Norrsken, baguetter och lera

Idag blir det lite knepigt att få ihop ett sammanhängande inlägg, men jag gör ett försök. Jag har nämligen fotat rätt mycket på sistone utan att skriva om det, och då läggs bilderna på hög. Vissa blir inaktuella och tråkiga medan andra mognar till sig. 

Vi börjar med det ovanliga norrsken som visade sig över stora delar av Sverige för någon vecka sedan. Jag vill minnas att jag precis skulle gå och knoppa vid 12-snåret på natten när jag fick för mig att kika ut genom det öppna fönstret. Det gjorde jag rätt i och slet sen fram stativ och kamera i ett huj, för att kubba ner till vattnet.

Sony a7 med Olympus OM 21/3,5

Vanligen brukar man förstås inte vilja ha någon kontaminering från stadens ljus, men här tycker jag faktiskt att det blev hela grejen med bilden. Tyvärr blev det ganska brusigt och detta är ett av få tillfällen då ett 24/1,4 hade varit önskvärt. Nu är jag mest glad att det blev en duglig bild.

Sen hoppar vi framåt till en liten tripp till Frankrike som företogs för ett projekts räkning med jobbet. Systemkameran fick följa med, såklart.

Sony a7 med Olympus OM 21/3,5


Det är väl lika bra att jag avslöjar hur jag ser ut, skäggig och dan för tillfället. Ovan sitter vi på Arlanda och de andra avnjuter öl och macka medan jag avstår. 

Vad som föranledde Frankrikebesöket tänker jag inte gå närmare in på. Dels är det hemligt och dels rätt ointressant för oinvigda. Vi tar några turistbilder istället.

Sony a7 med Olympus OM 21/3,5

Nån form av pampig byggnad i Saint-Germain-en-Laye (tror jag) utanför Paris, förmodligen uppförd av nån pampig herre med för mycket pengar. Vi hann knappt komma dit innan en vakt på moped påtalade att vi skulle bli inlåsta om vi inte masade oss ut innan området stängdes för dagen. Så vi spankulerade istället runt nere på byn i den begynnande skymningen, på jakt efter lämplig restaurang.

Sony a7 med Zeiss Loxia 35/2

Precis som brukligt på kontinenten kör alla bil, överallt, hela tiden. Och ingen verkar bry sig ett skvatt om det heller. Man känner sig lite fånig som svensk när det gnälls över att det är så fruktansvärt mycket biltrafik hemma, när det är noll och ingenting jämfört med hos våra sydliga grannar. 

Sony a7 med Zeiss Loxia 35/2

Middagen beställdes med hjälp av konstiga gester och viss inblandning av google translate, under vilt fnissande. Det blev kanin, anka och gud vet vad. 

Resten av den korta vistelsen i baguetternas rike stannade kameran mestadels i väskan. Det fanns helt enkelt inte tid för något fotograferande och den kom fram igen först på flygplatsen.

Sony a7 med Olympus OM 21/3,5

Ljuset inne på Charles De Gaulles terminal 2F var ungefär lika fint som temperaturen var hög, då glastaket effektivt agerade växthus. Och därmed har jag inget mer att säga om Frankrike för den här gången, mer än att jag tror det vankas återbesök längre fram i vår.

---------------------

Här hemma har jag ägnat fritiden åt att cykla. Som vanligt, vad annars? Till exempel ärade jag Boo-leden med min närvaro förra lördagen. Det var ganska tungt att cykla 2 mil asfalt för att komma dit och jag kan inte påstå att leden själv var särskilt upphetsande för en skogscyklist. Mest grusväg och lätta stigar. Därför besparar jag er miljöbilderna och nöjer mig med en mer estetisk betraktelse.

Sony RX100

Nä, ska man cykla lätta och snabba stigar så ska man använda en lätt och rapp cykel. Den ni ser på bilden är förvisso snabb när man pekar den utför, men ganska tung och sävlig. Den trivs bäst när man köttar runt i lera och bland stora stenar och elaka rötter. 

Apropå lera ja. Det har jag sett mycket av under de senaste dagarna! I lördags stack jag och en arbetskamrat iväg på gruppcykling med en massa okända men mycket trevliga kufar i Tyresötrakten. Det var vansinnigt blött, trodde jag.

Sony RX100

Men det var ingenting mot i söndags när jag stack ut i hällregnet på egen hand. Herrejävlar alltså. Jag låter bilderna tala för sig själva.

Sony RX100

Sony RX100

Sony RX100

Fast lika glad var jag för det. Man blir nämligen glad av att cykla fatbike, särskilt när det är halt och lerigt eftersom det inte ställer till några större bekymmer. Man siktar och trampar helt enkelt!

Sony RX100

Hemkommen var jag tvungen att spola av mig själv från midjan och nedåt med vattenslangen innan jag kunde gå inomhus. Men vad gjorde väl det när jag redan var sjöblöt. Det fina med riktigt uselt väder är att man efter ett tag bara struntar i det. Det spelar liksom ingen roll och går inte att göra nåt åt, så lustigt nog bryr man sig mindre än om det bara är halvdåligt. Så funkar i alla fall jag.

Ja, det var väl allt tror jag. Även idag har jag cyklat, men det har jag inga bilder ifrån. Antar att ni är ganska mätta på cykelbilder ändå. 

Goafton!

En mycket produktiv helg

Jag kan inte ens minnas när jag sist var ute på en dedikerad utflykt för fotograferandets skull, och därför var det desto trevligare att företaga sig en sådan just idag. Solen sken och jag for tillsammans med två gamla vänner ut på landsbygden strax utanför staden, helt utan förutbestämt mål. Det är så vi brukar göra, eller snarare brukade göra, när vi förr om åren fotade mycket tillsammans. Alltid hittar man något och om inte annat är det trevligt att bara vara utomhus en stund, flanera och snacka skit i största allmänhet. 

Det kom sig att vi tog gamla Södertäljevägen förbi Botyrka, alltså själva kyrkan, som märkligt nog namnges Botkyrka K:A. Som om det inte vore ganska uppenbart att det är den som avses. Strax därpå svängde vi av norrut och hamnade vid Sturehov, ett säteri med anor från sent 1500-tal. Stället är allmänt vackert och nejderna intill är inte fy skam de heller.

Nu kan man tro att detta skulle locka till storslagen vyfotografering, men icke! För min del vaknade den gamla instinkten att istället börja leta konstiga mönster och strukturer, med viss framgång.

Man skulle också kunna tro att jag var väldigt sugen på att prova mitt fina Zeiss Loxia 35/2 Biogon, som jag nästan endast använd under usla förhållanden. Men nejdå, jag plockade fram mitt minimala Leica 90/4 Elmar-C med adapter istället. Ett fullkomligt strålande bra objektiv som därtill är pyttelitet och ganska billigt.

Men är karln inte riktigt klok; stå och fota gamla ruttna tegelväggar när han just sagt att omgivningarna var vackra?! Alldeles riktigt, sån är jag. Det vackra kan jag titta på med ögonen och må bra av medan jag spankulerar omkring, men det brukar inte göra sig nåt vidare på bild. Fast ibland kan jag göra undantag förstås.

Den mjukt slöjade vårvintersolen värmde skapligt, fast någon färgprakt var det då rakt inte fråga om, så den enda landskapsbilden fick bli monokrom. Också det en utmaning med en hel del efterarbete för att få till en duglig bild. Ett polfilter hade underlättat och tyvärr har det lilla teleobjektivet en väldigt konstig filtergänga – 40,5 mm med knäpp stigning – som gör sånt svårt att finna.

Nä, åter till abstraktionerna och tegelväggarna om jag får be. Kanske att det blir lite tjatigt med samma färgskala på bilderna, och det får jag skylla på målaren som varit väldigt flitig med den vita burken.

Å andra sidan kan man se det som en övning i att hitta motiv på ytor som vid en första anblick är tämligen identiska. Jag kan inte påstå att jag var direkt varm i kläderna fotomässigt heller, så pangbilderna får ni vänta på till en annan gång.

När vi kände oss färdiga för stunden vankades det kaffe med tilltugg som intogs i eftermiddagssolen ute i det fria. Min tänkta LCHF-kost ruinerades raskt av en väldigt god blåbärspaj. Ibland får man unna sig och det gjorde även de andra.

Här hade jag förresten plockat fram Zeissen. Som ni ser är bakgrundsoskärpan en aning orolig men mycket bättre än vad förståsigpåarna brukar hävda, särskilt om man bländar ner till f/2,8. Skärpan är fenomenal och motljusegenskaperna något utöver det vanliga; något som man lätt glömmer bort om man bara tittar på MTF-grafer och andra siffror.

Om vi backar bandet till lördagen så var det fullt ståhej. Jag hade precis fått hem och bytt bakdämparen på en av mina cyklar, då originalet börjat läcka olja och låta märkligt. Crane Creek är en av de mer aktade tillverkarna på denna marknad, men deras kvalitet är kanske inte helt perfekt. Dock frågade de knappt vad jag gjort med den gamla utan skickade snällt en ny. Det kallar jag service!

Som en liten juvel av ingenjörskonst låg den vackert inpackad i grön bubbelplast. Det är lätt att tro att en sån här manick borde kunna vara ganska enkel. Men då glömmer man att cykeldelar ska vara mycket lätta. En egenskap som kan ge problem med serviceintervall och allmän pålitlighet, särskilt om man cyklar i brötig terräng.

Nå, senare på dagen deltog jag i nån slags gruppcykling i Nackareservatet. Tidigare har jag varit lite avog, för att inte säga feg, inför sådana tillställningar. Men nu hade jag en arbetskamrat med mig och det blev hur roligt som helst, såklart. 

De nya bekantskaperna Michael och Urban har roligt efter en dråplig vurpa. Visst är det en del som är tävlingsinriktade i cykelsvängen, fast på MTB-sidan råder faktiskt en ganska prestigelös attityd. "Alla ska med" är något som tillämpas livligt när cyklister av alla åldrar och dimensioner samlas för att ha roligt tillsammans. Så till och med jag som brukar sätta upp massa dumma hinder i min skalle kände mig väldigt välkommen och hade väldigt kul. Det blir nog en tur nästa helg igen.

Tyvärr packade cykeln ihop och jag fick gå hem. Nu var det inte samma cykel som den jag talade om nyss, så det blev en snabbmanöver med inlämning på service samt hämtning av den andra, och så ut igen, på egen hand. En sån strålande dag kunde jag bara inte låta gå till spillo.

En annan deltagare la förresten upp en film på youtube med våra aktiviteter. Den där tomten med jättestora däck som man ser ibland, är jag.

Som om det inte vore nog med cyklande så började jag efter hemkomsten fixa med mitt nya styre till vardagscykeln. Det blir en väldigt annorlunda lösning med växelreglaget på fel sida, men jag tror det blir fint.

Man får växla med tummen och lillfingret. Det ska på styrlinda också, så det blir inte så naket som det ser ut nu. Att över huvud taget få dit reglaget innebar att jag fick svarva upp dess innerdiameter en smula. Tur att man har utrustning på jobbet!

Sist men inte minst avslutades helgen alldeles nyss med en skymningstur ute på Erstaviks grusvägsnät. Kyligt men friskt och både uppiggande och avslappnande.

Det är precis såhär det ska vara. Inga större bekymmer och rätt mycket att göra utan att det blir stressigt. Jag hann ju till och med skriva ett blogginlägg också. När man är igång är det ganska lätt att få massor av saker gjort av bara farten. Det gäller bara att få arslet ur vagnen och sätta igång.

På återseende!

Sport är krig och lokaltrafik är dyrt

Flera gånger i veckan är jag ute med kameran. Nästan varje gång kommer jag hem utan några bilder, och jag börjar inse varför. Hur mycket jag än vill fota så funkar det nämligen inte om jag inte bara är ute för att fota. Och det är jag sällan nu för tiden.

Den största anledningen är att varje ledig stund när det är ljust ute så är jag ute och cyklar. Att cykla och att fotografera går inte så bra ihop, i alla fall inte för mig. Man far fram alldeles för snabbt, orkar inte stanna i onödan och därtill håller jag mestadels till i skogen där det inte finns något att fotografera. För hur kul är det med träd på bild?

Erstaviksvägen

Inte särskilt kul. Här var det dessutom mörkt och jag försökte få till nån slags kuslig stämning med måttligt resultat.

Lite bättre går det när jag har kompaktkameran lätt till hands istället för systemkameran som måste ligga undanstuvad i ryggsäcken. Ändå blir det bara massa dokumentationsbilder på cykeln som andra än cykelintresserade nog inte har nån större glädje av.

Blå spåret

Som ni ser kan terrängen i Nackaskogarna vara tämligen knepig att forcera med cykel. Det är dock det som gör det så roligt! Den här branten klarade jag inte på uppvägen, men ner gick bra en dag senare.

Om cyklingen ställer krav både mentalt och fysiskt så finns ändå inget tvång. Det är bara jag som väljer att cykla i skogen. Skulle ett tävlingsmoment införas så skulle hela idén förstöras. Ungefär på samma vis som skolgymnastiken fick mig att hata idrott över allt annat. Vilket är rätt tragikomiskt och ett bottenbetyg för skolan i största allmänhet. Jag tror banne mig att jag hade klarat mig lika bra i livet utan åtminstone grundskolan. Vad lärde man sig där egentligen? För min del mest att människor kan vara väldigt otäcka typer och att det är den som skriker mest som "blir något".

Därför är det så befriande att kunna utöva fysisk aktivitet precis som man själv vill, utan fåniga regler, lag och annat primitivt trams. Sport verkar vara ett substitut för krig. Något som jag har väldigt svårt att förstå.

Fikapaus

Om jag ska utkämpa några krig så är det mot mig själv. Att bli bra på något behöver inte betyda att man jämför sig med andra. Däremot kan det vara trevligt med sällskap och det har jag inget emot. Oftast cyklar jag dock själv, av diverse olika anledningar. Många i min ålder är upptagna med familjen, till exempel. 

Utsikt över Erstaviken

En annan anledning är att många tycks ha väldigt många bollar i luften medan jag håller mig till en sak i taget. Förr om åren var det skidåkning. Sen blev det foto. Nu är det cykling. De vänner som introducerade mig till cyklingen tycks ha hittat nya intressen sen dess, medan jag gräver djupare. Och då får man visst tåla att göra det ensam. Det går ganska bra.

För att återgå till resonemangen om fotografering så har vi det där med bostaden. Jag bor i mitt drömområde och trivs jättebra. Fast jag kan inte påstå att det finns något i krokarna som är särskilt kul att fotografera. Och i och med att jag numera har jättenära till både jobbet och affärer så åker jag aldrig kommunalt. De sporadiska utflykterna har därför uteblivit. 

Järla sjö

Jag kan inte påstå att jag är snål, men jag tycker det är dyrt med 37:50 för att åka över zongränsen, vilken jag passerar om jag ska österut mot Saltsjöbaden med SL. Då kan jag lika gärna ta cykeln. Det är faktiskt märkligt att det är såpass mycket dyrare att åka ibland än att köpa månadskort. Jag tror att det gör att de som har bil helt väljer bort kommunaltrafiken. För varför ska man trängas med folk i en försenad silltunna när man kan sätta sig i sin egen bil, till samma eller lägre kostnad? Och då är ändå biljettpriset subventionerat med 50%. Jag gissar att det i vanlig ordning är så att de som bestämmer aldrig har åkt tunnelbana själva. Ungefär som att de som ritar cykelbanor inte är cyklister. Då blir det garanterat fel. 

Jag måste i alla fall säga att det är en stor befrielse att slippa tunnelbana och bussar. För att inte tala om frånvaron av oväsen här ute. Med bara tio minuter till stan är det ändå knäpptyst på nätterna och området är så lugnt som man nånsin kan önska. Bevare mig från de stökiga idioter som drällde runt i Alvik på kvällarna och ville ha "respekt", eller vad det nu kan ha varit. Usch.

Nu ska jag cykla iväg och handla mat. Vi ses!