Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Vårvinter och prylnördjämförelse kring fotografi och cykling

Gårdagens inlägg handlade delvis om möjligheterna och omöjligheterna kring objektivutbudet till Sony a7(R). Man kan tycka att det är extremt egendomligt att Sony lanserat dessa nydanande kameror med nästan inga dedikerade originalobjektiv att tillgå. Å andra sidan är det ett tämligen säkerställt att man som sagt kan använda i stort sett vad som helst som är avsett för spegelreflexkameror, med en lämplig adapter.

Men, det finns naturligtvis också andra intressanta gluggar. Leica M-systemet har länge och väl legat i framkant när det gäller minimal storlek och bra prestanda. Men tyvärr bara om man använder film eller en sensor som är anpassad för att ljus ska kunna falla in snett mot den. Så är inte fallet med Sonykamerorna.
Turligt nog är det emellertid så att objektiv med lång brännvidd automagiskt kommer att ge ickesnett infallande ljus, vilket öppnar en dörr för en del minimala teleobjektiv!

Ulvsundasjön – Leica 90/4 Elmar-C @ f/8


Ett sådant är porträtt-telet för den minsta kameran med M-bajonett; Leica CL. Trots att det är tämligen billigt är det väldigt, väldigt bra. Både optiskt och mekaniskt. Att det går ner i en rymlig byxficka gör det inte mindre intressant heller.

Bilderna i dagens inlägg togs igår, efter att jag stoppat ner Zeiss-kolossen 35/2 i väskan.

Drunknad pil – Leica 90/4 Elmar-C @ f/5,6


Isen ligger fortfarande kvar på Ulvsundasjön, märkligt nog. Det måtte vara bra grunt antar jag. Solen tittade fram lite då och då genom det för tillfället söndertrasade molntäcket och en viss vårstämning infann sig. Lika märkligt det, när det borde vara fem, kanske tio grader kallt såhär års istället för lika mycket över noll som det var igår.

Objektivet är verkligen rasande bra. Inte alls ”Zeissigt”, utan snarare delikat, varmt, klassiskt, med ganska låg kontrast och väldigt snygg bakgrundsoskärpa. Men den bästa egenskapen är ändå färgerna. Eller ska vi kanske säga färgupplösningen.

Minnebergs värmeverk – Leica 90/4 Elmar-C @ f/4 (och ISO 2500!)


Färgupplösning låter säkert lika luddigt och fånigt som ”3D”, eller hur? Båda uttrycken är subjektiva försök att förklara egenskaper som är svåra att mäta, och som sällan eller aldrig ges något utrymme i labbtester av objektiv (eftersom testaren i regel inte tittar på bilder av riktiga motiv).
Med färgupplösning avser jag objektivets förmåga att återge subtila nyanser hos motivet, på pixelnivå eller strax däröver. Hos enkla objektiv äts detta oftast upp av allehanda aberrationer, men finns skärpan där så börjar det plötsligt spela roll.

Om jag får generalisera lite – och det får jag ju eftersom det är min blogg – så vill jag påstå att Leica är bättre på detta än Zeiss. Olympus kommer strax därefter och har faktiskt mycket gemensamt med Leica, även gällande andra optiska egenskaper. Zeissobjektiv är mer ”råa” och kanske mer färgriktiga om man ska efterlikna det som ögat såg på bästa sätt.

--------------------------

Nu är vi låååångt ute i flumrymden som ni märker:-) Men det blir lätt så. Man snöar in på sitt intresse och gräver sig djupare och djupare. Dock tycker jag mig märka att jag själv lägger mindre vikt vid utrustningen idag än för något år sedan. Och det är bra.

Sen kan man ju alltid upprepa samma insnöande på andra aktiviteter. Som cyklar till exempel! Cyklar är trevliga och kan alltid förbättras. I förra veckan fick jag hem ett bredare styre och kortare styrstam till min AM-cykel. Ungefär som att byta mellan Zeiss och Leica.

Fett styre – Sony RX100


Sammanfattningsvis så blir det tekniska finliret mindre viktigt ju duktigare man är. En duktig fotograf kan få liv och stuns i sina bilder med enkel utrustning, och den duktiga cyklisten kan hoppa och skutta över stock och sten med en Biltema-cykel. För oss amatörer är det dock trevligt att kunna njuta av sånt som hjälper och inspirerar oss i vår strävan mot att bli duktiga.

Jag avslutar med en liten video som visar att det långtifrån alltid hänger på utrustningen:-)

Postat 2014-02-17 19:29 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Osäkra prognoser – Zeiss 35/2 Distagon

Många är de som otåligt väntar på fler objektiv till Sonys nya, spegellösa småbildskameror. Objektiv som kan lyfta systemet till den standard som Canon och Nikon har, och den mångsidighet som dessa system besitter. Jag är inte en av dem. Mångsidigheten finns nämligen redan och har funnits allt sedan den dag kamerorna lanserades.

Allt man behöver är nämligen ett kort metallrör med en bajonettfattning i vardera änden, för att man ska kunna montera nästan vilket objektiv som helst på Sony a7 och a7R. Vill man ha autofokus så finns mängder av Sony-objektiv, men även Canon och Nikon, som dock lär kunna bli långsamma. Är man istället som jag rätt ointresserad av autofokus, kan man välja och vraka bland tusentals gluggar från ungefär 1950 fram till idag.

f/2,8


I förra veckan fick jag för mig att byta det makalösa men gigantiska Zeiss 35/1,4 ZF mot dess mindre kusin, plus en hög med pengar förstås. 35/2 var det första Zeissobjektiv jag skaffade till min dåvarande Nikon D700 och det kom att helt förändra min syn på vad ett bra objektiv är. Plötsligt verkade Nikonobjektiven tråkiga, oskarpa och dåligt byggda.

Då fotovädret och orken att gå ut trytit ordentligt på sistone var det först i eftermiddags som jag kom mig för med att prova den gamla bekantskapen. Väderprognosen lovade regn och åter regn, men så blev det lyckligtvis inte.

f/5,6


Det tog inte många minuters gluttande på kamerans skärm för att jag nöjt kunde se att ingenting förändrats. Det här objektivet är fortfarande – tillsammans med ZF 100/2 Makro-Planar – det som ger mest stuns i bilderna av allt jag provat. Faktiskt för mycket ibland, så det måste tämjas i efterbehandlingen utefter motivets egenskaper.

 f/2,8


Den till sträckan sett korta promenaden genom Ulvsunda tog längre tid än vanligt och det ena efter det andra abstrakta motivet dök upp, där jag tidigare varit helt blind.

På de riktigt nördiga forumen debatteras det kring vilken trettiofemma som är bäst, och man brukar komma fram till att Sonnaren hos Sony RX1 bör sättas på tronen. Jag håller med, men bara om man vill ha största möjliga mångsidighet (vilket kameran i sig förbjuder eftersom man inte kan byta objektiv) eller ”snyggast” bakgrundsoskärpa. Där vinner 35/2 Distagon inga priser direkt. Den är istället hård, brutal och skoningslös.

f/2,8


En av de trevligaste effekterna man kan få är ett slags ”tredimensionalitet” i bilderna. Det krävs inte särskilt kort skärpedjup, utan det handlar istället om att det som ligger i skärpeplanet till synes lägger sig framför bakgrunden, även i en tvådimensionell bild på en datorskärm (eller på papper, för den som är lagd åt det hållet). För att se detta bör du förstora bilderna och ha en skapligt stor skärm, men ibland syns det även i smått format.

f/11


Bilden ovan är ett utmärkt exempel på detta. I mina ögon känns det som att jag kan sträcka ut handen och ta på delarna, trots att bilden är platt. Bländarvalet visar också att denna egenskap inte har något med kort skärpedjup att göra.

Så, är detta den heliga Graalen? Nej, absolut inte. Objektivet är förvisso ganska kompakt, men också tungt med sina 530 gram. Att det tillkommer en adapter gör inte saken bättre. Men som komplement till andra objektiv för Sony E-bajonetten är det utmärkt. Inte minst för att det på dessa kameror kan fokuseras utan ansträngning, medan det är ett helvete på en spegelreflexkamera.

Distagonen är helt klart bäst på avstånd mellan 1-3 meter. Vid oändligt är det lite grötigare och behöver bländas ner för hörnskärpa.

f/8


Detaljrikedomen försvinner medan den lokala kontrasten bibehålls. Kromatisk aberration ökar dessutom kraftigt, men kan korrigeras hjälpligt med färdiga objektivprofiler i till exempel ACR eller Lightroom.

Ska jag sammanfatta Zeiss 35/2 Distagon så är det ett objektiv för den som vill framställa sitt motiv så skarpt och skoningslöst det bara går, på inte alltför långa avstånd. Plåtar du folk så kommer varje liten blemma framgå. Ingen pardon!

f/4


Det känns skönt att kunna bekräfta allt det jag tidigare upplevt, för några år sedan. Jag hade alltså inte fel trots att jag var ganska färsk, och det är knappast hype det handlar om.

----------------------

Så vad är prognosen för Sonys E-fattning? Jag har ingen aning och jag skiter nog faktiskt i det. Det finns ju redan drivor av fantastiska gluggar som kan användas rakt av. Men visst lär det bli intressant framöver, då Sigma, Tamron, Tokina, Zeiss och kanske även Leica, ställts inför det faktum att framtiden är spegellös för samtliga kameratillverkare.

Postat 2014-02-16 20:37 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera