken kom lite som en käftsmäll. Jag trodde faktiskt inte att det fanns så idyllisk natur så nära stan. Ironiskt nog njöt jag så mycket att det inte blev några bilder.

-------------------

Imorgon tänker jag ta en rejäl runda igen! Denna gång får det bli pendeltåg och sen cykla hem, för att slippa de sura transportbitarna till och från de trevliga områdena. Jag har klurat på två helt olika etapper.

Märsta – Alvik


När jag granskade väderleksrapporten insåg jag dock att det skulle bli motvind hela vägen, så den alternativa rutten blev en helt annan.

Västerhaninge – Dalarö – Alvik


Nu när jag slutat oroa mig för att ändalykten ska säga ifrån är det raskt mycket roligare att sitta med näsan i kartorna. Det är precis som det borde vara, då cykeln bara är ett verktyg för att ta sig från A till B.

--------------

Äntligen kan jag cykla som jag vill. Äntligen är det bara jag och vägen, och imorgon får jag se havet! För det vill jag skänka ett stort tack till Gilles Berthoud och jag önskar er härmed en fortsatt trevlig helg.

Postat 2013-06-30 00:33 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Som en gammal vän: Zeiss 50/1,4 Planar

Under den senaste tiden har jag träffat flertalet gamla vänner som jag inte sett på åratal. I samtliga fall har det varit väldigt enkla möten och allt har faktiskt känts som förr; som om det förflutna tomrummet på nolltid raderas. Det hade lika gärna kunnat vara igår när vi sist skildes för tio år sedan. Trots mängder av erfarenheter och upplevelser rikare är vi i regel ändå desamma.

Vi förändras kanske inte så mycket som vi tror, på gott och ont. En framgång där, ett sammanbrott där, nytt jobb, ny partner, nya miljöer. Kärnan – jaget – är ändå kvar.

Kanske gör jag nu humanistiskt lagda läsare besvikna, för jag tänker inte tala om vänner i det här inlägget, utan applicera samma princip på materiel.

Lastbilsflakskonst – f/11


För någon vecka sedan köpte jag ett Zeiss 50/1,4 Planar med Nikonbajonett. En gammal vän alltså. Som ni vet är ju inga vänner perfekta, och det är därför man trivs med dem. För hur kul är det med idel ja-sägare omkring sig?

Det här är ett av de knepigaste objektiv jag ägt, men samtidigt ett av de allra bästa. Ofta ratas det av proffstestare för att det är för ”dåligt”. Men då har dessa proffstestare förmodligen inte lyckats slita sig från tegelväggarna och testkartorna.

Trefas och telefon i ett – f/8


För så fort man börjar ta riktiga bilder blir det väldigt svårt att inte se hur fenomenalt objektivet är. Det är ibland som att dra bort ett dimmigt skynke från bilden. Skärpa, kontrast, men framför allt färger, är enastående. Om man bländar ner en skvätt alltså, och det är där proffstestarna misstar sig.

Strandsatt – f/4


Kamerors prestanda tycks idag alltid mätas genom hur lågt brus de ger vid höga ISO-tal. Detta är lika galet som att utvärdera objektivprestanda vid största bländaröppning, då det ju bara presenterar en fraktion av det stora spann av användningsområden som både sensor och objektiv klarar av i praktiken.

Tyvärr har Fotosidan fortfarande inte implementerat möjlighet till större bilder än futtiga 1024 pixlars bredd i bloggarna, så ni får titta väldigt noga för att se det jag avser.
Zeiss 50/1,4 Planar ger nedbländat en "look" som jag inte hittat hos några andra normaler. Den tillför ingenting och drar heller inte bort någonting. Det är som att titta direkt på motivet som avbildades.

Vila – f/2,4


Nå, vad är det då som proffstestarna tycker är så dåligt? Jo, först måste man förstå att nästan alla objektivtester sker vid mycket korta fokusavstånd. För en glugg som är optimerad för bästa skärpa på långt håll, innebär det extremt usel testprestanda. Vid allt närmare än ungefär 1,5 meter är Planarn ganska oskarp om man inte bländar ner till minst f/2,8. Backar man bara ett uns och om ljuset inte är hårt så är det istället fenomenalt.

Gått hem – f/1,4


För mig hoppar bilden ut ur skärmen om jag förstorar den. Och därmed dras blicken bort från den ganska stökiga bakgrundsoskärpan. Dess existens märker man alltså inte förrän man i supernördteknisk anda aktivt tittar efter.

Taskig bokeh, alltså karaktär på bakgrundsoskärpan, har Zeissen tillskrivits av samma mupptestare som inte hittat skärpan. Visst är den lite kärv vid f/1,4. Men vid f/2,8 vill jag påstå att den är bättre än vad som helst.

Perfekt bokeh – f/2,8


Finns det en referens för mekanisk känsla hos ett objektiv så heter den Leica och deras moderna M-objektiv. Zeiss ligger dock verkligen inte långt efter och den här relativt enkla gluggen är ungefär lika taktil som de dyraste Nikkor-objektiven från 70-talet. Alltså ljusår bättre än 99% av det plastskräp som säljs idag.

------------------

Nu väntar jag bara på en vettig kamera att använda Planarn på. Nikon D700 är ett härke på 1,2 kilo som dödar all fotoglädje för oss som inte är intresserade av penisförlängning eller fotografering med långa telobjektiv. Till dess får det bli kompaktkamera till vardags.

Postat 2013-06-26 23:05 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Äventyret är alltid relativt

En del är korta medan andra är långa; några kan laga mat och några spelar helst fotboll. Somliga är starka, somliga svaga, och så vidare. Allt vi gör präglas av personlighet och förutsättningar i våra liv. Det är utifrån detta vi måste förhålla oss när vi jämför oss med andra, ty annars vore man inte mycket för världen. För det finns ju alltid någon som är bättre på i stort sett allt man företar sig.

För bara några dagar sedan gick Vätternrundan av stapeln. Ett cykellopp för såväl motionärer som proffs, men ett lopp som man inte gärna deltar i om man inte är rätt jäkla säker på att man kan cykla långt och fort. 30 mil i ett sträck är nämligen inget som vilken godtycklig klåpare som helst klarar av, och dit skulle jag räkna mig själv trots att jag cyklar mycket och gärna. En god motionär kan klara loppet på 10 timmar och det innebär alltså hela 30 km/t i snitt!

Nej, vi dödliga söndagscyklister får allt ta och välja våra utmaningar. Att bara cykla dubbelt så långt som man kanske brukar duger gott, resonerade jag och gjorde den årliga rajden från Stockholm till Västerljung på midsommarafton.


För att slippa trafik och ändlösa motlut på gamla E4 tog jag vägen över Mörkö. Den streckade biten på kartan var första planen som förkastades, dumt nog. Det visade sig nämligen vara ett smärre helvete att hitta från Västberga till Tumba då skyltningen var helt obefintlig och min nyinhandlade karta inte var till mycket hjälp då cykelbanorna inte följer de stora vägarna. Därför sinkades jag i uppåt en timme av evigt irrande kring Flemingsberg.

Att starta klockan 13:00 kändes inte alls sent. Men varje gång jag cyklar till Västerljung inser jag att det är längre än jag tänkt mig. Och med en mountainbike med skogsmässiga däck rullar man inte hur lätt som helst heller, trots ungefär 4 kilos tryck dagen till ära.

Väl ute ur Tumba-smeten och med drickaköpstopp i Vårsta öppnade sig landskapet där väg 226 ringlar sig fram som vägar gjorde förr, utan bergskärningar och uppbyggda banker. Sista biten till färjan vid Skanssundet är dock lagom sur och backig i idel tallskog utan utsikt. I en av de sista utförslöporna nådde jag toppfarten på 55 km/t.

Armbrytning vid Skanssundet


Kameran kom trots sin litenhet inte fram förrän nu, nästan två tredjedelar in i äventyret. Det är inte storleken som räknas i det fallet, utan lättillgängligheten. Kameran måste helt enkelt gå att lätt plocka fram om den ska komma att användas spontant.

Ändalykten fick en välförtjänt vila och jag tog ytterligare ett drickaköparstopp på ankomstsidan. Den medhavda litern vatten räckte inte långt, men så hade jag också räknat med att köpa mer längs vägen. Utan annan packning än ryggsäck (innehållande bland annat tung dator) vill man inte släpa med sig onödig vikt.

Sen vidtog den vackra och inledningsvis spikraka vägen över Mörkö. Här fick jag brottas med stundom mycket hård motvind och gav mig fan på att inte stanna förrän bron över till fastlandet, där det fick bli smörgåsintag.

Ko-mingel vid Hammarlund


Korna glodde som om jag kom från månen där jag satt på vägräcket och åt korvsmörgås. Jag undrar bestämt om kor inte är betydligt intelligentare än vad man kanske tror. Nyfikna och snälla är de oftast i alla fall.

På fastlandet kommer sen den jävligaste biten. Det må vara bra väg och det mesta av sträckan redan tillryggalagd, men motluten längs gamla E4 mot Vagnhärad är förjävliga. Säkert inget mot Vätternrundan, men som sagt måste man se saken i sin relativa dager. Jag är otränad fastän jag nu tillryggalagt ungefär 70 mil i sadeln på fyra veckor. Dessa mil har dock stärkt mina ben och jag pinnade på så gott det gick utan större bekymmer.

Hej då Stockholms län!


Vid länsgränsen stannar jag alltid bara för att. Vädret var perfekt med ungefär 20 grader och småmulet, vilket naturligtvis gjorde vyn ganska glåmig på bild. Strax därpå passerade jag Tullgarns slott och kunde under den sista milen till Vagnhärad hålla ungefär 35 blås i snitt.

Efter en liten abrovink på något som jag tror var gamla landsvägen mellan Vagnhärad och Västerljung – men som nu bara är två hjulspår – rullade jag inte alltför trött upp till torpet och de väntande föräldrarna, strax före klockan sex. Trippmätaren visade 83 kilometer.

Sörmländsk idyll


Jag hade räknat med att kunna hålla uppåt 25 km/t i snitt, vilket jag antagligen hade klarat om det inte vore för oskyltningen ut från stan och den bitvis överjävliga motvinden. Men en hel del berodde också på däcken, och naturligtvis mig själv. Hur som helst var jag nu i betydligt bättre skick än de andra gånger jag cyklat hit.

Midsommarfirandet blev enkelt och trevligt, med bara jag, morsan och farsan. Middag mitt på tunet fick det bli.

Farsan är uppkopplad


Solen tittade fram och det hade inte kunnat bli så mycket bättre!

Morsan simultangrillar (notera fästingsäker strumpföring)


Varje gång jag är här funderar jag på platsens historia, inklusive torpets. Det dräller av bronsåldersgravar och runstenar i närheten, och hela stället känns som att det måste ha anammats och gillats av alla som satt sin fot här. Landskapet är fantastiskt helt enkelt.

Sverige


Efter sill, nubbar och kotletter kunde jag inte låta bli att gå ner i åkerslänten och föreviga solnedgången. Sen sov jag som en stock i 10 timmar under tystnad och med en svag bris som letade sig in förbi myggnätet och det öppna fönstret.

---------------------

Äventyr måste inte innehålla svåra strapatser och näst intill oöverstigliga prestationer. Det kan räcka gott att bara ta sig lite längre än man brukar och anstränga sig precis lagom mycket för att kunna känna sig nöjd. Visst är jag imponerad av deltagarna i Vätternrundan, oavsett hur lång tid de tar på sig för att fullfölja loppet. Jag skulle dock aldrig drömma om att deltaga. Jag tävlar hellre mot mig själv, i min takt och med mina mål.

Postat 2013-06-23 00:36 | Permalink | Kommentarer (15) | Kommentera

Transport, rekreation, motion och meditation på samma gång

En del anser att cykling är en livsstil, medan andra bara ser det som ett nödvändigt ont för att transportera sig från A till B när ingenting annat funkar som det är tänkt. Själv vill jag nog lägga mig mellan dessa ytterligheter. Jag har nu under min tredje vecka med nyinköpt velociped avverkat ungefär 55 mil, helt utan att egentligen behöva det. Varje tur – som företagits i stort sett varje kväll – har handlat om att bara komma ut och röra på mig, samt för att till fullo ta tillvara på sommaren när dagarna ägnas åt arbete.

Härom dagen träffade jag en gammal vän som jag inte sett på kanske tio år. Han har också köpt sig en ny cykel, kanske delvis inspirerad av mina ständiga utflyktsredogörelser på Facebook, men det vet jag inte säkert. I alla fall tog vi en liten repa runt Brunnsviken och snackade skit under makligt tempo. Jag hade ont i ändalykten och han ont i ena knät efter att i iver ha gått ut lite för hårt i skogen några dagar tidigare.

Kvällssol i Bergshamra


Att fara fram utan egentligt mål är underbart. Hjulen rullar tyst och lätt under en och med en bra cykel kan man anpassa tempot precis hur man vill när underlaget och humöret varierar. Lustigt nog brukar det innebära att jag cyklar långsamt på asfalt och så snabbt jag bara vågar i skogen och på grusvägar.

Jag har gjort det till rutin att sticka ut vid halv åtta-snåret och vara borta i minst en timme, oavsett väder eller om jag är trött eller inte. Ibland innebär det att man ställs inför oväntade omständigheter.

Oväder över Huvudsta sett från Johannesfred


Just den här gången kom jag inte mer än två kilometer innan en av de vackraste himlar jag någonsin sett tornade upp sig. Den nya men oanvända Tvärbanestationen blev mitt skydd från det oundvikliga skyfallet någon minut senare och där satt jag på bänken och bara glodde i ungefär en halvtimme. Väl spenderad tid måste jag säga.

Turen blev kort men när solen tittade fram sken jag lika mycket som den.

Dubbel regnbåge över Lillsjön


På cykelsadeln är man alltid lite närmare naturen och elementen. Det finns ingen barriär mellan cyklisten och omgivningarna, samtidigt som man till skillnad från fotgängaren kan förflytta sig miltals på några timmar utan större bekymmer.

Bekymmer förekommer dock och som jag redan nämnt är ändalykten ett av dem. Min sadel är gjord för aktiv och hård skogsåkning, vilket jag i och för sig gärna pysslar med. Men sådan upptar kanske en fjärdedel eller mindre av turerna. Detta har inneburit problem med ”balltapp” och annat otrevligt, så jag måste köpa en ny sadel. Det lutar åt en riktigt fin, fransk lädersadel.

Gilles Berthoud – Aravis


Knallhårda lädersadlar brukar hyllas av långdistanscyklister för att de formar sig efter aktern och kräver ett minimum av ytterligare dämpning i form av cykelbyxor. Jag har kikat en del på klassiska Brooks, men Berthoud verkar trevligare och modernare i sin design. Inte retro på något sätt egentligen, förutom att materialet är halvcentimetertjockt läder. Men smakar det så kostar det förstås, precis som med kameror.

Än så länge håller jag mig mestadels till min lilla Sony RX100 som inte tar någon plats och som oftast ger tillräcklig bildkvalitet. Den är lätt att dra fram och väcker ingen uppmärksamhet.

Efter festen


Samtidigt är det precis som med cyklar och sadlar; jag suktar efter perfektion och är inte riktigt nöjd. Så ibland tar jag dunderklumpen. Det brukar jag få ångra eftersom 1,5 kilo extra i ryggan inte är ett dugg kul. Särskilt inte när man bara tar en eller två bilder under en tur på några timmar.

Ögongodis på Liljeholmskajen


Det är dock svårt att låta bli att tycka att Nikon D700 med sin tio gånger större sensor ger trevligare möjligheter till efterbehandling av bilderna med påföljande resultat, än den nästan fem år nyare RX100. Faktiskt har jag tappat en hel del allmän fotoglädje och entusiasm av att använda kompaktkameran. Det blir mest bara dokumentation, som förstås kan vara trevligt på helt andra plan än det jag egentligen vill pyssla med.

Till stor del kan jag dock direkt säga att det uteblivna fotograferandet har vägts upp av cyklingen. Jag går i regel in för mina intressen fullt ut, ett och ett åt gången. Ett tag var det skidåkning, sen elgitarr, vidare till foto och nu cykel.

----------------------

Får jag tag i en sadel som fungerar så är mitt mål att cykla fyra mil per kväll. Det är lagom för att inte slita ut sig och samtidigt komma en bit hemifrån och se sig om i okända omgivningar. Det seriösa fotandet får jag ta upp igen när tillverkarna tagit sig i kragen och släppt en kamera som jag vill ha.

Postat 2013-06-16 01:51 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

På landet mitt i staden

Vid tretiden hade den värsta åskan dragit bort, ut över Östersjön verkade det som, och en titt på några olika väderprognossidor ingav hopp om fortsatt uppehåll. Efter en del velande kring klädval, väskval och kameraval blev det en säker lösning med medhavt "regnskynke" samt kompaktkamera, två mackor och en extra flaska med vatten.
Egentligen hade jag velat ta klumpkameran med ett nytt objektiv jag köpte härom dagen. Men jag visste att det då förmodligen inte hade blivit något fotograferat alls. Det är därför inte utan att jag undrar varför i helsike jag köpte objektivet alls. Jag gillar ju inte kameran det är ämnat för.

Nästa velighet var valet av rutt. Jag brukar bara sticka iväg i någon godtycklig riktning och se vart det bär, men den här gången stannade jag upp en smula och tänkte på riktigt. Jag ville ut på landet. Bort från vägbruset som ständigt tränger sig på i min lägenhet och överallt där jag vanligen rör mig. Det som förpestar varje sekund av min tillvaro utan att jag egentligen tänker på det. Så jag tittade på kartan och bestämde att Stenhamra på Färingsö var ett bra mål. Om det sen dök upp något kul på vägen kunde detta alltid förhandlas.

----------------------

För att komma ut på landet från Stockholm krävs i de flesta riktningar en avsevärd sträcka från innerstan. Västerut räcker det dock att fara över Nockebybron och sedan vidare till Lovön. Jag fortsatte som sagt till Färingsö eller Svartsjölandet som det också kallas.

Ekängen


Strax efter Lullehovsbron svängde jag av till vänster in på en grusväg och hittade vad jag sökte. Det totala lugnet och tystnaden. Lärkan i skyn, prasslande löv och krasande grus under däcken. Att vädret nu var strålande gjorde inte saken ett dugg sämre.

I brist på karta fick jag använda mobiltelefonens extremt usla kart-app. Jag antar att den baseras på Google Earth och därför ser man inte vad som är grusväg och landsväg ens. Det gick dock bra ändå.

Efter att ha lämnat Stenhamra med gott om ork i benen (trodde jag då) fick det bli en liten omväg runt Svartsjöviken också.

Tre mil från stan


Cykeln är verkligen inte gjord för landsvägskörning och jag har känt tendenser till domnade händer; troligen på grund av vibrationerna från däcken i kombination med det breda styret. Ändå är det betydligt bekvämare än med min förra cykel och de större 29-tumshjulen gör att rullmotståndet är förvånansvärt lågt.

Ungefär här blev jag också varse varför cykling på landsväg är helt livsfarligt. Bilister beter sig nämligen ofta som regelrätta idioter och kör om en med en halvmeters marginal i 70-90 km/t. En av dessa fick ett långfinger i backspegeln som tack, men jag antar att det var avsiktligt. För att liksom visa att cyklister inte har på vägen att göra. Men var ska man ta vägen när det inte finns cykelbana? Fan vet.

På vägen mötte jag en mängd räsercyklister med betydligt lämpligare utrustning. Å andra sidan verkade de inte det minsta intresserade av omgivningarna, utan bara av att cykla fort som fan. Säkert ganska spännande, men jag antar att de är dessa trikåbeklädda herrar (och en och annan dam) som retar gallfeber på bilister, då de gärna kör i klunga och tar upp halva vägbanan.

Nåja, omgivningarna var det inget fel på i alla fall!

Svartsjöviken


Ett tiominutersstopp vid slottet för att äta en av de två smörgåsarna fick det bli, och sedan den slingriga landsvägen tillbaka mot stora vägen. Och det var nu jag insåg att det skulle bli jobbigare än beräknat. Inte för att jag var trött, utan för att ändalykten plötsligt sade ifrån.

Det jävliga med cykelsadlar är att man inte vet om de är bekväma eller inte förrän efter flera timmar. Och då kan man vara en bra bit hemifrån. Jag hade nu inte mer än ungefär 2,5 mil kvar, men jag förstår inte riktigt hur folk som kör långa rundor på 10-20 mil bär sig åt. Eller ännu värre; Vätternrundan.

Sakta kände jag hur den extremt obehagliga och välbekanta smärtan trängde sig på när "apparaten" successivt domnade bort. Jag stannade flertalet gånger och justerade sadeln, men det blev bara värre.

Delrutt på Färingsö


En snabb man susade förbi mig i minst min dubbla fart innan en korsning, och när han stannade till och tog en Snickers tänkte jag att nog fan är det bättre att bli av med skiten så fort som möjligt, så jag brände på. Och han hann faktiskt inte ifatt mig förrän efter en mil! Sen höll jag mig framför honom ända till Drottningholm, men då jädrar var all must borta ur mina ben och underredet mådde inte alls bra.

---------------------

Nu kanske en och annan av er som läser är just såna där snabba herrar, eller damer, och ler lite i mjugg. Men betänk att jag som sedan tidigare helt otränad nu cyklat 40 mil på två veckor och att dagens tur var 6 mil. Detta på en cykel gjord för skogen och dessutom med däck som inte lämpar sig för slät väg.
Nu återstår bara att lyckas fixa sadeln, för fortfarande många timmar efter turen känns det inte bra alls.

--------------------

Men vad var det för objektiv jag köpte? Jo, ett Zeiss 50/1,4 Planar. En gammal favorit i repris! Oavsett om jag avskyr kameran så känns det som ett framtidssäkert köp eftersom det kommer funka klockrent på en framtida spegellös kamera med stor sensor.

Till dess bjuder jag på en skrotbild med gluggen ifråga.

Albano


Vi ses snart igen!

Postat 2013-06-09 22:43 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera
1 2 Nästa