Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Ett och annat om allt och inget – Med cykel till vardags och annorstädes

Semestern är slut men sommaren långt ifrån detsamma. Med återgången till arbetet försvinner dock fritiden fort för en som jag, som är morgontrött till tusen och därför inte kommer hem förrän tidigast vid middagstid. Om jag inte redan varit lite trött på fotografering så har den bristande orken inte direkt hjälpt mig åt rätt håll med anledning av detta. Det jag ägnar mig åt mest är fortfarande att cykla.

Det kanske låter konstigt. Hur orkar man cykla om man inte orkar fotografera? Jo, se, för mig är fysisk ansträngning inte något att bråka om. Det är bara att låta kroppen jobba, och oftast får huvudet vila samtidigt. Att fotografera är mycket, mycket mer krävande än att cykla om resultatet av respektive aktivitet ska bli något att hänga i granen.

---------------------

Låt oss börja någon vecka tillbaka i tiden. MTB-cyklingen börjar falla på plats och jag har försökt köra Fornstigen på Lovön i Stockholm så ofta jag orkar. Den är 18 kilometer lång och ”lätt” för den som kan, men har en del svåra partier för oss nybörjare. Det finns inte en chans att cykla hela utan att stiga av och leda cykeln över vissa partier, om man inte har skaplig erfarenhet, mod, balans och benstyrka. Där är jag inte ännu, men det går framåt varje gång och hinder som i början tycktes omöjliga betvingas nu med ett leende.

Ibland kan man få sällskap av nån kompis, men oftast kör jag ensam. Vad som dock är säkert är att min gamle vän Jimmy och hans fru Annika alltid bor ett par meter från stigsträckningen, och där har jag nu stannat några gånger och snackat skit.

Astrid, Annika och Anders (vad hunden heter har jag tyvärr glömt!)


Den här gången följde den alltid lika entusiastiske Anders med, som också är gammal bekant till Jimmy och Annika. Oftast får kameran stanna i väskan trots sin litenhet, men jag kände att det var läge att dokumentera lite för en gångs skull.

Jimmy


Den här mannen är något så ovanligt som en IT-tekniker som blivit heltidsbonde. Jag är lite avundsjuk faktiskt! Och så måste jag göra reklam för hans Android-app Jordbrukskartan, som går ut på att med GPS-teknik få överskådlighet och kontroll över ogräs i grödan: http://www.atl.nu/teknik/h-ll-koll-med-jimmys-app

Det ni ser i nedre vänsterhörn av bilden är det synnerligen bastanda bakhjulet hos Anders cykel. En så kallad ”AM-cykel”, där prefixet står för ”all mountain”. En sån har oftast fjädring både fram och bak med lång slaglängd, samt en flack gaffelvinkel (ca 65-69°) som gör den stabil och snabb i utförslöpor. Här nedan ser vi hela spektaklet i all sin prakt när vi tvättade cyklarna hos mina föräldrar efter turen.

Tvättstolle


Men vänta! Det är något vi har missat. Jag har ju också en AM-cykel som jag inte visat än. Det jag kör på till vardags är en Specialized Stumpjumper 29-tummare, men mitt i semestern fick jag för mig att byta ett Nikkor 70-200/2,8 VR II mot en till cykel. Det har jag nog nämnt, men nu är det dags för resultatet av bytet.

Balkonguppackning


Värdeskillnaden mellan det begagnade objektivet och den nya cykeln från Tyskland var ungefär 100:-. Det ger ett visst perspektiv på hur blind man kan bli när man är förhäxad av bra bildkvalitet, för den cykelkvalla man får för tretton lax är inte alls dum. Finfina komponenter rakt igenom och motsvarande utrustad cykel hade nog kostat tjugo i svensk butik.

Radon Slide 140 7.0


Det var denna apparat jag framförde på den aktuella turen. Ska jag beskriva skillnaden mot den andra cykeln som är stel bak, har större hjul, är lättare och har kortare fjädringsväg fram, så är det nog som att jämföra en traktor mot en sportbil. Trots att jag varken kört traktor eller sportbil. Traktorn klarar vad som helst, men du måste vara stark. Sportbi... eh, -cykeln är lätt och fin och kräver snarare bra teknik än hög muskelstyrka. Båda är ungefär lika roliga, men på helt olika sätt.

--------------------

Nå! Vidare till nästa äventyr. Den här gången med kompisen Kalle och en söndagstur som blev lite jobbigare än beräknat. Vi tog pendeln till Västerhaninge och strävade österut på den vackra men ur cykelsynpunkt hemska väg 227 mot Dalarö. Smal, hög trafik, ingen vägren och påfallande många bilister som inte fattar att man bör hålla minst en meters avstånd vid omkörning av cyklister.

Längst ute vid Styvnäset, efter en väldigt trevlig grusvägssträcka, badade vi i havet. Det var kallt som fan men värt varenda huttring.

Styvnäset – Rätt cykel på rätt plats


Som ni ser tog jag Stumpjumpern den här gången. Den funkar riktigt, riktigt bra på grusväg och även asfalt. Vad som sen komma skulle, visste vi dock inte då. Min kamera fick för sig att dö, så jag får komplettera med en av Kalles fina mobilbilder också.

Intet ont anande – Foto: Carl Hirsch


Ja, såhär glad och lite skitnödig kan man se ut när humöret är på topp! Strax innan vi kom till badplatsen erfor vi att cyklism inte är populärt ens ute på landet. En tvär dam (vars mark vi cyklat över) förkunnade att man minsann inte fick cykla i naturreservatet, och våra avfärdanden av detta hjälpte nog inte hennes förståelse. För man får faktiskt cykla i reservat, om man gör det på befintliga stigar och inte bökar upp marken onödigt mycket. Och den ”traktorväg” som kartan vittnade om, var inte annat än en stig, visade det sig.

”Traktorväg”


Såhär såg det ut under någon kilometer. Det blev mer leda cykeln än cykla, men med fin natur att beskåda. Efter detta vidtog finfin grusväg till Tyresö – efter att vi attackbadat ännu en gång när stigen var slut – där vi tog en välbehövlig mackpaus vid kyrkan och kikade på kartan. Vidare sen förbi Älta och diagonalt genom de södra förorterna tillbaka till Bromma för mig, och till Huvudsta för Kalle.

Vattenpåfyllning vid Skogskyrkogården – Foto: Carl Hirsch


Jag tror att vi var rätt överens om att det blev en helt lagom tur. Väldigt mångsidig cykling och om vi bortser från väg 227, arga damen och ”traktorvägen” så kan jag varmt rekommendera något liknande för vem som helst som gillar fin natur. Kalles GPS och min cykeldator visade nånstans kring 6-7 mil totalt.

GPS-trace


Hmmm, vad har jag mer att visa? Det är väl lika bra att ta allt på en gång, med tanke på hur sällan jag bloggar numera! Första punkan kanske?

Punka i Sumpan


Jag brukar ha med mig en extra slang, men valde att laga med lapp. En liiiiiten men ack så vass glasbit besegrade det lätta och tunna däcket, men gav också ett minimalt hål som var lätt att laga. 10 minuter senare var jag på väg hem och trycket håller än, en vecka senare.

Här ser ni förresten undersidan av den fina lädersadeln jag i försomras köpte från Gilles Berthoud i Frankrike. Den har nu på allvar börjat forma sig efter min ändalykt och känns bättre än alla andra sadlar jag provat. Men det så tog det också ungefär 150 mil av insittning och den kan nog behöva lika mycket till innan den är perfekt.

---------------------

När arbetet väl börjat på allvar måste man göra något kul på fritiden, i den mån man orkar, som tidigare nämnts. Är Fornstigen för avlägsen så kan man ta sin AM-cykel till en tom parkeringsplats i Ulvsunda och öva på att cykla på bakhjulet. Heja! Och så kan man råka ha med sig kompaktkameran och i det infunna lugnet faktiskt få tillbaka fotoglädjen.

Finsk huggorm – Aldrig hittills hittad levande


Galvaniserad solnedgång


Det gick väl sådär med övningarna. Små, små framsteg görs förstås, men den handledsvärk som – efter att ha cyklat 5-10 meter på bakslangen och tvingats bakbromsa för att inte slå över och därmed hårt kört framhjulet i asfalten – uppstår efter hundratalet upprepningar, är knappt värt det. Men knappt är ju bättre än inget, eller hur?

Fika vid Lillsjön i solens sista strålar väger lyckligtvis upp vad skit som helst.

Tüsk lågprisingenjörskonst


Oj, nu börjar det bli riktigt långt här. Vi avslutar med en bild från igår, då jag tog en nätt 5-milatur genom de södra förorterna för att reka trevliga bostadsområden som hyser hus som jag kan tänka mig att ha råd med. Svedmyra såg väldigt fint ut måste jag säga, men jag stannade inte länge utan for ut på grusvägarna i Nackareservatet.

I närheten av Erstavik


Den breda, jämna grusvägen med sina stenstolpar torde säga att detta var gamla landsvägen från Älta till Fisksätra. Nu är biltrafik förbjuden för obehöriga, vilket gör den supertrevlig för cykling. Se upp med hästar bara! Plinga i god tid och ta det lugnt så att de inte blir rädda.

Nu är jag färdig, utan slutkläm! Vi ses snart igen, och cykla försiktigt!

Postat 2013-08-27 00:05 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Himmel och helvete i Södermanland

Under denna min sista semestervecka bestämde jag mig för att göra en lite längre utflykt på cykel. Det fick bli den vanliga turen ner till Västerljung i Södermanland, med blott en liten ändring i ruttens första del eftersom det förra gången var halvt omöjligt att hitta genom Flemingsberg. Jag förberedde mig ungefär lika slarvigt som vanligt. Men vad värre var, så tittade jag inte på väderprognosen tillräckligt noga.

Temperaturen var optimal och solen sken. Den första biten till Vårby och Fittja gick bra men rätt så långsamt eftersom skyltningen är i stort sett obefintlig, och att hela tiden behöva plocka fram kartan och kika sinkar en något enormt. Efter en del irrande i Alby hittade jag fram till väg 258 som går till Tumba, och därifrån hittar jag.
Redan här började jag dock bli trött, på grund av vädret. Det blåste nämligen en konstant motvind på kanske 5 m/s. Det låter inte så mycket, men betänk att det är 18 km/t. Då jag tänkte hålla 20 km/t i snitt så innebar det att jag fick cykla i luftmotstånd motsvarande 38 km/t. Detta är INTE kul med en skogscykel kan jag meddela!


Efter färjan över till Mörkö var jag lite piggare, men det höll sig inte länge. Här öppnar sig nämligen det vackra jordbrukslandskapet och träden lyser med sin frånvaro. Ni kan säkert gissa vad det innebar för motvinden. Just det; den förvärrades betänkligt. Jag svor och växlade ner. På platten gick det omöjligen att hålla mer än 20 km/t och i uppförbackarna övervägde jag gång på gång att ge upp och ringa farsan som erbjudit sig att komma och möta mig.

Motvinden ökade och det fanns inte chans att bry sig om att det var vackert. Bara kämpa på och bita ihop. Med hög kadens (alltså många trampvarv per minut) klarade jag knäna bra och nådde till slut bron över till fastlandet, där jag intog en macka och funderade lite.

Hammarlund


Här passade jag också på att ta den första bilden, för det var jag mindre sugen på under det att jag kämpade i motvinden. Efter smörgåsen var det bara 2-3 mil kvar, så jag fortsatte med relativt gott mod men glömde helt att gamla E4 fram till Vagnhärad bjuder på en rad helvetesbackar. Naturligtvis ökade motvinden ännu mer och var nu troligen 7 m/s. Alltså 25 km/t.

Helvetesbacke vid länsgränsen


Sista biten gick på ren ilska och jag förbannade att jag inte hade en räsercykel istället. Frågan är hur mycket det hade hjälpt egenligen. Luftmotståndet lär minska en hel del, men jag har å andra sidan ingen lust att sitta ihopvikt som en fällkniv över styret. Rullmotståndet kan man få ner med smalare och hårdare pumpade däck, men då funkar det ju inte på de grusvägar som jag tänkt köra när jag väl var framme.

Jag kom fram exakt klockan 18:00, alltså fyra och en halv timme efter start. Trippmätaren visade 80 kilometer blankt vilket ger en snitthastighet på 18 km/t. Långt över förväntan med tanke på omständigheterna!

Ledighetskomittén


Trött men jävligt nöjd hällde jag i mig en skvätt vin och åt lite nötter innan middagen. Det är alltid så; ju jobbigare något är desto nöjdare blir man efteråt.
Som alltid diskuterade vi politik efter middan och lyckades hålla sams trots tämligen olika åsikter. Sen kom en karta över Skåne fram, dit brorsan och hans fru skulle fara dan efter.

Papper versus iPhone


Själv har jag svårt att förstå hur man kan vilja lita på en telefon för navigeringen, men bror har en annan uppfattning. Det är tydligen rätt vanligt att folk inte är intresserade av översikt; något som jag finner ofattbart. Jaja, vi är alla olika.

Dagen därpå vaknade jag sent efter lång och djup sömn, och hade konstigt nog ingen som helst träningsvärk. Så jag bestämde mig för en liten tur till Gnesta, runt sjön Sillen. Den här gången kikade jag noga på hur vinden skulle bli. Medvind dit och motvind hem var inte optimalt, men det borde gå bra.

Magiskt landskap vid Vårdinge


Medvinden var en fantastisk upplevelse jämfört med gårdagen och jag kunde utan minsta ansträngning hålla 35 km/t på platten och 25 uppför. Nedför backen på väg 57 från Furulund till Gnesta slog jag cykelns fartrekort med 56 km/t. Den vägen är fullständigt livsfarlig med ingen som helst vägren och hård trafik, så jag fann det för gott att försöka köra så fort som möjligt så att jag slapp onödiga omkörningar av hetsiga bilister.

Gnesta är en ganska typisk, svensk småstad med fina gamla hus, järnvägsstation och sjönära läge. Mycket vackert!

Gnesta centrum med obligatorisk grillkiosk


Magnifikt stationshus


Med tanke på den stundande motvinden på hemvägen blev besöket kort men trevligt. Hemvägen gick på västra sidan av Sillen, längs den mycket vackra väg 224.

Sillen runt


På vägen hittade jag ett hål i berget som visade sig vara Alsgruvan, där man brutit nickel under lång tid.

Alsgruvan

Den oansenliga och trånga ingången har levererat inte mindre än ungefär 1000 ton nickelmalm mellan 1876-1878 för användning i rysk-turkiska kriget, plus några år under första världskriget. För den icke metallurgiskt bevandrade används nickel för att göra stål rostfritt eller åtminstone som på den tiden mindre rostbenäget.

Vid Valla svängde jag av på en mindre grusväg och cykeln kom plötsligt till sin rätt. Tvättbrädorna som uppstår när folk kör onödigt fort hade inte varit ett dugg kul på räser eller ens cyclocross (ett slags räser med grövre däck och lite kralligare ram).
Här ligger många fantastiska gårdar mellan kullar, backar och lundar.

Sörby


Himlen drog ihop sig till regn och jag skyndade lite frusen genom skogen och förbannade en uppförslöpa som aldrig tycktes vilja ta slut. Om du får för dig att cykla Sillen runt så rekommenderar jag faktiskt att stanna på väg 224 ända ut på Studsviksvägen istället.

Hemma på torpet sade cykeldatorn 5 mil och det kändes då som att jag kunnat cykla dubbelt så långt utan problem. Lite bildbehandling i hammocken med en kall folköl fick det bli.

Rast, vila


Någon som kommenterade förra inlägget efterlös lite mer kamerasnack, och utan att gå in på detaljer är jag fortfarande väldigt nöjd med Sony RX100. Dess zoomomfång på motsvarande 28-100 mm i småbildstermer är perfekt för det jag vill fota. Ljusstyrkan är lite kass i den långa änden, men det funkar för det mesta. Skärpa och färger är över all förväntan från en kamera med såpass liten sensor (1 tum, alltså lite mindre än micro four thirds). Faktum är att jag gillar sensorprestanda från kameran bättre än från Olympus OM-D, trots att det är avsevärt brusigare.

Färden ner från Stockholm gjorde jag i måndags, och efter noggrant övervägande bestämde jag mig för att cykla hem redan på onsdagen, då jag skulle få medvind och vettigt väder. Det gjorde jag rätt i och fick mycket riktigt ordentlig medvind hela vägen. Samma sträcka som känts som ett helvete var nu rena paradiset och jag kunde sitta upprätt och betrakta landskapet istället för att huka mig och svära. Några bilder blev det dock inte ändå. Eller kanske just därför.

I Tumba, med ungefär 2-3 mil kvar, kände jag att växlarna inte funkade som de borde. Efter en granskning fann jag en inte helt tillfredsställande syn.

Kedjebrott i Tumba


Lyckligtvis hade jag med mig ett cykelmässigt multiverktyg med kedjebrytare. Vad jag inte visste var att man bör ha med sig några snabblänkar för att foga ihop kedjan. Eftersom jag inte hade det, fick jag knäcka kedjan och foga ihop den med befintliga nitar som förstörs när man knäcker dem. Lyckligtvis höll kedjan ihop ändå ända till Cykloteket i Västberga där jag köpte en ny.

Haverianalys


Lustigt nog var det snabblåset som gått sönder. Detta redan efter 180 mil, och jag antar att det beror på att de moderna växlarna ger en väldigt usel kedjelinje på grund av 10 drev bak och bara två fram.

Nu är jag tillbaka och bor i mina föräldrars hus tills semestern är slut på söndag. Det känns ganska vemodigt måste jag säga, men det är synd att klaga. Det var inte länge sen man jobbade minst 12 timmar om dagen, 6-7 dagar i veckan, året om. Att få glida runt och göra ingenting i fyra veckor är en lyx som är få på denna jord förunnat.

Må så gott till nästa gång! Och glöm inte att det är fantastiskt att cykla!

Postat 2013-08-09 21:05 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera