Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Från trams till allvar – Upptagningsformatets storleksbetydelse

Sommaren 2010 fotograferade jag mestadels glatt med en Leica M8. Ni vet, den där stenåldersreliken som ny kostade uppåt femtiotusen spänn och vars sensor var ett skämt jämfört med andra kameror, redan då. Emellertid är det en av de digitala kameror jag gillat mest och det gäller fortfarande idag trots dess många och besvärliga nackdelar. Den hade det som de övriga saknade. Taktilitet, enkelhet, litenhet och framför allt känsla. Men så hände något. Jag började sukta efter film. Så jag införskaffade en Leica M6, som ju kan använda samma objektiv som M8.

Sensommaren det året var om jag minns det rätt en ganska jobbig period för mig. Jag mådde skit helt enkelt och inget kändes roligt. Utom fotograferandet, som fick ett riktigt lyft när jag lärde mig att framkalla film. Den analoga kameran fick mig också att lägga om rutinerna, för det var inte tal om att ta fler bilder än nödvändigt på den relativt dyrbara filmen. Inte direkt på grund av kostnaden, utan för allt jäkla meckande som följer från tagen till färdig bild. Dessutom kunde jag ju inte direkt se resultatet och tvingade mig därför att bara ta bilder som förmodligen kunde bli bra.

Detta visade sig vara ett utmärkt recept mot tristessen. Men inte nog med det. Strax därpå, på hösten samma år, köpte jag en skitbillig mellanformatkamera. För nu visste jag hur film funkade och kunde utan bekymmer utforska ett större upptagningsformat med allt vad det skulle innebära.

2010 – Fujica GM670 med diafilm – Fujinon 100/3,5 @ f/11


För att fatta mig kort kan man säga att jag blev helt tagen. Så det var detta jag hade missat med det ”lilla” småbildsformatet, även digitalt. Rulle efter rulle passerade kameran och jag köpte snart en Pentax 67II med samma stora filmformat; 6x7 centimeter, som gav mig ytterligare möjligheter tack vare utbytbara objektiv.

----------------------

Sen dess har tre år gått och många kameror samt objektiv passerat mina nävar. De flesta tillräckligt bra för vilka proffsambitioner som helst faktiskt. Men jag är inget proffs och kan därför luta mig mot mina egna känslor och upplevelser när jag väljer utrustning. Kontentan är att jag aldrig på digital väg, ens med de fräsigaste av objektiv, kommit mer än i närheten av det jag fick med 6x7 och film. Upptagningsformatet måste alltså spela nån slags roll för hur bilderna blir.

Vad är då detta ”något” som är så svårt att sätta fingret på? Den enklaste och troligaste förklaringen är att mellanformatobjektiv har lägre ljusstyrka och därför kan vara mycket bättre korrigerade för aberrationer (alltså optiska fel). En annan förklaring är att mellanformatgrunkor inte brukar vara särskilt små.

Leica M6 och Fujica GM670


Med det i sammanhanget gigantiska filmformatet behöver objektivet inte ens vara särskilt bra. Bildkvaliteten blir enastående bra ändå.

Fujica GM670 och Konica Autoreflex TC

På senare år har emellertid något viktigt hänt. Några tillverkare har valt att skrota spegelreflexprincipen och istället implementerat en elektronisk sökare. Detta är inget nytt. Leica M6 i bilden strax här ovan – som är analog – saknar spegel och konstruktionen tillåter därför mycket små objektiv med relativt höga prestanda. Att tillämpa detta på en digital sensor medför dock en mängd problem, som vi inte ska gå djupare in på nu.

Otaliga spegellösa kameror med lite mindre sensor än småbildsformatet har funnits i många år och sålt som smör på den östasiatiska marknaden. I USA och Europa däremot har intresset inte varit lika stort. Här vill de flesta ha vräkigare saker som syns och märks. Dock inte jag, och det är bland annat därför jag skriver det här inlägget.

----------------------

Året är 2013 och tiden är mogen för radikal förändring. Så släpper Sony bomben: Två spegellösa kameror med småbildssensor som är lika små som filmtidens dito, samt därtill billigare än motsvarande spegelreflexkameror från jättarna Canon och Nikon. Men man har ett extremt tunt objektivprogram. Initialt finns bara en enkel kitzoom och ett ljussvagt trettiofemmillimetersobjektiv som verkar onödigt dyrt. Lite senare kommer ett ännu lite dyrare och inte jätteljusstarkt normalobjektiv.

Vad håller Sony på med? Sumpar man chansen att bli bäst? Nejdå. Det är bara marknaden som är totalt förblindad av gamla ideal.

Sony a7 med Zeiss 55/1,8 FE @ f/2,8


Det ”stora” normalobjektivet med den ”låga” ljusstyrkan kanske inte tilltalar dem som är ute efter att vara vräkigast i kompiskretsen, eller dem som vill nörda ner sig i kortast möjliga skärpedjup. Men för oss som alltid velat ha mellanformatkvalitet i ett portabelt format är det helt rätt.

Visst har jag ägt en mängd småbildsobjektiv som är i världsklass och som varit en fröjd att använda. Men faktiskt inget som på detta sätt fått mig att helt glömma att det kanske finns något bättre. Gör det ens det?

Sony a7 med Zeiss 55/1,8 FE @ f/2,8


Ofta påpekas hur fånigt det är att fotografera tegelväggar för att avgöra om ett objektiv är bra eller inte. Som om plana motiv inte vore fina nog. Nå, jag kunde inte bry mig mindre, som fotograf av mestadels plana motiv. Låt experterna tycka vad de vill.

För mig slog Zeiss 55/1,8 FE ner som en bomb. Mycket större än den kinapuff som kamerorna utgjorde. Om jag använder kameran som jag alltid sedan 2010 använt mina kameror, uppbringar detta objektiv ungefär det jag suktat efter från större upptagningsformat.

Sony a7 med Zeiss 55/1,8 FE @ f/3,2


Hur kommer sig då detta? Jo, att det inte finns någon spegel mellan kamerans bajonett och sensorn har tillåtit Zeiss att göra en relativt lätt och enkel design. Leica har haft dessa möjligheter under lång tid, men de är alltför knutna till filmtiden för att kunna ta ut svängarna. M-kamerorna har väldigt tunna IR-blockerande filter framför sensorn för att tillåta skaplig optisk prestanda med objektiv som egentligen mår bäst på film.

Sony och Zeiss har istället tittat framåt. Asfäriska linser och en optisk design där merparten av korrektionerna ligger bakom bländaren gör att utgångspupillen kan ligga förhållandevis långt från sensorn. Vi kan inte veta säkert, men jag misstänker att man dessutom tagit med sensorfilterkakan i beräkningarna när man gjort objektiven.

Sony a7 med Zeiss 55/1,8 FE @ f/1,8


Den ”låga” ljusstyrkan är snarast att betrakta som hög när man ser hur skarpt objektivet är vid f/1,8. Att därför som vissa försöka få det till ett värdelöst och överprissatt objektiv eftersom det finns otaliga 50/1,8 för strax över tusenlappen, är bara trams och vittnar om svår okunskap.

Sony a7 med Zeiss 55/1,8 FE @ f/2,8


I tester har FE 55 visat sig skarpare än Leica 50/1,4 Summilux ASPH som kostar ungefär 27.000:-. Skärpa är dock långt ifrån allt och jag värderar alltid den övergripande renderingen när jag hyllar eller sågar ett objektiv.

När såg du senast ett enkelt 50/1,8 som kunnat göra bilden här nedan rättvisa vid full bländaröppning? Glöm det. Det är här vi kan börja snacka mellanformatekvivalens.

Sony a7 med Zeiss 55/1,8 FE @ f/1,8


Det tråkiga med mellanformat är att kamerorna är gigantiska, och vill man fota digitalt så är sensorerna mycket mindre än vad filmen var för respektive originalformat. Den apdyra Pentax 645D till exempel, har en sensor som är bara 33x44 mm jämfört med småbildsformatets 24x36 mm (645-formatet på film är 41,5x56 mm).
Vill du ha något större så passerar vi väldigt snart hundratusenkronorsstrecket, för bara kameran (hus och digitalt bakstycke).

Men spegelreflexkameror i småbildsformat då? Jovisst, där kan man komma billigt undan. Men mig veterligen finns inget normalobjektiv för dessa som är lika bra som FE 55:an. Det skulle vara det nya Zeiss Otus 55/1,4 Distagon då, men det väger ett kilo och kostar trettio lakan.

Sony a7 med Zeiss 55/1,8 FE @ f/1,8


Alla dessa bilder tog jag igår, kring Värtahamnen och Frihamnen i Stockholm. Det är inte ofta jag känner sådan tillit till ny utrustning att jag kan ta bilder som jag vill ta, så tidigt i ägandet som denna gång. Mellanformattänket kom smygande direkt faktiskt. Alltså att man liksom smakar på vetskapen om att de bilder man kommer ta, har möjligheten att hålla superb teknisk kvalitet. Detta ger en automatisk avhållsamhet och eftertänksamhet.

Jag vill avsluta med en bild som för en gångs skull har något att berätta. På vägen hem när jag sneddade över Gärdet såg jag en tragisk men intressant syn. Ett stort upplag av julgranar som aldrig såldes.

Sony a7 med Zeiss 55/1,8 FE @ f/1,8


Hundratals nysågade små trän som kunnat få stå kvar om vi inte hade så tokstolliga traditioner. Jag hoppas att de får brinna fint i något värmekraftverk istället för att läggas på hög och ruttna bort i alla fall.

----------------------

Har du funderat på om FE 55 är värt pengarna? Sluta fundera. Du kommer inte att hitta något bättre för under trettiotusen spänn. I nästa inlägg ska jag försöka skriva lite om dess superba bokeh.

Till dess önskar jag flott nytt hår och god fotsvettning!

Postat 2013-12-30 23:51 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Försmak av morgondagens analys

När solen idag behagade titta fram (SMHI helt ovetandes) kom jag raskare än vanligt på fötter. Det behöver visserligen inte säga så mycket med tanke på hur vansinnigt morgontrött jag är, men ändå.
Nu hade man kunnat tänka sig att jag skulle åka ut i naturen, när ljuset var så fint. Inte då! Istället drog jag raka vägen till Värtahamnen där jag vet att jag kan hitta skrotiga motiv mest överallt. Och det gjorde jag.

Här kommer därför två bilder inför ett längre inlägg imorgon. På kameran satt Zeiss 55/1,8 FE Sonnar, och det är om detta jag sedan ska berätta. För det finns sannerligen ett och annat att säga, varav väldigt lite är negativt.

f/2,5 – ISO 100 – 1/80 sekund


f/5,6 – ISO 500 – 1/100 sekund



Ibland har jag i smyg drömt om en digital mellanformatskamera. Lyckligtvis har inte alla skruvar lossnat ur skallen (än), så det har inte nånsin varit i närheten på riktigt. Men när jag nu granskar hur bildfilerna från denna minimala kamera- och objektivkombination blir under goda förutsättningar, finns det inget att drömma om längre (på ett tag).

Det är förstås inte bara bildfilerna förresten. Det är kul att fota igen! Efter att ha tragglat runt med kompaktkameran i stort sett hela sommaren och hösten – med några undantag för Heffaklumpen (Nikon D700) – och gradvis tappat intresset, är det nu tillbaka med full styrka. Trots att det är mitt i ruttna vintern.

----------------

Imorgon börjar en ny ledig vecka och vädret ser ut att bli skapligt. Nu jädrar ska här fotas så det står härliga till! Trevlig he... eh, måndag!

Postat 2013-12-30 01:39 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Socialpolitik och optik – FE 55/1,8 Sonnar

Årets jul avlöpte i stillsamhet med familjen, utan att i någon större mån orsaka tjockare plånböcker hos alla de affärsinnehavare som ståndaktigt höll öppet lite längre och skyltade lite mer än vanligt. Vi kom gemensamt överens om att bara köpa julklappar som kunde komma alla till nytta och glädje, och helst på själva julafton. Mitt fantasilösa bidrag till detta var ett USB-minne som jag fyllt till brädden med bilder och en del annat, men tyvärr krånglade tekniken så vi fick njuta desto mer av god choklad, öl och andra förnödenheter istället. Och det var väl lika bra det, för varför ska julen handla om julklapparna?

På juldagen for jag för andra dagen i rad proppmätt och lite lagom lullig hem med spårvagnen vid elvasnåret. En station hemifrån steg jag emellertid av, för att få en nypa luft och en välbehövlig promenad efter alla korvar, skinkor, sill och sånt. Synen som mötte mig nere i Alvik hade jag sett förut och det kändes lika jävla fel den här gången också.

Sony a7 med Voigtländer 40/2 Ultron @ f/2


Trycket från konsumtionen i de rika kvarteren var för mycket för återvinningsstationen, som svämmat över. Jag grubblade en smula över detta och kröp lite nedslagen ned i sängen, för att sedan sova i gott och väl tolv timmar.

-----------------

Uppvaknandet var inte helt angenämnt. En viss bakfullhet kan man ju stå ut med, men att inse att man tillhör dem man föraktar är desto värre. Jag är nämligen inte ett dugg bättre själv, om man sätter konsumtionen i relation till inkomst och ”social status” (flum, flumeliflum-begrepp).

Jag köper kamerautrustning i en takt som andra köper... eh... kläder? Vad är viktigast liksom; ett objektiv eller en jacka? För min del är svaret solklart.

Sony a7 med FE 55/1,8 @ f/1,8


Konsumtionshaveristen inom mig vann över altruisten. ”Som vanligt” kan jag knappast påstå dock. Jag lever trots allt tämligen minimalistiskt på alla andra fronter. Utom när det kommer till foto.

För att göra en lång historia kort så fick jag ett bra pris på den nya Sonygluggen av en vän i branschen. Vill man se det från den goda sidan så har jag nu gynnat den asiatiska industrin, den tyska ingenjörskonsten, transportsektorn samt svenskt näringsliv.

Sony a7 med FE 55/1,8 @ f/1,8


Och det är väl inte så dumt? Jag intalar mig det i alla fall. Å andra sidan mötte jag under min promenad en man med väldigt tung packning och väldigt trasiga skor som uppenbarligen inte hade någon varm säng att krypa ned i. Först skämdes jag, men sen intalade jag mig att det inte är mitt fel, och det står jag vid. Med världens näst högsta skattetryck ska folk fasen inte behöva ha det så, men så är det. Skyll inte på mig.

Sony a7 med FE 55/1,8 @ f/1,8


Vart tar pengarna vägen egentligen? Inte är det till skola, omsorg och vård i alla fall. Sverige sjunker som en sten och ingen vill (eller vågar) granska vad det beror på.

Nåja. Jag som aldrig lär få några barn kan därför ganska väl försvara mina inköp. Av den lilla stund man har på jorden får man göra till det bästa man kan. Jag gillar att fotografera och ägnar mig därför gärna åt att utforska optik.

Sony a7 med FE 55/1,8 @ f/1,8


Och just den här optiken är bland det bästa jag någonsin provat! Många är de som anser att trettiofemman i Sony RX1 är den bästa som gjorts, och som tidigare ägare av densamma vill jag hävda att FE 55/1,8 är likvärdig. Samma brutala skärpa vid full öppning och samma mjuka bakgrundsoskärpa.

Objektivet ser ganska stort ut, men stämmer det verkligen?

Fotat med Sony RX100 + stativ


Icke. Sonnaren är både mindre och lättare än exempelvis det relativt kompakta Zeiss 50/1,4 Planar ZF, tillsammans med adapter. Det är lätt att glömma adaptern.

Prestandamässigt kan jag bara uttala mig om full öppning från Sonnaren, och jag skojar inte när jag säger att den är helt enastående redan från f/1,8 ända ut i hörnen. Planarn däremot kräver nedbländning till f/2,8 för liknande skärpa.

Skärpa är som bekant inte allt. Snygg bakgrundsoskärpa när motivet i fokus ligger en bit bort, är inget vi är bortskämda med. Sonnaren levererar dock i världsklass på den fronten.



Sony a7 med FE 55/1,8 @ f/1,8


Antar att du har ungefär samma bittra smak i munnen som jag efter jämförelserna med hemlösa. Samtidigt som du kanske är lika fascinerad av den nya tekniken, som jag är. Förhoppningsvis behöver inte det ena utesluta det andra.

Sony a7 med FE 55/1,8 @ f/1,8

Kapitalism är både bra och dåligt. Friheten att konsumera för oss i väst ger onekligen ett lyft för utvecklingsländer där det vi köper produceras.

Men vad fasen gör vi med dem som har det dåligt, lokalt, här? Oavsett så tror jag inte att de får det bättre om jag låter bli att köpa fräsiga objektiv. Åtminstone vill jag intala mig det.

Postat 2013-12-27 23:24 | Permalink | Kommentarer (17) | Kommentera

Ett ljus i mörkret – Olympus OM 28/2

Efter en regnig, mörk och trist lördag som inledde julledigheten ändrades omständigheterna avsevärt till det bättre på söndagen. Solen sken mellan tussar av moln som for förbi med väldig fart i den hårda vinden. Strax efter lunchtid begav jag mig därför tillsammans med en kompis utåt Djurgården för att knalla runt lite och fota.

I sökandet efter en vettig objektivuppsättning till Sony a7 har jag bunkrat upp med några billiga men fina Olympusgluggar. Fram till idag har dessa använts under sämsta möjliga utvärderingsomständigheter, med full bländaröppning och vansinniga ISO-tal för att bemästra mörkret efter arbetstid. Så det var en fröjd att för första gången kunna fotografera som vanligt, och resultaten fick mig att bli både glad och häpen.

----------------

Förstora gärna bilderna så ser du bättre vad allt det här handlar om!

Sony a7 med OM 28/2 @ f/4


I den trötta axelväskan från 70-talets slut fanns tre objektiv, varav två från ungefär samma period. Jag har tidigare uttryckt mig positivt om Olympus-glas, men så bra som OM 28/2 visade sig vara, hade jag verkligen inte väntat mig.

Sony a7 med OM 28/2 @ f/5,6


Färgerna är väldigt Leica-lika och jag vill påstå att detta är det närmaste jag kommit det apdyra Summicron 28/2 ASPH. Fast till en tiondel av priset.

Tjugoåtta millimeter är ganska så vidvinkligt utan att vara så extremt att man får någon slags gratis wow-effekt. Det är också tillräckligt långt för att man ska kunna fota plana motiv på nära håll utan att få problem.

Sony a7 med OM 28/2 @ f/4


OM 28/2 är ett av de där objektiven som ger ”smäck” i bilderna utan att det är enkelt att förstå varför. Kikar man i full förstoring ser det måttligt imponerande ut om man inte bländar ner ordentligt. Men så har vi akutansen.

Sony a7 med OM 28/2 @ f/2


Akutans ja. Ett av de andra objektiven i väskan var min referens på det området.

Sony a7 med Zeiss 50/1,4 Planar @ f/4


Ah! Hemma igen. En gång gjorde jag misstaget att sälja ett exemplar av detta magnifika objektiv, men det gör jag förhoppningsvis inte om. Så fort jag använder det blir det ett med mig. Ett med hur jag vill framställa motivet.

Sony a7 med Zeiss 50/1,4 Planar @ f/4


Men så åter till tjugoåttan. En brännvidd som passar utmärkt för att dokumentera när kompisen försöker lista ut om bländaren på det från Ebay nyinköpta teleobjektivet fungerar som den ska.

Sony a7 med OM 28/2 @ f/2


Eller när man efter mörkrets inbrott tar en fika med öl och glögg på det mysiga kaféet vid Valdemarsudde.

Sony a7 med OM 28/2 @ f/2


Jag är svårt imponerad över hur fin optik man kan få för så lite pengar och i en så minimal skepnad. Olympus gjorde verkligen allt rätt på filmtiden. Vad de pysslar med nu fattar jag inte riktigt.

-----------------

God jul, om vi inte ses igen innan dess!

Postat 2013-12-22 23:15 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Trehundrakronorsobjektiv på Femtontusenkronorskamera

För någon vecka sedan såg jag en annons här på Fotosidan som jag inte kunde motstå. Ett Olympus OM 55/1,2 till ett synnerligen vettigt pris (för att vara i Sverige). Som vanligt i sådana fall kikade jag också på säljarens andra annonser och såg något annat som intresserade mig. Trots att jag redan hade ett exemplar av samma pryl. Jag köpte femtiofemman och fick den andra prylen på köpet. Han ”ville ändå inte ha den”, och samma omdöme har jag hört från många andra.

Femtiofemman är förresten ett liknande exempel. Enda anledningen att folk inte skänker bort det är att extrem ljusstyrka tilltalar. För min del fann jag emellertid ett helt fantastiskt objektiv i detta, med en karaktär och med egenskaper som jag gillar väldigt mycket. Men det har jag redan skrivit om, så låt oss ta en titt på det där andra skräpet som var gratis.

---------------------

Som ni kanske vet är jag mer eller mindre besatt av brännvidden 40 mm. En ganska harmlös böjelse kan tyckas. Det är följden av en suktan efter minimalism; efter att kunna ha ett enda objektiv som jag trivs såpass bra med att jag kan glömma allt annat.

4x40 mm


Ovan ser vi några kandidater. Det är sannerligen inte gott om fyrtiomillimetersobjektiv, men i den mån de finns, så är de små och nätta. Det jag bekantat mig bäst med hittills är Voigtländer 40/2 Ultron, som är väldigt bra men en aning tråkigt och ”kliniskt”. Man har optimerat det för att vara så bra som möjligt vid full bländaröppning, vilket har sina för- och nackdelar.

Men vad är det där längst till vänster? Det ser nästan exakt ut som Voigtländern! Just det. Där har vi den. Trehundrakronorsobjektivet.

Med stor skärm så bör du förstora bilderna för att verkligen se vad jag snackar om!

Sony a7 med Konica 40/1,8 Hexanon AR @ f/4 – ISO 200


På Ebay skänks de nästan bort och går oftast för under 300 kronor. Kanske beror det på att Konicas bajonettfattning har ett så kort avstånd mellan objektiv och sensor att det aldrig gått att använda på andra spegelreflexkameror med adapter. Och för användare av spegellösa kameror med det mindre APS-C-sensorformatet (”1,5x crop”) har brännvidden aldrig varit särskilt intressant.

Men nu råder andra tider. Tack, tack och tack igen Sony, för att ni äntligen fick arslet ur vagnen och gjorde den spegellösa småbildskamera som ingen annan vågat sig på!

Sony a7 med Konica 40/1,8 Hexanon AR @ f/5,6 – ISO 800


Konica 40/1,8 Hexanon AR såldes i kit tillsammans med Konica FS-1 som var den första småbildskameran i världen att dra fram filmen med elmotor. Detta var på tiden då ”nybörjare” inte hade tillgångar till (eller önskemål om) superzoomar, så tanken var istället att göra ett ljusstarkt, litet objektiv med en brännvidd som passar till det mesta. Året var 1979, då jag för övrigt föddes.

Sony a7 med Konica 40/1,8 Hexanon AR @ f/4 – ISO 800


Så vad har hänt med skärpan hos objektiven under de senaste 34 åren? Ingenting. Den här skitgluggen kan vara det skarpaste jag någonsin provat, om man bländar ner den. Vi snackar Zeisskvalitet, till ett pris som är ett hån mot den som en gång designat objektivet.

-------------------

Jag och Anders tog en ganska lång promenad i survädret från Sumpan, runt Ulvsundasjön, och hem till Alvik via Kungsholmen. Med mig hade jag också ett par nätta Olympusobjektiv som, trots att de kostat betydligt mer än Konican, är riktigt billiga.

Sony a7 med Olympus 21/3,5 OM @ f/5,6


Här snackar vi tokvidvinkel i fickformat. Jag fattar inte hur man lyckats få till så extremt bra prestanda i en glugg som knappt är längre än vad en snusdosa är tjock.

Det miserabla vädret störde en del men gav å andra sidan fin stämning.

Sony a7 med Olympus 21/3,5 OM @ f/5,6


Jag kan inte låta bli att undra vad dagens optikdesigners håller på med. Behöver det vara bättre än såhär och varför är era nya objektiv stora som termosar?
Just fan. Glömde det där med zooooooom. Det måste man ju ha.

Åter till minimalismen och Konican. Ni har säkert anat att det har en del nackdelar också, och det är sant.

Sony a7 med Konica 40/1,8 Hexanon AR @ f/2,8 – ISO 1000


Mellan f/1,8 och f/2,8 är kanter och hörn groteskt oskarpa. Skärpefältet är välvt som en sfär med hörnfokus bortåt, så man kan inte fokusera i mitten och komponera om. Kontrasten är låg vid stora bländaröppningar och det råder en viss dimmighet över hela bilden. Men vadå; för trehundra spänn är det fortfarande inget att bråka om.

Sony a7 med Konica 40/1,8 Hexanon AR @ f/1,8 – ISO 12800


Det här är inte ett objektiv som jag skulle välja för alldagligt bruk. Det är knepigt vid stora bländaröppningar och jag har redan Voigtländer 40/2 Ultron som presterar otroligt jämnt och fint från f/2 över nästan hela bildytan. Å andra sidan är det inte lika skarpt som Konican när man väl bländar ner. Vad gäller färger går vinsten också till Hexanon 40/1,8.

---------------------

Nå, det viktiga i detta inlägg är ändå det som rubriken antyder. Att skitbilliga objektiv med trettio år eller mer på nacken kan ge fantastisk bildkvalitet på en modern småbildskamera. Något som tillverkarna på den tiden inte kunnat drömma om. Jag har hittills inte provat ett enda objektiv på Sony a7 som inte har sina goda sidor och är värt att använda. Men så har jag då också avstått eventuella plastzoomar med så stora omfång att det omöjligen kan bli bra.

Fortsatt trevlig helg! Och var inte rädda för att gräva runt på Ebay. Det kan löna sig.

Postat 2013-12-14 22:04 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera
1 2 Nästa