Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Kompaktkamerakonnässören

Behöver man egentligen en systemkamera bara för att man är djupt förtjust i väldigt bra bildkvalitet och allmänt teknikintresserad? Den frågan har jag på allvar ställt till mig själv. Det visar sig nämligen att jag ofta ofrivilligt väljer mellan att fotografera och att släpa på kamerautrustningen. Hur kan detta komma sig? 

Som jag många gånger tidigare nämnt i bloggen så har jag två stora intressen för närvarande; cykling och fotografering. Varav det sistnämnda har fått stryka på foten tillförmån för det första. Och när jag cyklar är det inte tal om att ta med sig en systemkamera. Inte nog med att den inte får plats. Man tar aldrig fram den om den ligger undanstuvad i ryggsäcken heller. Därför har jag haft min Sony RX100 i ett litet fodral fäst på ryggans axelrem, där den alltid kan plockas fram närhelst man vill ta en bild. Och det har jag gjort, men nästan bara för ren dokumentation. Som här.

Cykeltur med Facebookgruppen "Vi som cyklar MTB i Stockholm"


För detta bruk har RX100 varit helt strålande bra. Faktum är dock att den egentligen är mycket bättre än så och jag har alltid tyckt att den ger en enastående bildkvalitet för att vara så minimal.

Till sist slog det mig att jag borde använda den som min huvudkamera. Istället för att i förväg bestämma mig för att vara ute just för att fota, borde jag alltid ha kompaktkameran med och försöka göra det bästa av den, precis som jag gjorde när jag en gång köpte den. Och det var precis vad jag började göra.

Apel i Herrgårdsparken


Det tog inte särskilt lång stund innan en helt annan sorts fotoglädje infann sig. Den som fås av att vara begränsad och av att därför koncentrera sig mer på själva motivets möjligheter istället för absolut bästa möjliga tekniska resultat.

Nattvass


Emellertid dröjde det heller inte särskilt länge innan jag påmindes om att jag inte gillar att hålla kameran framför mig med raka armar. Och att RX100 har måttlig ljusstyrka så fort man zoomar in, samt att bildstabiliseringen ger näst intill obefintlig funktion.

Cykel i dunkel
 

Men nu var jag redan fast beslutad att försöka bli en som gillar kompaktkameror. Det lilla problemet löstes genom en uppgradering till Sony RX100 Mk III. Jag är ju trots allt fortfarande tekniknörd i själ och hjärta.

Den nya kameran är utvändigt nästan identisk med ursprungsmodellen, blott några millimeter tjockare. Sony har ändå lyckats med konststycket att klämma in en vinklingsbar skärm, ett ljusstarkare objektiv, en bättre sensor, avsevärt bättre bildstabilisering samt hör och häpna; en sökare! 

Redan från första stund förstod jag att RX100 Mk III är något av en revolution. Bildfilerna blir så bra att man nästan inte tror att det är sant. – Fotade jag verkligen det här med en sketen kompaktkamera?!

Körsbärsblomning i Kungsträdgården


Vad jag inte nämnt är att inköpet föregicks av ett felköp. I min iver över att hitta en trevligare kamera så köpte jag en Panasonic LX100. En betydligt större best med ordentliga kontroller och knappar. Jag tänkte att om jag nu främst ska fotografera med en kompakt så är det lika bra att den känns lite roligare än Sonys mer sterila och datormässiga produkter, om ni förstår hur jag menar. 
Efter bara en natts funderande lämnade jag tillbaka Panasonicen. Visst var det en mäkta fin och trevlig tingest, men den gick bara med nöd och näppe ner till och med i en rockficka. Det skulle alltså komma att bli ytterligare en kamera som måste transporteras i en väska, och hela grundtanken var förstörd.

RX100 Mk III är å sin sida just sådär steril och lite trist. Fast det gör faktiskt inte så mycket när man kan knata omkring med den i handen eller i fickan, alltid redo när man ser sitt motiv. Och om jag tidigare hyllat färgerna från dess äldre broder så är faktiskt den senaste iterationen ännu bättre på den punkten.

 Solsken i Gamla stan


I samband med att jag köpte kameran uppgraderade jag till PS CS6 och Camera RAW 8 och en del av färgprakten kanske beror på det. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag gillar med bilden ovan, men på något vis ser den ut att vara tagen med film. Ljuset var hårt och ändå blir färger och högdagrar mjuka och fina. Vill man så går det att lyfta skuggorna ordentligt utan nämnvärt brus.

Minneslund vid Järla kyrka


När ljuset börjar tryta hänger sensor, objektiv och bildstabilisering med mycket bra. Skillnaden mot RX100 är väldigt stor och det är inte ofta jag känner att jag skulle behöva systemkameran för att rädda möjligheterna att ta en bra bild.

I gott ljus skulle jag omöjligen kunna gissa att bildfilerna kommer från en sketen kompaktkamera. Profilen ”camera neutral” i ACR ger trevliga färger och lagom kontrast utan att man behöver anstränga sig ett dugg. Precis som hos en riktigt fräsig kamera lockas man inte att dra hårt i spakarna. Det blir liksom rätt ändå.

Gunnars Ghia


Det viktigaste av allt är dock att jag faktiskt fotograferat ganska mycket. Utan att jag nånsin varit ute just för att fota. Är kameran med och jag vet att den ger de resultat jag vill ha, så sker det av sig självt. Precis som det var tänkt.

AGA-fyren


Tro nu inte att jag är naiv. Jag har gång på gång sagt att jag ska börja fota och blogga mer, utan att det har skett. Men nu känns det bra. Planen är att inte ens röra systemkameran. Bara vara ute och ta de möjligheter som dyker upp, och chanserna har ökat betydligt med hjälp av en bra kompaktkamera.

Det bästa av allt är att jag älskar tanken. Att begränsa sig rejält utan att det svider. Kan det bli bättre?

Postat 2015-04-22 00:36 | Läst 10977 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

I tomrummet går tiden fortare

Kallsvetten pärlar i pannan medan jag korsar ekparketten bakom neddragna persienner för att slippa det hårda solskenet som nyss bröt fram under mörka torn av regnmoln på flykt. Det är något som oroar mig, utan att det direkt stör. Som om något är på väg att ske, snart, snart. Men ingenting händer. Jag väntar.


Vänder förstrött på några papper på väg att falla ner från hörnet av skrivbordet där de trängs bredvid en prydlig bunt med nytvättade kläder som egentligen borde ligga undanstuvade i sin byrålåda. Snavar på dammsugarslangen för tredje gången idag då jag banar mig väg ut i köket där tevattnet är färdigt, ämnat att strax lindra min onda hals.


Det är märkligt. Man märker att tiden går först när man inte fyller den med något. De senaste veckorna har rusat förbi medan jag ägnat all tid efter arbetet till att cykla, och då och då fotografera. När så händelseflödet ofrivilligt upphör för en stund bromsar inte tiden. Nej, tvärtom. 


Försöker se en film men det går inte. Måste ut, utomhus. Klär omsorgsfullt på mig alldeles för mycket kläder, letar fram kameran, släcker lyset och tar hissen ner. Bäst att inte riskera något. Runt kvarteret bara. 

Solen har just gått ner men lyser fortfarande på måsarna som avtecknar sig i guld högt mot den mörka skogen på andra sidan sjön. De skriker inte utan seglar i tyst samförstånd fram och åter över den lilla bukten av svart kluckande vatten med turkosa och lila speglingar från de flagnande molnen. De vet nog inget om tid, tänker jag och skrattar tyst för mig själv. 


Förr stoppade jag alltid lurar med musik i öronen när jag gick ut, för att stänga ute den påträngande tystnaden. Den som annars hela tiden avslöjat mina steg, mina andetag och jackans taktfasta prassel. Mot tystnaden avtecknar sig tiden väldigt tydligt. Drar grova, obarmärtiga streck och kantiga figurer på dess skiva.

Nu har jag vant mig en smula och låter det vara så. Ingen musik alltså. Det knarrar lite om skorna och ett par små gruskorn snuddar min kind där de lyfts av kvällsvinden från den osopade gatan.


Så småningom minskar flödet en smula. Fötternas monotona trampande och hjärnans bearbetande av synens intryck får mig att komma ifatt. Snart färdas jag med samma hastighet som omgivningen igen. Då märks det inte hur fort den går; tiden.

Det är ungefär som att stå på perrongen och se ett tåg passera för att i sista sekund hoppa på i farten. Tåget är verkligheten och vagnarna är tillvaron. Perrongen är tomrummet där man inte vill befinna sig. För i tomrummet står tiden still och allt runtom rusar förbi med livets hastighet.


En del människor söker sig medvetet till det där tomrummet. Så att de kan betrakta tillvaron utifrån, på tryggt avstånd. Somliga stärks av det och kommer tillbaka med  bättre förutsättningar att uppskatta varandet. Andra dröjer kvar och tynar bort till mörka skuggor av sina forna gestalter.

Låskolven går runt med ett lätt skrapande och skomakarlampan i hallen bländar mig så att jag inte ser kroken för nycklarna förrän efter några sekunder. Rummet som tidigare kändes svalt ter sig nu kokhett och så fort jag fått på mig tofflorna går jag bort till burspråket, öppnar fönstret och lutar mig ut. Måsarna syns inte till men en lom hörs nere vid sjön. Undrar om det är något på teve. Förmodligen inte. 

Postat 2015-04-13 22:48 | Läst 7661 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera