Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Utgångspupillens monumentala betydelse för spegellösa kameror

I enlighet med vad jag skrev sist så kretsar min tillvaro kring att sysselsätta mig. Såhär på fredagkvällen, sent, när andra antingen slår runt på stan, umgås med nära och kära eller ligger och sover, grunnar jag själv på fysikens lagar. Närmare bestämt på dess optiska domäner.

Mången är de som insett att objektiv för mätsökarkameror inte funkar något vidare på Sonys relativt nya spegellösa kameror med fullformatsensor. Och jag gissar att de flesta av grunnarna inte riktigt vet varför, utan istället bannar Sony. För varför funkar ett 35-millimetersobjektiv för mätsökarkameror utmärkt på en Leica M9 men inte på en Sony A7?

Förklaringen är både svår och enkel. De befintliga objektiv som tillverkats för att funka med M-systemet, är egentligen avsedda för filmbruk. Visst; de senaste och apdyra skapelserna från Leica är förstås i någon mån optimerade för digitala sensorer. Men de ska samtidigt fungera för film, ty en relativt stor del av Leica-konnässörerna använder fortfarande analoga kameror. Detta ställer till massiva problem, som Leica har "löst" genom att implementera en väldigt tunn filterkaka framför sensorn.

En filterkaka framför sensorn måste man tyvärr ha. Den har en mängd funktioner, såsom att blockera IR- och UV-ljus (sensorn i sig har nämligen ett alldeles för stort spektrum för normalt fotografiskt bruk!), samt den vanliga uppmjukande funktionen, det så kallade anti alias-filtret ("AA-filter") som låter Bayer-mönstret få en snällare bild så att vi slipper moiré.

----------------

När  man sätter ett Leica M-objektiv på en Sony-kamera blir det knas direkt. Åtminstone om brännvidden hos objektivet är kort, för då ligger sannolikt utgångspupillen ganska nära sensorn; särskilt om det är en äldre konstruktion.

Så vad är utgångspupillen, och vad gör den? Jo, det är den punkt varifrån ljuset ser ut att komma, när det faller på sensorn. En utgångspupill som ligger väldigt långt bak i objektivet kommer alltså att ge en flack vinkel på det infallande ljuset i bildens kanter och hörn. På film är detta inte ett problem. På Leicas digitala M-kameror är det heller inte något större problem, eftersom filterkakan bara är ungefär 0,5-0,7 mm tjock. Men på en Sony A7 blir det katastrof! Där är nämligen filterkakan hela 2,5 mm tjock.

Tänk dig att du står med fötterna i vattnet på en fin strand på en sommardag. Du petar på botten med ett vasstrå. Precis i ytan ser strået ut att vara knäckt, och du har förmodligen väldigt svårt att avgöra hur långt det faktiskt är ner till botten. Exakt samma sak sker på sensorn. Filterkakan motsvarar vattnet, som har ett annat brytningsindex än luften. Och ju flackare infallsvinkel ljuset har mellan luften och filterkaka/vatten, desto mer fel blir det.

Därför ger M-objektiv med utgångspupillen långt bak en hysterisk oskärpa utåt hörnen, samt ett krökt skärpefält, på kameror med tjock filterkaka. De är helt enkelt inte gjorda för att det ska sitta en glasbit mellan objektivet och upptagningsmediet.

----------------

Men! Det finns sätt att kringgå detta:-) Låt oss titta på ett exempel, nämligen Zeiss 35/2 Biogon. Ett klassiskt objektiv som från början var optimerat för film, men som nu finns i ny skepnad för Sonykamerorna.


Här ser vi det bredvid ett Voigtländer 40/2 Ultron som är avsett för spegelreflexkameror. Voigtländern är ett "pannkaksobjektiv" och därför väldigt litet. Men ska det användas på en spegellös kamera måste det till en adapter som gör det ganska precis lika långt som Biogonen. Trollar vi bort spegelhuset så måste vi nämligen ha något annat emellan istället, så att avståndet mellan utgångspupillen och sensorn bibehålls. Annars skulle fokus hamna jättefel.

Tittar man noga på bilden ovan så ser man att ingångspupillen (bländaren!) befinner sig på ungefär samma ställe hos båda objektiven. Men om vi vänder på dem och istället kollar utgångspupillen så ser det plötsligt väldigt olika ut.

Hoppsan! Här framgår det rätt tydligt att Voigtländern har utgångspupillen flera centimter längre bort från sensorn än vad Zeissen har. Det är därför den funkar skapligt bra utan att vara optimerad för en spegellös kamera. Precis som 9 av 10 andra spegelreflexkameraobjektiv. Hela spegelreflexkamerans natur gör att man måste konstruera objektiven med en utgångspupill som ligger en bit bort. Annars hade inte spegeln fått plats.

Men varför funkar då Zeiss Loxia 35/2 Biogon på en spegellös kamera? Tittar man på den schematiska bilden så ser den identisk ut med ZM 35/2 Biogon för Leica M-systemet.

Jo, för att man har tagit med filterkakan i beräkningarna av den optiska formeln! Det tjocka sensorglaset har blivit en del av objektivkonstruktionen. Det ytterst problematiska ZM 35/2 Biogon har alltså raskt förvandlats till en glugg som presterar riktigt bra på Sonykamerorna, trots att grunden är precis samma.

Jag har ingen aning om vad som ändrats, men gissningsvis är det bara ett fåtal glasytor som fått ny kurvatur. Karaktären hos Biogonen torde därför vara samma, vilket jag tycker mig se i de bilder jag hittills tagit. Och om vi ska gå in på sånt så har den nära släktskap med ZF 50/1,4 och ZM 50/ Planar. Objektiv som blir bättre ju längre bort fokus ligger. Raka motsatsen mot ZF 35/2 Distagon. 

----------------

Det var det. Imorgon blir det skogscykling. På återseende!

Postat 2015-01-31 02:07 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Foto som terapeutisk ordination

Mitt andra besök hos Lars var minst lika givande som det första. Under en timme talade vi om vad som hänt sen sist och precis som förra gången fick jag sväva ut precis hur mycket som helst. Jag antar att det är en del av planen; att få mig att förstå mig själv bättre och därmed lättare kunna göra något åt min situation. Att gräva fram  det som gömts långt bak i huvudet. Att sätta fingret på problemen. Men kanske framför allt att sätta fingret på lösningarna. På vad jag borde göra och vad jag kan göra.

Jag gick hem med många tankar i huvudet och ett lättare sinne. 

---------------

Allt detta började med att jag sov så dåligt att jag började komma onödigt sent till jobbet, onödigt ofta. Det var inte helt populärt, såklart. Lyckligtvis jobbar jag på ett stort företag och har en bra chef, så åtgärder vidtogs. Det var därför jag kom till psykologen Lars, och det var därför jag också träffade läkaren Björn. 

Som jag ser det är sömnbesvären bara ett symptom. Och detta leder mig till den första slutsats som jag och Lars drog, med påföljande åtgärder: Jag måste hitta något att fylla min fritid med, igen. Det går inte att sitta hemma och mögla på kvällarna för att man är trött. Tiden måste ge utdelning och tillfredsställelse.

Ett av de mål vi satte upp för mig är att jag ska börja blogga igen, på mitt förslag. Jag älskar ju att både fota och skriva. Jag saknar det enormt! Så nu börjar jag...

--------------------------------------------------------------------

Först måste jag ge ett boktips, innan vi går till bilderna. Mitt förra inlägg fick Håkan Lindgren att rekommendera en bok, nämligen "Gråväder" av Folke Dahlberg. Jag beställde boken och fastnade direkt!

Jag må säga att det är en stor ära att jämföras med Folke Dahlberg. Hans språk är (var) väldigt enkelt. Lite kärvt, precis som det han skrev om, nämligen livet på Vätterns strand.
Gråväder är en bok jag gärna plockar fram och läser några sidor ur när jag vill koppla av. Det är inte innehållet eller händelserna som betyder något, utan beskrivningarna av det. Och jag vill aldrig att boken ska ta slut, så portionerna blir små.

Om vi återgår till vad som faktiskt hänt, så har jag precis som vanligt cyklat. Och jag vet att det kanske inte är så kul att läsa om, om man inte själv är cykelintresserad. Emellertid kanske naturupplevelserna kan vara något, ändå. Jag känner ändå att jag måste börja med en talande bild. 


Att vara ute i skogen med goda vänner – i detta fall dessutom arbetskamrater – är alltid fantastiskt. Jag må se mig själv som en ensamvarg, men sällskap vid aktiviteter är något jag uppskattar stort. 

De flesta turer gör jag emellertid själv. Det har sin charm det med. På något vis anammar man känslorna mer då. Man blir ett med landskapet.


Så fort jag kommer ut i skogarna kring Erstavik så blir jag lugn inombords. Det hade jag förstås blivit i vilken skog som helst. Det råkar bara vara den jag har nästgårds. Men det gäller att ta sig dit också. Hur nära det än är så är det lättare att sitta inne. Och där kommer vi till en annan punkt som jag ordinerats, nämligen konditionsträning! Två gånger i veckan ska jag bli andfådd och trött. Det känns som ett rimligt mål.

Saken är att jag redan motionerar, fast lite omedvetet. Det är nästan omöjligt att cykla en längre sträcka utan att ta i så att det känns, och det gör jag var och varannan dag. Om man kan kombinera det med fotografering så kan det bli riktigt trevligt och kanske optimalt!


Att ta bra bilder i det förfärligt dåliga ljus som råder kvälls- eller nattetid i denna årstid kräver både disciplin och skaplig utrustning. Nu i vinter har jag mest använt min lilla Sony RX100, men bilden ovan tog jag med Sony a7 och Voigtländer 40/2. Det kom sig av att jag började cykla med systemkameraremmen hängd över axeln, med kameran på bröstet. Den lilla Voigtländerpannkakan är riktigt bra vid full bländaröppning och adaptern som krävs gör den tämligen ergonomisk.

Nu till det roliga! Ni som följt mig länge vet att jag har haft sinnessjukt många objektiv (jag tror det är ungefär 100 stycken) och att jag byter utrustning som andra byter kalsonger. Detta bytande har legat väldigt lågt under det senaste året. Förmodligen för att jag intresserat mig mer för cyklar, men också för att jag inte kunnat hitta den perfekta 35-millimetersgluggen för Sony a7. 

Tills nu, för jag har just fått hem ett stycke Zeiss Loxia 35/2 Biogon! Så nu låter jag hysterin börja igen;-) 

---------------


Vi ses snart igen! Den här gången har jag nämligen inget val. Bloggandet ingår i behandlingen. Och jag ser fram emot det som fan:-)

Postat 2015-01-30 00:34 | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera