Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Skitbilder och pangbilder

”Kill your darlings” är ett vanligt förkommande begrepp, som innebär att man ska försöka se bortom sina egna preferenser när man väljer vilka bilder man ska visa upp för omvärlden. Ett helt förkastligt tillvägagångssätt om man besitter någon som helst integritet, anser jag. Varför ska man bry sig om vad andra tycker om man är amatörfotograf som inte är ute efter att tjäna pengar? Nej, ”kill your darlings” handlar om att vända kappan efter vinden och inte våga stå för sina egna känslor. Att vika sig inför konsensus och att låta andra sätta spelreglerna.

Men – och det finns alltid ett men – det finns givetvis goda poänger med detta också. Genom att granska sina alster noga och försöka vara lite objektiv, kan man ofta släppa den första, irrationella förälskelsen till en bild som man förmodligen lite senare ändå skulle insett inte var så värst bra. Detta ska naturligtvis ske för ens egen skull, om möjligt. Inte för att man vill fjäska inför betraktaren som kanske har en helt annan smak än man själv.

Att vara självkritisk är bra, men självkritiken måste komma från hjärtat. Inte från rädsla för fiasko eller längtan efter hurrarop.


------------------------

I eftermiddags for jag med ett par vänner till Nyckelviken i Nacka. Det var inte så värst kallt, men visa av erfarenhet byltade vi ändå på oss kläder motsvarande vad man kunnat tänkas behöva för en arktisk expedition. Och mycket riktigt; efter blott en liten stund, kringhalkandes på den sönderbrutna iskanten nere vid vattnet hade man kylts ned tillräckligt för att ett enkelt objektivbyte skulle innebära fingrar som istappar. Så, jag behöll mestadels normalobjektivet på kameran och var ganska nöjd så.

Skeppskadaver


Längst inne i viken ligger vraket från en gammal skuta, som efter lite googlande tycks härröra från tidigt nittonhundratal. Bilden är i min egen mening näppeligen bra, men den har åtminstone god teknisk kvalitet och säger kanske något om platsens svunna tider.

Hade jag anammat ”kill your darlings” så hade jag aldrig visat den. Inte för att den är en älskling, utan för att den inte ens når upp till någon som helst verkshöjd. Men vadå, den kan väl vara kul att se ändå? Javisst! Jag skiter väl i om nån annan tycker den är dålig. Det är min bild, min blogg, mina tankar och mina intentioner som räknas. Ingen rädder för inkvisitionen här.

Jag kom hem med tjugotalet skitbilder, allt som allt. Det tyckte jag i alla fall när jag importerat dem till datorn och snabbt granskat dem. Bara ren skit, och annat hade jag inte direkt väntat mig. Men, så bestämde jag mig för att göra något som kan liknas vid motsatsen till att döda sina älsklingar.

Höders käftar 


En grådaskig, färglös skitbild. Men det fanns ändå något där som fick mig att börja efterbehandla den med ett våld som sällan skådats. Och till slut hade jag lyckats få en bild som jag till en början avskydde att bli en av de bättre jag tagit på ett bra tag. Tycker jag själv, och det är som sagt det viktigaste.

Det här skulle man kunna kalla motsatsen till ”kill your darlings”. Alltså att ta tag i en till synes vissen bild som man ändå ser nån slags potential i, och göra den bra. Plocka fram det som man såg hos motivet, men som kameran inte förmått att på egen hand framhäva. Och naturligtvis skita fullständigt i vad betraktaren tycker.


------------------------

Fotografering handlar alltför ofta om prestige. Man vill bli gillad, omtyckt och nästan helst att personen C ser att personen B gillar det A gör, där A är du själv. Och det är ju helt okej så länge man inte tummar på sin egen kreativitet för att hamna i ”rätt” fack. Så länge man inte låter bli att visa bilder man själv gillar, för att man tror att andra inte ska hålla med.

Trasig lysrörsarmatur


Vi behöver inte starkare konsensus, mer likriktade åsikter, mer rädsla för det egna skapandets kraft och större vilja att bli gillade av folk vi aldrig ens träffat. Tvärtom. Vi behöver mer fritänkande, mod och acceptans för tanken om att du får och kan göra precis vad fan du vill.

------------------------

Vill du ha flest ”likes” på Facebook eller känna dig så nöjd som möjligt med dina bilder inför dig själv? Det är bara att välja.

Postat 2014-01-26 21:43 | Läst 18198 ggr. | Permalink | Kommentarer (26) | Kommentera

Bildvinklar och bildkvalitet med analogt mellanformat och digitalt småbildsformat

Ofta har jag framhärdat i hur bra det är att använda en brännvidd som rimmar med hur man ser världen. Alltså ett objektiv som på kameran ifråga ger en bildvinkel som motsvarar det aktiva synfältet i någon mån. Detta skiljer sig uppenbarligen från person till person, då jag tycker att 50 mm på småbildsformatet är alldeles för ”trångt”, särskilt på höjden. Nej, nånstans kring 35-40 mm passar mig bättre. Det är vad jag skulle vilja kalla normalobjektiv.

Nu har det dock fallit sig så att det inte finns något direkt passande sådant objektiv till Sony a7, som är min nuvarande kamera. Visst, jag har faktiskt tre stycken 40-millimetersobjektiv som alla är finfina på sina sätt. Men inget av dem ger full tillfredsställelse eftersom mina preferenser ligger hos Zeiss och Leica. Och i viss mån hos Olympus.

Men så fick jag nån slags fnatt och började (som vanligt) sukta efter annat, och vips hade jag köpt det nya Sony FE 55/1,8 som designats av just Zeiss. Och herrejävlar, vad bra det är. Så bra att jag nästan bara använt det på sista tiden, trots att brännvidden är helt knäpp.

Metangasmönster – f/3,2


Det var länge sen jag kände en sån glädje över att använda något som egentligen inte borde passa mig. Eventuellt är det just därför. För att jag måste anstränga mig mer och tänka annorlunda. Koncentrera blicken och välja andra motiv, eller åtminstone andra delar av samma motiv.

Det är nästan lite tragiskt att det ska krävas så extremt bra utrustning för att jag ska kunna släppa tanken på dess eventuella brister. Men nu råkar det vara så att mycket av det jag fotograferar faktiskt måste framställas med bra kvalitet för att bli tillräckligt intressant, om jag får bestämma. Och det får jag.

Tänkartronen – f/2,2


Jag har sagt det förut och säger det igen. Det är inte kort skärpedjup som gör att mellanformat ser annorlunda ut mot småbildsformat, vilket bevisas av hur FE 55/1,8 tecknar bakgrunden. Bilderna ser ut att vara tagna med ett betydligt större sensorformat än vad de är. Och faktum är att f/1,8 på småbild motsvarar ungefär f/3,6 på 6x7, vilket inte är en ovanlig ljusstyrka i det fallet. Sen kan man gå helt bananas med högre ljusstyrka på mellanformat utan att förlora skärpa på samma sätt som man gör med småbildsobjektiv.

Bara för att visa hur det kan se ut, grävde jag fram en gammal bild ur arkivet tagen med Pentax 67II och normalobjektivet 105/2,4.

Parkeringsplatsparad – f/2,4


På det mindre utdragna 6x7-formatet trivs jag riktigt bra med 105 mm, som ger lite mer på höjden men lite mindre på bredden än 50 mm på småbild. Jag förstår fortfarande INTE varför tillverkarna envisas med det oproffsiga 3:2-förhållandet i proffskameror bara för att filmrutan råkade ha de proportionerna. Hur korkat som helst.

Jamen skitbra, då kan jag ju fota med film och mellanformat istället om det nu är så fantastiskt? Nja. Det finns ”vissa nackdelar”.

Goliat och David


Bara det löstagbara sökarprismat hos Pentax 67II väger mer än hela Sony a7. Resten ska vi inte ens tala om. I övrigt kan jag konstatera att sökarbildernas storlek inte skiljer sig nämnvärt faktiskt. Det har hänt en del sen 1969 (Pentax 6x7), fast den förfinade 67II lanserades faktiskt så sent som 1999.

Det är väldigt svårt att inte jämföra bildkvaliteten mellan kamerorna när man äger båda, och jag får lov att säga att det är först med Sony a7 och FE 55/1,8 som det börjar bli likvärdigt. I alla fall om man som jag framkallar sin film i köket och skannar negativen med en förhållandevis enkel flatbäddsskanner i form av Epson V700. Så man kan med fog anse att det är vansinne att släpa runt på ett monster som Pentaxen när den fjuttiga Sonyn dessutom kan handhållas och fokuseras väldigt exakt när ljuset tryter.

Valhallavägen – f/1,8  och ISO 2000 (pressat i efterhand för EXIF-snokare)


Så, är det läge att sälja mellanformatutrustningen? Nej, inte än. Det finns fortfarande en enorm tjusning i att hantera dessa tingestar. Att plocka fram filmrullen och omsorgsfullt ladda den i kameran, för att sedan under andakt fotografera med vetskapen att det är en kemisk process som fortgår varje gång du trycker av en bild, manar till eftertänksamhet.

Filmladdning vid Värtan


För en stativhatare som jag kan det till och med kännas motiverat att använda djävulens påfund då och då. Särskilt när man får se den fina bilden direkt på mattskivan.

Trevlig stenåldersteknik


Den som inte sett det här i verkligheten har missat något i livet. Upplevelsen av att kika direkt på den stora mattskivan är bättre än vilken digital display som helst. Så riktigt än ger jag inte upp filmen och mellanformatet.

Bakom Alviksskolan – 55/4


Tur är i alla fall att det digitala alternativet är portabelt och mångsidigt, då det kommer att användas desto mer. Kameran kan hänga med precis överallt och som sagt är mörker inget problem. Vi avslutar därför med en bild tagen i sämsta möjliga ljus, som dessutom avslöjar hur extremt tjusig bakgrundsoskärpan är med FE 55/1,8.

Minnebergsnatt – f/1,8 och ISO 12800


Vi ses!

Postat 2014-01-15 23:30 | Läst 17295 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Utrustningen ska om möjligt anpassas efter användaren

Vid en noggrann städning i mitt ringa hem hittade jag nyligen en gammal kamrat, gömd i ett hörn bakom en bokhylla. Fodralet var lika fult som sist och inbjöd lika lite som alltid till att öppnas. Men däri fanns fortfarande en pjäs som jag älskat och förhoppningsvis alltid kommer att älska. Min P-bas.

”P” i ”P-bas” står för Precision, som Leo Fender döpte modellen till för att den erbjöd greppband på halsen, till skillnad från en kontrabas som är bandlös. Året var 1951 och den elektrifierade musiken var i sin vagga. Leo hade dock ett fantastisk öga (han var faktiskt enögd) för formgivning, och Fender Precision är fortfarande idag en basmodell som både säljer och syns i mängder av olika musiksammanhang.

Precis som när det gäller kameror och objektiv är jag mycket kräsen med mina musikinstrument. Det ska kännas rätt, se rätt ut och i detta fall låta rätt. Därför är det kanske lite förvånande att jag valde en budgetbas, när jag för ganska många år sedan gav mig ut i musikbutiksdjungeln för att hitta den rätta.

Sony a7 med FE 55/1,8


Men så, efter hundratals besök i olika musikaffärer hittade jag den. En skitbillig Squier Precision som lät bättre och kändes bättre än tio gånger dyrare instrument. Jag köpte den direkt och har sedan dess haft oerhörd glädje av de enkla träbitarna.

Det du ser på bilden ovan är basen jag talar om, som har modifierats kraftigt med tiden. För hur bra den än var från fabrik så kunde den förstås bli bättre.

Den tjocka plastlacken skrapades av och kroppen målades med tunn linoljefärg direkt på träet. Rått och organiskt, som en gammal artonhundratalsstol. Stallet byttes till ett kraftigare för att slippa skrammel. Pickupen byttes till en finare. Plektrumskyddet fick ett lager tapet för att piffa upp utseendet en smula.

Men i grund och botten var det fortfarande samma träbitar som sjöng så underbart som när jag provade den första gången. Ty det är faktiskt den akustiska tonen som är viktigast även hos ett elektriskt instrument.

Fenderfrälst som jag ändå var, gav jag mig på att göra Squiern mer Fendersk.

Sony a7 med FE 55/1,8 – hårt beskuren


Stämskruvarna satt på fel ställe och störde det estetiska intrycket, så jag flyttade dem till Fenderstandard. De gamla hålen pluggades med ett kvastskaft och nya borrades. Då kroppen (redan från början) var vit ville jag ha ”matching headstock” och därför lackades huvudet vitt, enligt femtiotalsmodell.

Nu är jag knappast en vintage-nörd som alltid vill efterlikna svunna tiders ideal och lösningar. A-strängen skramlar ofta på Fenderbasar och detta löste jag elegant med en tavelkrok som du kan se i bilden ovan.

Basens nuvarande personlighet och karaktär har vuxit fram under många års användande. Där ägare av dyra Fenderbasar har tvingat sig själva att stå ut med uppenbara brister har jag glatt gått fram med borrmaskin och annat för att uppnå perfektion.

Sony a7 med FE 55/1,8


Här ser vi tydligt hur det skitbilliga men resonanta träets ådring tittar fram genom linoljefärgen. Vi ser också den märkliga placeringen av den bakre axelremsknoppen. Då halsen är tung och kroppen lätt, vill huvudet på basen gärna peka nedåt. Detta avhjälps effektivt genom att helt sonika flytta den bakre upphängningspunkten framåt. Något som man inte gärna gör på en dyr Fender.

---------------------

Är detta bara ytterligare ett exempel på förtäckt prylbögeri? Kanske, kanske inte. Instrumentet ifråga har jag i alla fall använt på en skiva som givits ut och som lovordats. Såhär kunde det låta när Introduction lirade tillsammans för några år sedan:


Så, vad vill jag egentligen ha sagt med detta inlägg? Jo, att du ska skita i normerna och anpassa din utrustning till dina önskemål om det går. Välj inte det objektiv som är skarpast i tester, utan det du gillar bäst. Välj inte det stativ som är stabilast i tester, utan det som du kan ta med dig och som uppfyller dina krav. Och så vidare.

Och kanske viktigast av allt; ta inte de bilder som du tror att andra vill att du ska ta. Tänk efter eget huvud och skit i ”experterna”.

Postat 2014-01-11 00:23 | Läst 15773 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En söndagshistoria om mina hemtrakters historia

Det är idag inte helt lätt att lista ut var våra förfäders bosättningar har befunnit sig runtom i riket, och varför. Landhöjningen efter den senaste istiden har förändrat landskapet ordentligt på ganska kort tid, sett till övriga geografiska förändringar runtom i världen. Detta märks förstås mest i anslutning till vatten och i inte alltför kuperad terräng, där strandlinjen förflyttats avsevärda sträckor på bara något årtusende. Ett sådant exempel finns i Bromma, nära min hemvist.

På femhundratalet efter Kristus sträckte sig ett sund från nuvarande Ulvsundasjön, via Lillsjön och Brommaplan, bort mot Judarn. Norr om detta sund fanns några av de tidigaste bosättningarna i området, och fortfarande idag kan vi finna spår av dem.

När jag knatar runt i dessa trakter brukar jag försöka se framför mig hur det hade kunnat se ut, och varför man slog sig ned just här. Ställer man sig i grässlänten precis väster om väderkvarnen vid korsningen Ulvsundavägen-Kvarnbacksvägen och tänker sig det forna sundet bakom sig, är det inte längre så svårt att föreställa sig. Det böljande söderläget mot sundet, på vars motsatta sida skydd från bergknallarna i nuvarande södra Bromma fanns, samt fina höjder strax åt andra hållet som erbjöd goda utsiktspunkter norrut, måste ha tett sig idealt.

Här slog man sig med all rätt ned, och blev väldigt långvarig. För i den slänt jag nyss nämnde ligger fortfarande en byggnad som är det sista som är kvar av en av byarna norr om sundet.

Sony a7 med OM 28/2


Mjölnarstugan tros vara från början av 1700-talet, men har fått en övervåning betydligt senare. Icke desto mindre var jag – precis som många gånger förut – tvungen att stanna och fundera lite när jag i eftermiddags gick förbi. Stugan ligger väldigt nära den hårt trafikerade Kvarnbacksvägen men är ändå nästan helt osynlig därifrån. Och har man inget ärende upp i skogen så lär man aldrig heller upptäcka denna intressanta återstod av vad som en gång varit en by som legat där i ungefär ett och ett halvt årtusende.

En del kanske skakar på huvudet. Själv får jag gåshud. Och så mår jag lite dåligt över att platsen idag verkar användas av kommunen för att dumpa diverse skräp som inte kommit till användning.

Sony a7 med FE 55/1,8


Det är faktiskt rätt förvånande att många områden här kring Riksby inte är bebyggda. Jag antar att det beror mest på flygplatsen som är alldeles för bullrig, vilket ironiskt nog skyddat och konserverat dess historia. Det verkar inte vara en käft som ens promenerar här. Ett fåtal stigar finns i skogen som vätter upp mot berget om man passerar ett hie av slånbärssnår, men jag har aldrig mött något där. Platsen får liksom på ett trivsamt vis odla sig själv vidare i sin bortglömdhet och behålla sin historia för sig själv. För att kanske då och då upptäckas av en nyfiken eller förirrad flanör som jag själv. Ytorna mellan träden är öppna och fria från sly och undervegetation, vilket ofta är fallet med boplatser som brukats i evigheter. Vad det beror på vet jag dock inte.

Precis i närheten ligger avfallsstationen. En del människor har tyvärr ovanan att sprida sin skit i naturen runt omkring istället och jag såg diverse kylskåp och spisar bara hundra meter från där de borde ha lämnats. Stationen kanske var stängd, eller så var det några ur de ”ambulerande sällskap” som håller till i krokarna och skräpar ner var de än drar fram, som varit framme. Ni får själva lista ut vad jag menar med det och tycka vad ni vill.

Sony a7 med FE 55/1,8


Nåja, det finns länder där man beter sig etter värre och jag är väl ovanligt känslig. På den närbelägna golfbanan var det desto renare och snyggare, och jag utforskade objektivets möjligheter till att efterlikna mellanformat. Det gick finfint och inte behövde jag något stativ heller, trots extremt uselt ljus kring 15:30-snåret när solen för länge sen gått ner.

Sony a7 med FE 55/1,8


Reslutatet liknar det jag fått från Pentax 67II med normalobjektivet 105/2,4 nedbländat till f/4. Fasen vet om det här inte är bättre förresten.

Lite bedrövad över att bara ha lyckats ta en bild som jag jag var nöjd med – den första i inlägget – begav jag mig mot Abrahamsbergs tunnelbanestation och åkte hem. Men efter lite grävande på nätet kring den historia du just läst om tänkte jag att det vore värt att skriva en rad eller två om saken ändå. Om inte annat för att ha något att göra såhär i det vedervärdiga mörkret som decimerar alla möjligheter till sysselsättning på fritiden. Det är knappt så att jag tycker att det är roligt att fotografera ens. Men att komma ut och röra lite på benen och hålla hjärnan igång är säkert bra.

Den ständiga utmaningen för mig ligger i att hitta något intressant i det till synes ointressanta. I det trista vädret och i de alltför bekanta omgivningarna där man redan tror sig ha sett allt. Det har man garanterat inte.

------------------

Ha en trevlig röd måndag! Jag drar ut och fotar som vanligt. Vad annars?

Postat 2014-01-05 21:20 | Läst 8467 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

En trevlig väska och några hårda ord om bildbehandling

Förra inlägget föll av kommentarerna att döma inte i god jord hos läsarna och det var väl kanske inte så oväntat. En fotoblogg ska handla om foto och inte privata musikminnen som dessutom inbegriper musik som bara skribenten tycker är bra. Nån måtta får det vara!

Därför ska vi nu istället nörda ner oss i det som vi gillar bäst. Nämligen foto!


Kapitel 1 – Produkter och känsla

Under ganska lång tid har jag knatat runt med en medioker axelväska som jag gissar är från slutet av sjuttiotalet. Den är ful, obekväm och allmänt vedervärdig faktiskt. Men jag har ansett att den fyller mina syften och därför inte brytt mig om att sätta mig in i vad nytt som finns. Men så hände det sig att jag i samband med ett objektivköp, med många kunder före i kön, hade tid att granska väskutbudet hos min lokala handlare. Mest på skoj, tänkte jag och köpte inget då. Men kikandet gjorde ändå intryck samt väckte ett begär efter något bättre än skitväskan, och i måndags for jag tillbaka och inhandlade en Benro Smart 10.
Den var billig, rätt snygg och precis lagom stor. Massor av fack och krusiduller, samt genomtänkt till tusen. En perfekt axelväska för mina ändamål. Fast så jävla tråkig.

Nä, fan heller. Det här går inte, tänkte jag, och åkte tillbaka med Benroväskan i eftermiddags. Jag hade nämligen under utprovandet också sneglat mot det dyra hörnet av väskavdelningen. Och försökt förtränga det jag såg. Men det gick inte. Det var ju en Billingham jag egentligen ville ha. Och så fick det bli.

Billingham Hadley digital – Sony a7 med FE 55/1,8 – Olympus OM 35/2,8 med Novoflexadapter – Olympus OM 21/3,5


Sådär ja! Grovt tyg, styvt läder och mässingsbeslag från England kändes mycket bättre. Trots att Benroväskan egentligen är mer praktisk och kostar en tredjedel så mycket.
Jag tror att det som avgjorde saken var tanken om produkter som åldras med värdighet. Samt förstås tidlös, klassisk design. Detta har Billingham lyckats med till punkt och pricka av allt att döma.

Är verkligen funktion det viktigaste hos en produkt? Nja, då hade vi väl gått på bröllop i träningsoverall och burit gummistövlar på arbetsintervjun om det råkade regna den dagen. Det funkar inte så. Vi vill se bra ut och omge oss med saker som känns bra. Det är bland annat därför Leica kan sälja sina snordyra M-kameror trots att det finns ”bättre” alternativ till en bråkdel av priset. För det finns ingenting som känns som en Leica M-kamera. Ingenting.


Kapitel 2 – Den nödvändiga efterbehandlingen

Det finns nog inget fotografiskt språkuttryck som stör mig lika mycket som ”straight out of camera” eller dess svenska variant ”direkt ur kameran”. Detta uttrycks ofta med nån slags stolthet, som om fotografen anser sig vara bättre än andra för att den lyckats ta en vettig bild utan att efterbehandla den. Det kan förstås vara lite imponerande, men vad är vitsen? Vad vinner man på att lämna över bildbehandlingen till någon annan än sig själv? För det är väl ingen som på allvar tror att en JPG-bild direkt ur kameran är obehandlad?

Oavsett om man fotograferar i råformat eller JPG så måste det som fångats av sensorn översättas till grafisk bilddata. Det sker genom att Bayermönstret, som indelar sensorn i röda, gröna och blå pixlar (RGB), interpoleras till fullfärgsinformation för varje pixel. Efter detta läggs en gamma-kurva på, eftersom exponering av sensorn är linjär medan vår syn reagerar logaritmiskt. En halvering av ljuset (ett exponeringssteg) ska alltså inte ge en hälften så ljus bild, vilket vore fallet om vi sket i gammakurvan.

Några helt linjära presentationer av bilder ser vi ytterst sällan. Det är meningslöst eftersom det ser ut som skräp. Däremot kan det vara väldigt intressant att titta på obehandlade bilder direkt ur en råkonverterare. Låt oss ta ett exempel.

Sony a7 med FE 55/1,8 @ f/2,5 – Obehandlad


Här har jag nollat allt i Adobe Camera RAW och valt färgprofilen Adobe Standard. En bild som man lätt kan slänga på tippen direkt, eller?

Nejdå! Detta är helt normalt. Ställ in vitbalans, välj en trevlig färgprofil, höj kontrasten och gör några småjusteringar så är saken biff. Sim salabim, abra-kadabra och... Äsch, jag kan inga fler trollformler.

Sony a7 med FE 55/1,8 @ f/2,5 – Efterbehandlad


Om du är en turknutte så gör din kamera just detta när du fotar i JPG. Men om du tillhör oss vanliga människor så kan du ge dig fan på att din kamera kommer att fucka upp totalt och ge dig en blådaskig bild som du måste slänga. För att du vägrade fota i råformat och tänkte att kameran skulle göra jobbet åt dig.

Förlåt om jag är lite spydig. Givetvis finns det många tillfällen då det är vettigt att fota i JPG. Det kan handla om att man tar så många bilder att det inte är görbart eller rimligt att justera varje enskilt bild i efterhand. Eller att man helt enkelt inte har kunskapen som krävs. Men du får inte glömma att du har möjligheten att göra bilderna mycket bättre än vad den japanske ingenjören som utformade JPG-motorn i kameran bestämde sig för.

Så vad har jag egentligen gjort? Nästan ingenting faktiskt.


Det absolut viktigaste är att jag satt vitbalansen med pipettverktyget mot den vita trasan. Kamerans auto-vitbalans skulle aldrig gå så högt utan verkar begränsad till 2800-7500 Kelvin. Med följden att JPG-bilder i knepiga ljussituationer ofta får helt galen vitbalans.

----------------------

Får du de resultat du vill i JPG, så fortsätt så! Men om du är missnöjd med färger, kontrast och skärpa så bör du snarast övergå till råformat. Det är lite knepigt i början, men egentligen inga konstigheter. Det som kamerans bildbehandlingsmotor brukar utföra är nu istället upp till dig att fixa.

Vi avslutar med en bild som hade sett ut som skit om kameran fått bestämma.

Sony a7 med FE 55/1,8 @ f/1,8


Det är du som bestämmer. Överlåt bildbehandlingen till någon på andra sidan jordklotet, eller så gör du den själv.

Postat 2014-01-02 21:21 | Läst 9580 ggr. | Permalink | Kommentarer (19) | Kommentera
1 2 Nästa