Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Storleken har störst betydelse

När jag började fotografera för ungefär åtta år sedan hade jag precis som många andra nybörjare en del vanföreställningar om utrustningen. Jag tyckte bland annat att min utmärkta Nikon D50 var för liten. Nu i efterhand och med erfarenhet av vansinniga mängder utrustning som passerat mina händer, samt ett allmänt mognare tänkande, inser jag med viss genans att det nog handlade om att jag ville se proffsig ut. Att det vore coolt och ballt att ha en fet kamera som gav nån slags pondus. Fast det erkände jag aldrig för mig själv, vilket nog var lika bra. Ty längtan och strävan efter förändring tror jag är nyttig, även när målen inte är sådär väldigt genomtänkta.

Idag ser det annorlunda ut. Helt omvänt faktiskt. Jag vill synas så lite det bara går när jag fotograferar, samtidigt som strävan efter bästa möjliga bildkvalitet varit någorlunda konstant hela tiden. Ett slags kontrollbehov förmodligen.
Detta har lett mig till den frustrerande slutsatsen att det inte finns några kameror som passar mig. Tillverkarna har helt snöat in på att proffsigt = gigantiskt, med miljarder av funktioner som varken jag eller de flesta andra behöver. Tills alldeles nyss.

-------------------------------

I väntan på den rätta har som sagt enorma mängder utrustning köpts och sålts. Det har varit en hobby i sig att grotta ner sig i tekniken, parallellt med bildskapandet. Idag fotar jag mest med en kompaktkamera som alltid följer med i väskan eller i jackfickan. Särskilt på mina nästan dagliga cykelturer kommer den väl till pass, som här nedan i Älvsjö.

Svensk arkitektur – Sony RX100


Att jag köpte den kom sig helt enkelt av att jag ruttnade på att vänta och så sakteliga började acceptera tanken på tristare handhavande och enklare bildkvalitet, med vinsten att kameran alltid är med. Så värst mycket mer fotograferande blev det dock inte. Snarare tvärtom. Kompakten är totalt oinspirerande och värdelöst tråkig att använda.

Översjön – Sony RX100


I cykelsadeln har jag oftast fullt upp med att njuta av färden och stannar ytterst sällan. Men när jag väl gör det, kommer Sony RX100 väl till pass och levererar tillräckligt för att jag i alla fall inte ska bli missnöjd.

– Så vad felas dig Martin?

Inte mycket på det materiella planet faktiskt. Jag lever ensamt och enkelt och har därför råd med i stort sett vilken kamerautrustning som helst som jag vill ha. Men vad är det då jag vill ha? Läs vidare, så ska jag berätta.

Stenhamra – Nikon D700 & Zeiss 35/1,4 Distagon


Jag vill ha en kamera som kameror gjordes förr, fast digital. En robust, taktil, mekanisk apparat utan krusiduller, med så stor sensor som det bara går i förhållande till kroppen som huserar den. Med en stor sökare som fungerar bra för manuell fokus, då autofokusobjektiv ofta är plastiga och/eller onödigt stora och fula.

Nikon D700 är inte en sådan kamera. Men, den har i alla fall tillräckligt stor sensor för att kunna ge helt fenomenal bildkvalitet, och med ett magiskt bra objektiv kommer leklusten och fotoinspirationen alltid krypande när man använder den. Till och med tramsiga och meningslösa bilder blir trevliga på något underligt vis.

Fotograffotografi – Nikon D700 & Zeiss 35/1,4 Distagon


Jag vet, jag vet. Kort skärpedjup och påföljande oskarp bakgrund är inget att eftersträva per se. Exemplet ovan är ganska extremt, med en ljusstark trettiofemma som är så bra att det ser ut som mellanformat. Men så väger kamera- och objektivkombinationen 1924 gram också. TVÅ JÄVLA KILO! Det är ju inte klokt eller friskt på något vis, eller hur?

Att bära denna koloss om halsen är ungefär lika dödande för inspirationen som resultatet är inspirerande. Status quo.

Vad jag gillar bäst med Nikon D700 är att man kan använda objektiv från urminnes tider, som – till priser från ett par hundralappar och uppåt – fortfarande är nära state of the art. Ett fint exempel är Nikkor 105/2,5 AI/AI-S som för en femhundring är nästan lika bra som Zeiss 100/2 Makro-Planar för tretton papp.

Höstbär – Nikon D700 & Nikkor 105/2,5 AI-S med försättslins Nikon no.5T


Men där tar det också stopp. Kameran är en koloss, en best, ett monster. Lika mycket som jag älskar bildkvaliteten från den i sammanhanget uråldriga sensorn (2008), avskyr jag dess klumpighet. Därför är det hög tid att söka en ny kamerapartner, och som jag skrev i det inledande stycket har det inte funnits något vettigt alternativ. Inte förrän nu.

REVOLUTION


Herran ske pris! Sony har med sin nya kamera (eller snarare kameror) gjort det som Canon och Nikon valt att försöka skoja bort, förhala och ignorera. Och för detta kommer de att få betala ett högt pris, är jag säker på.

För er oinsatta är Sony α7 och α7R det jag väntat på och trånat efter i åratal. Det är kameror med sensorer i det så kallade småbildsformatet, även kallat ”fullformat” (ofta förkortat ”FF”, eller ”FX” på Nikonspråk), och därmed samma som i Nikon D700. Eller för den delen som filmrutan i de analoga kameror som de flesta var vana vid innan digitalkamerans intåg.

--------------------------

Ni som läst bloggen länge känner mig. Det tog ungefär en halvtimme från att ryktena besannats med suddiga bilder på kamerorna, till att jag drog iväg ett mail till en större handlare om att jag vill förboka en sån kamera. Detta var flera dagar innan Sony själva basunerade ut nyheten, så jag kan förhoppningsvis bli en av de första i landet som lägger vantarna på en α7 eller α7R (jag bokade båda, för säkerhets skull).

I den olidliga väntan som raskt uppstod kunde jag heller inte låta bli att dammsuga nätet efter roliga objektiv, fast jag redan har buntvis som kommer att passa finfint, med lämpig adapter. Så vi rundar av med en illustration över hur inverterat gigantisk fördel spegellösa kameror har över dito med spegel.

Leica 40/2 – Voigtländer 35/1,2 – Zeiss 35/1,4


De två vänstra objektiven är för spegellösa kameror med Leica M-bajonett. Att de är såpass mycket mindre än det högraste beror på att den optiska designen inte behöver vara lika telecentrisk; alltså att utgångspupillen tillåts vara närmare bildupptagningsplanet för att kameran inte har en stor spegel mellan bakersta linsen och sensorn eller filmen.
Voigtländern köpte jag härom dagen och Zeissen är den som använts för bilderna tidigare i inlägget. Zeissen är på alla vis bättre, men vikten och storleken är inte värt det för mig. Det puttenuttiga Leicaobjektivet kommer förmodligen ge en del problem, fast är ändå högintressant tack vare trevlig brännvidd och relativt hög ljusstyrka.

-----------------------------

Alltså: Härliga tider, lysande tider! Den oundvikliga utvecklingen blev till slut verklighet, och det firar jag med en gammal favoritmellanformatbild som avslut. För hur fint ”FF” än är, så kommer det alltid att finnas vassare prylar.

Hasselblad 500 C/M med 80/2,8 Planar

Postat 2013-10-30 22:28 | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

Nedräkning mot noll

Just som höststämningen började infinna sig på riktigt blev det idag plötsligt odrägligt varmt. Uppe på plan tre där jag var på besök för att bolla idéer kring en märklig mekanisk konstruktion visade termometern hela 17°C utanför det tjocka treglasfönstret. Husets klimatanläggning tycktes få oväntad hicka därav, så även inne var det alldeles för varmt. Det blir särskilt påtagligt när man som jag ränner runt till olika avdelningar hela dagarna och sällan sitter still i mer än max en halvtimme i taget, om man bortser från möten.

Vädret föranledde därför en liten promenad efter jobbet, då jag tagit kameran med mig och inte hade något vettigare att göra. Det blir nu mörkt så tidigt att när man som jag ofta är rätt så sen på morgonen måste göra sitt bästa för att få en gnutta ljus när det ges tillfälle. Så det fick bli att sträva upp mot baksidan av den närbelägna kullen. Där i slänten hittade jag ett par vilsekomna vasstrån, som lyste som vore de av eld mot den mörka marken, i det svaga motljuset från den mulna himlen.

Nikon D700 med Zeiss 50/1,4 Planar @ f/4


Vemodet i det att naturen skenbart dör, för att ett halvår senare åter säkert spira, är både deprimerande men samtidigt vackert. Vackert för att det ändå är tryggt. Vi vet att det inte är bestående och vi behöver därför inte ta det på alltför stort allvar.
Hade vi annars kunnat se skönheten i höstfärgerna? Troligen inte. Det vore som att uppskatta de blå läpparna och den vita hyn hos en människa som håller på att gå bort, bara för att det är en förändring från tillståndet dessförinnan.

Hade vi däremot vetat att den döende skulle återuppstå så hade vi nog kunnat uppskatta döden på samma sätt som hösten. En tillfällig död. En vacker död. Slutet på ett förlopp som upprepas i det oändliga. Kanske hade vi då också lättare kunnat se de bra sidorna av de sämre stunderna i livet, om vi låtsats som om de måste vara tillfälliga. Som hösten.

Tyvärr tror jag inte att det går. Men det skadar inte att försöka.

Postat 2013-10-08 22:16 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Hur var det man gjorde nu igen?

Efter en kort visit hos monopolet för utlämning av rusdrycker slank jag förbi musikaffären i dess närhet en sväng. Gitarrer är något av en passion för mig, som i mångt och mycket speglar kameraintresset. Så jag tar alla tillfällen som ges att klämma på fina instrument och skaffa mig inspiration på produktplanet. Precis som i kamerafallet har jag redan allt som krävs, men det är svårt att hålla sig borta ändå.

Nu tänker jag definitivt inte köpa någon gitarr på ett tag, och detta inlägg ska heller inte handla om sådana. Det föll sig emellertid så att jag under kikandet på märket PRS insåg att dess egenskaper handlar om att förena tradition med nytänkande. Och jag insåg raskt att det är just därför de är så extremt bra, men också så extremt tråkiga. Ingen ”själ”, om en produkt nu kan ha en sådan.

En perfekt produkt är en tråkig produkt. Den måste utmana användaren åtminstone lite grand och ha sina egenheter för att bli riktigt bra och kul. Som en Les Paul! En ergonomisk katastrof för högerarmen men vacker som en dag och med ett ljud som gör den svår att ställa ifrån sig. Eller som Carl Zeiss 50/1,4 Planar, om vi hoppar över till kameror.

--------------------

Det var två månader sedan jag sist fotograferade med Heffaklumpen, alltså min Nikon D700. Jag har inte direkt saknat den kan jag säga. Men idag fick den följa med i väskan, tillsammans med nämnda normalobjektiv. Jag promenerade hem från Fridhemsplan till Alvik och kände för första gången på väldigt länge en viss fotografisk inspiration. Äntligen!

Ledsen pappersängel


Jag hade så när glömt bort hur kameran fungerar och var tvungen att fippla i några minuter för att ställa in rätt ISO och inse att jag tagit bort CPU:n i objektivet och att bländarvärdet därför måste ställas med bländarringen.

Nästa steg var att intaga mentalt fotoläge, som innebär att jag börjar granska allt omkring mig med helt andra ögon än vanligt.

Kristinebergsvägen


En tjusig bil blir inte särskilt kul om man fotar den som en produkt. Alla vet ju redan hur den ser ut. Så den fick bli en del av en strikt komposition. Jag är inte helt nöjd eftersom det ser ut som att bilden lutar, trots att den inte gör det. Ögat luras av uppförsbacken.

När jag tittar på dagens bilder i efterhand så tycker jag att de ser väldigt ”tomma” ut, på ett bra sätt. Ödslighet är något jag tycker om, på bild. Och vad kunde väl passa bättre då än att gå förbi gymnasieskolan där jag gick. En vedervärdig plats med en skolgård lika inspirerande och trevlig som botten på en brunn.

Destruktionsplats för framtidshopp


Lyckligtvis har jag inte särskilt många minnen från gymnasietiden. Det är inget man vill minnas, men får jag barn någon gång själv så ska jag göra allt för att de ska få gå i en vettig och trevlig skola.

Nå, det var ju inte sånt vi skulle snacka om. Vid det här laget sökte jag ivrigt efter motiv och allt kändes som vanligt, när jag är ute enkom för att fotografera. Omgivningarna fram till Kristinebergs station är dock inte ett dugg spännande, så det fick bli vad det blev.

Nya tider stundar


Kristinebergs hotell är rivet och platsen är för närvarande någon slags grusgrop. Jag vet inte vad som där ska byggas, men gissar på apdyra bostäder. Under tiden passar man på att ha en depå för gamla däck där, som skapar trevliga mönster och formationer för skrotfotografer som jag.

Färgskalan såhär under den tidiga hösten är inte mycket att hänga i granen, om man bortser från röda bilar och liknande. Å andra sidan är ljuset en mulen dag perfekt i mitt tycke. Inga hårda skuggor och de råa bilderna är kontrastlösa och bra för hård bildbehandling där man kan styra kontrasten precis som man vill. Att arbeta med D700-bildfilerna är som natt och dag jämfört med kompaktkameran Sony RX100 som jag annars använder mest nu för tiden. Visst, med moderna mått mätt är det ganska få pixlar, men jädrar i min låda vad de är trevliga.

Bloggbildutfyllnadskrokar


För att knyta ihop säcken jag öppnade i början av inlägget så måste jag säga att både Nikon D700 och Zeiss 50/1,4 är perfekta exempel på produkter som inte är tråkiga, just för att de har en karaktär. Vet man hur de funkar och kan tämja dem, så ger de extremt bra resultat för pengarna, trots att båda idag är omoderna. En fem år gammal digitalkamera och ett objektiv utan autofokus behöver verkligen inte vara något att rynka på näsan åt.

Med den här utrustningen får jag precis så bra bildkvalitet som jag önskar. Men som jag nämnt så många gånger förut är kamerahuset gigantiskt, så jag har höga förväntningar på Sonys förmodade, kommande och spegellösa småbildskamera (eller om det blir flera modeller).  Jag kommer förmodligen köpa en om den inte är superdyr, och förhoppningsvis börja fotografera mer igen nu när cykelvädret blir allt sämre.

-----------------------

Apropå cykelväder förresten. Jag var ute i spöregnet och övade på balansen i nån timme ikväll. Det är alltid likadant; kommer man bara ut så blir man glad. Det kan verka hur blött och jobbigt som helst när man sitter i sitt varma hem, men så fort hjulen rullar under en glömmer man allt sånt. Därmed inte sagt att det är så värst praktiskt att fortskaffa sig med cykel under det mörka halvåret, men visst går det.

Fortsatt trevlig helg!

Postat 2013-10-05 22:28 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera