Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Min kompis Fantomen

Jag hade länge sökt efter den perfekta kamraten för skogsutflykter på tu man hand. Någon som var förstående, tålig och förlåtande, men samtidigt kvick och rättfram. Ärlig. Någon att utvecklas och glädjas med trots att jag är ganska försiktig av mig, snart fyllda 35 år och otränad som jag är.

Efter mycket forskande fann jag vad jag sökte. En märklig gestalt som verkade dväljas i ett hemligt (och därför extra intressant) töcken. Inte riktigt som de andra. Det var Fantomen.

När jag först träffade Fantomen blev jag alldeles paff. Att någon som på bild såg skaplig ut, kunde vara det vackraste, smäckraste och samtidigt kraftfullaste man sett, hade jag inte väntat mig. Men så var det och vi for hem i skymningen, trevandes undersökande varandras egenskaper.

-----------------

Så kom den stora dagen. Fantomen tyckte att det var dags att vi började ägna oss åt det där som var tanken; att tillsammans fara ut i skogen och hänge oss åt leran, de snorhala stenhällarna och de ännu halare rötterna i Hellas, istället för att sitta hemma och förläget titta på varandra utan att något hände. Och så blev det.


Färden var lite skakig och osäker i början, så vi tog en paus på Gröna där Fantomen villigt poserade och visade alla sina attribut. Det är ingen fegis vi har att göra med!

Jag var lite småtrött, men det var inte Fantomen, som viskade att jag borde cykla lite fortare. Det skulle gå bättre då, menade han. Tvivel fyllde mina tankar men jag lydde. Och plötsligt började det hända saker.

Jag och Fantomen rullade, flög, krängde och sladdade oss fram på stigsegment där jag tidigare arbetat hårt för att inte förlora kontrollen. Fantomen visste vad han gjorde, men inte jag. Ändå kröp mina mungipor upp mot öronen när vi på riktigt började lära känna varandra.

Lite då och då var vi tvungna att stanna och hämta andan, och jag passade på att fotografera Fantomens snygga kläder. Det är nakna ben och hög svansföring som gäller i år, bara så att ni vet.

Sen blev det lite blött. Ingen fara på taket, tyckte Fantomen. Kör på bara, fegis!

Hela Hellas är en enda soppa just nu. Fast det är mest vatten, inte så mycket lera. Vi mötte bara tre cyklister på hela färden faktiskt. Sitter folk hemma och mökar, eller vad är det fråga om?

Förvisso blev det sen ännu värre. Inte ens Fantomen ville vara med längre.

Men nu var det nära hem. Den halkiga avslutningen på Traktormakt klarades med bravur och högre fart än vad jag brukar hålla när det är torrt. Ett par äldre tanter stirrade häpet medan jag och Fantomen metodiskt undvek diagonala rötter och bromsade på rätt underlag. Vi var som ett med varandra.

Nu var civilisationen nära. Egentligen hade jag gärna fortsatt om det inte vore för att det började skymma och lamporna låg hemma.

Slutet gott, allting gott och vi rullade hem till mig i maklig takt. Fantomen hade visat mig hur man gör, väglett, kommit med tips och varit allmänt hyvens. En riktigt bra kompis helt enkelt.

---------------

Detta inlägg är ett duplikat av ett foruminlägg jag skrivit på en cykelrelaterad sida. Alla bilder är tagna med Sony RX100.

Postat 2014-10-20 00:23 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera