I mörkret kan ingen höra dig svära över Sonys kameror

Jag avskyr att fota när det är mörkt. All lust att lyfta kameran till ögat försvinner och det finns en rad anledningar till det, som jag tänkte berätta lite om. Tyvärr är det just mörkt under större delen av mina lediga timmar såhär års, så jag kan skylla en del av den sega bloggnystarten på det. 

Någon gång tidigare har jag skrivit om att man kan se mörkret som en vän. Något som omsluter en och gör en delvis osynlig. Istället för att känna sig illa till mods kan man faktiskt vända det till motsatsen; att man känner sig trygg. Det är rätt mysigt att knalla runt i dunklet, om man är på rätt humör. Fota i denna ljusbrist däremot, kräver ett lynne som jag saknar. Ty ljus är det som skapar fotografier.

Bristen på ljus medför en del uppenbara problem. Rent tekniskt måste kamerans sensor kunna fånga in ett skapligt antal av de få fotoner som kommer farande mot objektivet, och ombilda dessa till elektriska laddningar i pixlarna. Därför måste bländaren och/eller sensorn vara relativt stora, vilket är dyrt. Annars blir bilderna brusiga. Ett sätt att gå runt problematiken är att använda stativ. Då duger nästan vilken kamera som helst, förutsatt att man har möjlighet att ställa in slutartiden manuellt. Emellertid kan det göra att bilderna blir helt annorlunda, vilket jag tänkte visa.

---------------

Härom dagen tog jag en cykeltur ner till Skurubron. Dess mäktiga valv gör sig finfint på bild och hade jag tagit med mig ett stativ så hade jag förmodligen använt detta utan att tänka på konsekvenserna. Istället tog jag några bilder på fri hand (det krävdes ett antal försök innan det blev skarpt).

Sony a7 med Zeiss Loxia 35/2 @ f/2 – 1/15 sekund – ISO 10.000

Inte så dumt! Men en hel del brus kan skönjas om man förstorar bilden, för att inte tala om hur det ser ut i ännu större visningsstorlekar.
Sen kom jag på att jag kunde ställa kameran på en liten betongplint som höll i vägräcket. Ett på platsen befintligt stativ alltså. Utsnittet blev inte exakt samma, men skillnaden är ändå talande.
 

Sony a7 med Zeiss Loxia 35/2 @ f/2 – 5 sekunder – ISO 160

Hejdå brus! Men samtidigt, adjö stämning. Vattnets rörelse är helt försvunnen och ytan hade lika gärna kunnat vara is. Blev bilden verkligen bättre? Jag tycker inte det. Snarare blev den ordentligt mycket tråkigare och själlösare. Det är nästan så att man saknar grynigheten, som i den första bilden samspelar ganska bra med motivet.

Detta är tråkiga nyheter för den som inte har en fräsig kamera såklart. Dessvärre är det rätt tråkigt för oss med fräsiga kameror också, åtminstone om man som jag har en Sony a7. För kolla hur lamporna ser ut, i båda bilder. Ta-daaa! Sonys episkt tjocka, förbannade sensorfilter har försett dem med multipla glorior. 

Någon på utvecklingsavdelningen måtte ha rökt något starkt eller haft en dålig dag, för jag ser ingen som helst anledning till denna konstruktionsmiss. Det går till och med att skicka sin kamera till olika firmor som byter ut filtret mot ett som är 1/5 så tjockt, och det fungerar. Det gör därtill att vidvinklar för Leica M-systemet blir skarpa ut i hörnen. Varför, varför, varför gjorde ni inte detta från början, Sony? För att jävlas? 

---------------

Så, om jag ogillade mörkerfoto sen tidigare så ogillar jag det etter värre nu, när varenda lampa – och det är ju de enda ljuskällor man har – blir till fula blaffor så fort de inte är precis i mitten av bilden. Tack Sony, verkligen. 

Men, vi bör se saken från den ljusa sidan istället: Jag gillar ju inte mörkerfoto, så allt det ovanstående kvittar! Kvällarna får ägnas åt något annat. Till exempel kan man stanna kvar på jobbet och mecka lite med cykeln (nån av dem). Idag fick jag ändan ur vagnen och satte på stänkskärmar på min vardagscykel; cyclocrossen. Sådär lagom tills det börjar bli torrt ute såklart. Men bakslag kommer säkerligen.

Sony a7 med Zeiss Loxia 35/2 @ f/4 – 1/80 sekund – ISO 400

Den här hojen använder jag varje dag. Fram och tillbaka till jobbet eller när jag ska sticka och handla. Precis som allt annat jag äger så är den i ständig förändring och igår beställde jag ett bullhorn-styre. Jag kommer nämligen inte överens med bromsreglagen på bockstyret och jag håller nästan aldrig nere i bocken ändå. Utöver det blev det nytt framdrev, kedja och kassett för att köra 1x10-växlar. Mindre skräp på cykeln är alltid trevligt och framväxeln är död i nuläget på grund av idiotisk vajerdragning inne i ramen, som naturligtvis bara kärvar. Less is more! 

Nu blir det marsch pannkaka i säng, så kanske jag kan komma ifrån jobbet medan det är ljust ute. Fast det tror jag inte. Gonatt!

Zeiss Loxia 35/2 Biogon – En första analys

Trettiofemmor har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag har ägt och provat en diger bunt vid det här laget. Det är denna brännvidd jag väljer om jag inte får ha fler än en, och jag skulle inte ha några bekymmer med att just använda bara den, om jag måste. 
Visst; den är lite för vid för att vara optimal, men det går alltid att beskära en smula. Med en modern kamera med många pixlar gör det inte så mycket.

Som jag skrev i förra inlägget är Loxian riktigt bra ergonomiskt. Storleken är helt rätt för kameror som a7 och dess kusiner, vilka den också är specifikt avsedd för. Den optiska designen är nästan exakt samma som hos Zeiss ZM 35/2 Biogon, fast anpassat för att trolla bort eländet som den tjocka filterkakan som Sony har valt att sätta framför sensorn, medför. 

-----------------

Har man som jag provat sinnessjukt många objektiv så börjar man veta vad man gillar. En av de mest eftertraktade egenskaperna för min del, är att kunna få delar av motivet att stå ut från bakgrunden, utan att ha särskilt kort skärpedjup. För detta krävs att skärpan är god, men framförallt att bakgrunden håller lägre kontrast än skärpeplanet.

Loxia 35/2 @ f/4

Om du förstorar bilden och har en såpass stor skärm att du ser den i dess tänkta upplösning, så ser du förmodligen att bakgrunden är mjuk som sammet. Skärpedjupet är inte ett dugg kort. Det behövs inte! Cykeln står ut och ser ut att ligga framför skogen, just tack vare kontrastskillnaden. 

Jag skulle vilja påstå att Loxia 35/2 är DET bästa objektivet för småbildsformatet om man är ute efter den effekten! Det rimmar dessutom perfekt med allt jag läst om  ZM 35/2 Biogon. En glugg som man antingen hatar eller älskar. Och en glugg som ibland visar sig ”värdelös” i labbtester, för att dessa utförs vid sjukt korta fokusavstånd.

-----------------

I afton tog jag mig i kragen och gick ut för att fota. Endast för att fota. Det har blivit alldeles för mycket cykelrelaterat dokumenterande där kameran bara är med för att kunna ta en bild alls. Jag vill tillbaka till sökandet efter abstraktioner och det vackra i det fula!

Loxia 35/2 @ f/2,8

Nacka stadshus är vansinnigt fult. Och tydligen dyrt. Tyvärr verkar min nya kommun slösa med pengar något hiskeligt. Kommunalskatten är hög och i kombination med många höginkomsttagare tycks man tro att man kan drälla pengar omkring sig. Jag är inte imponerad.

Vad jag däremot är imponerad över, är Loxians totala avsaknad av geometrisk distorsion. Kolla bilden ovan. Jag har rätat upp den, men inte korrigerat alls för distorsion (alltså tunnformig eller kuddformig dito). Räta linjer förblir räta även utåt bildens kanter!

Om Nackapolitikerna är dåliga på ekonomi så försöker de i alla fall vara miljövänliga.

Loxia 35/2 @ f/2

Här ser vi också den lägre kontrasten i bakgrunden. Skärpedjupet medger inte någon särskilt oskarp bakgrund. Ändå poppar Volvon i förgrunden ut ur skärmen på ett synnerligen snyggt sätt.

Nå, då detta kom att bli en fotopromenad i den anda som det var tänkt, började jag så sakteliga koncentrera mig på snävare utsnitt. Mindre delar av världen fyllde sökaren när jag gick närmare.

Loxia 35/2 @ f/2,5

I största allmänhet är det ganska fult kring Nacka forum. Motorvägen går som en djup reva i landskapet och skiljer Nacka strand från de södra delarna. Men nu gällde det ju som sagt att försöka hitta det vackra och intressanta. Så jag tog sikte på gångbron.

Loxia 35/2 @ f/2,5

Ser ni hur det skimrar om det annars fula, pastellfärgade tornet? Det får jag – åtminstone till viss del – tillskriva objektivet. För skimmer är något det levererar. Inte alltid på ett bra sätt; det kan bli grötigt disigt. Skärpemässigt då alltså. Färgerna är på topp hur man än bär sig åt.

När ljuset blir riktigt dåligt hade ZF 35/2 Distagon varit ett bättre val. Det är lite brutalare i sin rendering. Högre lokal kontrast men mindre detaljrikedom. Loxian duger ändå finfint.

Loxia 35/2 @ f/2

 Det finns redan en fin trettiofemma för Sonys E-bajonett, nämligen det enkla och minimalistiska FE 35/2,8. Jag skulle tro att det är utmärkt för de allra flesta. Men om man vill slippa dess hysteriska vinjettering, samt kanske ha lite mer ”karaktär”, så är Loxian ett utmärkt val. Men märk väl, det är inte ett objektiv för den som vill ha klinisk superskärpa. Jag skulle vilja beskriva gluggen som ”old school” i modern tappning.

Likheterna med Zeiss Planar-kontruktionerna är slående: Måttlig skärpa och kontrast vid full bländaröppning samt lite hård bakgrundsoskärpa vid korta fokusavstånd. Men backar man nån meter och bländar ner ett steg, så får man istället en sjujäkla definition! Skärpeplanet är dock vågigt, så se upp.

Loxia 35/2 @ f/2

Jag känner tyvärr en viss osäkerhet kring om mitt exemplar mår helt bra. Tendenser till decentrering har visats ibland, vilket jag inte kan acceptera vid det höga priset. Återkommer med rapport om det när jag grävt lite djupare.

Vi ses!

Att välja sina vapen

Det går segare än planerat med både fotograferandet och bloggandet. Jag hade lovat mig själv att ta tag i den saken, som ett led i min strävan efter en meningsfull tillvaro efter arbetstid. För att fylla tiden med något givande. Något som jag gillar och som jag kan, så att det inte blir oöverstigligt.
Det kanske kan tyckas märkligt att inte bryta ny mark, men jag måste börja i ett hörn och arbeta mig uppåt därifrån. Rätt vad det är hittar man något nytt och spännande att förkovra sig i, när man minst anar det.

Vi börjar i fotoänden av verkligheten. Som en del av er vet gillar jag fin bildkvalitet ungefär lika mycket som jag gillar minimalistisk fotoutrustning. En svår kombination som kan komma att kosta en rejäl hacka, samtidigt som risken är stor att man (i alla fall jag) inte blir nöjd med tillverkarnas syn på hur produkterna ska fungera. 
Ett lysande undantag – åtminstone på storleksfronten – var Sony RX1. En nästan fickvänlig kamera med hysteriskt bra objektiv och stor sensor. Själv övergav jag denna tingest efter att ha ägt två exemplar med decentrerade objektiv (ena sidan av bilden betydligt skarpare än motstående sida). I övrigt var kameran i stort sett perfekt, då den kunde följa med precis överallt. 

Nu när jag övergått till en spegellös systemkamera istället, har suget efter en bra trettiofemma varit riktigt stort, utan att jag lyckats hitta något vettigt. Tills alldeles nyligen, då jag gjorde en rockad och sålde två av mina absoluta favoritobjektiv genom alla tider – Zeiss 35/2 Distagon och Zeiss 50/1,4 Planar – för att finansiera ett annat Zeissobjektiv. Nämligen Loxia 35/2 Biogon. 

Biogonen må se stor ut på bild, och det är den om man jämför med dess kusin för Leica M-kameror. Trots att den optiska konstruktionen är i stort sett identisk. Men man luras av att kameran är liten. Faktum är att detta objektiv är nära nog optimalt om vi ser till ergonomin. En ännu mindre glugg blir svår att hantera och handhålla, särskilt med handskar på, vintertid.

Totalvikten för kamera med monterat objektiv är ungefär 800 gram. Tillräckligt lätt för att utan bekymmer kunna cykla med den hängandes på bröstet. En egenskap som är ytterst viktig för mig som cyklar nästan hela tiden, överallt.

Detta var alltså det första vapnet. Det andra är i allra högsta grad relaterat till ämnet, för det är en cykel! Men inte vilken cykel som helst, som ni snart ska se.

För mig som cyklar året om är detta en makalös manick; en så kallad fatbike. Med 4,6 tum breda däck på 90 mm breda fälgar kan man ta sig an relativt lösa underlag, såsom snö, på ett helt annat vis än med en vanlig hoj.
Inköpet var lite av en chansning, för att uttrycka sig milt. Jag hade aldrig provat en fatbike och bestämde mig för modell och märke endast utifrån omdömen och beskrivningar jag läst.

Innan vi går vidare till det märkliga fordonets egenskaper så får jag be er förstora bilden ovan. Den är tagen med Zeissobjektivet vid f/2,5 och jag är nog inte ensam om att anse att resultatet är spektakulärt! 
Den här gluggen beter sig tämligen annorlunda jämfört med 35/2 Distagon. Det är snorskarpt, men inte lika ”in your face” eller vad man ska säga. Mer subtilt och delikat; lite som Planarkonstruktionerna.  Samtidigt ser jag mycket av den tredimensionalitet som är förknippat med Zeiss, med en bakgrundsoskärpa som håller lägre kontrast än motivet i fokus. 

Åter till cykeln, som jag ägnat merparten av min fritid åt sen jag köpte den i måndags. En kort sammanfattning av dess egenskaper är att den är vansinnigt rolig! Ingen fjädring, inget lull-lull, bara gigantiska däck som gör att man aktivt letar upp knepiga underlag för att kolla om det funkar. Och ofta gör det det.

Djup lössnö är svårt, men stigar där underlaget packats ihop av vandrare är rena barnleken att cykla på. Störst skillnad mot en vanlig MTB infinner sig vid mjuk men inte så djup snö, samt modd. Då flyter man uppepå. Är snön hårdtrampad så äter det låga däckstrycket upp alla ojämnheter som annars får en att skallra tänder. Vi snackar 0,3 bar i framdäcket och bara lite mer än så bak! Kontaktytan mot marken är betydligt större än vad ett par skor ger, och till skillnad från en fotgängare har man hela denna i marken kontinuerligt. Bärigheten blir därefter; mycket god.

I eftermiddags tog jag en liten tur ner till havet vid Erstavik. Mest för att få en nypa luft, men körglädjen hos den märkliga farkosten lockade också. Min betydligt fräsigare stigcykel med fram- och bakfjädring är inte alls lika rolig att cykla på faktiskt. Väl där fotade jag naturen istället för cykeln, för första gången på väldigt länge. 

Mitt motivseende kändes okalibrerat och ganska uselt. Det där med att ständigt kolla efter kompositioner, oavsett om man har kameran med sig eller inte, har nästan helt försvunnit. Så jag fick verkligen anstränga mig som tusan för att hitta något av intresse att fotografera.

Det kommer nog tillbaka med lite övning, tror jag. Mina nya omgivningar har dock givit mig helt andra förutsättningar. Tidigare fotograferade jag helst abstrakta mönster i industriella miljöer. Något som knappt finns där jag numera håller hus, i Nacka. Därför måste jag förmodligen omarbeta min strategi.

Det jag har fått istället är fantastisk natur precis runt knuten. Något jag är rätt dålig på att få till på bild. Förr har mitt fotografiska måtto varit att försöka göra något intressant av ett ointressant motiv, men detta har kastats över ända. I skogen trivs jag som fisken i vattnet. Fast hur ska jag kunna presentera den på bild? Det vet jag inte, för den är så fin i verkligheten att en bild aldrig kan göra den rättvisa. På sätt och vis är det alltså ett omvänt förhållande mellan bild och motiv.

Det sena, glödande eftermiddagsljuset mot furorna som jag såg på den lilla traktorvägen mitt ute i ingenstans, kan jag inte få fram i ett fotografi. Hur jag än försöker blir bilden bara en blek kopia av originalet. 

Nå, det finns ingen anledning att misströsta. Jag är utanför min comfort zone, och det ska man vara om man ska kunna utvecklas. I alla fall ibland. Och om jag får vara ute i naturen så räcker det egentligen. Fotograferandet blir sekundärt, till skillnad från tidigare, då de fula omgivningarna lockade mig in i bildskapandet. 

----------------

Vapnen är alltså införskaffade och har visat sig adekvata för ändamålen. Nu är det upp till mig att använda dem och leverera. Med lite god vilja ska det nog gå, och god vilja har jag ganska gott om för tillfället. 

Vi ses!