En vecka med Sony α7 – Testing, testing, ett-komma-två, ett-komma-två

Det är först när skeppet är sjösatt som man med visshet kan säkerställa att skrovet inte läcker samt att fartyget är sjösäkert och funktionellt, eller om det kommer att sjunka som en sten. Detta gäller även kameror och andra elektronikprodukter, där sjösättningen motsvaras av lansering på marknaden. Ty det verkar märkligt ofta vara så att formgivare, utvecklare, testare och marknadsfolk inte själva är särskilt väl bevandrade inom användandet av de produkter de prånglar ut. I skeppsfallet kan det få ödesdigra konsekvenser medan en dålig kamera bara gör folk förbannade. Och förstås att kameratillverkaren kan få sig en rejäl törn både ekonomiskt och förtroendemässigt.

Digitalkameran är fortfarande en relativt ung produkt, men utvecklingen har tack vare kopplingen till datorer (och därmed Moores lag) gått snabbt. I alla fall gällande funktionstäthet, snabbhet och sensorprestanda. Men hur är det med det övriga egentligen? Det fotospecifika. Har kamerorna blivit roligare att fotografera med?

Fan heller. Snarare tvärtom. Tills nu!

-----------------------

Sen Sony tog över det döende Konica Minolta år 2006 har de i mitt tycke kommit att bli den intressantaste aktören på kameramarknaden. För precis som det innebär uppenbara nackdelar att inte ha en aning om vad man ger sig in i för bransch, har det stora fördelar att kunna sådant som övriga medtävlare inte kan. Till exempel att våga vara innovativ, tänka bortom ramarna av det befintliga och skita blankt i rådande – ofta konservativt förstockade – ideal.

Detta har lett till att Sony alldeles nyss lanserade två spegellösa systemkameror som är lika mycket retro som framtid. Jag har sedan en vecka den ena, lite enklare modellen, och kan såhär långt inte annat än vara mer än nöjd.

Sony α7 med Olympus OM 28/3,5 @ f/3,5 – 1/10 sekund och ISO 4000

Ironiskt nog har jag införskaffat denna moderna manick för att använda med uråldriga objektiv. Något som tidigare varit fullt möjligt, men som har inneburit ett ganska jobbigt och tråkigt förfarande vid fotograferingen.

På nätet går diskussionsforumen varmare än nånsin och det har som vanligt bildats två läger. De som är villiga att acceptera nackdelarna och utnyttja fördelarna, samt de som mest beklagar sig över att det inte blev en ”perfekt” kamera (inte den här gången heller).

För mig som sedan flera år tillbaka mestadels fotograferar med manuell fokus är α7 så nära perfektion man kan komma. Visst; kameran mår inte så bra av mätsökarkameraobjektiv vars utgångspupill sitter nära sensorn (se förra inlägget för längre utläggning om detta), men fördelarna mot spegelreflexkameror är enorma.

För det första kan man montera i stort sett vilka objektiv som helst. Från vilken tidsepok som helst. Och väljer man sådana avsedda för spegelreflexkameror så kommer sensorn att må hur bra som helst och leverera därefter.

Voigtländer 40/2 Ultron @ f/2 – 1/20 sekund och ISO 12800

För det andra är det en barnlek att sätta skärpan rätt. När det är såpass mörkt att sökaren i min gamla Nikon D700 är svart som en säck, framgår hela motivet fint och tydligt med den elektroniska sökaren hos α7. Två tryck på samma knapp (vilken som helst som man väljer att programmera till detta) ger en förstoring och skärpan sitter perfekt utan ansträngning. Varje gång.

Voigtländer 40/2 Ultron @ f/2 – 1/30 sekund och ISO 6400

Voigtländern, som använts till de två sista bilderna här, har tidigare legat i träda i en låda. Helt bortglömt eftersom dess litenhet gjorde varken till eller från på den supertunga Nikon D700. Ljusstyrkan på ”bara” f/2 var också problematisk i svårt mörker utan stativ. Men nu måste jag säga att jag uppskattar det väldigt mycket. Visst sitter det en bit från kameran när man har en adapter emellan, men det presterar mycket på α7 och kamerans lågbrusighet gör att ljusstyrkan räcker till det mesta. Vikten är låg och ergonomin har om något förbättrats av att det sitter en bit från huset.

Men nu ska vi inte snöa in på ett såpass perfekt och tråkigt objektiv. Kompatibiliteten med andra system och en redan till viss del befintlig samling av objektiv från en annan tillverkare fick mig att till bra pris inhandla en riktig klenod. Som visade sig prestera över alla förväntningar.

Olympus OM 55/1,2 @ f/1,2 – 1/30 sekund och ISO 3200

Sådär ja! Lusten efter onödigt kort skärpedjup är stillad, med råge. Som ägare av Nikkor 55/1,2 och innan dess Nikkor 50/1,2 kunde jag redan efter första bilden – granskad på kamerans skärm – konstatera att Olympusobjektivet passar mig bättre. Bakgrundsoskärpan är galet snygg och skärpan är tillräckligt bra redan vid f/1,2.

Men, kanske du undrar, är inte ett sånt objektiv såpass stort att det förtar hela vitsen med en liten kamera? Icke! Det väger blott 310 gram och har en filterdiameter på ynka 55 mm. Visst, det sitter enligt tidigare resonemang en bit från kamerahuset, men det stör inte.

OM 55/1,2 på α7 – fotograferat med Sony RX100

Hela klabbet väger fortfarande ungefär två hekto mindre än Nikon D700 utan objektiv. Och så får man en vinklingsbar display som är bra att ha när man vill komponera strikt och ta god tid på sig, utan att väcka uppmärksamhet.

Olympus OM 55/1,2 @ f/2 – 1/40 sekund och ISO 4000

På en vecka har jag tagit fler vettiga bilder och haft roligare med en kamera än vad jag åstadkommit under flera månader innan dess. Visst ligger en del i nyhetens behag och utforskningslusten som alltid infinner sig med en ny produkt, men minst lika mycket handlar om ren förnöjsamhet inför att det plötsligt inte innebär några problem att fota på det vis som jag alltid velat.

Olympus OM 55/1,2 @ f/1,2 – 1/30 sekund och ISO 8000

Efter att genom åren ha ägt strax under hundra objektiv har jag nu såpass stor erfarenhet att jag kan säga väldigt snabbt om en glugg passar mig eller ej. OM 55/1,2 gör det på alla sätt och vis, trots att många ”experter” tycker att det mest är dimmigt och dåligt. Vad dessa ”experter” glömmer är att skärpa inte är det viktigaste. Inte för mig i alla fall. Det handlar om helheten. Lite på samma sätt som att en tuschpenna inte är ”bättre” än en grov pensel bara för att pennan tillåter skarpare teckningar.

Detta fick mig att raskt sälja det Voigtländer 35/1,2 som jag köpte innan jag ens fått kameran. Nästan alla hyllar det. Men inte jag. Det är jättebra; missförstå mig inte. Det är bara det att dess karaktär inte ger mig någonting, och då är det avsevärt skarpare än OM-55:an.

Som ni ser är det lätt att snöa in på riktigt nördiga områden. Det ser jag som en del av hobbyn.

Olympus OM 55/1,2 @ f/1,2 – 1/60 sekund och ISO 160

Några av belackarna av α7 och dess mer högupplösta kusin α7R hävdar bestämt att dessa kameror kräver korta slutartider för att komma till sin rätt. Dikt och förbannad lögn säger jag. Eller kanske snarare trams och okunskap. Det går att få bra per-pixel-skärpa vid slutartider långt längre än ”ett genom brännvidden” om man övar lite. Andas ut, håll andan och krama sakta avtrycket.

---------------------

Det vore korkat att tro att jag kommer att förbli helt nöjd med denna kamera. Det har jag aldrig tidigare varit med någon annan kamera mer än ett tag. Men det bådar verkligen gott. Verkligen. Fotoglädjen är nästan lika stor som den jag upplevde med Leica M8, samtidigt som de tekniska problemen är nära noll. Hittills är min största och enda invändning att knapparna på kamerahuset är såpass små att de är svåra att manövrera med handskar. Ändå har jag tagit de flesta av dessa bilder med stora tumvantar på händerna, så visst fungerar det.

På måndag dimper det ner två ytterligare Olympusobjektiv på det lokala postutlämningsstället; OM 21/3,5 och OM 28/2,0. Den här gången behöver jag emellertid inte sitta och gnaga på naglarna med spänd förväntan, för jag har drivor av gamla skitbra och skitbilliga objektiv i lådorna som jag är säker på kommer att ge intressanta resultat på α7.

Imorgon blir det nog utprovning av några nätta teleobjektiv, såsom Nikkor 85/1,8 K och Olympus 135/3,5. Eller så hänger jag kameran diagonalt över axeln med Leica 40/2 C och tar en cykeltur med minimalism som mål. Möjligheterna är oändliga!

Dag 2: Sony α7 med ”rätt" objektiv

Det är många som i åratal dreglat över möjligheterna som skulle uppenbara sig om bara någon släppte den där spegellösa fullformatskameran som alla väntat på. Nu är den här, och hurraropen har för en del entusiastiska spegellöshetsförespråkare fastnat i halsen. Det råkar nämligen visa sig att varken Sony α7 eller α7R ger i närheten av samma skärpa utåt bildhörnen – när man monterar ett klassiskt Leica M-objektiv på dem – som man kan få på en Leica M9. Åtminstone inte vid brännvidder kortare än nånstans kring 35-50 mm.

Vad beror nu detta på då? Jo, nästan alla av Leicas minimala objektiv för M-bajonetten är från början konstruerade för film. Därför har man utan vidare kunnat göra den optiska konstruktionen nära symmetrisk, vilket betyder att objektivet ser ungefär likadant ut framför bländaren som bakom den. Det i sin tur innebär att ju kortare brännvidden är, desto närmare filmen eller sensorn hamnar den så kallade utgångspupillen.

Tyvärr har jag inget vettigt program att göra illustrationer med, men om ni tänker er att objektivet flyttas närmare sensorn så förstår ni säkert att ljuset som når hörnen kommer att falla in i en flackare vinkel från bakersta linsen, än om objektivet suttit längre bort. Det är här problemen börjar, om man inte fotograferar med film.

Medan filmen inte har något nämnvärt djup utan är en tvådimensionell yta, har sensorn ett ganska tjockt lager av olika filter framför sig. Jag är ingen expert på detta område, men vanligen rör det sig om ett UV/IR-blockerande filter samt ett anti-alias-filter (”AA”) som med flit tillför viss oskärpa för att slippa färgartefakter vid interpoleringen till den färdiga bilden.
Denna välgörande filterkaka har dessvärre också optiska egenskaper. För, precis som när du tittar snett ner genom vattnet på badstranden och totalt missbedömer avståndet till den där fina stenen på botten, kommer filtret att göra detsamma som vattnet. Ljuset bryts och hamnar inte där det ska på sensorn om det inte infaller med ganska måttlig avvikelse från vinkelrätt mot den.

Helt plötsligt står man där med sitt apdyra och perfekta objektiv och får galet oskarpa hörn. På grund av astigmatism och krökt skärpeplan, orsakat av filterkakan. Anledningarna att slita sitt hår är alltså goda.

-----------------------

Lyckligtvis är jag måttligt intresserad av vidvinklar, så jag är inte nämnvärt drabbad av det ovanstående. Istället packade jag ner två extremt små, lätta och bra Leica-objektiv i min trötta axelväska från 70-talet och gick ut en sväng i närområdet.

OBS! Bilderna är 1500 pixlar breda, så det lönar sig enormt att förstora dem.

Leica 40/2 Summicron-C @ f/2,8

C-objektiven utvecklades för den mindre och lite enklare kameran Leica CL. De är extremt små, men enligt uppgifter precis lika bra som de dyrare M-objektiven. Jag är böjd att hålla med och väldigt glad över att brännvidden på den korta normalen dessutom är helt perfekt.

Det är nånstans i denna brännviddshärad som avståndet mellan utgångspupillen och sensorn börjar bli tillräckligt stort för att Sonykameran fortfarande ska klara sig ganska bra. Då talar vi fortfarande om nästan symmetrisk optisk design. Man kan nämligen, som vi senare ska beröra, flytta hela klabbet framåt med bibehållen brännvidd.

40/2 @ f/4

Det här är verkligen en toppenglugg, och relativt billig dessutom (än så länge). Färgerna är lite återhållna och kontrasten inte särskilt hög. Skärpan är emellertid på topp redan från f/2,8 över större delen av bilden.

40/2 @ f/4

Skärpeplanet är dock ganska välvt så fort man backar några meter, så det gäller att se opp och blända ner om motivet kräver det. Å andra sidan kan jag inte tänka mig att det finns något lika litet och ljusstarkt som skulle göra sig bättre på en mindre sensor. Inte en chans.

Det här med vad som är ett rimligt pris för kamerautrustning är en känslig fråga som säkert kan reta en del läsare. Men jag tycker att vi kan göra det denna gång, så att ni får en uppfattning om huruvida Sony α7 är prisvärd eller inte. Kameran kostade mig 14.600:- och objektivet kostar ungefär 4000:- på Ebay (fast mitt är egentligen min hädangångne farfars och var därför gratis).

Är detta dyrt? Jag tycker verkligen inte det. Jämför man med Canon och Nikon så är deras billigaste småbildskameror ungefär lika dyra och samma sak gäller objektiv med något sånär likvärdig prestanda. Haken är bara att de är helt groteskt stora i jämförelse. Vämjeliga. Usch! ;-)

Nu fanns det andra saker i väskan också. Till Leica CL tillverkades också en C-variant av ett klassiskt objektiv; 90/4 som fick namnet Elmar-C. Troligen är det exakt samma optik som i det vanliga Elmar 90/4. Och det vill inte säga lite.

Leica 90/4 Elmar-C @ f/4

Det började mörkna och ISO-talet åkte därför upp ordentligt för att kunna hålla sig till rimliga slutartider med det ljussvaga teleobjektivet. Inget problem alls då sensorn verkar enastående lågbrusig. Jag som är van vid Nikon D700 fick en smärre chock av det positiva slaget när jag granskade bilden nedan i bildbehandlaren.

90/4 @ f/4 – ISO 8000

Ja, du läste rätt. ISO 8000! Var är bruset??? Det här ger oanade möjligheter. Ljussvaga objektiv är lätta och små, men behöver inte vara det minsta dåliga när det kommer till färg och skärpa. Tvärtom är det lättare att korrigera allehanda aberrationer om man håller ner ljusstyrkan.

90/4 @ f/4 – ISO 2500

Här höll jag mig på 1/80 sekund som ger liiiite skakningsoskärpa, men det är en vettig kompromiss som inte syns vid de visningsstorlekar som är aktuella för mig. Det är faktiskt en nackdel med lätt kamera och lätta objektiv i det fallet. Masströgheten är lägre och därför är det svårare att hålla kameran stilla.

Nu tycker jag faktiskt att de där svalda hurraropen angående mätsökarobjektiv ska hostas fram igen och bejakas. Visst, det kanske inte funkar med vidvinklar, men allt av intresse är väl knappast vidvinklar? Mig veterligen finns inga normalobjektiv och korta teleobjektiv för spegelreflex som är lika små och trevliga. Att man dessutom kan använda båda sorter på samma kamera är fantastiskt.

90/4 @ f/5,6 – ISO 1600

En av de trevligaste sakerna med kameran är att man kan fokusera rätt. Man dedikerar en av knapparna till förstoring, och sen sitter skärpan som en smäck, varje gång. Annat är det med spegelreflexkameror och manuella objektiv, där fokus ofta är rena lotteriet så länge vi inte snackar närbilder.

Mörkret föll snabbt när klockan närmade sig fyra och jag bytte tillbaka till fyrtian för att alls kunna ta några bilder. Nu var det full bländaröppning som gällde, och där är den inte sådär vådligt bra på större avstånd.

40/2 @ f/2 – ISO 3200

Stöd mot broräcket tillät 1/15 sekund och är man efterklok hade det varit smartare att blända ner lite och öka ISO, eller förlänga slutartiden ytterligare.
Det är en jävulsk skillnad i brus mellan samma ISO-tal vid lågt ljus och vid bra ljus. Därför är alla studiobilder som presenteras på nätet vid höga ISO-tal i regel helt värdelösa för att utröna hur kameran kommer att funka i praktiken. Jag är ändå imponerad av α7:s prestanda här och kan näppeligen kräva något mer.

Nu när ljuset försvunnit nästan helt från himlen hade det inte skadat med ett bättre objektiv. Men vad skulle det vara för objektiv? Jag kan inte komma på något som är tillräckligt litet, bra och prisvärt. Voigtländer 35/1,2 Nokton som jag också har, imponerar mig inte särskilt mycket. Andra verkar älska det, vilket jag inte fattar. Det väger nästan ett halvt kilo och är bara skarpt på nära håll. Nä, då använder jag nog hellre den lilla fyrtian och får lite skakningsoskärpa.

40/2 @ f/2 – ISO 12800

Summa sumarum av denna promenad är 9 vettiga bilder av 22 tagna. Det visar om något att kameran är kompetent nog att börja användas direkt av den som är skapligt insatt i fotografering. Jag har inte ens öppnat manualen än och det verkar inte behövas heller.

Men hur var det nu med utgångspupillen och det där? Jo, man kan som sagt flytta den framåt och få mindre problem med sensor-introducerad oskärpa i hörnen. Till priset av mycket större objektiv.

Voigtländer 40/2 Ultron & Leica 40/2 Summicron-C

Båda är bestyckade med adaptrar för samma kamera, så att deras riktiga storlek i praktiken framgår. Går man nedåt i brännvidd blir skillnaden i regel ännu större, men undantag finns.

Voigtländern har sin utgångspupill flera centimeter längre bort från sensorn och kommer därför inte att ha några problem med skärpan i hörnen (annat än sånt som beror på objektivet självt). Jag kommer eventuellt att göra en A/B-jämförelse dem emellan vad det lider, även om jag inte har någon som helst lust. Det är roligare att fotografera istället.

---------------------

Avslutningsvis kan jag säga att om du liksom jag mest fotograferar saker som inte rör sig och vill ha en liten kamera som kan ta vilka manuella objektiv som helst, så har jag svårt att tro att du blir besviken på en Sony α7. Det tog inte mer än kanske en timme att lista ut hur den beter sig och börja kunna ta bilder som jag vill ta, istället för att stå och svära.

Tjipp!

Sony α7 – Testbilder är trams!

Det har skrivits så mycket om Fotomässan att jag inte tänker göra detsamma, men jag var i alla fall där idag. Med måttlig entusiasm inför både prylar och bilder, kan jag tillägga. Men, en liten fågel hade viskat i mitt öra att den enda pryl jag ville ha faktiskt eventuellt kunde finnas till salu. Och visst var det så.

Därför stegade jag omedelbart vid anländandet resolut iväg till Japanphotos ”monter” – eller ska vi säga vägg – där de brett ut sig över en lång sträcka på ena långsidan av mässhallen. En Sonykille stod lite vid sidan av och jag högg honom direkt. Jodå, den nya α7 fanns faktiskt, men bara i kit med en ljussvag normalzoom, för mig lika intressant som ett par gummistövlar i Sahara. Det tog dock inte många sekunder för mannen att inse att jag skulle köpa kameran utan ytterligare frågor om jag fick bara huset, så detta ordnades raskt och till en och annan övrig besökares förtret förpassades jag raskt i gräddfil fram till disken och förbi kön som bildats.

Saken var biff och någon minut senare var jag ägare till kameran som jag väntat på i så många år. Efter detta kunde mässan få vara hur tråkig som helst. Jag träffade emellertid en före detta arbetskamrat som jag inte sett på länge, samt en annan närmare bekant, och det blev en trevlig förströelse att flanera runt och prata om optik och annat.

-----------------------

Så vad gör man när man köpt en ny kamera? En del sätter upp den på stativ och börjar ta tekniska testbilder. Andra knäpper loss hejvilt på precis allt för att bekanta sig med funktionerna. Själv laddade jag batteriet och gick minutiöst igenom alla menyer för att anpassa apparaten till mina behov.

Sen gick jag ut i mörkret, utan att ha tagit en endaste testbild. Jag visste inte ens om slutaren fungerade.

Det här är den nionde bilden som kameran tagit sen den tillverkades. Hade jag varit lite tålmodigare hade det kunnat vara den första, men hur skitförnäm som helst i sin minimalism kan man ju inte vara om man är mänsklig (och nyfiken), så jag tog några skitbilder dessförinnan.

Jungfrufärden fick bli med Voigtländer 35/1,2 Nokton. Ett väldigt speciellt objektiv som jag egentligen inte gillar, men som har vissa egenskaper som passar utmärkt för fotografering i befintligt ljus. Skärpan är helt åt helvete usel om man inte tar närbilder; något som sällan eller aldrig hörs i utlåtanden på nätet. För av någon anledning tycks alla som fotar med ljusstarka objektiv göra det på nära håll. Kanske för att det är häftigt med kort skärpedjup, vad vet jag?

Nej, sånt intresserar inte mig. Det jag behöver ljusstyrkan till är för att kunna ta bilder i väldigt lågt ljus, och trots att trettiofemman är oskarp så ger den hög kontrast redan vid full öppning. Så när jag halkat ner för den becksvarta slänten bakom missionshuset i Margretelund kunde jag tack vare den lutningsbara skärmen och möjligheterna att fokusera genom inzoomning ta en stämningsfull bild där min Nikon D700 hade varit helt rökt.

Byggnaden är helt magnifik där den ligger på en höjd, med väldigt speciell arkitektur som i mörkret ser precis lagom kuslig ut. Sist jag försökte mig på att fotografera den hade jag Sony RX1, och det var ett helvete. Är det så mörkt att autofokus inte fungerar så är manuella objektiv tusen gånger lättare att arbeta med.

Det där var bild nummer fjorton sen kameran tillverkades och jag slutade fotografera efter nummer femton. Imorgon blir det nog fler bilder per tid när det finns gott om ljus och möjligheterna är större. Troligen tar jag det minimala Leica 40/2 Summicron-C som enda objektiv. Det är såpass litet att till och med Olympus OM 35/2,8 ser stort ut i jämförelse!

Äntligen har utvecklingen gått framåt sett till oss som är fullständigt ointresserade av supersnabb autofokus, ”bra grepp”, många bilder per sekund och annat jox som tillverkarna har petat in i sina kamerahus, med följden att de tidigare (med undantag för Leica) varit helt gigantiska om man ville ha en stor sensor.

Eller så kan man se det som att utvecklingen gått bakåt. Tillbaka till det som fick Olympus att minimera sina OM-kameror. Tillbaka till bästa möjliga bildkvalitet i minsta möjliga förpackning. För mig är det helt obegripligt att Canon och Nikon har låtit Sony göra detta, helt obesvarat. Men så är jag heller inte intresserad av märken och lojalitet till någon särskilt. En bra kamera är en bra kamera; punkt slut.

Trevlig söndag på er!

Nu börjar det brännas!

Nedräkningen fortgår. Snart, snart slipper vi den förbannade spegeln som i årtionden gjort kamerorna större än de behövt vara. Ja alltså, om vi inte velat betala hiskeliga summor för en Leica M-kamera förstås. Been there, done that.

I eftermiddags träffade jag en annan FS-medlem och utbytte prassliga papperslappar med nedgrävda gubbar på mot kallt glas, mässing, krom och gummi. Jag kunde helt enkelt inte stå emot frestelsen att köpa ännu ett klassiskt normalobjektiv från den tid då man tävlade som bäst i ljusstyrka.

På köpet till det fina Olympus OM 55/1,2 fick jag ett OM-2-hus som – om än till synes defekt med spegeln låst i sitt övre läge – kan pryda bokhyllan i allt från koja till slott, bara för att tittas på. Så vacker är kameran. Ett litet hopp finns emellertid om att kameran ska funka om jag smäcker i ett nytt batteri, men det återstår att se.

Igår gjorde jag en rejäl Ebay-räd och beställde inte mindre än tre objektivadaptrar. En Metabones för Nikon F till NEX; en Novoflex för Olympus OM till NEX och en fuladapter för Konica till NEX. De två förstnämnda är på väg redan av allt att döma, medan fuladaptern nog dröjer lite eftersom den var billig (ungefär hundra spänn).

Jag var lite tidig till mötet vid Årstabergs station och passade därför på att utforska det döende torget.

Nikon D700 med 24/2,8 AI @ f/2,8 & ISO 6400


Det är djupt tragiskt att se de flesta av butiksfönstrena bommade. Borde inte här vara full ruljans? Det lilla torget ligger bra till och är trevligt utformat. Ändå verkar det helt dött.
Men vem är jag att beklaga mig? Det är ju globaliseringen och den storskaliga fjärrhandeln som gör att lokala verksamheter inte längre är lönsamma. Det är så vi har valt att vilja ha det.

Det fortsatta lånet av Nikkor-tjugofyran säger mig att kraven på bildkvalitet inte är så stora för vidvinkelbilder för min del. Förhoppningsvis kan jag nöja mig med något enkelt som är såpass litet att det alltid kan följa med i väskan eller i fickan.

Apropå det så har jag övat lite med kompaktkameran. Den har också någorlunda vidvinklighet i sitt kortaste läge.

Sony RX100 @ ISO 1600

Det är smått fantastiskt att det ens går att få en vettig bild ur en så liten apparat, när det är så mörkt att man knappt ser något själv. Men användarglädjen lyser med sin frånvaro. Att försöka hålla kameran still på armlängds avstånd och komponera bilden på skärmen är föga inspirerande.

Imorgon far jag till fotomässan. Och om jag hittar en Sony a7 till salu där så köper jag en på studs. Nio av tio frågetecken är redan utredda kring dess prestanda och handhavande.

Efter att ha granskat Olympus-femtiofemman började jag gräva lite i skåpen. Det visade sig att jag nu har inte mindre än fem ljusstarka normalobjektiv att välja mellan till den blivande kompanjonen. Hoppsan!

Tanken är att utvärera dem mot varandra och sen sälja av det som inte lirar med min uppfattning om god bildkvalitet. Ett intressant arbete som jag ser fram emot. Fast ännu intressantare blir att testa Konica 40/1,8 Hexanon AR mot Voigtänder 40/2 Ultron och Leica 40/2 Summicron-C. Tre nätta gluggar med helt rätt bildvinkel, som jag ser det.

-------------------------

Jisses, klockan är snart tre, märker jag. Nåväl, imorgon blir det mässa och förhoppningsvis en stund ute i ljuset dessförinnan. Kanske vi ses där. Om inte annat förutspår jag att det kommer att bli teknisk festival i bloggen framöver.

På återseende!

Återupptäckten av vidvinkelobjektivet

Många är de fotografer som anser att enda anledningen till att köpa en systemkamera är att man kan variera sitt fotograferande genom att äga flera olika objektiv. Som om man inte kunde variera sig ändå, med bara ett objektiv. Och minst lika många tycks ha som största mål att täcka precis alla brännvidder som finns med så bra objektiv de bara har råd med. Dit hör inte jag. Att jag har en systemkamera är främst för att det är enda alternativet om man vill ha en riktigt stor sensor.

De senaste åren har jag försökt vara så återhållsam som möjligt och jag går helst ut med bara ett eller kanske två objektiv åt gången. Detta beror emellertid delvis på att utrustningen helt enkelt varit för klumpig för att det ska kännas kul att ha onödiga saker med sig. Men därtill är jag heller föga intresserad av den mångsidighet som andra ivrar efter. Med en bra trettiofemma kan jag göra nästan allt jag vill.

Men vad händer om det plötsligt finns en kamera som väger mindre än hälften så mycket som ens befintliga tegelsten, med bättre prestanda till lägre pris? Innan man ens fått tag i kameran väcks objektivletarjävulen förstås och börjar bearbeta de mörkare delarna av medvetandet. Vore det inte kul med en vidvinkel?

Därför lånade jag ett vidvinkelobjektiv av en arbetskamrat över helgen. Faktiskt samma som jag sålt till honom för nåt år sedan.

Nikkor 24/2,8 AI tillverkades mellan 1977 och 1981 och var förmodligen på den tiden väldigt dyrt. Det har "CRC” som står för close range correction, alltså en flytande linsgrupp som ändrar optikens egenskaper över fokusspannet. Därtill är byggkvaliteten extremt bra; i mitt tycke gedignare än ett modernt Zeissobjektiv.

Men hur bra är det? Skulle det duga på en modern Sony α7? En vanlig missuppfattning är att fler pixlar kräver bättre objektiv, men det är bara trams. Tycker du att objektivet duger på en lågupplöstkamera så kommer det aldrig att bete sig sämre på en sensor som har fler pixlar. Däremot kommer du förstås se de optiska felen bättre vid full storlek (alltså vid större storlek).

Med den vetskapen gick jag en liten promenad i afton för att se vad jag kunde göra med objektivet på min D700. Det blev väldigt många skitbilder eftersom det är helt omöjligt att fokusera manuellt i mörker med så låg ljusstyrka. Live view hjälpte mig på traven även om det är helt bedrövligt att behöva stå och kolla på skärmen istället för i sökaren.

Svartviksslingan – f/4 – ISO 1100 – 1/15 sekund

Kontrast och skärpa är det inget större fel på, men färgerna kommer jag inte riktigt överens med. De är Nikontypiska med nån slags grönstick som jag finner även hos många moderna Nikkor och som kräver ordentlig efterbehandling jämfört med Zeissobjektiv (som är min standardreferens). Faktum är att den optiska konstruktionen är samma som i 24/2,8 AF-D som fortfarande säljs. Kanske med någon minimal förbättring, men det är inte direkt toppklass jämfört nyare objektiv. Men för priset kan jag verkligen inte klaga.

Har man starka ljuskällor i bilden så är prestanda ganska oberäknelig och det kan uppstå helt vedervärdiga flares som förstör bilden totalt. Andra gånger tittar man häpet på skärmen när allt är nära perfekt.

Tranebergs strand – f/2,8 – ISO 6400 – 1/5 sekund

En annan myt är att man kan handhålla längre slutartider om kameran är lätt. Jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. En tung kamera har större masströghet och tillåter därför mycket längre slutartider, förutsatt att spegeln inte smäller alldeles för hårt och därmed orsakar skakningsoskärpa. Så är definitivt inte fallet med Nikon D700.

Behöver man ett vidvinkelobjektiv? Nej, knappast. Man behöver inte ens en kamera om man inte lever på att fotografera. Jag har deltagit i ett antal diskussioner på främst amerikanska forum där någon ställt frågan om vilken brännvidd man skulle välja om man bara fick ha en, och där folk blir otroligt provocerade och undrar varför man skulle behöva tänka sig en sån hemsk begräsning. Är man så hjärntvättad av sin normala levnadssituation att man inte ens kan fundera på vad som hänt om man hade det enklare, så borde man skämmas ögonen ur sig. En del borde få sin utrustning beslagtagen och tilldelad en enkel kompaktkamera tills de lärt sig hur man fotograferar med det man har till hands.

Jag kan glatt konstatera att Nikkor 24/2,8 AI funkar utmärkt för såna här kvällsbilder, trots att ljusstyrkan är lite för låg om man inte ska släpa med sig stativet. Jag tror bestämt att det får bli något liknande till Sonykameran, bara för att det är kul och intressant att utmana sig med andra saker än man normalt använder. Ännu lite mer vidvinkel skulle inte skada för att göra skillnaden större mot 35 mm, så kanske kikar jag efter ett Olympus 21/3,5 som ska vara riktigt bra och som är ännu mindre.

Men inte fasen hänger mitt fotograferande på att ha många objektiv. Tvärtom. För mycket utrustning förstör det roliga och skapar bara ångest. Lätt, litet och enkelt räcker gott.