Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Efter ett halvårs fotokonvalescens

Idag är det exakt sex månader sedan jag skrev ett blogginlägg om foto. Det känns både som en evighet och som om det vore igår. Ett märkligt tomrum som växt, krympt, vandrat, sipprat, slirat och haft sig runt mig. Utan att jag egentligen tänkt på det. Ty jag har faktiskt inte saknat fotograferingen, annat än mycket sporadiskt.

Dels har vilja inte funnits. Dels har det funnits annat att göra, och dels försvann lite av nerven när jag till slut kunde lägga vantarna på den utrustning jag alltid eftersträvat. Lustigt nog. Och tragiskt nog.

Men, det visar också både att utrustningen egentligen är oviktig, samtidigt som den påverkar fotografen psykiskt. I alla fall påverkar den mig.

--------------------

Så vad har jag gjort? Mestadels cyklat faktiskt.

Pb3O4


Nästan alltid har en kamera följt med i väskan, men nästan alltid har den inte heller använts. Jag har nämligen koncentrerat mig på att bli en bra skogscyklist. Något som är betydligt svårare än vad jag nånsin trott.

Dunkel kvällstur


Det jag förut trodde var ”mountainbiking” ter sig idag som en stilla söndagsutflykt på grusvägar. Inget som kräver en skogscykel alls faktiskt.
Nej, istället har jag kastat mig in i den härliga värld som utgörs av rotmattor, stenkistor och blodiga smalben. Äntligen en fullvärdig ersättning för utförsskidåkning, som förr om tog upp ungefär 6-7 veckor av året!

Hela tiden har dock kamerorna legat och blängt på mig, och jag på dem. Skulle vi aldrig kunna mötas igen som vänner och samarbetspartners?

Jodå, under våren och försommaren gjordes några tafatta försök, men med klent resultat. Det var först vid påsk när jag kom upp till Hälsingland som det släppte en smula.

Herten


Vackert, jovisst. Men gud så banalt och meningslöst. Det enda jag har att säga till mitt försvar är att jag använde ett teleobjektiv.

Kunde man kanske prova att fota människor istället?

Bror


Märker ni att alla bilder står på högkant? Det är helt omedvetet faktiskt, märkte jag nu medan jag skriver. Nu hade jag kunnat börja oja mig om att 3:2-formatet är trist och dumt, men det duger inte när man inte längre fotograferar regelbundet.

Nej, som sagt har kameran följt med som dödvikt i väskan, dag in och dag ut. Vid ett ytterst litet fåtal tillfällen har den kommit till nytta när jag sett sånt som triggat fotonerven. Och när detta skett har det lyckligtvis varit precis som förr. Det vill säga att jag inte varit ute efter något spektakulärt. Snarare tvärtom.

Dumskallarnas sammansvärjning


Någon har inte förstått hur man plattar till en pappkartong och därför lämnat den som bilden visar. Varje gång jag ser dylika tävlingsbidrag i det stora slaget om vem som är mest puckad i världen så ryser jag av vämjelse. Vad är det för dårar som ska ta över detta samhälle när vi ansvarsfulla och tänkande är döda?

Det är bara att försöka glömma det och gå vidare. Vidare till mitt tidigare favoritområde inom foto, nämligen trista motiv som bildar mönster, linjer, symmetrier och annat som bara rör ren estetik. Inga känslor.

HAGA Naturgödsel


Vi tar en till utan kommentarer.

Stora mossen


Det är i denna typ av fotografering jag känner mig hemma. Till freds. Ni kanske tycker att den vore lätt att anamma, men faktum är att den kräver ganska stor möda. För, just eftersom motiven inte är det minsta spektakulära, måste man hela tiden vara vaksam och ha blicken påslagen.

Det har den inte varit på sistone. En stor anledning till det är att jag ganska snart kommer att flytta! Bort från bullriga Alvik och bort från den alltför nära kopplingen till min barndoms geografi. Om lite mindre än en månad är min nya hemvist Järla sjö i Nacka, med bara minuter från Stockholms största skogsområde.

Och det är i skogen jag trivs bäst, särskilt när jag färdas på knepiga stigar i cykelsadeln.

Lovöns västra udde


Varför fotografera när man kan cykla, frågar jag mig. Jag borde göra både och, såklart. Och jag tror och hoppas att flytten till lugnet kommer att väcka gnistan igen. Nya omgivningar och ett halvår av fototorka men ett fortsatt intresse, kan liksom inte gå fel.

Fast egentligen. Egentligen vill jag dra långt åt helvete upp i Norrland. Men säg inget till nån.

Tjuvberget


Allt i sinom tid. Har skogen legat där i tiotusen år så kan den säkert vänta på mig i något år till. Till dess får vi nöja oss med att ses ett par-tre gånger om året.

Jag tror att äkta kärlek bara kan bli starkare med tiden, om man vårdar den. Min kärlek till bilden är fortfarande lika stark, precis som kärleken till skogen. Därför kommer jag tillbaka och gör det jag ska göra.

Det måste bli så. Och det ska bli så.

Postat 2014-07-17 23:18 | Läst 9465 ggr. | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera