Återkommet fotosug och ett efterlängtat paket

Sommaren rasar och ingenting har handlat om fotografering på bra länge. Det kan inte bero på annat än hela huvudet och kroppen är fulla av cykelcykelcykelcykel. Milen går och det blir bara roligare hela tiden; särskilt turerna i stökigare terräng som jag knappast ännu behärskar. Ett hjälpmedel för detta anlände härom dagen, men det tar vi i slutet av inlägget.

Idag var det lite kvavt, tyst och perfekt fotoväder, så för första gången på evigheter gav jag mig ut just för att fotografera. Naturligtvis på cykeln då, för SL-kortet har jag inte fyllt på sen semestern började. Det blev – som vanligt – av en ren händelse att jag hamnade söder om vår vackra huvudstad, men i ett mindre vackert område.

Läsförståelseproblem (nu igen)

Att bara lägga sitt skräp på marken är ju enklast, eller hur? Man ser det dagligen när i övrigt ordentliga rökare tror att deras fimpar kommer att sluta existera i samma sekund som de släpps från handen till marken. Eller varför inte de hundägare som tror att bajset försvinner om de tittar bort när deras älsklingar gör sina behov mitt på gatan.
Det här exemplet är lite värre och förmodligen mycket välmedvetet. Man skiter helt enkelt i samhället och orkar inte göra rätt för sig, eller så anser man sig inte ha möjlighet till det.

Ironiskt nog gillar jag att fotografera dylikt förfall, och så länge det sker på ruttna platser så orkar jag inte bry mig längre.

Att jag ens fick upp kameran är ett intressantare kapitel. Att stanna och ta av sig ryggsäcken för att fiska fram kameran finns inte på kartan. Då blir det inget fotograferat, vet jag efter lång erfarenhet. Därför är det nu kompaktkamera som gäller, som jag har i en minimal väska som sitter direkt på styret.

Lättåtkomligt

Den funkar faktiskt i riktigt brötig terräng också; tro't eller ej! Det här är det bästa cykelsubstitut jag kan finna för att som vid promenader ha kameran om halsen. Bara att stanna och fota, utan krångel som gör att man annars låter bli.

Rostkonst

Som sagt så vaknade plötsligt fotoblicken igen. Inte helt välkalibrerad, men fungerande. I Västberga och Östberga hittade jag de sedvanliga motiven som jag gillar. Tänk att en galvaniserad plåtvägg kan bli så vacker efter några årtionden, när zinket som offeranod inte längre kan skydda järnet.

Jag försöker numera komponera så tajt jag vågar. Tyvärr måste man ofta ändå ha ganska mycket beskärningsmarginal eftersom kompaktkameran med sin skärm som enda hjälpmedel är helt värdelös för att få det rätt redan i kameran. Dels går den inte att hålla helt still, och dels ser man helt enkelt inte ett jota i bildens skuggor när det omgivande ljuset är påtagligt. Särskilt inte om man tvingas hålla kameran i lägre eller högre höjd än ögonen av perspektivmässiga skäl.

Kedjor och spännband

Den främre baksidan av lastbilsflak hyser ofta väldigt trevliga motiv i form av stroppar, kedjor, remmar, verktyg och annat. Problemet är att det brukar vara helt omöjligt att stå i en bra vinkel för att fånga dem rakt på, om man inte ska kliva upp på flaket. Så man får göra sitt bästa och sen beskära och räta upp linjerna.

Nu hade jag kommit till Slakthusområdet som är en gammal favorit. Det är ett av de ytterst få industriområden som fortfarande är i bruk där gemene man ändå kan flanera runt. Eller varför inte cykla runt.

Spanande ventilationsrör

De två högra rören ser ut att stå på helspänn, letandes med blicken efter någon okänd fara, medan det tredje och sista i blindo undrar hur det går där framme.

Lite längre bak i leden står soldaterna fortfarande räddhågset i givakt mot väggen i väntan på order från fronten. Hur ska det gå? Tyst! Rör er inte!

Samlad trupp

Det finns mindre uppmärksamma rör också. Såna där som bara lägger sig på varandra och väntar på att någon ska gräva ner dem i den svala marken. Där är det i alla fall inte så varmt att man bågnar, och så slipper man sina kamraters vikt över sig.

I väntan på räddningen

Jag gillar att försöka se mänskliga eller djuriska gestalter i de mest döda av motiv. Ett par rader text kan helt förändra bildens innehåll, och det är ganska trevligt att se på motiven på det sättet redan innan man tar bilden.

Det var den turen det. Men vänta! Det hade ju kommit ett paket också, eller? Jovisst; precis som jag skrev i förra inlägget hade jag beställt en teleskopisk sadelstolpe till cykeln. Den anlände och monterades, med påföljande mycket stor förtjusning när den provades.

Sänkstolpe med lädersadel

Vitsen med en sån här manick är nog ganska svår att förstå för den som inte cyklat i rejält knölig terräng. Det råkar nämligen vara så, att när man kör i branta nedförslöpor så måste man flytta sin tyngdpunkt bakåt, för att inte flyga över styret när det kommer lite hinder i vägen. Med en sån här sadelstolpe kan man i farten sänka sadeln 10 cm, och vips så förvandlas cykeln till en helt annan. Plötsligt är hela överkroppen fri att röra sig i sidled, samt att man kan hänga ut arslet långt över bakhjulet utan att få sadeln i magen.

Det kan tyckas som något man kan överlåta till cyklister som kör i väldigt extrem terräng, men faktum är att det är den bästa uppgradering jag kan tänka mig för en cykel som används ordentligt i nästan vilken skog som helst. Istället för att stanna och ändra sadelhöjden stup i kvarten trycker man bara på reglaget på styret. Suveränt!

---------------

Förresten väntar jag på ett till paket av större modell, men det tar vi när det kommer. Fortsatt trevlig sommar på er, och var inte rädda för att ta en rejäl paus i fotograferandet. Intresset kommer alltid tillbaka om det är äkta.

Jag är inte död, jag cyklar

Sen jag på nytt fick upp ögonen för cykling efter att ha köpt mig en ny velociped, har fotograferingen totalt legat nere. I alla fall den av seriös karaktär och det har istället på sin höjd handlat om dokumentation. Ett tag sörjde jag detta; att den ena hobbyn plötsligt inte ger utrymme för den andra. Men nu känns det istället som att jag behövde en paus från fotandet. Jag hade "gått in i väggen" och det krävdes mental tvång för att få till bilder som jag själv var nöjd med. Så det var helt rätt att avbryta och göra något annat.

Ny cykel, nya underlag. En gammal kompis undrade om vi inte skulle köra en tur kring Hellas i Nacka där många MTB-entusiaster håller till. Han åkte före med bil eftersom jag var alltför morgontrött, men jag cyklade efter de 15 kilometrarna och vi möttes i skogen efter att han till sist hittat rätt från en tidigare vilseåkning.

Skjutbanan i Snörom

Just där vi möttes hittade jag ett mycket trevligt motiv som knyter an till mitt arbete. En gammal fin Atlas Copco-kompressor mot en matchande bakgrund kan man ju inte låta bli att fota!

Vi började med "Area 51" för att sen köra en bit på Blå spåret. För mig som sedan tidigare är van vid snälla stigar var detta som att öppna en dörr till en helt ny värld. Helvete vad svårt det var. Rötter, bråkiga stenar, upp, ner, upp, ner hela tiden.
Kompisen har en fulldämpad så kallad "AM-cykel" (AM står för all mountain) som förmodligen rullar ganska bekvämt i den miljön, medan min hardtail (ingen fjädring bak) med kort slaglängd fram fick tänderna att skallra, nacken att värka och varje muskel i kroppen arbeta. Men kul var det!

Jag tog inga vettiga bilder under turen, så nedanstående posering visar INTE hur knöligt underlaget senare var.

Area 51 i Hellas

När vi var klara och nere vid bilen var jag som ett utropstecken (!). Det som först hade tett sig omöjligt gick tydligen att betvinga, och för att hålla samma tempo som kompisen fick jag jobba hårt. Plötsligt fattade jag att det jag tidigare cyklat inte har ett jota med "mountainbike" att göra. Jag hade bara fegat runt på enkla stigar och aldrig utmanat mig själv.

En sak som hjälpte mig var att jag en bit in i rajden bestämde mig för att släppa ut stora mängder luft ur däcken. Tidigare hade jag skeptiskt på diverse forum läst att det var så man skulle göra, och det hjälpte väldigt mycket. Med lågt tryck kan man rulla över rötterna istället för att studsa över dem.

Kontrollmätning lite senare när jag köpt en manometer (bästa köpet nånsin!) visade sanningen. 1,3 bar fram!

Lågt tryck är nyckeln till komfort och fart i skogen

Nu hade jag fått blodad tand och under en vistelse i mina föräldrars hus rekade jag ut en MTB-bana i den närbelägna skogen, som innehöll en hel del bökigheter men samtidigt mycket flow. Jag övade den dag efter dag och blev bättre och bättre.

Smedslätten runt på 6 kilometer

Jag bestämde mig för att fimpa plattformspedalerna med SPD på ena sidan och köra ren SPD. En sådan pedal blir mycket mindre och tar inte i marken lika lätt där terrängen är svår. Samtidigt bytte jag styrstammen från 100 mm till 60 mm för att få mer upprätt körställning och mer kontroll vid knixigt underlag.

Om mina kära föräldrar läser detta (det är deras matta) så kan jag intyga att cykeln var nytvättad vid fototillfället;-)

Matsalsposering

För att snabbt flika in något annat viktigt så hatar jag att bo i lägenhet. Att husera i en villa är underbart och jag spenderade kvällen efter pedal- och styrstamsbytet på altanen. Det var lite kallt, men tyst och fridfullt.

Utomhusnatt

Lite senare samma vecka (tror jag eftersom jag helt tappat bort tiden under semestern) träffade jag samma kompis igen och vi körde Fornstigen på Lovö. Något lättare terräng än blå spåret i Hellas, men fortfarande utmanande. Även här såg det ut som att min vän hade det enormt mycket lättare utför, medan jag hade det lättare uppför och på plan mark. Kikar vi på hur cyklarna ser ut så kanske det inte är så konstigt.

All mountain versus Hardtail – min till höger

Jag provade hans cykel på platten och insåg att den geometrin inte är något för mig. Inte just då i alla fall. Men å andra sidan; vore det inte rätt smutt med lite längre fjädringsväg?

Här, en annan dag,  hittade jag på egen hand en stig i Nacka som var så överjävligt svår att jag fick leda cykeln nästan hela tiden. På bilden ligger inte cykeln på marken. Den står upp.

Totalbröt

Tankarna om en annan cykel började gnaga i huvudet. Under tiden besökte jag min bror.

Skumtätning av egenmonterad dörr

Han har tillsammans med sin fru ett väldigt trevligt, enkelt litet hus. Jag är ganska avundsjuk måste jag säga. Tänk att få göra precis som man vill med sin boning, och som här mura igen garageporten för att få ett inredningsbart rum i källaren. Tänk att slippa oväsendet från trafiklederna nära innerstan.

Tänk att ha en liten tomt där man kan ställa upp sin trasiga bil! ;-)

Återupplivningsförsök

Bil behöver man nog nämligen om bostaden inte ska vara allför dyr. Här ser vi farsan förbereda kylarvätskepåfyllning i volvon som läcker av okänd anledning.

Har man ingen bil har man emellertid råd med annat istället. Jag kom på att det långt nere i ett skåp, i en väska, fanns ett teleobjektiv av fin kaliber som jag knappt använt. Ett objektiv som jag sedan första dagen inte haft något intresse av att använda, trots att det är makalöst bra. Så jag bestämde mig för att byta det mot en till cykel.

Nikkor 70-200/2,8 VR II

Fint objektiv va? Det har lång fjädringsväg och tåliga fälgar, samt helt annan geometri än min andra cykel. Ääääeeeh, än mitt andra objektiv menar  jag!

Medan telet är på väg till Göteborg är cykeln på väg från Tyskland. Ni vet säkert sen tidigare att jag gillar Tyskland, och bekräftelsen blev fullständig när bike-discount.de lyckades med konststycket att skicka cykeln inom en dag från beställning. Leveranstiden är beräknad till tio dagar.

----------------

Nu sitter jag åter i föräldrarnas hus och allt är lugnt och stilla. Lädersadeln börjar forma sig efter häcken och imorgon kommer UPS förbi med en snabbsänkbar sadelstolpe. Livet leker, fast det är lite ensamt förstås. Men man kunde verkligen haft det värre.
Nästan tre veckors semester återstår och jag ska inte göra något annat än att ta det lugnt och cykla.

Fridens!